Avengers: Endgame Recension

Publicerad den 24 april, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället.

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp.

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva.

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan.

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken.

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot.

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film.

High Hopes

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna.

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum.

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar, och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser.

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar.

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket.

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form…

Story – Nothing Else Matters

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker.

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas.

Believe In Miracles

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt.

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld.

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande.

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform.

Time flies

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på.

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd.

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig.

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer.

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg.

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt.

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat.

Betyg 10/10

Captain Marvel Recension

Publicerad den 6 mars, 2019 av bosstime55

Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.

Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.

Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.

Eldgafflar och fake news

Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän.

Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman.

Bakom kritiken

Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer.

Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA !

Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde.

Framgångens baksida

Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen.

Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder.

Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War.

Oanvänd potential

Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande.

Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.

Back to basics

När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement.

Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen.

Ensamhet och sökande

Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla.

Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång.

Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.

Bryter upp strukturen – delvis

Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.

Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film.

Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut.

Mod i lugnet

Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.

Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.

Seger – igen

Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.

Betyg 9/10

Hotel Artemis Recension

Publicerad den 18 juli, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel.

Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra.

I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa.

Egoistisk enfald

Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand.

Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande.

En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver.

Raka motsatsen mot smart eller bra

Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…

Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener.

Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga.

’’Här kommer Pippi…’’

Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus…

Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan.

Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala.

Charlie Day slår tillbaka…

Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.

Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf.

Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik.

Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.

Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm.

Betyg 1/10

Solo: A Star Wars Story Recension

Publicerad den 22 maj, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie.

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg.

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans.

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg.

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams.

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara.

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan.

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt.

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke.

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan.

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär.

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats.

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande mattan Chewbacca är närmast anonym här.

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon.

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse.

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen.

’’This is where the fun should begin…’’

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången.

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken.

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd.

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen.

’’That is why you fail…’’

Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden.

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet.

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan.

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.

Betyg 6/10

Årskrönikan 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Ännu ett år har passerat och det är på många sätt mörka tider. Världen ser ogästvänligare och hotfullare ut än jag någonsin sett den under min tid i livet. Men ljuspunkter har förekommit. Där det politiska läget i USA förvandlats till en cirkus av korruption och bottenlös inkompetens så visar amerikansk film fortfarande att det finns gott om kreativ energi, vare sig det gäller miljonproduktioner eller små diskreta projekt.

Disney dominerade återigen alla våra nyhetsflöden genom sina tre (två om man bortser från Spider-Man Homecoming som juridiskt står hos Sony Pictures) gigantiska Marvel filmer. Samtliga var lysande men Guardians Of the Galaxy Vol. 2 och Spider-Man: Homecoming var absoluta toppkandidater. Åskguden Thor fick äntligen en riktigt bra film att hänga sin hammare på. Taika Waititi ignorerade helt och hållet tankesättet att storfilmer inte kan ta risker. Thor Ragnarok är en helt vild åktur som i första hand bör kategoriseras som en komedi, ett stilval som enbart det är värt att lyfta på kepsen för.

Rocket Raccoon, Peter Quill, Groot, Drax och Gamora återvände med oväntat stort drama och några av årets finaste scener. Karen Gillan och Zoe Saldana fick båda två stå för en av årets mest minnesvärda dialoger om syskonkärlek och avund. Och vem kan glömma scenen med Taserface ?

Men den mest triumferande återkomsten skedde då Spider-Man reste sig ur graven som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man grävt åt serien. Vad vi fick se i Captain America: Civil War var bara förrätten, Homecoming kan stå på helt egna ben utan sina stora specialeffekter och kontext i detta stora Marvel universumet. Det är en suverän karaktärsstudie och en lika genial skildring av livet i ett amerikanskt gymnasium. Filmen tilldelades vårt högsta betyg och såg ut att stå som ensam vinnare som den enda filmen från år 2017 som belönats med tvåsiffrigt betyg.

Star Wars: The Last Jedi blev en oväntad kontrovers, om man enbart gör en snabbtitt på internet verkar det nästan som om regissören Rian Johnson och Lucasfilm skapat en film i ondskans tecken – i samma härrad som Leni Riefenstahl Viljans Triumf. Som vanligt vill jag inte göra detta till något angrepp mot de människor som genuint har invändningar mot filmen, men reaktionen är för mig bitvis obegriplig. Då man vill kategorisera detta som den sämsta Star Wars-filmen någonsin rekommenderar jag att man ser scenen mellan Natalie Portman och Hayden Christensen i vardagsrummet på Naboo, om möblerna eller aktörerna är mest träiga måste man nog vara expert för att avgöra.

