All images courtesy and copyright of Folkets Bio 2023
Summering: Ett viktigt tema krossas av usel dramatik
Det är en gammal klyscha, men filmer baserade på verkliga händelser är sällan särskilt sanningsenliga. Exemplen, där bländande fiktion har fått gå före den gråa och alldagliga sanningen är otaliga. Men det faktum att Världens Lyckligaste Man påstår sig ha någon som helst koppling till verkligheten känns som ett grymt aprilskämt. För den värld och berättelse som visas upp genom 90 hiskliga minuter hade varit mycket svår att ta på allvar även i en berättelse signerad av J.R.R Tolkien eller George Lucas.
Att utforska det jugoslaviska kriget från ett lokalt perspektiv är en både spännande och angelägen tanke. Trots att konflikten kategoriseras som en av de mest hänsynslösa och chockerande i modern tid är det förvånansvärt få filmer som velat ta sig an ämnet. Förutom magplasket Harrison’s Flowers har kriget fått falla i glömska då det kommer till att porträtteras på film. Därför vore en sober och återhållsam infallsvinkel välkommen. Inledningsvis verkar Världens Lyckligaste Man kunnaerbjuda just detta. Med minimal musik och ett anspråkslöst foto verkar allting vara plats för en lågmäld studie av mörk europeisk historia.
Men de sansade och mycket försiktiga stegen är snart bortblåsta. För när skådespelaren Adnan Omerovic träder in som en av filmens viktigaste karaktärer rämnar filmen. Idén att skapa en berättelse där våldsverkarna är faktiska människor av kött och blod, inte demoner från en sagobok, körs till soptippen då regissören Teona Strugar Mitevska bestämmer sig för att regissera Omerovic som om han porträtterar Batmans ärkefiende Joker. Förhoppningen att humanisera människorna på båda sidor av konflikten är därmed helt kaputt. Dramatiken går från att byggas upp med stor försiktighet till att bli lika bred och klumpig som ett avsnitt av Lilla Huset På Prärien.
Och snart brakar helvetet loss. Volymen skruvas upp till tusen och gesterna blir bortom löjliga. Allt kulminerar i en av de mest skrattretande och osannolika sekvenser jag sett. Alla de goda intentionerna massakreras i ett hav att skrik, emotionella utbrott och en berättelse som imploderar framför publikens ögon.
Utrustad med ämne som både är intressant men framförallt viktigt att lyfta fram är det här klavertrampet fullkomligt oförlåtligt. En dag kanske vi kan få se en inhemsk produktion som tar sig an krigets fasor utan att ställa till med en fiktiv cirkus.
All images courtesy and copyright of Walt Disney 2023
Summering: En katastrofal första halva vägs upp en charmig andra hälft samt en lysande Melissa McCarthy.
Vad som borde vara enkelt har nu blivit ett kaos. Och nej jag åsyftar inte filmen om H.C. Andersens älskade sjöjungfru. Nyversionen av Den Lilla Sjöjungfrun har blivit det senaste offret i det skrattretande kulturkrig som utkämpas av skrikhalsar på högerfalangen, ledda av ’’intellektuella genier’’ som Florida guvernören Ron DeSantis. Givetvis påstås 2023 års upplaga vara förklädd vänsterpropaganda, menad att hjärntvätta barn till den ’’fruktansvärda’’ insikten att det finns utrymme för en färgad kvinna att ta sig an en välkänd karaktär som Ariel.
Bortsett från de rasistiska påhoppen har det funnits resonlig kritik, detta gällande Disneys fortsatta vilja att göra spelfilm av sina mest framgångsrika animerade filmer. Resultaten har minst sagt varit blandade. Vissa har mottagits varmt och genererat ohyggliga summor pengar, andra har fallit platt hos både kritiker och publik. Skönheten Och Odjuret var en plågsam kalkon med en katastrofal Emma Watson i huvudrollen. Djungelboken av Jon Favreau var däremot en påkostad och inspirerad tolkning som valde att röra sig närmare författaren Rudyard Kiplings ursprungliga verk.
Regissören Rob Marshall är inte obekant att ta sig an Disney klassiker, senast gick det ypperligt med Mary Poppins Returns. Det är också ett av få projekt signerat av regissören som inte kraschat och brunnit som luftskeppet Hindenburg. Efter framgångarna med Chicago har Marshall befunnit sig på en skidbacke mot helvetet där det enda fiaskot efter det andra avlöst varandra. Det är överhuvudtaget svårt att finna orden för ’’filmer’’ som Nine eller Pirates Of The Caribbean: On Stranger Tides.
