Detta må verka onödigt arrogant och fräckt men….. Det enda sättet att göra 10 Cloverfield Lane rättvisa är att ära dess vilja till total anonymitet och överraskning.
Så då svarar jag med följande; Seg,förutsägbar,skrattretande. Det var allt.
Tack och hej för den här gången !
Betyg 2/10
”Inte ett ljud !”
Det är svårt att inte gapa av skräck,chock och sorg över vad Zack Snyder reducerat fantastiska karaktärer som Batman och Wonder Woman till. Batman V Superman är en komplett katastrof från början till slut.
Med sin budget på 250 miljoner dollar, tre års mellanrum sedan den fullkomligt bedrövliga och identitetslösa Man Of Steel borde några framsteg kunnat ske. Men tyvärr är vad vi fått serverade en kalkon som skulle mätta flertalet matmissbrukande familjer på den amerikanska thanksgivings helgen.
Redan från introduktionen börjar oron pulsera. Flertalet scener,kompositioner och tematik känns som riven ur Christopher Nolans eminenta Dark Knight-trilogi. Snyders sedvanliga nedtonade och gråa estetik härjar vidare och förtar överraskningar och spänning, allt körs ned i den köttkvarn som stått som visuell ledpunkt i Watchmen och 300. Det bli snabbt tydligt hur o-flexibel Snyder är att behandla valfritt ämne individuellt.
Hela starten känns bitvis förvirrad och vilsen. Skyltar med dokumentär-artad text dyker upp för att skapa något form av dokumentär känsla, likt den Martin Scorsese använde sig av i Maffiabröder. Dock överges detta snabbt och jag ställs personligen undrades till varför dessa stilval gjorts överhuvudtaget.
För serietidnings-själen inom mig borde kärleken och upphetsningen vara total då vi faktiskt skall få en ny Batman-film, men tyvärr så trilskas och fumlar Snyder med karaktärer och skeenden som borde vara perfekta på vita duken. Ben Afflecks Batman förblir en grå och ointressant surpuppa som saknar energi och liv. Affleck som visat sig oerhört kompetent de senaste åren känns fel-regisserad och där han mest grymtar och muttrar. Nog för att Batman inte stått för några Tony Stark gliringar, men när hela karaktären känns grå och spänningslös finner jag mig själv aldrig bli exalterad över det faktum att en ny Batman film anlänt.
Jeremy Irons Alfred känns konstigt distanserad och död. På lag nummer två är problemen än större. Henry Cavills Stålman är precis lika torr och karismatisk som en säck med hammare, den påträngande romansen mellan hans Clark Kent och Amy Adams blaskiga porträtt av Lois Lane förvandlas snabbt till seg sirap, där kemi och värme helt uteblir.
Jessie Eisenbergs Lex Luthor är kort och gott grotesk. I en blandning av överspel som får Jack Nicholsons Joker att framstå tillbakadragen och avvägd. Efter bara några ynka minuter blir Eisenberg helt outhärdlig, alla överdrivna gester,ljud och egenheter bör driva den mest tålmodiga person till vansinne. Inte blir det bättre på Wonder Woman-fronten där Gal Gadot underpresterar och visar upp absolut noll karaktär för den kanske bästa karaktären DC har att komma med. Wonder Woman är för mig personligen husguden, definierar ordet bäst, ja tryck in vilka superlativ du vill, men denna version försätter skräck och sorg i mig. Diana får ställa dig bredvid Marvels Dr Doom som en karaktär som bär på en förbannelse när det kommer till spelfilm.
Filmens absoluta kryptonit ligger dock i den totala avsaknaden av helheten eller samhörighet. Det är länge sedan jag sett en film i den här skalan som tuffar fram så sjukligt och trött. Flera gånger bryts scener av med en svart övergång som varar i sekunder, för att sedan sparka igång igen med en helt avskild sekvens. Det känns då som att allt är ihopsatt av dagisbarn med klister och saxar. För även om Stålmannen själv sköt på den här lasten av förvirring, så kvarstår faktum att klippning och tempo helt verkar ha avrättats i produktionen. Det är flertalet gånger så spretigt och o-fokuserat att jag inte kan avgöra skillnaden mellan drömsekvenser och den faktiska berättelsen. Nog för att logiska luckor och rejäla verklighetstramp krävs för vilken valfri serietidningsfilm som helst, men när logiken helt raderats är det omöjligt att inte slita sitt hår över flera skeenden. Det känns bitvis helt idiotiskt.
Allt vi bjuds på är trasiga och trötta tvättlistor där Snyder bockar av legendariska bilder eller skeenden från serietidningarna. För den som bara ytligt bekantat sig med DC Comics på förhand blir det obegripligt, för en inbitne mördande tråkigt då flera sekvenser signaleras långt innan de sker.
Överraskningar, underhållning och humor lämnas också kvar på någon främmande planet, långt borta. I sekvenser som den sedvanliga Batmobile-jakten eller Stålmannens räddningsaktioner är det skrämmande hur platt Snyder genomför det hela.
När allt är slut och lämnat bakom mig, känner jag mig helt tom inombords. Karaktärer som jag älskat och vårdat internt känns överkörda och förgiftade. Och trots denna harang av ilska och frustration finns det så mycket mer att avsky.
