All images courtesy and copyright of Universal 2023

Summering: Måhända är det inte felfritt men trots det makalöst imponerande och oförskämt medryckande. Christopher Nolan har gjort sin bästa film sedan Inception.  

Filmkritikern och – numera, konsertarrangören Orvar Säfström presterade en formula för filmserier som Star Trek, Fredag Den 13’e, ett sätt att förskona sig från det sämsta. Se varann film…. Detta besynnerliga system visar sig också vara applicerbart för Christopher Nolans filmskapande. Interstellar må ha varit en publik – och kritikerfavorit, men får mig fortfarande att sucka i och med Matthew McConaugheys överdrivna skådespel. Filmens absurda slutkläm visade också upp Nolans sämsta tendenser som filmskapare, högdragen pseudo-intellektualism och en överskattning av sin egen berättarförmåga som ofta resulterar i krystade inslag, exempelvis den inte helt geniala scenen där två färjor håll gisslan i The Dark Night. 

Men efter Interstellar kom Dunkirk, ett stycke briljant film som påminde om varför Nolan är en mästare vad gäller att fånga publiken och briljera med ett hantverk som andra regissörer bara kan drömma om. Men givetvis skulle pendeln svängt tillbaka med Tenet, en totalt hopplös film som slog knut på sig själv. Dessutom släpptes den då COVID-19 rasade, allt detta medan en hysterisk och förblindad Nolan raljerade om att biografbesök skulle rädda mänskligheten under pågående pandemi. 

Efter tre år och ett studiobyte till Universal – Nolan övergav Warner Brothers efter deras beslut att släppa majoriteten av sina filmer direkt till streaming under 2020, har det blivit dags för Nolan att lämna det övernaturliga och fantastiska. 
Istället för att bege sig ut i rymden eller utforska drömvärldar gör Nolan en av sina mest jordnära och återhållsamma filmer sedan det mästerliga genombrottet Memento. 

I flera intervjuer har Nolan talat om att Robert Oppenheimers liv är den mest dramatiska berättelsen han skådat. Oppenheimers liv och arbete befinner sig och i en korsning där världen träder in i en ny era där teknologi och vetenskap skulle bli alltmer sammanlänkat med människans vardag. Men tillskillnad mot striden vid Dunkirk är sagan om Oppenheimer – på pappret, inte lämpad för att bli gastkramande spänning på film. Det är inte tal om några nervpirrande strider i luften eller någon brutal kamp om överlevnad på ett slagfält. Istället är det långa utläggningar om atomklyvning, plutonium och rökiga rum där politik och internationella relationer står i centrum. Det låter som en god och lärorik historieskrivning, inte som något som kan uppehålla tittarens intresse i tre timmar. Christopher Nolan har dock sneglat på David Finchers klassiker The Social Network och hittat ett sätt att göra förhandlingar och steril forskning till nagelbitare. Likt Fincher hittar Nolan en makalös intensitet som gör att varenda sekvens fängslande och omöjlig att ta ögonen ifrån. Manhattan projektet blir därför inte en vetenskaplig utläggning utan till ett rasande lopp där varenda sekund kan vara avgörande för att färdigställa projektet. Nolan lyckas också tillföra den förföriska och hypnotiska stämningen från sina sanna epos som Inception där allting som presenteras på vita duken får publiken att skrika efter mer. 

Oppenheimer känns också många gånger som en sorts summering av det bästa Nolan gjort. Det som alltid snillrika hantverket tas till sin spets. Kostym, scenografi och fotografi är fläckfritt och känns i många fall otäckt autentiskt. Regissörens närmast ohälsosamma övertygelse om praktiska effekter och analogt foto visar sig denna gång vara befogat då det skapar en närvaro och autenticitet som är sällsynt. Sekvenserna i staden Los Alamos i New Mexico ter sig närmast dokumentära, den omtalade provsprängningen är en rysare utan dess like. Här blir varje liten darrande rörelse och svettdroppe till en thriller i sig och det är bevis på verkligt storslaget filmskapande att då något vi har facit till kan kännas lika magiskt och exalterande som då Batman tvingades jaga Heath Ledgers Joker genom Gothams gator på sin motorcykel.                    

