Månadsarkiv: november 2020

The Queen’s Gambit Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Netflix 2020

Summering: Stundtals lysande serie med en superb Anya-Taylor Joy i huvudrollen.

Berättelsen om boxaren Rocky är definitionen av den amerikanska drömmen. Hur mannen från gatan lyckas göra karriär och bli till en levande legend. Denna klassiska och igenkännbara dramaturgi genomsyrar mycket av The Queen’s Gambit. Trots den intellektuella fasaden, med snillrika beräkningar, strategier och förberedelser, så är detta i grund och botten en – något oväntat, upplyftande serie om möjligheterna att lyckas trots odrägliga förutsättningar. 

Schack anses vara en av de mest krävande och intellektuella företeelserna vi har. Mattematiken, planeringen och genomförandet kan jämställas med vilken lagsport som helst. Man kan också associera spelet med en viss kylig målmedvetenhet. Och det vilar något kallt och hårdhudat över The Queens Gambit, något som går hand i hand med huvudpersonen Elizabeths Harmons reserverade personlighet. Många gånger så känns det som att vi upplever allt genom hennes pragmatiska, återhållsamma och observerande ögon. Där exempelvis Mad Men ramade in sitt 60-tal i rosig nostalgi och glamorösa kläder, så är denna denna vision sparsmakad vad gäller att omvälva tittaren i någon form utav nostalgi. Det urvattnade fotot, de symmetriska och perfekt inredda miljöerna drar snarare tankarna åt David Finchers sterila och modernistiska stil från The Social Network. Och det finns också flera paralleller till Finchers modern klassiker. Som hur man lyckas göra stillsamheten till pulserande spänning. 

Då The Queen’s Gambit sänker sitt huvud och avvisar möjligheterna att ta några fångar, så är det en gastkramande och otäckt intensiv upplevelse. Precis som då Martin Campbell skapade nagelbitande spänning i Casino Royales pokersekvenser så gör seriens regissör Scott Frank sammandrabbningarna på det svartvita brädet till storslagen filmkonst. En mer eller mindre makalös bedrift med tanke på att allt som äger rum är handrörelser och intensiva blickar mellan motståndarna. Frank använder sig av en blixtsnabb klippning som får serien – och publikens, puls att skena. Tillsammans med ett suggestivt och elegant soundtrack från Carlos Rafael Rivera så finns det inte död sekund då de polariserade spelpjäserna marscherar fram. 

Anya Taylor Joys karriär har inte varit någon dans på rosor. Med ohyra som Morgan och The Witch på sitt CV så har det varit svårt att bedöma Joys förmåga som aktör. Men i och med sin insats här så har Joy skapat sig en språngbräda av rang. Uppgiften att porträttera en tystlåten, mystisk och ibland outgrundlig karaktär är både svårt och riskfyllt. Om det inte hanteras korrekt utav regissör och skådespelare så kan det bli en omöjligt för publiken att finna tycke eller ens intresse för protagonisten. Men Joy lyckas skapa en fascination för Harmon genom ett helt utsökt mimspel som förmedlar självsäkerhet, rädsla och förtvivlan. Trots att Harmon inte är något charmtroll så finns det en ständig empati som gör den sju timmar långa resan till ett nöje. Netflix och Frank har dessutom omgett Joy med ett antal karaktärsskådespelare som ackompanjerar sin huvudrollsinnehavare på bästa sätt. 

Harmons drogmissbruk och psykiska svårigheter blir kanske den mest centrala knutpunkten genom serien bortsett från schack spelandet. Piller och alkohol blir till seriens prisma antagonist. Och tyvärr så är det i dessa segment som The Queen’s Gambit blir aningen formell och förutsägbar. Där seriens inledning är en frontalattack med sina intensiva schackmatcher och hemlighetsfulla protagonist, så blir de senare avsnitten allt mer långsamma och passiva. Ju längre berättelsen löper, desto mer försöker manusförfattarna och Scott Frank öppna upp Harmon för publiken. Problemet är att den mer pratsamme versionen av Elizabeth är klart mer ointressant än den tysta och pragmatiska. Taylor Joy är i sitt esse i det reserverade, och det är beklagligt att man inte vågat bevara det återhållsamma och intensiva som återfinns i seriens första avsnitt. Finalen trampar runt i förutsägbara sumpmarker med tveksamma dramatiska inslag och stor brist på finess i berättandet. Hela avslutet blir snarare remi än ett schackmatt. 

