Månadsarkiv: februari 2019

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

Publicerad den av

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck. 

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar. 

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total. 

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet. 

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo. 

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi . 

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet. 

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005. 

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.  

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs. 

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel. 

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade. 

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika. 

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin. 

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc. 

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra… 

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info. 

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem. 

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice. 

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång. 

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären. 

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att  använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos. 

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen. 

Oscarsgalan 2019

Publicerad den av

Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.  

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc. 

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga. 

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män. 

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto. 

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur. 

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.  

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett. 

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska. 

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida  eländet borde fått ekonomisk ersättning. 

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om. 

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång. 

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset. 

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.    

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade. 

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz. 

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt. 

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born. 

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn. 

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.  

Tillslut så är golgatavandringen slut… 

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !   

Ghost Globen 23-02-2019 Recension

Publicerad den av

Ghost befinner sig i en fas där de fortfarande skissar på sin fortsatta karriär. Konserten blir därefter ett genrep som ibland bländar men som lika många gånger känns ofärdig.  

Tobias Forge – Ghost’s frontman, har sedan starten haft en tydlig vision för vad hans band skulle komma att bli. Forge är designer, låtskrivare och strateg i det som nu har förvandlats till en apparatur som utan problem fyller medelstora arenor som Globen eller Barclays Center i Brooklyn New York. 

Att ambitionerna alltid varit skyhöga går inte att ta miste på, för varje turné så har Ghost försökt ta ett par steg framåt och undvika det där steget bakåt. Resan har inte varit problemfri. En invecklad och bitter rättstvist pågår än där tidigare bandmedlemmar söker royalties och utebliven betalning, där Forge ställts inför en rad anklagelser gällande bandets ekonomi. 

Det band som ställer sig på scenen i ett packat Globen en kall lördag i februari, verkar dock inte ha några tankar på legala strider eller konflikter. 

Mer än masker och mörker 

Där Ghost – till en början, tog sig fram på ytliga gimmickar som deras skräckfilmsmasker och teatrala live framföranden, så har bandet numera utvecklats till en rejält sofistikerad maskin. Vad som tidigare var ett underground band, har nu blivit så pass kommersiellt att de figurerat flitigt på diverse galor såsom Grammys och även varit tribute band under utdelningen av Polarpriset. Detta har gett Forge resurserna att förverkliga drömmarna om en show som innehåller mer bomber, eld och konfettikanoner. 

Visuellt är det en oerhört exakt och medveten show, den blodröda ljusshowen får spår Ritual att verka komma direkt ifrån ett rödglödgat helvete. Scenens gigantiska bakgrund där – den numera, avlagda karaktären Papa Emeritus, vakar över den nya frontmannen – Cardinal Copia, drar tankarna åt Iron Maidens eleganta lösningar med draperier som visualiserar musikens innehåll  

Showen är inte bara visuellt avancerad, även om Tobias Forge alltid haft en försmak för att skoja till det på scen, så har Ghost – som enhet, sällan varit särskilt lekfulla eller humoristiska. Men innan den senaste skivan – Prequelle, släpptes, så bjöds fansen på ett par kortfilmer där man försökte skapa en mytologi för bandet, inte olikt svepande och ingående fantasy berättelser, detta var en signal att det strikta och stela var på väg bort. Nu är Forge så pass bekväm med de nya kläderna (bokstavligt talat), att han vågar införa en stor mängd humor i showen – utöver hans icke rumsrena skämt som inkluderar flera benämningar om diverse privata kroppsdelar.  

Stela lekar  

I flera sekvenser får vi se rena barnlekar där musicerande gastarna – inte olikt  kivande syskon, bråka och busar med varandra. Vi får en gitarrduell som på pappret borde kännas naturlig och underhållande, men där Forge är tillfredsställd med detta något mer lediga band, så är resten av medlemmarna långt ifrån lika till lags med konceptet. De spontana och lättsamma interaktionerna mellan musikanterna, känns stela och överdrivet regisserade. Under startsträckan så verkar till och med Tobias Forge mer bekymrad om att ta rätt danssteg, inte att leverera en häpnadsväckande musikalisk upplevelse. 

Spelningen är inte heller kort, i nästan tre timmar pågår en show som har två delar. inledningen består av koreograferade moment, man väver in de instrumentala spåren från senaste Prequelle som mellanspel – inte olikt hur Led Zeppelin komponerade stora transportsträckor mellan låtarna. Men där Page, Plant, Bonham och, Jones var experter på att framhäva unison improvisation, så känns flera av de många – och långa, mellanspelen som utfyllnad. Trots att jag efterfrågade en längre spelning då jag såg bandet på Gröna Lund för två år sedan, så känns det som att denna tappning – av en längre konsert, inte är rätt väg att gå.  