Den Lilla Sjöjungfrun är – tack och lov, inte ett magplask men inte heller någon elegant Esther Williams dykning. Det huvudsakliga problemet är att Marshall inte är tekniskt kompetent vad gäller specialeffekter. Trots en vana med storfilmer är det förvånande att filmen saknar någon visuell elegans. Det som borde vara spektakulära bilder på korallrev och färggranna fiskar ser ut som ett besök till en barrock och skrikig leksaksaffär. Vad som presenteras är en explosion av platta pastellfärger, plastiga landskap och många gånger om tveksamma digitala effekter. Att iscensätta sekvenser under vattenytan visar sig vara en fortsatt utmaning som få filmskapare kan hantera. Med Marshalls bristande hantverk blir samtliga sekvenser med simmande karaktärer något av en pina att uppelva då det känns artificiellt och livlöst. Detsamma kan sägas om ett antal av de musikaliska framträdandena. Alan Menkens musik må vara odödlig och melodiskt perfekt, men det ursäktar inte tafatt och slapp iscensättning. Några av de mest klassiska spåren – däribland ’’Part Of Your World’’, presenteras utan något som helst eftertryck. Halle Bailey i huvudrollen må förvisso besitta en både stark och klar stämma som gör sig utmärkt för materialet, men sättet som Marshall regisserar och komponerar scenerna ter sig oerhört platt och livlöst.
Men brist på passion är dock en mikroskopisk synd då vi tvingas uppleva den uppdaterade versionen av ’’Under The Sea’’. Den klämkäcka låten har nu förvandlats till ett rent Las Vegas-nummer som hade fått Celine Dion att dra i nödbromsen. Här fortsätter Marshall att – helt utan finess eller kunskap, basunera ut tonvis med undermåliga digitala effekter och koreografi som får Christer Sjögrens ’’I Love Europe’’ att likna en utmanare till Cirque Du Soleil. Allting ser ut att vara nära en total härdsmälta… Men då filmen lämnar havet och rör sig upp på land händer något. Här förvandlas det istället till ett mer traditionellt och enkelspårigt romantiskt äventyr som funkar oväntat väl.
Då Marshall inte måste hantera vatten eller specialeffekter frammanar han istället den charm och värme som kunde ses i de bästa stunderna från Mary Poppins Returns. Bailey och hennes motspelare Jonah Hauer-King har en god kemi, något som skapar ett påtagligt driv och intresse – även om King har lika mycket karisma och utstrålning som ett bildäck. Samtidigt ger den andra halvan också upphov till förvirring och frustration, detta eftersom det uppenbart finns mer att erbjuda än en kavalkad av kassa effekter.
Vad gäller den löjeväckande rädslan att berättelsen skulle förvridas visar sig vara lika obefogad som den är skrattretande. Istället är det bristen på mod och innovation som blir ett ankare gjort av bly. Marshall vågar överhuvudtaget inte snudda vid en rad – potentiellt, intressanta frågor som faktiskt uppstår under filmens gång. Exempelvis människans vanskötsel av världshaven eller den alltid aktuella frågan om hur olika folkgrupper kan föras samman och komma till ett konsensus. Förvisso är dessa frågeställningar inget nytt under solen men med ett mått av vilja hade de kunnat integreras och ge berättelsen en udd av modernitet som tydliggjort varför en nyversion är relevant. Ariel förblir också en lika ointressant och passiv karaktär som alltid och Bailey har mikroskopiskt lite att göra då mer eller mindre ingenting skett för att ändra på det faktumet.
Än mer konfunderande blir det då denna typ av potenta nytolkning faktiskt förekommer. Detta genom en Melissa McCarthy i toppform som dominerar varenda scen i rollen som den monstruösa Ursula. McCarthy förkroppsligar och tydliggör hur effektiv en nytolkning kan vara om dagsaktuella skådespelare – med rätt inställning och förmåga, får ta sig an klassiska karaktärer. Därför är det synd att totalsumman av projektet aldrig känns lika inspirerat eller självklart.
Genom en andra halva som kan betygsättas som duglig räddar Den Lilla Sjöjungfrun sig själv från att hamla under vattenytan. Men med tanke på att det finns inslag och vinkningar till något genuint minnesvärt blir det hela till något av en otrevlig kallsup.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023
Summering: Hjärtligt och energiskt avslut på en av de mest osannolika framgångssagorna i modern filmhistoria.