Men The Queen’s Gambit är trots denna formsvacka omöjlig att inte rekommendera. Den lyckas sammanföra underhållning med detaljerat och blygsamt skådespel i en kombination som många gånger är oemotståndlig. 

Betyg 7/10      

Cyberpunk 2077 – Den enda gången orimliga förväntningar är acceptabla

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of CD Projekt Red 2020

Det tåls att upprepas, 2020 har varit en skräpår utan dess like. Den humanitära katastrofen som drabbat så många av oss, förlusten utav Chadwick Boseman och Sean Connery, en krisande film – och bioindustri….  Fasan över katastrofen som varit 2020 kan fortsätta i all oändlighet. 

Om vi tillåts vara aningen själviska och se till totalt triviala – i jämförelse med pandemin, saker, så finns det bara ett kulturellt och konstnärligt hopp kvar för året… Cyberpunk 2077. Det har försenats, det har förekommit ’’kontroverser’’, som grundat sig i att CD Projekt Red tagit bort ett par gameplay inslag. Men inget av detta spelar någon roll för  mina förväntningar. Vi fick aldrig möjligheten att skriva någon recension för The Witcher 3: Wild Hunt. Det är mer än ett halv decennium sedan monsterjägaren Geralt avslutade sitt episka äventyr i Andrzej Sapkowskis fantasivärld. Trots mästerverk och moderna klassiker som God Of War och Red Dead Redemption 2, så står sig The Witcher 3 som mitt absoluta favoritspel någonsin tillsammans med The Last Of Us Part: II. 

Fem år senare är det fortfarande en makalös upplevelse som briljerar i speldesign, djup och detaljrikedom. I denna skrivande stund så huserar Ubisofts Watch Dogs: Legion på TV-apparten. Då man jämför den öppna värld som Ubisoft erbjuder mot CD Projekt Reds, så bleknar stora delar av genren som kallas för ’’open world games’’. The Witcher 3 är inte – geografiskt, det största spelet som sett dagens ljus. Men den oerhörda omsorg som omger den saknar motstycke. Varenda kvadratcentimeter känns skräddarsydd, något som är närmast ofattbart med tanke på spelets djup.

Hyllningarna kan pågå i all evighet, men denna eufori gällande The Witcher 3 är det som  tillåter mig att – för ovanlighetens skull, i detalj skriva en sorts romantisk förhoppning. Det finns ett skäl till att Tiger Film inte skriver alltför många texter som siar om framtiden… Jag gillar inte att ha fel… Eller att basera mina åsikter på rykten eller spekulationer. Det är såklart en självgod och egoistisk position, men tillåt mig att förklara varför. Vi har skrivit en hel del hoppfulla profetior om Marvel, DC etc. Oftast har de varit felaktiga. Då det nalkas trailers eller förhandstittar så undviker vi också att analysera och bedöma. Skälet är att PR material ofta skapar orättvisa uppfattningar långt innan själva produkten har kommit ut. Våra recensioner är långa, oftast obscent långa. Men genom att förlänga och expandera våra bedömningar, så tilltås vi att göra en analys som spänner över hela ’’produktens’’ livscykel.

Men då det kommer till Cyberpunk 2077, så har jag låtit garden falla och ställer mig likt en troende och stirrar upp mot skyn. I just det här fallet så måste drömmarna och önsketänkandet få ta överhanden. Jag har undvikit att se majoriteten av de trailers och förhandstittar som CD Projekt Red bjudit på under de gångna månaderna. Allt i förhoppningen om att det skall kunna dämpa min extas. Men enbart några få blickar på den första trailern som visades upp för två år sedan, samt demonstrationen som döpts till ’’tools of destruction’’ får mig på knä. Att CD Projekt Red har valt att basera sitt spel på Talsorian Games bordsrollspel, är i sig ett snillrikt drag. De får därmed tillgång till ett universum vars ramverk och historik är väletablerat. Men i och med att ingen specifik berättelse eller karaktär måste ställas i centrum, så öppnas spelutrymmet upp för studions egna kreativitet och uppfinningsrikedom. 

