All images courtesy and copyright of Walt Disney 2021
Summering: Oväntat roligt och underhållande då Emily Blunt och Dwayne Johnson leker Indiana Jones.
Indiana Jones och äventyrsfilmen verkar i det närmaste vara synonymt. Mannen med hatten och piskan har alltid varit drömmålet för alla de som önskat följa i Steven Spielberg och Harrison Fords fotsteg. Försöken har varit många och mestadels misslyckade. Alltifrån National Treasure till Stephen Summers katastrofala version av Mumien har alla försökt att fånga lekfullheten, spänningen och humorn, men slutresultatet har som bäst varit en axelryckning. Inte ens Spielberg själv lyckades återskapa magin i den kontroversiella och måttligt populära Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull.
Initialt så verkar Jungle Cruise vara ännu en Dr. Jones klon, en klon som dessutom har sitt ursprung i en åkattraktion från Disneyland. Faktumet att vi fick utstå fem Pirates Of The Caribbean-filmer då en Disney-attraktion adapterades till film, får blodet att frysa till is. Men tack och lov så är Jungle Cruise inte något miserabelt eller förvirrat POTC nonsens, tvärtom så är detta en guldstandard för matinéäventyr och en god påminnelse om hur roligt det enkla kan vara. Som tidigare diskuterat så finns det en uppsjö av fasansfulla äventyrsfilmer, oftast är det svulstigt och regisserat utan någon som helst entusiasm. Att iscensätta en verklighet där människor verkar vara gjorda av gummi och kan utföra omöjliga fysiska bragder är en oväntat svår uppgift. Surrealismen spelar därför en viktig roll, både vad gäller det visuella och dramatiska. Jungle Cruise har inga aspirationer att framställa sig det minsta trovärdig eller realistisk. Foto och scenografi transporterar publiken tillbaka till en era då Errol Flynn fäktades framför risiga kulisser och med skurkar som hade mustascher som skulle få Kenneth Branaghs version av Hercule Poirot att gömma sig i närmsta kruka.
Allting dränks i överdrivna färger och utomhusmiljöerna osar av studio. Det må låta aningen grovhugget och slarvigt, men då detta kombineras med den osannolika berättelsen och de hejdlösa skämten – som rör sig mellan högt och lågt, så skapar man en oväntat effektiv illusion som fängslar tittaren, allting verkar lekande lätt och skojfriskt, något som gör att man söker garden för filmen. I denna trevliga och tillfredsställande version av en sydamerikansk djungel så kan man ha överseende med de många problemen som skulle kunna utmana världshaven vad gäller storlek. Specialeffekterna är långt ifrån övertygande, dialogen mellan Emily Blunt och Dwayne Johnson hostar och harklar sig minst en gång för mycket, men det är sammansatt med en charm charmerade och gnista som på något sätt lyckas vinan över publiken.
Johnson och Blunt är båda energiska och väldigt bekväma i sina roller. Blunts karaktär är det närmaste vi kommit en bra – och inte alltför ihålig, Indiana Jones-kopia. Visserligen så iscensätter regissören Jaume Collet-Serra ett klassikt könsbyte, där man låter en kvinna spela en mansroll, men Blunts karisma maskerar manuset och dess fel. Dwayne Johnson fortsätter med att kombinera charm, humor och muskler, ett koncept som visat sig vara svårt att lyckas med sedan Stallone och Schwarzenegger fick lämna scenen till yngre förmågor. Även om ’’The Rock’’ aldrig kommer att kunna titulera sig som en genialisk skådespelare så har en unik charm och utstrålning som är skräddarsydd för en film som Jungle Cruise.
Sorgesamt nog så stöter man på patrull i filmens andra halva. När Jungle Cruise rör sig närmare det fantastiska så börjar berättelsen anta en gestalt där man kan börja tro att Johnny Depp står redo att invadera med en sjörövarhatt och sitt enerverande skådespel. Det blir överdrivna mängder CGI, rörigt berättade och krystade vändningar. Även om dessa inslag har sin plats i ett matinéäventyr så är Jungle Cruise i sitt esse då den håller sig ifrån det övernaturliga. På senare tid har Indiana Jones också ifrågasatts då den förstärker stereotyper gällande allt som inte är vita män innehavandes ett amerikanskt pass. Jungle Cruise lyckas inte heller frångå denna problematik, utöver Blunt och Johnson så är hela karaktärsgalleriet en samling klyschor och fördomar gällande diverse nationaliteter och sexualiteter. Bara för att man önskar vara klassisk och gammaldags så behöver inte uråldriga och förlegade koncept medfölja.