The Last Jedi spelar inte lika mycket på nostalgin som The Force Awakens eller Rogue One: A Star Wars Story. Rian Johnson struntar blankt i tidigare kutymer som följt med serien och skapar på så sätt en spänning både i scenerna och strukturen. Sättet filmen vänder och vrider på sin handling är mästerligt. Och då The Last Jedi vill krossa våra hjärtan (på rätt sätt) är den närmast ostoppbar. När jag tänker tillbaka på första visningen kan jag inte låta bli att rysa av välbehag. Således var det omöjligt att inte dela ut absolut högsta betyg och utnämna den till årets bästa film.

1280-dark-phoenix-1493070961013-1280w-1499398641308_1280w

Och självfallet räckte det inte för Disney att enbart stå som årets – ekonomiskt, mest framgångsrika studio, bara för några veckor sedan klargjorde man ett köp av 20th Century Fox, något som innebär att Marvel nu har tillgång till hela sitt karaktärsgalleri med X-Men och Fantastic Four. Affären kommer ta tid och precis som med Spider-Man kommer man nog behöva gå försiktigt fram då man – förmodligen, startar om och börjar integrera sina egna versioner av karaktärer som Wolverine och Storm.

De lite mindre filmerna fick också se sig väl representerade i år. Emma Stone gjorde en grand slam med sin insats i Battle Of The Sexes. Istället för att trycka in pekpinnen i folks ögon så är Battle Of The Sexes en rolig och varm film om ett ämne som inte kunna vara mer passande i dessa tider. Martin McDonagh slog också på stort och gjorde en Fargo-liknande thriller i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri där den amerikanska småstaden slukar upp moral och sanning.

Att utse årets person är något för ytligt och fånigt med tanke alla fantastiska personer som verkar i det tysta. Men om vi bara ser till publika människor och kändisar så skall självklart Cobie Smulders och the ’’heavy weight champion herself’’ Emma Stone stå högst upp. Smulders gjorde en otrolig insats på Stockholm Comic Con med sitt fantastiska humor och lyfte en annars ganska platt tillställning.

Och Emma Stone gav allt hon hade till sina fans då hon – på sitt patenterade energisk och glada vis, frälste fansen som väntat på henne vid London Film Festival.

2017 år markerade också första gången Tiger Film officiellt utförde ett resereportage. Resan till London och dess filmfestival blev genast en klassiker och vi kan inte vänta platt ge er mer av denna typ av inslag.

Någonstans mellan det lilla och det stora såg vi Christopher Nolans Dunkirk. En otrolig uppvisning i perfekt hantverk och teknik. Nolan fortsätter att töja på gränserna för vad som är möjligt med sina otroliga ambitioner, som denna gång innebar riktiga stridsflygplan och mängder av statister som skapar en fantastisk närvaro i filmen. Trots skalan så handlar Dunkirk om människorna bakom det storslagna. Samtliga berättelser i filmen är om anonyma soldater eller civila som var villiga att offra allt antingen för sitt land eller bara för att komma hem.

Och så till det som var mindre roligt inom filmvärlden. Man kan nästan inte skriva en summering av året utan att nämna skandalen med producenten Harvey Weinstein. Vad jag ansett om Weinsteins vidriga sätt att arbeta – där han enbart letat efter bekräftelse inom branschen, blev inte bara bekräftat utan ökade till något som inte ens en cyniker som jag själv kunde tro.

Weinsteins uppblåsta skurkimperium fick under slutet av 2017 se sig krossat av en flodvåg av skandaler som både chockade och äcklade hela världen. Hela utrensningen mot övertramp och förföljelse mot kvinnor inom samtliga yrkesgrupper är utan tvekan en av årtiondets viktigaste skiften. I dessa situationer så inser man hur trivialt saker som nöje och underhållning är i jämförelse med förtrycket som sker i skuggorna.