Med sina neon indränkta färger, blankpolerade flygande bilar och kompromisslösa våld, så dras tankarna genast till Blade Runner. Vi har sett många försök att ge oss en interaktiv upplevelse som placerar oss i något som påminner om Ridley Scotts odödliga vision av framtiden. Ingen har blivit definitiv eller odödlig. I och med Cyberpunk 2077 så verkar drömmen om en spirituell efterföljare till Blade Runner inte vara omöjlig. Tanken på den enorma flexibilitet som CD Projekt Red ger sina spelare tillsammans med det makalösa speldjupet från The Witcher 3 skapar en svindelkänsla. 

Studions detaljarbete, viljan att briljera utan att skryta och den hejdlösa dedikationen till spelarna räcker för att släppa alla fördämningar. Utöver detta så är CD Projekts Reds integritet, vad gäller transparens och generositet till sina användare, hisnande. Med tanke på hur väl The Witcher 3 hanterades efter release, så vågar jag knappt föreställa mig vilka expansioner som väntar i Cyberpunk 2077. 

Listan gällande allt mirakulöst som Cyberpunk 2077 kan tänkas åstadkomma känns irrelevant då den skulle ta upp flera pärmar. Istället så tillåter jag mig själv att släppa alla tyglar och säga följande: om Cyberpunk 2077 inte är världens bästa spel så är det en besvikelse. Det är absurda förväntningar, men i det här fallet så är det tillåtet, och det står jag fast vid….  

Watch Dogs: Legion Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Ubisoft 2020

Summering: Det blir snarare Assassin’s Creed Brotherhood än det storslagna Odyssey. En duglig men för det mesta en marginal förbättring mot Watch Dogs 2.  

Under en lång tid så var Assassin’s Creed lika återkommande som julafton och dans runt midsommarstången. Denna trend har med åren blivit mindre förekommande. Ubisoft valde istället att ge sina studios mer utvecklingstid. Med Assassin’s Creed Odyssey så var resultatet dramatiskt. För första gången på länge så kändes Assassin’s Creed inte som ett paket Corn Flakes vid frukostbordet – trist och förutsägbart.  

Odyssey var välarbetat, detaljerat och distinkt. Med tanke på denna triumf så var givetvis förhoppningarna att Watch Dogs också skulle få se samma hängivna uppfräschning. Watch Dogs 2 utnämndes av oss till 2016 års bästa spel. Visserligen var detta ett spelår som inte var överfyllt av minnesvärda titlar – tom Naughty Dog stapplade en aning med Uncharted 4. 

Men det är fyra år sedan. Och med en sådan lång utvecklingstid så borde något superbt har framträtt. Men Watch Dogs: Legion känns snarare som ett experiment än en självklar tronföljare till Watch Dogs 2. Istället för att vidareutveckla spelets kärna – möjligheten att göra dataintrång och ta kontrollen över i stort sett allt som har ett kretskort i sig. Så har Ubisoft valt att lägga fokus på ett nytt system som i praktiken enbart ställer till problem.   

I bästa Shadow Of Mordor-anda så har Ubisoft implementerat en avancerad slumpgenerator som tillåter spelaren att rekrytera vem som helst från Londons gator till att bli en del av hackergruppen DedSec. Där denna idé är ambitiös och intressant i teorin så är den i realiteten allt annat än. Ubisoft förtjänar tveklöst en guldstjärna för att de implementerat ett gäng olika attribut i de karaktärer som kan rekryteras. Flera av dem har en distinkt personlighet och alla har tilldelats röstskådespelare. Tyvärr så raseras illusionen om ett helt individuellt London då man snart springer på enäggstvillingar med samma utseende. Detta inträffar även om man är reserverad i antalet rekryter. Den jättelika uppgiften att ge röster och liv åt så många protagonister kommer också med en brasklapp. 