Jungle Cruise är inte fläckfri men den är många gånger skandalöst underhållande. Att en klassik och enkelspårig matinéfilm kan vara såhär förnöjsam borde inte vara möjligt.
All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021
Summering: Motorstoppet är uppenbart…
Ingen krävde eller begärde särskilt mycket. Det började som hjärndött trams regisserat av Rob Cohen där Vin Diesel och kompani körde runt i grälla sportbilar och tryckte in lustgas i motorn. Från och med det att Dwayne ’’The Rock’’ Johnson anslöt i och med Fast Five så rörde man sig bort ifrån gaturacing och mot internationellt spionage och komplotter som mestadels involverade världsherravälde. Med sina överdrivna biljakter och ständigt växande insatser, med ubåtar, flygplan och så vidare, så har serien, trots sina många brister, varit fullt acceptabel underhållning. Petitesser som berättande och bra karaktärsgalleri har lyst med sin frånvaro, men det är ingen som begärt eller efterfrågat det i en filmserie som inte verkar ha några som helst hämningar vad gäller att överdriva precis allt.
För ett par år sedan talade man om en Dwayne Johnson-effekt. Att den före detta brottaren alltid medförde sig gyllene ängar och gröna skogar… Ja, vad gällde filmintäkter. Fast And Furious-serien har fått ett tydligt uppswing sedan Johnson anslöt. Även om Hollywoods bäst betalde aktör inte är den enda anledningen till framgångarna så är han utan tvekan en bidragande faktor. Johnson har en charm och karisma som få, han lyckas få det rent banala till att bli fullt fungerande humor. Johnsons entusiasm är alltid uppskattad i filmer vars manuskript knappast kan ses som någon styrka. Men efter en ganska omtalad schism med Vin Diesel så har Johnson avlägsnat sig från serien och omplacerat sig till spinoff serien Hobbs And Shaw. Det är nu upptill ’’fullblodsproffs och Shakespeare-aktörer’’ som Diesel och Michelle Rodriguez att bära facklan vidare. Oavsett om det är slumpen – eller ett naturfenomen, så innebär Dwayne Johnsons avhopp en helt förkastlig film som inte ens borde få ta körkort.
Någon större analys av Fast 9 och dess berättelse är lönlöst, den är lika obefintlig som livekonserter under pandemin. Men även om det bara handlar om gäll och gapig action så behövs det något rudimentärt underlag som agerar draghjälp. En film som rör sig från A till B hade varit mer än tillräckligt, inga större berättarmässiga bragder hade behövts genomföras på vägen. Men regissören Justin Lin har fått för sig att leka Kungliga Dramaten, istället för att presentera något enkelspårigt så trycker man in tonvis med tillbakablickar som försöker att skapa ett emotionellt djup för filmens karaktärer. Tyvärr så är de här försöken till dramatik ytligare än ett de allra slarvigaste av lackeringsjobb, trots ödesmättad musik, stönande och allvarliga miner så lyckas man enbart att tråka ut publiken med ihåliga scener som tycks pågå i århundraden. Filmens huvudspår klarar sig ungefär lika bra som England i finalmatchen mot Italien, Justin Lin är så stirrig och stressad att man kan undra om han ens uppfattat filmens synopsis. För att kompensera för bristen av någon som helst substans så kastar man snart in likbleka actionscener som innehåller mer bomber och granater än Kapten Haddocks vokabulär. Trots en mattbombning av action, spänningar och våghalsiga stunts så är allt vi får se repetitivt och spänningslöst.