Även om Tiger Film knappt kan beskrivas som en mikroaktör i periferin så blev chocknyheterna om Bryan Singer och Kevin Spacey precis lika motbjudande, man känner både skam och sorg över att man inte på något sätt kunde sätta stopp för dessa monstruösa uppvisningar, där unga män och kvinnor fått sina liv förstörda av monster som enbart prioriterat sin egen patetiska hedonism.

Hur svårt det än må vara att tala om något så trivialt som musik efter detta så vill jag ändå nämna ett par tillfällen under året då konserter och musiker fick lysa.

U2 spelningen i Berlin är självfallet det starkaste minnet, en både våt och lite sval kväll – sett ur ett klimatperspektiv, blev närmast oförglömlig genom en fantastiskt entusiastisk publik och ett U2 som nu anlände med en av sina absolut bästa setlists någonsin. Kasten mellan eufori och sorg var enorma, från tårarna i Miss Sarajevo till den helt vansinniga dansen i Elevation ledde denna kväll fram till min egen historiebok. Sedan knöt man ihop säcken då man släppte albumet Songs Of Experience, ett oväntat strakt album med ett par fantastiska spår som Love Is Bigger Than Anything In It’s Way och The Little Things That Give You Away.

rs-john-mayer-8764aea4-9a74-44ed-ac5e-8c6ad3d97205

På hemmaplan (Stockholm) så skedde två riktigt bra spelningar, ironiskt nog var de så skilda åt som man kunde tänka sig. John Mayer som fått utstå kritik för att vara mesig och blek som musiker, bjöd på en fantastisk kväll där han precis som på sina album blandade allt från lätt pop till hård blues som fick mig att tro att Led Zeppelin med John Bonham återuppstått. Öppningen med Waiting On The World To Change blev också obeskrivligt bra då den drämde ned bara några minuter efter att Emmanuel Macron hade besegrat Marie Le Pen i det franska presidentvalet.

Kompositören Hans Zimmer skulle också inta Globen med ett enormt ackompanjemang med monstermusiker som Tina Guo på cello. Jag har haft turen nog att se ett par olika filmmusik konserter, ofta går de i den klassiska musikens fotspår, det är formellt och rakt. Zimmer ville riva ned de här föreställningarna om hur filmmusik skulle framföras, istället för att dirigera musikerna intog han scenens mitt och emulerade snarare ett rockband än en symfoniorkester. Spelningen blev en stor och intensiv upplevelse där stycken som Wonder Woman-temat närmast fick hela arenan att vibrera.

Ghost på Gröna Lund fick mig också att förstå att de var mer än bara gotisk yta. Det svenska metalbandet känns redo att invadera de riktigt stora spelutrymmena som Globen och kanske till och med Ullevi om ett par år ?

Sämre gick det för Håkan Hellström som gav sig ut på något som verkade vara en turné som enbart hade hybris som sin kärna. Genom uselt väder och en helt odräglig publik på Stockholm Stadion blev det som tidigare varit varma och intima tillställningar till en ren plåga. Att ljudet gjorde det mer eller mindre omöjligt att höra något annat än ett vasst brus hjälpte inte.

När det kommer till interaktivmedia så blev ett begrepp ökänt – Loot Box. Detta påfund som började tillkomma i allt fler spel sedan de enorma framgångarna med så kallade ’’Free to Play’’ spel på den mobila marknaden, blev i år ett otyg som mer eller mindre fick hela Electronic Arts supersatsning Star Wars Battlefront 2 att kapsejsa. Vad som i grund och botten är ett riktigt bra spel förvandlades till en så stor kontrovers av hat och grova svordomar från delar av allmänheten att spelet just nu känns radioaktivt. Det blir en stor sorg att ett spel med så goda förutsättningar helt och hållet kan undermineras av ett riktigt uselt beslut.

Bungie såg ut att ha en säker succé med Destiny 2. Den helt geniala formulan för spelarbelöningar i form av vapen och utrustning hade förfinats till sin spets i uppföljaren. Enspelarläget var äntligen spelbart och flera små problem hade tagit bort. Tyvärr så stagnerar spelet alldeles för hastigt efter att man nått maximal nivå på sin spelfigur. Vad som sedan återstår är en ganska hjärndöd repetition som knappt skulle gå att godkänna utan sällskap av vänner och bekanta. Den sociala asketen av Destiny kommer förmodligen alltid att vara seriens mest omtyckta signum. I och med detta föddes även vår egna – minimala, klan Tiger Film Team. För alla er som är intresserade att spela med oss får gärna kontakta oss på vår mailadress.