Svagt album som ryggrad 

Prequelle är bandets hittills svagaste skiva, albumet spretar åt alla håll, efter att ha sett materialet nu framförs för publik, så känns skivan snarare som en byggkloss för live spelningarna, inte ett album som kan stå på egna ben. De instrumentala partierna går inte att ifrågasätta rent musikaliskt, problemet är de förtar tempo och intresse. Inte ens när den lastgamla Papa Emeritus Nihil stiger upp på scenen, för ett knasigt saxofon solo, så släpper det.      

Första halvan känns som ett provrör där Forge fungerar som labbmästare medan övriga i bandet är studenter – som något oförstående, försöker följa med i alla nya upptåg och idéer. 

Klen respons 

Jag ogillar starkt att behöva införa några geografiska fördomar, eller påpeka att konsertpubliken är ett problem. Upplevelsen varierar beroende på vart man står och sitter. Men inte ens i den exklusiva Pulpit (området framför scen) verkar det finnas något större intresse för konserten. Stockholmspubliken har ett renommé som ytterst svårflirtad, ikväll så möter Ghost ett isberg. 

Konsertstarter tenderar att bli stela, de första spåren blir som en sorts uppvärmning.  Den initialt reserverade hållningen är delvis förståelig. Ljudet är – som alltid i Globen, under all kritik. Rats låter som en mullrande gröt, varken sångröster eller instrument hörs. Detta groteska missljud låter obehagligare än någon av kardinalens satanistiska predikningar. Ljudet förbättras något, men då blir det apatiska gensvaret bara än mer genant. Då jag äntrar arenan så skämtar ett par av ordningsvakterna med att vi är på väg att se Melodifestivalen, tyvärr så verkar det som om flera publikmedlemmar har löst biljett till det gräsliga evenemanget. 

Trots att Tobias Forge kämpar och sliter som ett djur, för att få publiken att sjunga med, skrika eller ge någon som helst respons, så kan man nästan höra hur vinden susar i mellansnacket. 

Setlisten kan också ha att göra med det måttliga intresset. Ritual kastas in som tredje låt men omges av nya spår som inte alls har hunnit växa på samma sätt som de äldre favoriterna. 

Men efter en den skakiga och obekväma halvtimmen, så drar bandet fram akustiska gitarrer och förvandlar den iskalla och trista arenan till ett litet sommarkollo med en lägereld. Jigolo Har Megiddo, låter helt förträffligt i denna avskalade tappning, och Pro Memoria, Witch Image och Life Eternal, låter precis lika bra. Först då, så känns det som att Forges nya vision om ett mer varierat och experimentellt Ghost faktiskt fungerar. 

Sedan följer en märklig konstpaus där publiken rekommenderas att tömma sina reservoarer av… Ja, kroppsvätskor. 

Det traditonella kommer tillslut fram 

Den andra halvan är en återgång till det Ghost som genomförde korta men explosiva rockkonserter för några år sedan, befriade från den hårda regin och koreografin. Masked Ball från Stanley Kubricks Eyes Wide Shut blir till klockan som ringer in till andra halvan, vars enda syfte verkar vara att rocka bakdelen av hela publiken. Gruppen spelar From The Pinnacle To The Pit med en sådan ohygglig tyngd att den får hela det ruttna fundamentet till Globen att krackelera. Och när vi får Year Zero så känns det äntligen som det onda och djävulsdyrkande vansinnet drabbar Stockholm. Scenen förvandlas till ett bokstavligt inferno med så mycket eld att man undrar om Ghost försöker starta en två månader tidig majbrasa. 

Andra halvan hade kunnat kallas utmärkt om det inte vore för att ljudet kapsejsar i den vackra covern av If You Have Ghosts. Detta långa nummer – som också inkluderar en trist band introduktion, går knappt att lyssna till då ingen som helst musik går att urskönja i den ljudmässiga kakofoni. Sättet medlemmarna presenteras på känns menlöst – då alla har samma namn, varför man inte anammar de de semi-officiella namnen: Fire, Water, Air etc, för gastarna känns bara bisarrt. 