Då Guardians Of The Galaxy annonserades – som ett av många Marvel Studios projekt, för mer än tio år sedan möttes beskedet inte med några rungande applåder. Istället uppstod en stor förvirring. Detta var en av Marvels mer obskyra och undangömda hjältegrupper, långtifrån så kommersiella och igenkännbara som bolagets frontfigur Spider-Man. De konceptbilder som ackompanjerade annonseringen var inte till någon större hjälp för övertyga massorna om varför detta skulle bli nästa stora projekt. En talande tvättbjörn samt en man i märklig mask skulle nu ställa sig jämte en ikon som Iron Man ?
Regissören James Gunn hade inte heller gjort mycket för att kunna tituleras som ett kreativt geni. Men Guardians Of The Galaxy var en fullkomlig explosion av energi, charm och storstilat äventyr. Succén tog de flesta på sängen, karaktärer som troddes vara irrelevanta blev nu publikfavoriter som snart kunde ses på skolväskor och matlådor världen över.
Succén skulle fortsätta med Guardians Of The Galaxy Vol.2, även om mottagandet inte var lika entusiastiskt som för den första filmen behölls charmen. De fantastiska karaktärerna var också än mer sympatiska. Men sedan Vol.2 har saker och ting förändrats. James Gunn genomgick en medial storm då internettroll grävde upp en rad olämpliga skämt från regissörens Twitter-konto. Detta tvingade Gunn att avgå som regissör och lämna samtliga Marvel-projekt. Efter detta skulle konkurrenten Warner Brothers anställa Gunn som regissör för The Suicide Squad. Men Gunn skulle tillslut återfå sitt jobb som regissör hos Marvel Studios och därmed möjligheten att avsluta sin saga om galaxens väktare. Med största sannolikhet blir detta också Gunns sista Marvel-produktion då regissören numera inträtt som chef för DC’s filmdivision.
Mycket står på spel och frågan är om Gunn har orken kvar att avsluta sin trilogi med ett färgsprakande fyrverkeri ? Någon brist på action, fart och fläkt är det inget tal om. Vol. 3 är ett rymdäventyr av första klass som bjuder på makalösa vyer, produktionsdesign som bländar och pulserande action. Men under denna fantastiska och påkostade yta gör Gunn ett mycket intressant val, istället för att öka insatserna och sätta universum på spel begränsas istället omfånget. Berättelsen går istället tillbaka till de älskade huvudpersonerna och deras diverse emotionella ärr.
Att skapa ett värdigt avslut kan höra till det mest problematiska och utmanande som finns för en berättare. Det finns oftast en impuls att utöka och expandera för att tillfredsställa publiken. Bruce Springsteen har talat om hur ett album som inleds med en grandios sång också bör avslutas med en sådan. Men vad som sker i Vol.3 är beundransvärt, det görs inga försök att skapa nya plattformar för kommande Marvel Studios-projekt. Istället utforskas den dynamik som byggts upp mellan karaktärerna. Marvel och deras olika hjältegrupper har alltid haft en gemensam nämnare. Oavsett om det är Avengers, X-Men eller Fantastic Four återkommer ett faktum… Grupperna bildar genuina familjer. Hjältarna och hjältinnorna blir till bröder och systrar, kärleken mellan dem blir också det enda som kan kompensera för deras problematiska bakgrunder – som oftast inkluderar ett allvarligt psykologiskt trauma.
Denna dynamik är central för Vol.3. Filmens narrativa drivkraft utgår helt och hållet utifrån de band som byggts upp under nästan tio år, både mellan de fiktiva karaktärerna men likaså publiken och vår relation till berättelsen. Gunn har en fantastisk förmåga att förstå sin publik. Han ger utrymme åt flera bejublade sidofigurer, vilket skapar en gemytlig och inspirerande känsla. Men än mer beundransvärt är hur flera huvudpersoner får ställa sig åt sidan för att ge plats åt exempelvis Pom Klementieffs Mantis. Peter Quill har gjort sitt – berättarmässigt, och får istället processa de hjärnspöken som plågar honom. Detta drag är snillrikt då det alltid har varit gruppen som varit den sanna stjärnan i Guardians Of The Galaxy, inte en individuell karaktär.