Vårt fortsatta intresse för statysamlande fortsatte att belöna sig med några helt otroliga pjäser såsom Beta Ray Bill. Singapore baserade XM Studios fullkomligt körde över sina konkurrenter med produkter som helt och hållet utklassar det mesta i branschen. 2018 ser ut att bli ännu en fantastisk år för både XM Studios och Sideshow Collectibles med mycket spännande projekt som Scarlet Witch och Yoda Legendary Scale.

Avslutningsvis så kommer ett par reflektioner kring Tiger Film. 2017 blev intensivare än någonsin, med fler recensioner och mer innehåll. Publiceringsfrekvensen har ökat och vi hoppas såklart att även kvalitén på texterna förbättrats med tiden. Men absolut mest tillfredställande har varit de olika utställningarna vi gjort tillsammans med vår lokala biograf – Filmstaden Täby. Vi avlade vår sista utställning för året för bara några veckor sedan med Star Wars: The Last Jedi. Det blev en helt fantastisk avrundning där alla glada ansikten – stora som små, är en fröjd att få se.

Och som avslutning vill vi bara tacka alla som går vår verksamhet möjlig. Vi framför våra största tack till:

Dennis, Elliot och Gustav samt resten av den fantastiska personalen på Filmstaden Täby

Paul och Cynthia på Lost In Collectibles

Helena Stenhammar på UMG

Madeleine Käck på 20th Century Fox Sverige

Mattias Vestin och Miriam Bonassi på Disney Sverige

Terese Ruud och Marianne Djudic på Taste PR

Jesper Nordgren på Universal Sony Pictures Home Entertainment AB

Sofia Dahlén på NonStop Entertainment

Mona Holmquist på Scanbox Entertainment

Linn Stjernlöf på MI5 Communications

Alla på Playstation Press service

Samt alla er andra som gör den här cirkusen möjlig

Slutligen så skickar vi våra varmaste tack till er läsare. Tack för ett fantastisk år och god fortsättning så hoppas vi på ett fantastiskt 2018.

Gott Nytt År !

Alla på Tiger Film Blog

Årets Bästa Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

10. The Disaster Artist

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

9. Thor: Ragnarok

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

8. Battle Of The Sexes

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

5. City Of Ghosts

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket, samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

2. Spider-Man Homecoming

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

1. Star Wars: The Last Jedi

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film

Star Wars The Last Jedi Utställningen Filmstaden Täby 13-12-2017

Publicerad den 15 december, 2017 av bosstime55

Detta bildspel kräver JavaScript.

2017 års sista utställning för Tiger Films räkning är nu över. Vi kunde knappt tro det enorma intresset som fanns för våra utställningsobjekt den här gången. Det var en ren anstormning från och med att Captain Phasma och Kylo Ren kom ut i foajén, och redan nu passar vi på att tack alla er som kom.

Att Star Wars är helt unikt råder det inget trivial om, föräldrar, mor och farföräldrar samt småbarn samlas alla för dessa närmast sakrala filmer. Att få höra alla personliga minnen och berättelser kring hur och varför serien påverkat oss är allltid väldigt intressant och trevligt att lyssna till.

Man brukar säga att film och framförallt bio är en kollektiv upplevelse, att kunna få spela en liten roll – i att eventuellt förbättra besökarnas minnen och relation till filmerna, är ett nöje som gör alla timmar av planering inför varje evenemang att verka väldigt futtiga i jämförelse med utdelningen att se så många glada ansikten.

Producenten Kathleen Kennedy sade på årets upplaga av Star Wars Celebration gala att samtliga fans är en del av Lucasfilm familjen, att vi kanske spelar en minimal roll i att stärka denna gemenskap är inget annat än en stor ära.

Vi tackar den fantastiska personalen på Filmstaden Täby som alltid är ett nöje att samarbeta med. Stort tack också till tillverkarna såsom Anovos och Sideshow Collectibles som producerar dessa fantastiska konstverk.

Men framförallt tack till alla er som kom och pratade, skrattade och varmt skojade med oss. Om vi lyckades förgylla visningen på något sätt så är vi evigt tacksamma. Ni får oss att orka igenom de gångerna denna verksamhet verkar ganska mörk.