Men efter detta röriga inslag, så får bandet igång ett fantastiskt tempo. Dance Macabre är precis så briljant live som vi kunde förmoda då vi hörde den som singel. Square Hammer är fullständigt makalös med sitt genialiska riff, om Ghost hade kunnat ta essensen av dessa två spår och injicera resten av showen med samma intensitet, så är vägen till de stora framgångarna uppenbar. Men som det ser ut nu så är nog världsherraväldet – som jag trodde var inom räckhåll, ett par år bort. 

Betyg 7/10 

Bäst: Square Hammer, Dance Macabre, Year Zero, He Is och hela det akustiska partiet. 

Sämst: Ljudet är så dåligt att att det knappt går att urskilja en enda not, bandpresentationen och det märkliga konstpausen hör inte heller till något som kommer skrivas in i historieböckerna. 

Fråga: Är inte de splitternya Hagström gitarrerna otäckt vackra ?     

Tävling: A Star Is Born Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Årets första tävling är Oscarsvinnaren A Star Is Born på Blu Ray.  

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial: Songs & Performances Not Seen in Theaters • The Road to Stardom: Making A Star is Born • Music Videos

Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 4 mars 2019. 

A Star Is Born släpps på DVD, Blu-ray & 4K UHD 4/3

Lycka till !  

On The Basis Of Sex Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vågskålen är helt i balans, på gott och ont, bra underhållningsvärde samt starka insatser möter trista klyschor och stora mängder förutsägbar struktur. 

Två starka krafter möts och kolliderar. On The Basis Of Sex uppnår i alla fall jämnvikt, det negativa  förtar det positiva, samtidigt är det olyckligt att en både relevant och aktuell film inte lyfter sig över   betyget godkänt. 

Ruth Bader Ginsburg är inte ett hushållsnamn här i Europa – och definitivt inte Sverige. Den mest aktuella nyheten om Ginsburg – för oss utanför USA, har tragiskt nog handlat om hennes allt mer sviktande hälsa, 85 år gammal kämpar Ginsburg nu med brutna revben samt en aggressiv form av cancer. Trots detta fortsätter Ginsburg sitt arbete inom Högsta Domstolen i USA, vilket säger en hel del om hennes oerhörda beslutsamhet och interna styrka. 

Vad Ginsburg åstadkommit inom juridik är historiskt, de många fall hon åtog sig som advokat har ändrat flertalet lagar och bestämmelser, alla grundade i könsdiskriminering. 

’’Girls leaving this town ‘cause you don’t treat ‘em right.’’

Och något av det mest effektiva i On The Basis Of Sex är uppvisningen av den mycket  skrämmande sexismen gentemot kvinnor, något som inte var exklusivt för USA under 50-talet. Orättvisan och maktmissbruket är motbjudande och de artificiella begränsningarna som påtvingades en hel generation av kvinnor, känns skrämmande relevanta, även idag.  

De manliga stofiler som Ginsburg stöter på, är både obehagliga och trångsynta. Tyvärr så spär filmen på lite för mycket, Felicity Jones medverkan i Rogue One: A Star Wars Story gör det hela något ironiskt, flera av filmens antagonister är lika moraliskt otvetydiga som Darth Vader och hans anhang. 

Chimes Of Freedom 

Filmer som berör viktiga historiska händelser tex. medborgarrättsrörelsen, tenderar att överdriva och generalisera dessa avgörande ögonblick i mänsklighetens historia. On The Basis Of Sex trampar olyckligtvis i detta kvar, i introduktionen görs ett försök att visa den absurda situation som Ginsburg fann sig i då hon påbörjar sina studier vid Harvard Law School. Omgiven av en arme av strikta och kostymklädda gossar, så vandrar Ginsburg i ljusblå dräkt och klackskor, denna visuella inramning – samt ett pompöst soundtrack, gör det nästan komiskt. 

Berättelsen drivs av väldigt åldrade klyschor, de mest vardagliga ting blir till en uppenbarelse som  slutligen skall visa sig vara den sista pusselbiten i den juridiska strid som Ginsburg utkämpar. Då #MeToo-rörelsen fortfarande rör om och tvingar till avgångar och bekännelser från maktmissbrukare, så hade det varit välkommet om On The Basis Of Sex hade valt ett lite mer sofistikerat och subtilt sätt att framställa sin historia. 

Mimi Leder som regisserar, målar med breda och bekanta penseldrag, således skapar man en film som är underhållande och tillgänglig, men flera gånger så känns det som att man abdikerar från att gräva djupare, på så sätt undviker man scenarion som inte är svartvita.  