Watch Dogs: Legion har ett rent katastrofalt röstskådespel. Idén med att växla mellan olika rekryter – för att utnyttja deras respektive förmågor, känns knappast attraktivt då majoriteten av dem låter som parodiska versioner av de mest patetiska Guy Ritchie karaktärer. Detta blir inte bättre av ett manus som bäst kan beskrivas som löjeväckande. Nog för att Ubisoft inte haft några skrupler – eller betänkligheter, med att överfalla spelaren med långsökta inslag, se bara till X-Files slutet i Assassin’s Creed 2. Men i Watch Dogs: Legion så verkar manusförfattarna har stämplat in långt innan avslutad arbetsdag. En berättelse som utspelar sig i London, med flera allegorier till stadens – redan, extrema övervakningssamhälle och motståndstrupper borde åtminstone kunna bjuda på någon sorts standardiserad spänning. Men istället så tvångsmatas spelaren med trötta klyschor, usla skurkar och vändningar som är lika förutsägbara som dåligt väder i januari. Att dialogen mestadels består av perversa mängder svordomar får det hela att kännas som en grovhuggen parodi av Little Britain, inte en smart tolkning av George Orwells 1984. 

Inslaget med de multipla spelbara karaktärerna är också det enda riktigt substantiella spelmässiga tillägget. Ubisoft har gjort väldigt lite – mer eller mindre inget, för att uppdatera gameplay eller förfina mekaniken. Det är samma ensidiga pussel – där spelaren tvingas att vrida och vända på digitala avloppsrör för att bryta sig in i diverse system. Tveksam bilfysik, halvdant skjutande och allt för många triviala sidoaktiviteter. Med andra ord är det mest som det brukar vara i Ubisoftland. 

Representationen av London är duglig, men långt ifrån så levande och beundransvärd som de grekiska öarna i Odyssey eller San Francisco i Watch Dogs 2. Londons arkitektur är många gånger ensidig och klaustrofobisk. Och stadens obönhörligt trånga gator gör bilkörning till en plåga under hektiska biljakter. Dessutom så är stadens invånare lika mekaniska som klockor, det saknas något som helst liv eller rörelse i staden. Där exempelvis Rockstar kan skapa världar som förundrar i sin realism och dynamik, så är detta London enbart en glorifierad fasad med stela robotar som invånare.  

Och precis som så många andra spel som behövt genomlida en utveckling under pandemin, så är Watch Dogs: Legion en buggfest utan dess like. Vi har i dagsläget fortfarande problem med att få dialogen att fungera korrekt. Många gånger så hakar den upp sig som en vinylskiva som fått smaka på grovkornigt sandpapper. Ett par uppdrag har kraschat och gjort det omöjligt att avsluta dem. Spelets AI är mer eller mindre värdelös. Dessutom presterar Legion bedrövligt på en standard Playstation 4. Även om Ubisoft utlovat förbättring till nästa generations konsoler, så finns det ingen ursäkt för att   Legion blir till en diabildsvisning då man far genom staden i hög fart .   

Men trots dessa fel och brister så kvarstår ett fundament som många gånger gör spelet underhållande. Att kunna infiltrera platser på olika sätt drar tankarna åt Deus Ex och Dishonored. Och även om uppdragsstrukturen snart blir igenkännbar så är möjligheterna att skapa oreda med hjälp av verktyg som exempelvis drönare alltid tillfredsställande. 

Watch Dogs Legion är knappast det massiva steget som man hade kunde önskat efter så många års väntan. Detta är snarare en spirituell släkting till Assassin’s Creed Brotherhood, det vill säga en marginell förbättring som snarare påminner om en expansion än ett fullvärdigt spel. Skillnaden är bara den att Brotherhood kom ut ett år efter sitt Assassin’s Creed 2 medan Legion anländer nästan ett halv decennium efteråt… 

Betyg 6/10 

Marvel’s Avengers Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Square Enix and Marvel Games 2020

Summering: Det finns potential, men ett segt slutspel och repetitiva miljöer gör att världens mäktigaste hjältar stapplar in som interaktiv media. 