Så länge ni får ut något som helst nöje av vår medverkan så kommer vi vara på plats för er och lova er att vi skall bli bättre och större för varje gång. Om det är något specifikt ni vill se i framtiden så skriv till vår mailadress och kom med förslag, och om ni har frågor eller åsikter om någonting annat så tveka inte att höra av er.

Vi vill också tillägga att vi tagit beslutet att mer aktivt börja visa er mer av vår kollektion medan den växer, vi kommer göra presentationer av statyer och objekt från tillverkare som XM Studios, Anovos och Sideshow Collectibles. Anledningen till att vi tvekat inför detta tidigare är att vi hålla Tiger Film att bli en renodlad konsumtionssida där vi enbart vältrar oss i materialism.

För de som är nyfikna då vi drar ut med cirkusen igen så blir det i april nästa år för Avengers: Infinity War premiären. Platsen är densamma och vi kan redan nu säga att det förmodligen blir vår mest ambitiösa utställning. Vi hoppas att vi ses då. Tills dess;

’’May the force be with you !’’

Star Wars: The Last Jedi Recension

Publicerad den 12 december, 2017 av bosstime55

All images copyright and courtesy of Lucasfilm and Disney

Hur följer man upp två filmer som slagit alla rekord och återupplivat en serie som borde vara lika död som en Stormtrooper ? Man sätter sig ned och tar i med allt man har och tar bort alla spärrar, The Last Jedi är så stor att jag nästan svimmar vid tanken att behöva få ned i ord hur otrolig den är.

Cirkeln är inte bara sluten, den är omgjord till perfektion. Inte sedan jag såg Sagan Om Konungens Återkomst på bio för nästan tjugo år sedan har jag varit så energisk, emotionellt tömd, förkrossad och helt knäckt av en film. The Last Jedi ÄR den bästa film i serien och ett action mästerverk som fullkomligt ödelägger konkurrensen.

Star Wars är egentligen en kompott av drömmar – ekonomiska, fantasifulla och ungdomliga. Det må ha blivit en mikroindustri som i sig är en av kommersens mest tydliga varumärken. Om man vill vara riktigt grinig kan man tycka att en filmserie vid den tidpunkten tappat sin artistiska relevans. Och mycket riktigt har Star Wars inte varit immunt mot kommersens värsta virus, de välkänt avskydda prequel-filmerna är en lika stor flaggbärare för Hollywood kommersialism då den är utom all kontroll.

Lucasfilm under Kathleen Kennedy har gjort små mirakel av sina senaste filmer. The Force Awakens är nästan ännu mer omtumlande efter den tionde visning än den var för två år sedan. Rogue One är en superb hyllning till serien. Star Wars har en slags inkubationstid där karaktärerna och händelserna från en enda film växer exponentiellt i fansens hjärtan tills nästa del.

Rey, Finn och Poe är nu lika självklara hörnstenar i serien som ljussablar och wookies. Varken Rogue One eller The Force Awakens är perfekta i någon mening, men de är energiska glädjeexplosioner som helt får mig att kapitulera medan laservapnen skjuts av i rasande takt och antingen Felicity Jones eller Harrison Ford räddar hela galaxen.

Inte ens den monumentala kritiken mot Force Awakens snarlika A New Hope struktur får mig att vilja ändra betyg på filmen. Star Wars under Disney har varit superbt men med The Last Jedi tar man steget in i briljans.

Speed Of Light

Utan att avslöja någonting om filmens handling så kan vi avskriva alla onda aningar om att vi återigen skulle få en slags remake av, i detta fallet av Empire Strikes Back– filmen som anses vara bäst i serien. Regissören Rian Johnson tar karaktärerna vi lärt oss älska med åren och sätter dem i situationer som är vågade och oanade. Ingeting är efter något sorts recept, starten är ett visuellt fyrverkeri där man inte sätter några gränser. Johnson har så mycket energi och framsynthet att han genast kopplar ett järngrepp om tittaren.