Berättelsen som sådan har samma densitet som luft, trots att premissen är löjeväckande enkel så lyckas man röra till och förvirra som aldrig förr. Flera sekvenser består helt och hållet av sammanträffande som är så pass långsökta att Bobby Ewings dusch i Dallas känns fullt trovärdig och inte det minsta absurd. Det hoppas fram och tillbaka över hela jordklotet, inte för att det spelar någon roll, varenda plats är lika anonym som en Volvo på E4’an. Men Lin – tillsammans med manusförfattarna Daniel Casey och Alfredo Botello, är fast beslutna om att Fast 9 skulle må bra av att försöka vara en modern tappning av valfri grekisk tragedi. Detta innebär att allt humor har eliminerats med hjälp överblivna sprängmedel från actionscenerna. För att vara en film som innehåller jättelika elektromagneter, rymdresor och actionscener som befinner sig i någon parallell verklighet där fysik inte existerar, så är Lin övertygad om att någon som helst självdistans är otänkbar. Scen på scen raddas upp där Vin Diesel levererar gräslig patetik gällande vikten av kärnfamiljen och obrytbara band vänner emellan. Det känns som att titta på en jättelik sketch där precis allt gått fel. Och för den som inte ha doktorerat i Fast And Furious och dess ’’berättelse och kontinuitet’’ så är många sekvenser och avslöjanden helt obegripliga. Som en stor anhängare av serietidningar och andra nördiga ting, så har jag inga problem med att man kopplar samman och hänvisar till tidigare händelser. Men det måste finnas en anledning till det. Fast 9 kastar in allt mellan himmel och jord i tron om att det skall stärka filmen. Istället så blir det plågsamt uppenbart att dessa ’’chockmoment’’ endast finns till då fantasin och uppfinningsrikedomen är slut sedan långt tillbaka..
Skådespelarmässigt så väntar inte heller några större uppenbarelser. Vin Diesel är lika karismatisk som en värmepump som hotfullt mullrar på. Tyrese Gibson och Ludacris fortsätter med att göra sig själva och hela skådespelaryrket till åtlöje, med två insatser som är så patetiska att det nästan framkallar skuldkänslor. Jordana Brewster – som återkommer efter ett sexårigt avbrott, är ingenting annat än horribel. Charlize Theron deltar i ungefär 3 minuter med en hemsk frisyr och hennes insats kan summeras såhär; titta åt höger och titta åt vänster, hämta checken och fly från inspelningen. John Cena, som blivit ett modernt internetfenomen, ser sur ut och verkar vara i behov att uppsöka en toalett omgående. Cena har ju sedan tidigare visat att han har en charm och utstrålning som lämpar sig för grundläggande komik, men det begravs i Justin Lins övertygelse om att humor är lika behövligt som en nukleär härdsmälta.
Men allt detta hade kunnat tolererats om actionscenerna bjudit på något av värde. Hobbs And Shaw var knappast något underverk, men det bjöds i alla fall på en genuint spektakulär jakt genom Londons gator, den sekvensen exemplifierade hur pass kompetent Fast And Furious-serien hade blivit gällande totalt födelse. I Fast 9 så får vi enbart en rad trötta repriser som osar av plastig CGI och föråldrade stunts. I de självande avslutande minutrarna så får man upp en marginell puls som rör filmen från dödsriket in i något grönsakstillstånd, men det varar inte särskilt länge. Efter två och halv timme med en obegriplig story, kass action och undermåligt skådespel så borde det körkortet som Fast 9 innehar bli konfiskerat på livstid. För att citera Anders Bagge, ’’ det här var skitdåligt’’.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Mystisk, lockade och helt oemotståndligt då Tom Hiddleston får hålla i taktpinnen.
De flesta uppföljare och följetonger brukar ofta ha sitt fundament i nostalgi och igenkänning. Givetvis har Marvel Studios inte värjt sig från detta, se bara till de otaliga hyllningarna till det gångna – bokstavligt talat, som vi fick se i Avengers Endgame. Nostalgivärdet må spela en stor roll, men Marvel har också en stark tro på framtiden och vägrar att bli stillasittande. Där många andra följetonger är slaviskt bundna till traditioner och regelverk, så är Marvel villiga att överge vinnande koncept och istället pröva på nya grepp för att expandera och fördjupa sitt ofattbart komplexa film och serie-universum. Marvel har alltid jobbat i faser, där varje fas har varit avsedd att leda fram till en specifik inflektionspunkt. De tidigare tre faserna var menade att nå sitt crescendo i den förlösande finalen i Endgame. Det var en resa som tog mer än ett decennium att slutföra.
I den fjärde – och nuvarande, fasen så har studiochefen Kevin Feige tydliggjort att de uppkommande projekten skall vara betydligt mer individuella och egensinniga. Publikfavoriter som Thor, Iron Man och Captain America må aldrig glömmas bort, men deras betydelse för framtiden är betydligt mindre relevant.