Vilket år… Det är svårt att formulera exakt hur bedrövligt och chockerande 2020 varit. Från den makabra pandemin som härjar runtom i världen och skördar mänskligt liv, till det politiska kaos som råder i öst och väst. Som jag skrev i vår eloge till Chadwick Boseman så är konsten en stor beståndsdel i mitt och så många andras liv. De drömvärldar som Marvel Studios bjudit in oss till de senaste åren, har varit som en hemkomst till en kär gammal vän. I ett par timmar så kan eskapismen ta över och alla problem – vardagliga, ekonomiska och sociala, kan ställa sig i skuggan medan striden mellan gott och ont utspelar sig på bioduken. 

Marvel Studios schema har varit huggit i sten. Antalet premiärer och produktioner har ökat lavinartat de senaste åren. Det fiktiva universumet har byggts ut som en amerikansk storstad under tidigt 1900-tal. Men 2020 innebar slutet för det ostoppbara lokomotivet. För ett tag sedan (då denna recension skrevs) så annonserade Walt Disney att Black Widow försenas till 2021. Detta resulterar i det första året på 11 år som Marvel Studios inte har släppt en biofilm. Inte för att bio och nöje är särskilt relevant då världen runtom oss rämnar, men flykten in till fantasin och tryggheten i en bekant drömvärld, har påtaglig effekt för vår gemenskap och våra mänskliga relationer. 

Istället får Marvel fans nöja sig med den ytterst intressanta WandaVision. Som – förhoppningsvis, släpps på Disney + senare i år, och Crystal Dynamics version av ’’the world’s mightiest heroes’’. Och att samla ihop denna trupp av superhjältar och placera dem i ett interaktivt paket har visat sig mer komplicerat än vanligt. Sedan annonseringen av spelet 2017, så har Square Enix och Crystal Dynamics häftat ihop sina läppar och vägrat att tala om spelet. 

När det stora presentationen skedde sommaren 2019, så var reaktionerna minst sagt ljumma. Den övervägande kritiken kring spelets design, och att ingen av karaktärerna är modellerade efter sina motsvarigheter på film är dock ett argument som har föga betydelse. Marvel Games och Crystal Dynamics har varit tydliga i att detta är en adaption som inte förhåller sig till någon tidigare etablerad version. Att således mala ned Crystal Dynamics för att Tony Stark inte ser ut som Robert Downey Jr. är lika befängt som att kritisera en ny Volvo-modell för att den inte kan flyga eller konverteras . 

Med den lilla fadäsen ur vägen så har det dock funnits andra alarmerande frågetecken kring spelet. Beslutet att stöpa Avengers i samma mall som Destiny eller The Division, även kallat ’’games as a service’’, var minst sagt oroväckande. Modellen har visat sig vara rent hopplös för att skapa ett fungerande narrativ som engagerar, och den eviga kampen för att hitta ny utrustning etc, är sällan intressant efter ett par veckor. Spelets utseende – tekniskt, har inte heller inspirerat särskilt mycket. Platt ljussättning och en allmän brist på detaljer har plågat Marvel’s Avengers hela vägen fram till release. 

Och Marvel’s Avengers är långtifrån guds gåva till spelmediet, med sina tekniska problem, repetitiva design och morbida buggar. Men trots det så finns det en kärna i spelet vars hjärta och ambition gör det väldigt underhållande och trivsamt. Framförallt så är det i kampanjläget som Marvel’s Avengers verkligen skiner. Med ett dugligt manus, och suverän personregi, så skapar man ett traditionellt men medryckande narrativ som roar och engagerar. Den verkliga stjärnan är Kamala Kahn – suveränt agerad av Sandra Saad. Förutom att vara en av Marvels bästa moderna karaktärer, så är denna version av den skojfriske och energiska tonåringen från New Jersey, fullkomligt utsökt. Kamalas entusiasm, naiva altruism och kämparglöd är genuint inspirerande. Det hade kunnat känns alltför sockrat och tillgjort, men det team av manusförfattare som Crystal Dynamics har samlat, har skapat en fantastisk version av en lika fantastisk karaktär, som utan tvekan uppfyller sin potential i att vara en aktuell och relevant person. 