Ingeting lämnas åt slumpen, vartenda försiktigt steg till accelerationen i ljushastighet känns ända ned i själen. Spektaklet är givetvis makalöst men det är i karaktärerna och deras personliga resor som de största ögonblicken sker. The Last Jedi är full av vändningar som med klen regi kunde ha spårat ut och blivit förutsägbara, men Johnson navigerar det asteroidfältet lika lätt som Han Solo. Tempot är ohyggligt snabbt, vi kastas mellan inre konflikter, värmande humor och förkrossande starka emotionella stunder. Det är som att se på en proffsförare som navigerar den slingrigaste väg som om det vore än perfekt asfalterad raksträcka. Hur mycket det än kränger och vrider sig stannar fordonet på marken och hastighetsmätaren verkar inte ha något stopp.

The Last Jedi har multipla trådar som man kunde ha strukturerat upp på ett stelt sätt, men även här så bryter man alla tidigare idéer om hur tempo och narrativ skall utföras. Vad som kan tyckas vara stora stunder av respit från det här närmast vansinniga tempot förvandlas till språngbrädor som tar filmen i en helt annan riktning.

Vad som verkar enkelt blir istället otroligt djupt och närmast som ett emotionellt slag i magen. För alla Star Wars frälsta är hela filmen som den skönaste av poesi, det finns en sådan enorm kärlek till varenda aspekt av av allt från filmens rekvisita till små referenser som glatt nickar åt den enorma historiken. Varenda skruv, motor och Stormtrooper hjälm är så detaljerade, man följer George Lucas gamla idé om att man inte skall ägna genial produktionsdesign någon tid, otroliga visuella objekt försvinner bara efter någon sekund. Detta ger filmen en känsla av proffsig perfektion som helt och hållet har koll på läget. Den pliktskyldiga nostalgin från Rogue One och Force Awakens är nästan helt bortkopplad och när den väl kommer så står tiden nästan stilla.

En film som innehåller gudomliga förmågor och farkoster som låter ute i rymden borde inte kunna sätta såhär djupa spår, men faktum är att The Last Jedi vrider om i hela hjärtat. Rian Johnson skapar en intimitet med de här karaktärerna som jag aldrig tror vi sett tidigare. Personer som vi känt i årtionden blir helt plötsligt till mer än bara endimensionella sagohjältar.

Star, Star

Att man nu också har skådespelare – unga som äldre, som är som gjorda för sina roller förstärker bara känslorna. Mark Hamill och Carrie Fisher är både helt utomordentliga som Luke och Leia, att gå in i närmare detalj kring vad som sker med dem är att avslöja för mycket, men ingen kommer nog kunna lämna salongen utan att känna sig djupt rörd över den resan vi fått bevittna från år 1977 till 2017.

Daisy Ridley och John Boyega är i sin tur också närmast geniala, Rey och Finn är mer igenkännbara än för två år sedan. Självklart har det att göra med vi fått den den här tiden till att bli bekanta oss med dem, men både Ridley och Boyega har växt rejält som skådespelare. De är roliga, spontana, mer lösa och lediga.

De nya personerna i detta redan massiva universum är för det mesta väldigt bra. Benicio Del Toro är förmodligen den som drar det kortaste strået i en prestation som känns lite felplacerad. Däremot är Laura Dern och Kelly Marie Tran båda helt suveräna som Amiral Holdo och den unga mekanikern Rose. Dern är i synnerhet helt fantastiskt med en stor närvaro och intensiv blick som befäster Holdo som en stenhård karaktär som likt Peter Cushings Tarkin är precis lika respektingivande som en stor vandrande AT-AT.

Adam Driver fortsätter också att briljera med sin Kylo Ren, den här gången mer bitter, arg och splittrad inför sitt öde. Samtliga aktörer har alla en fantastisk pondus som genast gör samtliga karaktärer till självklara Star Wars klassiker.

Livin’ In The Future

Men hur mycket känslor och hjärtskärande scener vi än har så är Star Wars för en del enbart om buller och bång, och där fullkomligt krossar The Last Jedi sina föregångare. Ingeting är skramligt eller ihåligt bara för att visa upp industrins idag vassaste specialeffekter, scener där det förekommer fältslag eller mer intima strider är oemotståndliga.

Vyerna och händelseförloppen är helt utmattande mäktiga och vackra. När tempot är som högst måste jag nästan skrika efter syrgas, just nu finns det ingeting såhär imponerande på bio år 2017. Lägg sedan till John Williams både subtila men kraftfulla musik så skapar man ett rysningspaket som närmast får mig att studsa ur stolen och hoppa runt som en dåre i extas.