Nolan lyckas till och med integrera lite av det episka narrativ från de älskade Batman-filmerna. Sättet de historiska personerna presenteras och diskuteras görs med samma dånande pompa och ståt som den mycket snygga vinkningen till Joker i Batman Begins. Det vilar något grandiost och sakralt då personer som Albert Einstein eller President Harry Truman introduceras till publiken, något som gör det hela oväntat närbesläktat med de bästa av serietidningsfilmer då välkända karaktärer refereras eller presenteras. 

Ordet audiovisuellt återkommer ständigt då Nolan skall förklara värdet av film. Och Hoyte Van Hoytemas fotografi och Ludwig Göranssons musik lyftas fram. Hoytema förmedlar – tillskillnad mot Nolans föregående fotograf, den numera utskämda Wally Pfister, en rustik och intim känsla som gör att Nolans generella preferens för en mer kall estetik känns mer mänsklig. Precis som i Dunkirk har Hoytema en fantastisk förmåga att fånga ansikten utan att det känns påträngande eller pretentiöst. 

Personregi har dock aldrig varit Nolans starkaste attribut, hans filmer är som starkast då hans koncept utförs fläckfritt och tar med publiken på en intellektuell och nervkittlande resa som får en att urbryta i jubel då allt är slut, se The Dark Knight eller Inception. Karaktärerna är bara kuggar i ett maskineri, de är inte utan känslor eller humanitet, men det aspekterna är sällan centrala. Därför är en person Robert Oppenheimer ett perfekt subjekt för Nolan. Den verklige Oppenheimer var en komplex person som hade en försmak för det teatrala och som inte var lätt att tolka. 

Cillian Murphy som – förutom TV-serien Peaky Blinders, har varit delegerad till biroller får äntligen träda fram i en roll som känns som gjord för honom. Murphy väljer dock att inte göra det till en exhibitionistisk och självupptagen reklamfilm för nästa års Oscarsgala. Precis som den fantastiska Olivia Colman är detta skådespel i sin renaste och mest opretentiösa form. Murphy lyckas göra Oppenheimer både enigmatisk och empatisk, det finns något fascinerande och djupt mänskligt bakom hans orubbliga fascination för vetenskapen. De sekvenser som framförallt framhäver denna humanitet är de gånger Oppenheimer tvingas att anta sig rollen som familjefar. Den kamp han ständigt för mellan sitt arbete och att hålla samman sitt familjeliv – som ständigt är på bristningsgränsen, blir fantastisk drabbande i och med Murphys exakta och inlevelsefulla skådespel.          

Ensemblen är också en av de mest namnkunniga och imponerande som skådats på ett bra tag. Även i mindre bioroller förekommer stjärnor som Florence Pugh och Matt Damon. Men det är inte fråga om att blända med stjärnglans, att rollbesätta med bekanta ansikten visar sig bli helt essentiellt då Oppenheimer inkluderar flera nyckelpersoner som endast förekommer flyktigt – som ett resultat av de många forskare och individer som spelade viktiga roller i projektet och Oppenheimers liv. 

Genom att använda sig av mycket bekanta ansikten blir berättelsen och personerna enklare att följa. Något som är välkommet då Nolan återigen använder ett uppbrutet berättande som inledningsvis inte är helt intuitivt. Introduktionen är en kakofoni av bilder och ljud som tar oss rakt in i Oppenheimers tankevärld, en imponerande men svårsmält start som också bryts upp med en rad andra sekvenser som inte tycks höra ihop. Precis som i Memento eller Inception lägger Nolan ett pussel som successivt blir mer begripligt för publiken. Då allt närmar sig klimax blir dessa berättarmässiga beslut fullt förståeliga, även om avkastningen inte är lika potent som i de två ovannämnda filmerna. 

Begreppet utmaning brukar ofta förekomma då Nolans filmer beskrivs, hur han gillar berättelser som är strukturellt komplexa och inte helt greppbara vid en första anblick. I sina bästa stunder blir denna mysteriösa komplexitet magisk, i de sämsta fall frustrerande och makalöst egoistisk. I fallet med Oppenheimer tillkommer utmaningen i historieskrivningen eller snarare publikens kunskaper. För även om det inte behövs något examen i amerikansk historia är förkunskaper utan tvekan behjälpliga. Flera händelser, personer och konversationer blir först fullt dramatiskt potenta då historien som kom före och efter är känd för tittaren. Oppenheimer är en av få filmer – utan att framstå elitiskt, som ger mer utdelning desto mer förkunskap publiken äntrar med. Framförallt är filmens avslutning inte i närheten lika potent om den historiska bakgrunden inte känns till. 