Kampanjen är mestadels linjär och flera segment känns som hämtade ur Crystal Dynamics moderna Tomb Raider-trilogi. Med regisserade och bombastiska actionscener, som kombineras med ingående mellansekvenser. Då spelet presterar som bäst så är det svårt att inte dra på smilbanden, detta då man befinner sig mitt i en actionsekvens som kunde vara som hämtad ur valfri MCU-film, med spektakulära superkrafter och snabba replikskiften. 

Spelmässigt så är det långt ifrån avgrundsdjupt men inte heller ensidigt. Strider med robotar och hejdukar från A.I.M utgör det mesta av spelets gameplay. Stridssystemet är en något lättviktigare version av det klassiska ’’parera och slå’’-systemet från Batman Arkham-serien. Det består i lätta ’’kombos’’ och väl timade undanmanövrar. Den största behållningen är den visuella feedback som Crystal Dynamic skapat. Att se Kamala Kahn göra sig till en jätte och slå runt fiendesoldater som ett par bowlingkäglor är osannolikt tillfredsställande. Detsamma gäller att plöja stridsfältet med hjälp av Hulken som är precis så burdus och brutal som man kunnat föreställa sig. Black Widow är i sin tur full av finess och elegans, med en änterhake som tillåter henne att kasta sig från fiende til fiende i en rasande fart. 

Men där animationerna är genomgående bra – vad gäller striderna, så är ljudet rentav det motsatta. Både Thor och Captain America har begåvats med några av de värsta ljudeffekterna jag hört på länge. Den legendariska hammaren Mjolnir slår inte ned som ett hammarstäd från himlen då den träffar fiender, utan låter som en plåthammare som slår på en plastbalja. Detsamma gäller för Captain Americas ikoniska vibranium sköld som låter som ett lock till en soptunna. Där striderna är visuellt spännande så kan man inte berömma spelets teknik alltför mycket. Det ganska platta utseendet och bristen på rejäla texturer, plågar Marvel’s Avengers från början till slut. Det faktum att Thor’s mantel är lika slät som en barnrumpa orsakar sveda i ögonen.   

Det bristfälliga tekniska utseendet är dock ingenting då vi ser till vilket skick spelet befinner sig i. Trots att vi väntat i nästan två månader med en recension, för att ge Crystal Dynamics möjligheten att utfärda fixar och patchar, så befinner sig Marvel’s Avengers fortfarande i ett otroligt risigt skick. Innan den massiva patchen som anlände i slutet av september, så var flera segment rent ospelbara. Från groteska animationer, till rent katastrofala problem som tvingat spelare att radera sina sparfiler, så är Marvel’s Avengers ett av de mest trasiga spelen jag någonsin upplevt. Även om flera av de värsta problemen har rättats till så hämmas hela spelet av instabilitet. Det faktum att matchmaking fungerar lika bra som den amerikanska kongressen, är inget annat än en katastrof. 

Och som med tidigare ’’games as a service’’-produkter, så finns det problem i slutspelet. Efter att kampanjen är klar, så väntar ett antal repetitiva uppdrag som aldrig verkar vilja ta slut. Än värre blir det då spelet saknar någon som helst variation vad gäller miljö. De flesta uppdrag kulminerar i att vi får springa genom identiska laboratorium och korridorer som snabbt tar ut sin rätt. Och precis som med Borderlands 3 så finns det – för närvarande, ett klent incitament att fortsätta spela då man nått maxnivån för sina karaktärer. 

Med allt detta sagt så är stridssystemet och Crystal Dynamics uppenbara entusiasm och glädje för projektet det som får skutan att gå i land. Genom den minst sagt kaotiska lanseringen har utvecklaren haft god kommunikation med spelarbasen. Man har tagit till sig av kritiken och jobbar aktivt för att göra upplevelsen bättre, även om man kunde önska att saker och ting gick snabbare. Att man dessutom lovat en uppsjö av kostnadsfria expansioner och  karaktärer, gör mig hoppfull att detta blir det ’’evighetsspel’’ jag sökt efter så länge, där jag kan återkomma till en värld som jag sedan länge är helt förlorad i. Om så blir fallet återstår dock att se…  

Betyg 7/10