Under sin tid som student genomlevde Ginsburg en helvetisk period då hon som småbarnsmamma och student, tvingades jonglera med både barnskötsel och sin cancersjuka make Martin utöver studierna. 

’’I’m not giving up on a miracle drug’’

Att Ginsburg lyckades slutföra sina studier – samt bli klassetta, är en bedrift som drar tankarna åt den dövblinda Helen Keller, som trots sina handikapp avlade examensarbete. Men denna oerhörda bedrift berörs knappt, Mimi Leder väljer att göra enorma tidshopp – i ett fall på över ett årtionden, mycket av prövningarna och de slutgiltiga segrarna, förtas då de bara reduceras till korthuggna summeringar. Med tanke på att Ginsburgs fortsatta karriär har varit minst lika innehållsrik och fascinerande som hennes tidiga strapatser, så är det synd att filmen avslutas på ett mycket abrupt vis. 

Rent tekniskt är On The Basis Of Sex inget att höja ögonbrynen för, de påminner om den tragiska TV-film om president Truman – baserad på David McCulloughs mästerliga bok. I tider där TV genomgått en guldålder, så kan man fråga sig om detta inte hade varit bättre som en mini-serie för TV eller valfri streamingtjänst, där hade möjligheterna funnits att utforska Ginsburgs karriär fullt ut, och således hade tidspressen kunnat kringgås.  

She’s The One 

Då det kommer till filmens aktörer finns det inte mycket att klaga på. Felicity Jones gör ett helt förträffligt jobb, Jones kombinerar karisma, målmedvetenhet och pondus i en insats som osar av krut. Armie Hammer gör sitt kanske mest sympatiska porträtt – någonsin, i rollen som Ginsburgs make, även han en framgångsrik jurist som behandlar Ruth Ginsburg med repsekt och uppskattning, tillskillnad mot de flesta av filmens manliga karaktärer.  Kathy Bates får en minimal men fantastiskt kraftfull roll som förbittrad och luggsliten jämlikhetskämpe. 

Med tanke på de tunga ämnena som filmen tar upp, så är det en oväntat underhållande film. Även om slutet gärna hade fått vara längre och mer ingående, så är själva finalen medryckande och narrativt effektiv. 

On The Basis Of Sex må lämna vågskålen i perfekt balans. Där bristen på djup och nyansering hindrar filmen från att få genuin genomslagskraft, så uppvägs det av Felicity Jones starka skådespel och ett oväntat stort underhållningsvärde. Att ett multum av scener med juridisk formalia, faktiskt blir spännande, måste klassas som en en liten bedrift. 

Betyg 6/10   

Vad en fjärde Thor film skulle kunna vara – en spekulativ förhoppning

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics 2019

OBS: Spoilers för allt som rör Marvel och MCU ! 

Den gigantiska maskinen – som är Marvel Studios, börjar varvas upp… Vi är knappt två veckor ifrån premiären av Captain Marvel. Avengers: Infinity War’s marknadsföring må ha utlovat att det skulle bli kulminationen av hela tio år av fantastiska berättelser, oförglömliga karaktärer och nördiga drömmar. 

Infinity War må ha krossat de flesta ekonomiska rekord och skapat ett följe som saknar motstycke. Ett år senare finner jag mig själv fortfarande lyssnandes till de första reaktionerna ifrån en biosalong från premiärdagen i USA. Reaktionen som kan höras – hör hemma på sportarenor, som förvandlas till katedraler då rockstjärnor beträder marken. 

Vi fick en actionklassiker, men det var långt ifrån något avslut. Istället var det ett första steg gentemot den ’’riktiga finalen’’. Att använda termer som avslut och farväl, är inte särskilt korrekta, Marvel är redan i fullgång med ett helt knippe av filmer, både originella och uppföljare som skall föra MCU vidare. Det här universumet spänner lika långt som horisonten, men i och med Endgame så står vi inför något som kan kallas för de sista sidorna i ett stort och viktigt kapitel. 

Död, avsked och försvinnanden betyder inte mycket i serietidningar. Några av de mest älskade och populära karaktärerna har någon gång mött döden. Captain America, Wasp (Janet Van Dyne), Bruce Banner är bara ett fåtal som förklarats döda, för att sedan återvända. Död inom serietidningar borde snarare döpas om till tjänstledighet på obestämd tid. 

Hur nära är slutet för Hemsworths fortsatta medverkan som Thor ?