Det finns ett fåtal problem som håller Oppenheimer från att kunna klassas som ett felfritt mästerverk. Då filmen går in i sin sista fas känns den aningen uttömd. Den blodröda intensiteten som byggts upp under filmens två tredjedelar avtar. Det tar ett litet tag innan Nolan hittar pulsen och kan fängsla publiken igen. Utöver det slarvas det rejält med porträttet av Katherine ’’Kitty’’ Oppenheimer, Emily Blunt gör sitt yttersta men Nolan verkar både ointresserad och förvirrad kring hur karaktären skall porträtteras. Vad som börjar som en djupt osympatisk och självisk karaktär skall i slutet bli till filmens ryggrad och själ, något som känns oförtjänt då Nolan inte gjort någonting för att göra publiken engagerad i förhållandet mellan makarna Oppenheimer. 

Trots att Nolan inte landar planet fullt så elegant som man kunde hoppats på är Oppenheimer en fantastisk film som i sina bästa stunder är i det närmaste oförglömlig. Det är ett stycke superb populärhistoria som levereras i lyxförpackning. 

Betyg 9/10                           

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2023

Summering: Greta Gerwig har skapat ett underhållande kaos som hade behövt aningen mer bensin och hästkrafter för att nå ända vägen fram. 

Man kan fråga sig om den traditionella marknadsföringen håller på att gå en långsam och plågsam död till mötes ? Det är omöjligt att inte fråga sig detta i och med den virala storm som byggts upp på internet gällande Barbie. Den sammanfallande premiären med Christopher Nolans Oppenheimer har skapat de tvehövdade monstret Barbenheimer som försatt nätet i eld och lågor. 

Förväntningarna och energin inför Barbie har vanligtvis bara funnits att hitta i sammanhang som Star Wars, Marvel eller James Bond. Få filmer fyller svenska biosalonger på premiärdagen nuförtiden, så det är sannerligen imponerande att träda in i en lobby som påminner om ett publikinsläpp till en Ullevi konsert. 

Stämningen är därmed på topp och det är svårt att inte dras med i den påtagliga  hoppfullheten. Dock är Barbie något av en ulv i fårakläder. Även om det tydliggjorts att den plastiga scenografin och pastellfärgerna bara är en sida av filmen är det nog få som kunde tro att regissören Greta Gerwig skulle släppa alla hämningar och leva loss på ett sätt som får hennes charmiga – men strikta, Little Women-adaption att kippa efter andan. Den här gången är det varken ära eller prestigefyllda priser som är avsikten med filmskapandet, bara att ha roligt. 

Att göra en renodlad Barbie-adaption, utan unik infallsvinkel, hade varit lika lyckat som att försöka övertala befolkningen om att asbest inte är detsamma som en hälsofara. Gerwig väljer därför att forma filmen i postmoderna traditioner, detta gör att självironisk humor och sarkasm dominerar. Det finns en tydlig och charmant fräckhet vad gäller att driva med konsumtionssamhället, förvridna ideal – både kroppsliga och moraliska, och människans tendens att vilja svepa saker och ting under mattan. Den syrliga satiren drar genast tankarna till en annan berömd leksaksfilm, nämligen The Lego Movie. En film som Gerwig verkar ha stirrat sig blind på, flera sekvenser och scenarion är mer eller mindre identiska. Att använda denna prövade formula har sina fördelar, den gladlynta och skojfriska attacken på konsumtionssamhället är lika underhållande som alltid. Samtidigt är det aningen fantasilöst, det förekommer inga större avvikelser eller modifikationer som hade kunnat skapa en mer särgen identitet från Phil Lord och Christopher Millers kultfilm. Greta Gerwig har i intervjuer alltid visat på en stor charm och energi, egenskaper som inte varit lika framträdande i hennes filmer. Men i Barbie vågar hon ta ut svängarna, som ovan nämnt verkar hon inte bekymrad om prestige eller att plädera till kräsna kritiker. Det gör att hon vågar vara politisk och lyfta fram rad idéer som osar av god potential men dessa blir tuktade och friserade av det etablerade ramverket som hon jobbar i. De mer vågade och säregna segmenten blir oftast bara tillfälliga och aldrig särskilt dominanta.