Men att endast introducera nya karaktärer räcker inte, oavsett vilka personer vi kan tänkas stöta på de kommande åren så krävs det nya knep för att förnya och bibehålla publikens intresse, en återupprepning i nya kläder skulle genomskådas på nolltid. Med Loki så väljer man, precis som i tidigare Disney Plus serier, att helt och hållet frångå tidigare framgångsrecept, istället så står mystik, byråkrati och ett ganska allvarligt filosoferande i centrum.
Steven Spielberg uttalade sig för en tid sedan om att Marvel och så kallade superhjältefilmer skulle gå samma öde till mötes som westernfilmer. En genre som upplevde oerhörda framgångar under 60 och 70-talet men som sedan imploderade. Vad Spielberg missförstod i sin jämförelse är att serietidningsfilmer inte är fastkedjade vid en specifik genre. Där westernfilmer oftast erbjuder snarlika miljöer och sällan blir något mer än ett ytliga pojkäventyr, med fåtal undantag som Once Upon A Time In The West och Unforgiven, så kan Marvel – och även konkurrenten DC – om de någon gång lyckas få ordning på sina katastrofala projekt, variera sig in absurdum. Som kreatör är man varken bunden till tidsperioder, genrer eller regler. Vad man än kan föreställa sig så finns det ett underlag i de mängder av serietidningar som finns tillgängliga.
Loki må bjuda på storslagna vyer och makalösa specialeffekter, men precis som WandaVision och Falcon And The Winter Soldier så finns det ett genomtänkt och väldigt kraftfullt intellekt bakom det stora och häpnadsväckande. Marvel Studios och regissören Kate Herron har skapat en fantastisk och distinkt visuell profil som gör att Loki känns som ett grandiost kammarspel. Det guldpläterade och vackra Asgard är nu utbytt mot en skräckinjagande arkitektonisk brutalism som skapar en av de mest motbjudande och klaustrofobiska kontorsmiljöerna som någonsin skådats. Genom hela serien så är den fasansfulla och allsmäktiga byråkratin ett lika stort hot som valfri antagonist. Det är rent omöjligt att inte se allegorier och paralleller till vårt egna samhälle där byråkrati och osannolika företagspolicys dikterar vardagen för så många människor. Kontrakt, avtal och strikta regler är det enda som spelar någon roll i denna värld som känns som en förvriden släkting till valfri Östtysk institution. Men trots den existentiella krisen som infinner sig då arbete och byråkrati slukar människor så finns det ett härligt bus genom seriens sex avsnitt. De oräkneligt många absurda situationer som uppstår, i kombination med den sammanbitna estetiken, skapar något som kan kategoriseras som Marvels tolkning av Wes Anderson och vår egen Roy Anderson, även den något förbisedda Maniac av Cary Joji Fukunaga är en stor inspirationskälla där det absurda, udda och skruvade inte är långt borta.
Loki är paradoxal på så sätt att den rör sig mellan att vara storslagen och fantastisk till att snabbt bli moloken, återhållsam och grubblande. Det är lika mycket en dekonstruktion av gudasagor och mytbildning som det är ett tvärt avbrott mot tidigare Marvel-produktioner. Frågeställningarna gällande ont och gott tar dock aldrig överhanden. Kate Herron är mycket medveten om vikten av humor då man behandlar saker som tidsresor och magi, och rent humoristiskt så verkar Loki på ett annat plan än exempelvis Thor Ragnarok med all sin bullriga briljans. Istället så bjuds det på träffsäkra skämt gällande arbetsmiljö, menlös livsstil och möjligheten att förändra sig själv och sin framtid. Tom Hiddleston är lika given och genial i sin roll som J.K Simmons var för Daily Bugle chefen J.Jonah Jameson i Sam Raimis Spider-Man. Hiddleston har genom åren utvecklat Loki från att vara en gestikulerande och grandios megaloman till en både nyanserad och mångbottnad karaktär.