En tecknare kan alltid återskapa Tony Stark eller Bucky Barnes, blyerts och bläck åldras inte. Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth blir däremot inte yngre, även om digitalteknik kan fungera som digital botox. Ordet kontrakt är betydligt dödligare än Thanos utsmyckade handske. Marvel Studios har alltid insisterat att deras skådespelare skriver på kontrakt som binder dem till ett antal filmer. Avtalen är – givetvis, konfidentiella och då media skriver om dem så bör vi ha nära till köksskåpet med saltkaret i högsta hugg. 

Men konsensus verkar ändå vara att ett antal aktörer – ur denna gigantiska ensemble, främst det ’’gamla gardet’’, är på väg att lämna eller ta ett steg tillbaka. Robert Downey Jr har sedan Iron Man 3 – år 2013, mer eller mindre nyttjat sina intervjuer som en talarstol där han ’’diskret’’ hotar med att lämna. Det är 6 år sedan… Kontraktet – som Downey ursprungligen fick, har muterat, förvandlats och förändrats fler gånger än Hulken.  Och i veckan bekräftade Gwyneth Paltrow att Endgame blir hennes sista Marvel-film. 

Evans, Hemsworth och Downey blir inte yngre, de fysiska kraven på de två första herrarna blir tillslut omöjliga. Ett intag av över 1000 kalorier om dagen, är fasansfullt att läsa om, att sätta den dieten i system är därefter än värre.   

Riri Williams med sin Iron Man/Iron Heart rustning

I serietidningarna har Captain America, Thor och även Iron Man – mellan varven, blivit ersatta av alternativa karaktärer som antar deras mest igenkännbara krafter och kostymer. Både Bucky Barnes och Sam Wilson/Falcon har axlat ansvaret som nya iterationer av Captain America. Iron Man rustningen har under de senaste åren fått bäras av en ung universitetsstudent vid namn Riri Williams. 

Av alla potentiella arvtagare och fortsättningar, så är i synnerhet Thor extra intressant. 

Chris Hemsworth har – tillskillnad mot Evans, inte varit lika tydlig med vilja dra sig ut efter Endgame. Därför finns det ett par vägar att gå. Självfallet kommer Endgame bli prejudikatet som dikterar vad som skall hända med karaktären. Men låt oss i alla fall titta på ett par potentiella möjligheter:  

Stormbreaker – som nu ersatt den förstörda Mjolnir, är inte ett föremål som initialt tilldelades Thor i serietidningen. Istället var det den genmanipulerade rymdvarelsen Beta Ray Bill som anförtroddes Stormbreaker. 


Min personliga förhoppning är – om en fjärde Thor film blir av, att Bill – äntligen, introduceras för  biopubliken. Då vi läser intervjuer med Kevin Feige – i samband med Thor Ragnarok, så fanns det planer på att Beta Ray Bill skulle fått en cameo, något som ansågs vara för lite för en så pass viktig karaktär. 

Jeff Goldblums monstruösa palats på planeten Sakaar, har ett jättelikt Beta Ray Bill huvud monterat på utsidan. Detta diskreta påskägg skall nog tas med en viss försiktighet, Marvel har vid ett par tillfällen grävt logiska gropar åt sig själva som de senare tvingats reda ut – såsom att Infinity Gauntlet kan ses vara i förvar på Asgard i den första Thor-filmen. Men det är i alla fall ett myrsteg för att karaktären kan komma att spela en roll på vita duken. 

Beta Ray Bill är en spektakulär karaktär som kräver – och förtjänar, en kraftfull introduktion, något Feige förstått. Taika Waititi har nyligen nämnt att ytterligare en Marvel film i rollen som regissör inte är uteslutet.  

Den hypotetiska Thor 4 skulle kunna bli filmen där Stormbreaker lämnas över, en gång för alla. På så sätt får vi en ersättare till den nordiska åskguden. Kom ihåg att Bill ser ut som en muterad häst, något som tillåter filmskapare att skarva och fuska – detta då man inte behöver anställa en aktör i Hemsworths prisklass för att medverka på inspelningen. 

Rocket Raccoon spelas av Sean Gunn (James bror) på inspelningen och Bradley Cooper lägger sedan på sin röst i efterhand. Helt plötsligt öppnas flertalet dörrar, Bill kan medverka i ett multum av projekt utan att produktionen måste oroa sig för schemaläggning för en potentiell megastjärna. 

Även om Bill är och – förblir, min personliga förhoppning som efterträdare, så finns det ytterligare en väg att gå – om nu Hemsworth pensionerar sig efter Endgame. Detta är att introducera Lady Thor, för fem år sedan så valde Marvel att skadeskjuta Thor genom att ta ifrån honom Mjolnir. En initialt mystisk figur tog över vapnet och visade sig senare vara Jane Foster, Thors ständigt återkommande kärleksintresse. 