Den enda vettiga kommentar jag kan tänka mig är prinsessan Dianas numera legendariska citat – ’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’
Betyg 1/10
Bäst: Hans Zimmers Wonder Woman tema…. kanske.
Sämst: Klippningen,regin,förvirringen,Jessie Eisenbergs hemska Luthor och tiotusen andra punkter, inte värda att uppta en enda pixel till.
’’I WILL NOT TOLERATE THIS !’’
AC/DC har nedmonterats bit för bit över de senaste året. Först föll Malcolm Young offer till demens, sedan batteristen Phil Rudd som lyckats med att själv-avrätta sin karriär genom mordhot och drogmissbruk.
Båda har ersatts, AC/DC har tuffat på hela förra året med sin världsturné. Men idag kom beskedet om att Brian Johnson tvingats ta en paus från turnerandet eller riskera att förlora hörseln. De närmaste USA datumen har lagts om till hösten och skall enligt AC/DCs hemsida genomföras med en gästsångare.
Vi vet ingenting om vad som sker just nu, vilken behandling Johnson får och hur detta kan utvecklas. Bandet må ha överlevt det mesta, men detta bakslag känns som den sista spiken i kistan. Att förlora sångaren Bon Scott och resa sig ur askan med albumet Back In Black sker bara en gång. Inte ens om det vore självaste Adele som skall stå statist för sången går det att kompensera för Johnsons frånvaro, han och Angus Young är gruppens centrum och motor, den odödliga duon.
Självklart vore det naivt att helt räkna ut gruppen, vi får vänta och se. Men det går inte att fly undan de helvetes klockor som slår, bränslet som bränns ut, reservdelarna som verkar mindre, ibland måste acceptansen och uppenbarelsen att ett adjö är oundvikligt.
”Forget the hearse ‘cause i’ll never die”
Vi borde sett tecknen i skyn. Fable Legends hör till ett av spelvärldens mest bisarra och vilsna projekt. Mönstret var identiskt från eran då den fabulerande Peter Molyneux sålde in vartenda Lionhead projekt som det största sedan luftkonditionering och hjulet.
Vem minns inte den där (i efterhand) vanvettiga förhandstitten på Fable 2. Molyneux lovar ett spel som skall nå skyarna, individualiserad musik, dynamiska strider etc. Resultatet ett par år senare står sig som en rumphuggen bluffprodukt. Uppföljaren Fable 3 borde ha varit ett sent och dåligt aprilskämt, ett ännu enklare spelsystem, skrattretande kampanj och än fler påklistrade skräp funktioner.
Nu kom alltså beskedet att Microsoft dragit ut kontakten ur hela studion och Fable Legends begravs. Spelet har ändrat form och skepnad så många gånger att jag inte orkar räkna. Kombinera detta med att det nu är ett ex antal år sedan tuannonseringen skedde, så borde det inte vara en överraskning. Ju mer vi sett av Legends desto mer desperat och splittrat har det verkat. Bara iden att tillskriva – vad många anser vara ett topp IP för Microsoft, som ett gratisspel var varning nog för vilken krasch som väntade.
Det finns inte så mycket mer att reflektera kring, förutom att önska alla anställda lycka till och slutligen inse att manin och hybrisen slutligen tog kål på det stolta lejonet.
Ghostbusters årgång 2016 har kantats av kontroverser och förvirring. Jag minns fortfarande då det sades att Bill Murray var den enda individ som hindrade original ensemblen att återförenas. Det var cirka tio år sedan. Utvecklingshelvetet har sedan greppat tag i serien och den tredje filmen specifikt. Allt har svängt fram och tillbaka som ett ynkligt segel i en den värsta av orkaner. Ena dagen skulle det bli en nostalgifest för att sedan bli en remake.
Till slut fick någon hos Sony nog och tryckte på avtryckaren. En remake blev det med en kvinnlig ensemble. Att säga att jag varit skeptisk vore en ren lögn då jag inte haft det minsta intresse för det här projektet.
Det känns som om den döda hästen ruttnat och blivit damm sedan år tillbaka. Trailern anlände idag och den hör till en av de få gånger jag brutit min egen trailer-policy – främst då jag cyniskt inte kunde se något att spoliera, den föraningen visade sig vara sann.
Vad vi presenteras signalerar katastrof – ’’crossing the beams’’ – domedag, välj passande term själva. En plastig och billig estetik som påminner om de tragiska försöken att göra långfilm av Scooby Doo blandat med Michael Bays groteska Turtles adaption som vi fick serverade för två år sedan. De vassa skämten verkar ha bytts ut mot stojande,skrik och en låg nivå som sjunker under de flesta kyrkogårdar. Att filmen sedan verkat kopiera skämt och sekvenser rakt av från originalet – hopp-skrämseln i slem attacken, spökanstormningen, får mig att sucka djupt.
Härmed gissar jag på total undergång för en serie som aldrig borde ha fortsatt efter sin första eskapad. Den enda lilla positiva noten kan väl dock vara att vi återigen får höra det där ondskefullt klatschiga temat dock i en remix och allmän förvrängning.
CROSS THE BEAMS AND GET IT OVER WITH !
Tiger Film 