Det är framförallt fascinerande att se hur Hiddleston initialt försöker återskapa sitt tidiga skådespel från Thor och den första Avengers-filmen. Under seriens gång så expanderas och utvecklas karaktären långt förbi det tidigare sett. Hiddleston är också en lysande komiker och har en fantastisk tajming för sina syrliga och högdragna repliker. Karaktären blir både sårbar och charmerande men också helt opålitlig. Kombinationen av det bekanta och nya skapar en spänning som inte hade varit möjlig om man endast valt att göra en traditionell följetång. Vid sin sida har Hiddleston en oväntat inspirerad och skämtglad Owen Wilson som är förvånansvärt bra i sin roll som orubblig arbetsnarkoman. Kemin mellan Hiddleston och Wilson är subtil, fylld av både antagonism och ömsesidig respekt.
Avslutningsvis så finner vi Sophia Di Martino som – inledningsvis, verkar vara aningen överväldigad, men som sakta men säkert blir ett underbart komplement till Hiddleston. Tyvärr så är relationen mellan Di Martino och Hiddleston underutvecklad och hade behövt mer tid för att känns fullt så trovärdig som Kate Herron önskar. Ytterligare ett eller två avsnitt till hade skapat en bättre helhetsupplevelsen. I ett par sekvenser så stressar man igenom viktiga händelser och förenklar situationer för att nå fram till slutet. Även om den final vi får är fullkomligt fenomenal så hade vägen dit gärna fått ta sig sin goda tid. För att nå fram till desserten så hoppar man över essentiella kosttillskott som grönsaker, vilket resulterar i ett ganska obekvämt vobblande.
Men även om helhetsupplevelsen nu inte inte är fulländad så är höjdpunkterna och upplevelsen likaså magnifika som alltid då Marvel Studios är i sitt esse. Jag har sagt det förut men kommer fortsätta säga det tills något förändras, Disney gör för närvarande de mest spektakulära och påkostade serierna på jorden. Kevin Feiges löfte om att serierna skulle vara oskiljaktiga mot sina motparter på bio har inte bara infriats, det har överstigit alla tänkbara förväntningar. I seriens sista avsnitt får vi en sekvens som kommer lämna varenda Marvel älskare utan förmågan att andas. Och otaliga gånger under seriens gång så är spänningen och mystiken så pass intensiv att de allra minsta avslöjanden blir till ett bombnedslag.
Om Herron och Marvel enbart kunnat gett ett par händelser och relationer lite mer tid att utvecklas så hade Loki varit fulländad. Finalen hade också gärna fått vara aningen mindre expositionstung, men vem klaga då vartenda avsnitt lämnar en hungrig efter mer ? Loki är en magisk upplevelse som ännu en gång sätter en ny standard för TV-serier. Aldrig tidigare har Marvel Cinematic Universe varit så pass vitalt, skojfriskt och lovande som nu.
All images courtesy and copyright of Marvel/Sony Entertainment/Insomniac Studios 2021
Summering: Ett gigantisk lyckopiller med den bästa grafiken vi hittills sett.
Resan som Insomniac har gjort är inget annat än fantastisk. Allt började med draken Spyro till Playstation 1. Då konsolen fick en uppföljare med den – numera, legendariska Playstation 2, så fortsatte man på det glada och lekfulla spåret med inte bara en, utan två nya karaktärer, som var ämnade att bli konsolmaskotar som för alltid skulle associeras med sagd konsolen. Ratchet & Clank hade premiär 2002, det var ett klassiskt och mycket kompetent plattformsspel, dessutom var det visuellt slående och tekniskt imponerande.
Trots framgångarna med Spyro och Ratchet så blev Insomniac aldrig erkända som en utvecklare tillhörande det absoluta toppskiktet. Efter det första Ratchet & Clank så fullkomligt spottade studion ur sig uppföljare, förvisso av hög kvalitet, men som var återkommande varje år, likt valfritt EA Sports-spel. Insomniac kändes alltmer som en jättelik fabrik och deras spel som industriella och förutsägbara. Samma mönster följde då man lanserade Ratchet & Clank: Tools Of Destruction till Playstation 3. Mottagandet var varmt men även denna gång så skulle överöstes spelare av en drös uppföljare och spin-offs. Det var därmed omöjligt att inte se Ratchet som något annat än ett urvattnat varumärke. Först då Insomniac valde att producera en nyversion av det ursprungliga Ratchet & Clank – som var tänkt att samverka med en måttligt omtyckt biofilm, så verkade poletten ha trillat ned, första gången på länge så kändes Ratchet och Insomniac vitala. Faktumet att serien inte hade synts till på ett par år visade sig också vara en fördel, Insomniac verkade ha tagit sig ur dvalan och var redo att ladda om.