Lady Thor var även hon en stark och distinkt karaktär – som i detta politiskt laddade klimat, skulle vara ypperlig att inkludera i MCU. Det finns bara ett problem, och det stavas: Natalie Portman. 

Thor-filmerna – innan Ragnarok, ansågs inte höra till den bättre kategorin av det som Marvel Studios levererat. Även om debutfilmen från 2011, ännu är en fullt fungerande upplevelse, så är uppföljaren The Dark World den kanske sämsta MCU-filmen någonsin. 

Ett av många fel i den urtrista och döda soppan, är just Portman. Hennes Jane Foster har lika mycket relevans som en personsökare år 2019. Om Foster skall gå samma öde till mötes som i serieförlagan, så finns det bara ett alternativ… En ny aktör.  

Vi må snart avsluta ett kapitel som pågått i över tio år, hur bitterljuvt det än kan bli, så finns det också något euforiskt kring Marvels framtid, vägarna är många och mängden historier som kan berättas är nästintill oändliga.   

The Prodigy Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Alla inblandade borde uppsöka närmaste kyrka och be tiotusen Ave Maria, det är en hyggligt start för att sona för den hädelse som är The Prodigy . 

Någonstans – långt inne hos alla dem som – tyvärr, behöver ser The Prodigy, så tror – och hoppas jag att vi är anständiga nog att ha tillräckligt med tålamod, för att ha överseende med filmindustrin och de tillfällen den serverar det sämsta som finns tillhands. 

Signalerna som The Prodigy uppvisade i sitt promotionmaterial har varit lika spännande som en avlagd utgåva av gula sidorna. Originalitet finns inte att hitta här, även om vi drar fram ett toppmodernt mikroskop. Filmen recept är 99% The Omen och 1% av de sämsta från Twin Peaks. 

I och med det kan denna recension avslutas, mycket mer än så finns det nämligen inte att prata om. I en tid då gemensamma online grupper, kläcker filmiska gåtor och mysterium – genom kanaler som Reddit, så har alla typer av narrativa industrier – litteratur, film och även spel, fått det svårt att vara innovativa och leverera överraskningar.  

Westworlds första säsong blev ganska snabbt nedmonterad, twisten som presenterades i säsongsavslutningen, var därefter inte så chockerande som den borde ha varit. Men även för dem som inte sitter fastnaglad framför långa forumtrådar, så krävs det inte mycket för att lista ut vad som skall hända i The Prodigy. 

Helvetesfönster 

Inom komiken så används det förutsägbara som ett verktyg för att belysa något absurt eller befängt. Och när syftet är komik kan man inte klaga, The Prodigy tar sig dock på mycket stort allvar. Självdistans och humor kunde – kanske, ha dämpat och mildrat plågan något, men några sådana förmildrande inslag finns inte. 

På det mest tjurskalliga vis, så tar regissören Nicholas McCarthy och behandlar hela filmen som om det vore en arvtagare till satanistisk skräck såsom Exorcisten. Att kalla det patetiskt är det enda en artiga jag kan komma på att kalla premissen och historien. 

Men vad vore en superkalkon utan skådespelarinsatser som får marken att skaka av fasa inför uselheten som utspelar sig på bioduken. Skådespelarna Taylor Schilling och Peter Mooney utkämpar något slags gudalikt slag om vem som skall ta pris som 2019 års sämsta aktör, i just det här fallet kan jag tänka mig att låta dem få varsin utmärkelse i ruttet skådespel. Colm Feore får i sin tur dialog som måste orsaka munsår. 

Inte gjort sina läxor 

Och resten av filmen pendlar mellan det skamligt usla och rent löjeväckande. McCarthy undervärderar publikens intelligens då han ständigt kastar in sekvenser som är lika förutsägbara som veckodagar. Trots att filmen vill vara Exorcisten eller The Omen, så verkar det som att man inte sett någon av dessa i sin helhet, detta är YouTube versionen där man enbart sett ett par lösryckta sekvenser som man sedan försöker iscensätta. 

Slutligen så cementeras kalkonstatusen genom en upplösning som ännu en gång idiotförklarar publiken i sin förutsägbarhet. Filmens slogan ’’What’s wrong with Miles ?’’ borde omformuleras till – ’’Vad det är för fel på The Prodigy’’, svar: Allt. 