Gerwig är inledningsvis också trevande – kanske bländad av de ’’leksaker’’ och resurser  hon nu har tillgång till. Även om Barbie vill presentera en vild attityd är starten, trots den rosa chocken och de oväntat klatschiga låtvalen, aningen generisk och ointressant. Men ju längre filmen löper verkar Gerwigs självförtroende växa, det blir mer och mer rastlöst, busigt och kompromisslöst. Tillslut är alla inblandade villiga att släppa tyglarna och leva loss. Det innebär att ingenting – så längde det är godtagbart i en barntillåten film, är förbjudet. Det kastas in vilda jakter, politiska attacker som tar sig an toxiskt maskulina clowner som Andrew Tate och falska storbolagschefer. Att samtliga inblandade verkar haft oerhört roligt under inspelningen går inte heller att undkomma. Mängden trams och flams vet inga gränser, flera sekvenser som tangerar ren och skär buskis går dock att acceptera i och med den uppenbara skaparglädjen som närvarar. 

Trots att Gerwig öser på med allt mellan himmel och jord lyckas Barbie aldrig nå det stadiet då allting känns som ett rinnande vatten. Där kaospiloter – exempelvis Taika Waititi, lyckas få vansinnet som presenteras att blir energigivande får Gerwig många gånger slut på bränsle. Flera tillfällen som borde leda till komisk och energisk eufori blir onödigt utdragna. Framförallt slutet lider av att kännas aningen förutsägbart och repetitivt trots att Gerwig tömmer sitt kreativa förråd på det mesta i den tredje akten. Barbie kan inte heller undkomma att många gånger kännas aningen monoton, detta drabbar filmens humor där flera skämt upprepas minst en gång för mycket. 

Trots att mycket av filmen ägnas åt att förlöjliga och skratta åt flera moderna företeelser inom vårt minst sagt problematiska samhälle, görs det ett försök till ett mer hoppfullt och oskyldigt patos som är tänkt att blomma ut i slutet. Även om tanken är god är det klumpigt implementerat och känns betydligt mer forcerat än några av de mest absurda inslagen.

Något som däremot är oklanderligt är rollbesättningen. Margot Robbies överspel och allmänt taffliga agerande har sällan försett mig med ett leende på läpparna. Ryan Gosling och dennes träiga framtoning och stela mimik är inte heller någon personlig favorit. Men dessa – inte helt smickrande egenskaper, nyttjar filmen på ett genuint genialt sätt. Robbies begränsade och gestikulerande skådespel visar sig vara perfekt för en så pass överdriven och extrem karaktär som Barbie. De uppsända ögonen och den ansträngda framtoningen är helt perfekt och skänker flera scener en oväntad humor. Detsamma kan sägas om Gosling som är fenomenal, framförallt i filmens slutskede då Ken tvingas in i en annan roll än vad någon i publiken kunnat föreställ sig. Då skapas komiskt guld som fortfarande får mig att gapskratta vid tanken på händelserna. Att Gerwig lyckas använda aktörers svagheter och göra dem till styrkor är sannerligen imponerande.      

Då Barbie vågar att vara totalt hämningslös film är den i sitt esse. Att se Greta Gerwig kasta sig ur flygplanet utan en tanke på att kolla om fallskärmen ens fungerar är ett sant nöje. Resultatet är många gånger underhållande, bångstyrigt och totalt vansinnigt. Dock saknas det drivmedel för att nå ända fram och det landar i att vara ett underhållande kaos. 

Betyg 6/10  

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2023

Summering: Det blir ingen storslagen återkomst, snarare en trist påminnelse om att vissa saker hör hemma på ett museum. 

Indiana Jones figurerar bredvid filmserier som Star Wars och James Bond vad gäller kultstatus. Men ibland är minnen förrädiska, Indiana Jones visar sig vara en serie som har svårt att fungera i en tid då hela filmlandskapet ritats om och domineras av mer episka och våghalsiga produktioner, både vad gäller skala och fantasi. 

Serien anländer inte heller med något fläckfritt renommé. Raiders Of The Lost Ark må vara en äventyrsklassiker av rang. Det Sista Korståget hör till en av mina absoluta favoritfilmer. Harrison Ford och Sean Connerys far och son-duo är minst lika briljant, älskvärd och bländade som de mest klassiska av radarpar på film, däribland Robert Redford och Paul Newman från Blåsningen. Men bredvid dessa två pärlor finns rent mög som De Fördömdas Tempel och Kristalldödskallens Rike, varav den första är ointressant och glåmig, den sista fullkomligt anskrämlig, som kronan på verket innehåller den också  den talanglöse Shia LaBeouf som är en tidsinställd bomb för vilken film som helst. 