Även om det är fantastiskt underhållande då Gunn tänder stubinen för sina actionscener – och bränner mer krut än då det skjuts salut för hans majestät konungen, är det stunderna då karaktärerna interagerar, bråkar och samtalar – även om de mest triviala av ting, som filmens hjärta och själ är som mest framträdande. Den klassiska Marvel-kontinuiteten är inte bara effektiv för att bygga sammanlänkade och storslagna äventyr över flertalet filmer. Bakom kulisserna har aktörerna skapat en rutin och kemo som inte går att hitta i någon annan storfilm.
Skådespelet är denna gång på sin spets och det finns nu ytterligare en dimension av självsäkerhet och bekvämlighet som skapar ett samspel i världsklass. Men medan de bekanta ansiktena får fantastiska scener och oupphörlig kärlek kan detsamma inte sägas vad gäller nytillskotten i karaktärsgalleriet. Will Poulter – som en strikt och aningen naiv Adam Warlock, är förvisso underhållande och karismatisk, men karaktären känns i slutänden marginell. Chukwudi Iwuji, som iklätt sig rollen som filmens antagonist, är – likt Poulter, mycket kompetent i sitt agerande, men det hade sannerligen inte skadat att få spendera mer tid med detta maktgalna geni – som har både en och annan parallell med verklighetens mest vansinniga visionär – Elon Musk. Iwuji tenderar också att spela över mellan varven, dock lyckas Gunn rättfärdiga det överdrivna agerandet genom att rama in vansinnet med ett par skarpsinniga filosofiska observationer. I dagens heta debatt om artificiell intelligens har Gunn – oavsiktligen (?), skapat en god tankenöt som skänker hela berättelsen ett oväntat intellektuellt djup.
Dock är det Gunns konstanta passion och övertygelse som inspirerar och skänker Vol.3 en fantastisk livlighet. Att han fortfarande har energi och skaparglädje efter två filmer är beundransvärt, men det är modet att våga att göra filmen både fokuserad och känslosam som är den största bedriften. Med klassisk Disney-dramaturgi lyckas Gunn att göra oss knäsvaga inför animerade djur och ett enkelt patos som inte borde ha någon udd kvar. Men den helt besinningslösa övertygelsen, viljan att avsluta med värdigheten intakt, gör Vol.3 till en otroligt medryckande upplevelse. Det ena vansinnet efter det andra presenteras utan filmen någonsin tappar greppet om publiken. Detta är också ett oväntat mörkt kapitel, även om humorn alltid är närvarande känns det betydligt mer allvarsamt än förut. Något som också reflekteras i karaktärerna som alla förändrats, mognat och vuxit sedan vi först mötte dem.
Utöver det har bildspråket också finslipats och den tekniska kompetensen har ökat med flera nivåer. Det här är utan tvekan en av de mest imponerande visuella upplevelserna som Marvel bjudit på tillsammans med Black Panther: Wakanda Forever. Pastellfärger och gigantiska science fiction landskap blir verkliga med hjälp av fantastiska specialeffekter, foto och komposition. Från ett rent actionperspektiv har det också skett förbättringar. Gunn har blivit en fantastisk koreograf och här finns trilogins mest imponerande och brutala actionscen som tåls att ses om och om igen.
Betyder detta att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är ett perfekt avslut, likt den obestridda mästaren Spider-Man: No Way Home ? Svaret är – inte helt oväntat, nej. Hur mycket passion och driv som finns tillhands går det inte att undkomma att det finns sekvenser som känns som karbonkopior av numera kultförklarade scenen från de tidigare filmerna. Formulan som alltid bestått av vass humor, självironi – och en vilja att inte ta sig själv på särskilt stort allvar, är intakt med är många gånger lite för bekant för sitt eget bästa. Efter tre filmer och en rad inhopp i med både Avengers och Thor är det inte konstigt att ett visst mått av repetition skulle infinna sig. Tillskillnad mot Jon Watts, som kombinerade gammalt och nytt i No Way Home känns detta snarare som en lyxförpackad ’’greatest hits’’, eller en ny iPhone-modell, aningen förutsägbart – vad gäller det dramaturgiska, men också underbart polerad och vältrimmad.
Även om det finns ett mått av repetition går det inte att undkomma att Guardians Of The Galaxy Vol. 3 är en explosion av underhållning och skaparglädje. Även efter två timmar och trettio minuter går det inte att undkomma känslan att vi det hela hade fått pågå ett par timmar till.
Tiger Film 