Betyg 1/10   

Woman At War Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Obeslutsamhet och splittrad vision leder till en menlös upplevelse.  

När man som hastigt tittar på stillbilder från Woman At War, så ser de ut att vara en avart av den anskrämliga Villebråd, som hade svensk premiär för två år sedan. Båda filmerna är producerade av filmindustrier som vi inte är särskilt bekanta med i Sverige – Polen och Island, filmernas  huvudroller utgörs av äldre ensamstående och militanta kvinnor som slåss mot samhällsnormer som de anser vara odrägliga. 

Tack och lov så är Woman At War inte ens i närheten av den skandalösa uselhet som Villebråd  plågade sin publik med, med det sagt så lämnas vi med en substanslös och många gånger illa genomtänkt film. 

Rod Smallwood – Heavy Metal bandet Iron Maidens manager, påstår att en plan är det viktigaste man kan anförtro artister och kreativa projekt – såsom skivinspelningar. Detsamma kan appliceras på spelfilm, flexibilitet skall självfallet finnas med i arbetsmetodiken, men någonstans måste regissör och producent ha en gemensam vision om vilken sorts slutprodukt man avser skicka till biograferna. 

This Land Is Your Land 

Titeln – Woman At War, anspelar på mer än bara kampen mot den jättelika aluminiumproducenten Rio Tinto, huvudpersonen Halla – utmärkt agerad utav Halldóra Geirharðsdóttir, drivs av ett rättspatos som tar henne farligt nära ekoterrorismen. Vid sidan av kampen mot det korporativa  Goliat, så står Halla inför ett komplext beslut som kommer skaka om hennes privatliv. Men utöver dessa två konflikter så verkar det pågå ett fullskaligt krig i den kreativa processen. 

Woman At War inleder med en både surrealistisk och pillemarisk öppningsscen som drar tankarna åt skruvade och bisarra filmer som Hunt For The Wilderpeople och Bagdad Café. Den udda och märkliga scenen blir snart lika bisarr som valfri sekvens ur David Cronenbergs Naked Lunch, detta då en tremanna orkester dyker upp från ingenstans, i bästa Count Basie – Blazing Saddles anda. Därmed förbereder jag mig på en osannolik och excentrisk upplevelse, men därefter så blir allting mer åtstramat och allvarsamt. 

’’War – What is it good for ?’’

Själva uppläget är därmed inte glasklart, manuset verkar bestå utav klister och fogmassa, där man försökt slå ihop ett antal olika genrer och berättelser i en enda film. Taika Waititi lyckades hitta en balans mellan det fåniga och mer genuina i Hunt For The Wilderpeople, Woman At War är mest murrig och svårbegriplig, de tvära kasten mellan surrealism och bitsk samhällskritik lyckas aldrig samsas. 

Andra partier försöker iscensätta en sorts diskbänksrealistisk actionfilm. Det är inte tal om något överflöd av adrenalin eller eufori, men likaså så är dessa aktiva sekvenser mer levande och unisona än dramatiken och de misslyckade försöken till bisarr humor. Tyvärr så förstärker bara de här bitarna den uppenbara diskrepansen mellan filmens olika inslag. 

I Won’t Back Down

Samma tudelade intryck drabbar det visuella, ett antal sekvenser ser ut vara starkt inspirerade av den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, med ett foto där karaktärerna ställs framför gigantiska landskap med oerhört vacker komposition. De urbana miljöer som vi får besöka är helt befriade från denna vackra estetik, självfallet finns det en baktanke med att låta naturen dra det längsta strået då vi talar om bildlig skönhet, men vi har sett prov på hur man kan rama in vardagsrum och samlingslokaler och ändå bibehålla ett mått av attraktivitet. 

Woman At War har sina starka stunder, Halldóra Geirharðsdóttir gör ett minnesvärt och beslutsamt porträtt av en kvinna som försöker hitta sin roll i ett samhälle hon inte längre förstår. Det finns inte heller någon obehaglig tvångsmatning – där dieten består av moralkakor. Otursamt nog så räcker inte detta till för att kompensera för en film som känns meningslös och utan en tydlig vision. 

Betyg 4/10     

Spider-Man Far From Home Teori

Publicerad den av

Nu har det passerat tillräckligt med tid för att vi skall våga spekulera och fundera vad som väntar i och med Tom Hollands fjärde (eller femte?) omgång som Peter Parker/Spider-Man. Marvel står inför det mest hårdnackade och bedrövliga året någonsin…. Ja, ur PR synpunkt. 