Serien befinner sig i – efter misslyckandet med Kristalldödskallens Rike, i en skrämmande snarlik situation som Star Wars årgång 2005, efter att George Lucas imploderat som filmskapare och levererat tre gräsliga filmer. Som – oavsett vad verklighetsförnekare vill övertyga världen om, fick många att ifrågasätta hela sin dedikation och kärlek till Star Wars. Men J.J Abrams lyckades med det omöjliga, han livade upp och förnyade serien med The Force Awakens, injicerade glädje och passion som fick mig att inse att alla de där timmarna i Star Wars-lexikon och fascination för Darth Vader-cosplay inte var förgäves, Star Wars blev – och förblir, relevant och modernt igen, allt tack vare Abrams. 

Jag har tidigare skrivit om hur unga regissörer – som följer i sina hjältars fotspår, oftast har en bättre möjlighet till att göra en bra uppföljare är originalmakarna. De har växt upp, smittats och hänförts av originalfilmerna och drömt om möjligheten att själva få berätta en egen historia inom det redan etablerade ramverket. James Mangold har också den fantastiska Logan på sitt CV, en film som – han själv menar, är en sorts prototyp för den dramaturgi som används i Dial Of Destiny. Både är filmer om åldrade män som tiden sprungit ifrån. Det bådade gott, jag höll ut hoppet om att Mangold skulle briljera och göra vad Abrams gjorde för Star Wars. Visa för världen varför Indiana Jones fortfarande är en filmserie och karaktär värd att offra tid och pengar för. 

Men istället påminns jag om att Mangold snarare borde bli känd för sin otroliga inkonsekvens som regissör. För bortsett från Logan och den alldeles fantastiska Walk The Line är många av de filmer Mangold gjort inte några lysande exempel på god filmkonst. Rent skräp som The Wolverine och den ganska hopplösa Ford V. Ferrari utgör ett stort del av det arv som Mangold efterlämnat. Dial Of Destiny visar sig inte vara en ny Logan utan ett sorgligt bevis att serien borde ha tagit farväl då Indy, tillsammans med sin far Henry, Sallah och Marcus Bordy red ut i solnedgången. 

Det skall dock konstateras att James Mangold inte gjort sig skyldig till skapandet av en sämre film än Kristalldödskallens Rike. Det är dock en klen tröst men tanke på väntetiden på 15 år. Problemet är inte att det görs några direkta magplask utan den fullkomliga brist på någon som helst energi eller uppfinningsrikedom. Trots en rapporterad jättebudget på nästan 300 miljoner dollar är hela produktionen oväntat plastig och intetsägande. Till och med rent fotografiskt är det rent amatörmässigt många gånger om. Som en förespråkare och vän till digitalt foto får Dial Of Destiny mig att – för första gången på årtionden, ifrågasätta tekniken. Inget må tangera Kristalldödskallens Rike generiska utseende – som ironiskt nog var fotad analogt, men Dial Of Destiny är farligt nära. Fotot är berövat på detaljer eller liv, det är som att titta på samma horribla bilder som Robert Rodriguez bjöd på i Once Upon A Time In Mexico, där digitaltekniken var i sin linda och inte alls redo att användas för biofilm. 

Inte ens i den scen där Mangold försöker att återskapa glansdagarna, i en omtalad prolog, där Ford med hjälp digitalteknik gjorts femtio år yngre, lyckas han skapa någon varm nostalgi. Istället framstår denna prolog endast som en blek skugga av vad som en gång var. Dessutom har filmskapare fortfarande inte förstått att det inte räcker med att föryngra ansiktet för att sälja in illusionen om en yngre aktör. Som diskuterat av många andra var detta problem även närvarande i The Irishman, inget har gjorts för att ändra på det faktum att aktören bakom det unga ansiktet har ett äldre kroppsspråk. Detta gör att den Indy som syns på bioduken ser ut som brukligt men rör sig stelt. Denna slapphänta inställning genomsyrar det mesta i filmen. Allting levereras med en suck och en bister uppsyn.   