Hela The Last Jedi är en känslostorm, i ena läget en äventyrlig pojkdröm för att sedan bli ett förvånande djupt grubblande över privilegium och ärftlig rätt. Humorn är ibland både barnslig och larvig men samtidigt sprudlande tokig, man behöver inte ta till något dåligt manus eller vidrig Jar Jar Binks-figur för att stimulera skrattmusklerna.

Man skrattar, gråter och skriker – allt i någon sorts galen kompott av total extas. Mot slutet så ger jag upp, då drämmer jag igen anteckningsboken och slutar försöka hitta övergripande fel som en objektiv kritiker bör göra. Rian Jonsson och Kathleen Kennedy har redan dräpt den lilla biten av mig som kan ifrågasätta ett och annat litet misstag. Felstegen finns men de är så meningslösa att poängtera i detta mästerliga smörgåsbord där det inte fattas någonting.

Och den här finalen får till och med den obeskrivliga avslutningen i Rogue One att framstå som en liten ynklig blindgångare.

Land Of Hope And Dreams

Star Wars är självklart inte dramaturgiskt lika fulländat som ett renodlat drama av en regissör som Ingmar Bergman eller Mike Leigh. Det är en storfilm vars primära syfte är att driva Disney aktien upp mot stratosfären.

Men genom att anamma människans drömmar, hopp och fantasi så skapar man något som går förbi tiden, politik och vårt idag mörka samhälle. För i två timmar och trettio minuter får vi precis som Luke Skywalker i A New Hope se till himmelen där två solar väntar, och en plats där våra drömmar, förälskelser och starkaste känslor finns, bara ett litet ljushopp bort.

När Williams musik sprutar ut högtalarna, då Rian Johnson slänger allt som finns att nyttja i nutidens filmproduktion, där drömmar och förhoppningar blandas med tårar av glädje så kan jag bara kapitulera. Jag kreverar i någon sorts löjlig utmattning där jag skriker efter och timeout och slår så hårt jag kan på knappen som delar ut högsta möjliga betyg.

Star Wars: The Last Jedi är bland det största jag någonsin sett på en bio…

Betyg 10/10

Bäst: Mark Hamill, Carrie Fisher, Daisy Ridley, fotot… Sådär kan det fortsätta ett bra tag till…

Sämst: Goddag yxskaft !

Fråga: Hur kommer man ens kunna toppa detta i del tre ?

Star Wars: The Last Jedi Funderingar

Publicerad den 26 juli, 2017 av bosstime55

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) . Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser.

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen, något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.

Spider-Man: Homecoming Premiär Utställningen 05-07-2017

Publicerad den 6 juli, 2017 av bosstime55

Och så var ännu en premiär avklarad på Filmstaden Täby. Detta var utan tvekan den bästa hittills. Att nå det slutgiltiga målet hade sina hinder på vägen. Det är alltid lika exalterande att se de glada minerna och de unga besökarnas stora ögon.

Vi kommer fortsätta göra dessa evenemang och vi vill gärna höra vad ni skulle vilja se mer eller mindre av ?

Kommande evenemang kommer vara för premiären av Justice League den 17 november och såklart Star Wars: The Last Jedi den 13 december. Dessa datum är enbart preliminära då man aldrig vet om saker och ting kan flyttas om av filmbolagen.

The Last Jedi evenemanget kommer vara något mycket annorlunda mot tidigare. Vid kan även flagga för att vi har något ganska stort på gång inför premiären av Avengers: Infinity War nästa år.

Jag vill slutligen tacka hela personalstyrkan på Täby bion som alltid är lika trevliga och entusiastiska kring våra arrangemang. Utan er hade detta inte gått att genomföra. Speciellt tack till Elliot som är hela skälet till att vi ens kunde inleda denna ’’epok’’ för Tiger Film.

Stort tack till alla som hjälpte till med packning och andra installationer. Ni vet vilka ni är !

Och slutligen, ett enormt tack till er i publiken som var helt eminenta genom er vänlighet och nyfikenhet. Vi lovar att bara göra dessa tillställningar bättre och bättre.

Vi ses om några månader !

Hör av er på stromsonab@gmail.com med frågor eller åsikter !

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Star Wars: The Last Jedi