Avengers: Endgame är ca två månader ifrån att få svensk premiär, och trots två smygtittar (en hemlighetsfull trailer och samt en TV-spot), så är Endgame fortfarandeen jättelik Enigma, med ett gigantiskt frågetecken på sin ovansida.  

Slutet i Infinity War kommer sent glömmas bort, nu balanserar Marvel Studios på en tunn lina, minsta lilla bildruta kan avslöja för mycket. Trailern till Spider-Man: Far From Home bryr sig inte om att förklara varför Peter Parker inte är grus på planeten Titan. 

Och detta är inte ett spekulationsdokument om Endgame, istället är det Far From Homes antagonist Mysterio, som fått mig att kläcka en vansinnig tanke. Och eftersom det är underhållande att delta i detta filmiska spekulationsspel, då det – förhoppningsvis, inte ruinerar en likt en sen kväll på ett casino, så är det lika bra att ta tjuren i hornen. 

Härmed varnas alla läsare för en uppsjö av spoilers, både från serietidningar och samtliga Marvel filmer – även utanför MCU. 

Mysterio är en bluff, en humbug, skojare, använd vilken term som helst. Sedan introduktionen år 1964, så har mannen med en fiskskål på huvudet, varit en bluffmakare som nyttjat alla möjliga knep för att förvirra och förleda myndigheter och i synnerhet Spider-Man. Quentin Beck (Mysterios egentliga identitet) är i serietidningarna en före detta specialeffekts guru. Alla brott och prövningar Mysterio utsätter Spider-Man för är förankrade i teknologiska illusioner. Alltifrån avancerad robotar till verklighetstrogna hologram ingår i arsenalen. 

Slutpoängen är alltid densamma, Mysterio är en mästare att förvilla och bedra. I trailern för Far From Home ser vi tre nya antagonister, dessa är slående lika Hydro-Man, Sandman och Molten Man, då vi läser promotionmaterialet så betecknas dessa tre som The Elementals. Mysterio sägs i sin tur arbeta för S.H.I.E.L.D. – den ständigt återkommande spionorganisationen. 

Tanken är inte ny, men något är uppenbarligen i görningen. Spider-Man: Homecoming gav en föraning om Sinister Six – en grupp superskurkar som slår sig ihop för att en gång för alla tillintetgöra Spider-Man. 

I den alltid återkommande extrascenen, så får vi se Michael Keatons Adrian Toomes och Michael Mondos Mac Gargan, konferera om ett potentiellt samarbete. Scenen är inte märkvärdig, men det kan vara en indikation på att denna klassiska supergrupp är på ingång, för de som spelat Spider-Man PS4 känner Mac Gargan som superskurken Scorpion. 

Toomes team av skrotsamlare, är – gissningsvis, fortfarande på fri fot. The Tinkerer – i Homecoming kallad Mason, uppfann Toomes mekaniska vingar, och om vi lyssnar noga då Mysterio gör entre och attackerar Hydro Man, så hörs ett bekant ljud, inflygningsljudet är skrämmande likt det ljud som Keatons gigantiska apparatur avgav. Därför är det kanske inte alltför långsökt att anta att vi återigen har att göra med någon avart av Chitauri-teknologi. 

Redan nu har kritik riktats mot filmen, misstaget från Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 2 – där man överöste tittaren med antagonister, varav ingen hade relevans, verkar återupprepas med denna kavalkad av superskurkar. 

Jag vågar inte gissa på den narrativa mekaniken, men Mysterios inhopp som hjälte känns som en tveksamhet. Och så kommer vi till själva kärnan av teorin, att The Elementals är en del av Mysterios bluff. 

Ett spel för galleriet för att positionera sig för någonting i berättelsen, en sorts extrem version av wallraffning. Detta skulle underlätta den narrativa flexibiliteten, ett scenario där tre av skurkarna  enbart är imaginära kan knappats ses som en överlastning, snarare en förlängning av Mysterios förmågor. 

Så där har vi teorin, The Elementals är Mysterio skapelse och tekniken som används för det grundar sig i den som Chituari armén lämnade bakom sig i The Avengers (2012). Om fem månader har vi svaret, tack och lov så har jag bara satt mitt anseende på spel i och med denna utsago… 

NOTIS: Tävlingar

Publicerad den av

Vi råkade begå ett misstag och publicerade våra tävlingar något för tidigt. Alla anmälningar finns kvar, så ni som redan anmält intresse behöver inte göra det igen då de publiceras igen.

Vi ber om ursäkt för alla eventuella problem