Mangold verkar inte det minsta entusiasmerad över sitt arbete. Seriens klassiska och våghalsiga actionscener har alltid genomförts med en intensitet och brutalitet som gjort dem minnesvärda. Vem minns inte den fantastiska sekvensen från Raiders Of The Lost Ark då Indiana Jones/stuntmannen Vic Armstrong – utan några som helst säkerhetslinor, drogs bakom en lastbil i fullfart ? 

Att genomföra något så farligt idag vore både oansvarigt och oacceptabelt, men det ursäktar inte att alla actionscener känns helt menlösa. Många gånger är konceptet roligare än den slutgiltiga produkten. En jakt genom Tanger på Tuk Tuk, en vansinnigt lopp genom ett packat Manhattan på häst eller galna eskapader ovanpå ett skenande tåg. Det låter fantastiskt…. På pappret…. Men det långt ifrån detsamma på film. De få tillfällen James Mangold visar intresse är de scener då Harrison Ford får spela en åldrad hjälte, ärrad, stel i lederna och inte det minsta sugen på äventyr. Här finns ett djup, ömhet och omsorg som är frånvarande i precis allt annat. Harrison Ford är också lysande i dessa tillfällen och tycks verkligen trivas med att visa upp en hjälte som inte längre har någon större lust att vara heroisk eller djärv. 

En film som grävde ned sig i denna tematik hade varit välkommen men också helt orealistisk då det är Indiana Jones vi talar om, inte Scener Ur Ett Äktenskap. Försöket att ge Indy en ny partner eller följeslagare visar sig dock vara ett fatalt misstag, förvisso kunde inget bli värre än det vi behövde uppleva med LaBeouf men tyvärr får den duktiga Phoebe Waller Bridge ett unket stycke manus att jobba med. Hennes Helena Shaw är skriven utan någon som helst eftertanke vilket gör karaktären till en fladdrande och många gånger osympatisk karaktär som varken är intressant eller särskilt underhållande. Mads Mikkelsen klarar sig dock bättre i rollen som filmen antagonist och är utan tvekan en av de bättre skurkarna serien sett, framförallt med tanke på Cate Blanchetts taffliga insats relativt färskt i minnet.      

Men hur det än vrids och vänds på det hela förblir Dial Of Destiny som bäst bara acceptabel. Det flyter på, men det bränner aldrig till eller får publiken att reagera med jubel. För att vara en återkomst som vi behövt vänta på i 15 år känds det otroligt tafatt och avslaget. Det enda riktigt konsekventa är känslan av funktionellt men totalt omärkvärdigt. Tyvärr kan inte ens denna mediokra kvalitetsnivå uppehålls. Då det väl är dags att avsluta det hela bjuds publiken på en av de sämsta upplösningarna jag sett i en storfilm. Det är inte en fråga om att filmen väljer att hela och hållet anamma det övernaturliga, det är numera rutin för serien och full accepterat, istället är det som att budgeten blivit dränerad. Vad vi får se prov på är historiskt dålig produktionsdesign och specialeffekter som inte ens hade hållit måttet för tio år sedan. Hela slutet känns som en härdsmälta där alla inblandade ger upp och uppsöker lägsta gemensamma nämnare. Detta blir än mer förundransvärt då Mangold inte varit skygg med att kritisera allt och alla som håller på med storfilm. Dessutom har han lagt fram en rad självskrivna idéer för hur saker och ting skall göras för produktioner av detta slaget. När Mangold själv begår den största filmsynden på år och dagar, utan att blinka, framstår dessa kåserier som den värsta sortens hyckleri.   

Att påstå att ett uselt slut är tillräckligt för att sänka ett betyg från dugligt till icke godkänt är  barnsligt och inte särskilt seriöst. Men detta erbarmliga slut blir också en sorts summering kring allt som är fel med Dial Of Destiny. Det är en trött, oinspirerad och oerhört generisk film som aldrig kommer till skott. Den verkar inte heller förstå – eller uppskatta, att den behandlar en av de mest älskade filmikonerna genom tiderna. Allt är endast en dag på jobbet, ännu en trist uppföljare… 

Drömmen om fullkomlig återupprättelse blir endast flyktig i ett fåtal scener, resten är endast en tragisk påminnelse om att vissa saker är bättre på ett museum. I och med Dial Of Destiny blir det tydligt att även Indiana Jones borde sättas bakom en glasmonter, på så vis är lite av hedern i behåll.     

Betyg 5/10