Och 2018 förändrades allt… Spider-Man till Playstation 4 var en triumf som tog det bästa inslagen från den kultförklarade speladaptionen av Spider-Man 2 och förbättrade och förfinade precis allt. Det var en urstark och oförglömlig spelupplevelse tillsammans med en av världens mest älskade fiktiva karaktärer. Spider-Man kändes som ett pånyttfödande för hela Insomniac, studio kunde nu klassas som en utvecklare tillhörande en mycket selektiv skara. Framgångarna fortsatte med Spider-Man: Miles Morales, som var minst lika minnesvärt som storebror två år tidigare. Och när Ratchet och Clank återvänder så råder det inga som helst tvivel om att Insomniac är här för att stanna i finrummet.
Ratchet & Clank: Rift Apart är fullständigt briljant och hör till det absolut bästa plattforms-genren har att erbjuda.
Formulan är mer eller mindre oförändrad sedan debuten 2002. Spelmekaniken är lekande lätt och kan summeras med; hoppa och skjuta. Svårare än så är det inte, hos en mindre rutinerad utvecklare så hade detta enkelspåriga gameplay kunnat bli alltför ensidigt. Men då man stöper hela spelet i en överlycklig estetik och erbjuder en fantastisk spelkontroll så glömmer man snart bort att väldigt lite har förändrats sedan Ratchet först swingade sin jättelika skiftnyckel för nästan 20 år sedan. I och med att strukturen och funktionaliteten är så beprövad så kan Insomniac leverera ett spel som känns formmässigt perfekt. Varenda plattforms-sektion känns lekfull, inspirerad och genomtänkt. Det introduceras också ett par nya spelmöjligheter, de omtalade dimensions-revorna tillåter spelaren att omedelbart förflytta sig över stora ytor, detta leder till flera möjligheter att flankera fienden. Men det är när dessa portaler kombineras med rälsåkning som det väntar spelmässiga stordåd, det är en i det närmaste en oförklarlig lycka som infinner sig då man åker berg och – dalbana samtidigt som man hoppar mellan världar och dimensioner.
Insomniac har lärt sig både ett och annat från Spider-Man, studion lärde sig att skapa en helt annan dynamik för actionscenerna. Vem minns inte det tillfället då spelaren tvingades till att snabbt rädda åtskilliga Manhattan-bor från en kollapsande lyftkran ? I Rift Apart så fortsätter man att utveckla dessa hysteriska eskapader. Inledningsvis så kan spelet uppfattas som en kakofoni, aldrig tidigare har såhär mycket inträffat samtidigt. Introduktionen överöser spelaren med en lavin av intryck, detaljer och händelser. Det är svårt att inte bli yr och vilsen i de inledande minutrarna, men när spelaren har anpassat sig till det visuella bombardemanget så väntar en åktur som skulle kunna försätta både Liseberg och Gröna Lund i konkurs. Det finns otaligt många ögonblick som endast kan besvaras med ett jättelikt leende, adrenalin och – lyckoruset verkar många gånger inte vilja ta slut.
Ratchet-serien har länge varit synonym med fantasifulla vapen som är så pass bisarra och besinningslösa att de framkallar fnissningar och det kreativa vansinnet fortsätter i Rift Apart. Det är alltifrån massförstörelserobotar – som spottar ur sig one liners, massiva maskingevär och spelvärldens bästa – och mest explosiva, granat. Med hjälp av Playstation 5 och dess DualSense-kontroll så känns varje vapen individuellt genom en enormt finkänslig skakfunktion och avtryckare som ändrar motstånd beroende på vilket vapen som används. Insomniac har också förstått vikten av att uppfinningsrika vapen endast når så långt som dess effekt på fiender. I flertal spel så känns skjutvapen som luftpistoler då projektiler inte ger någon som helst visuell feedback. Men i Rift Apart så orsakar varenda hylsa och explosion fullkomlig förödelse, robotar slits i stycken och deras diverse delar flyger kors och tvärs. Det ligger tusentals hylsor kvar på marken, oavsett hur stort eller farligt motståndet är så orsakar vartenda skjutdon ett visuellt fyrverkeri. Denna visuella fest tuffar också på med en orubblig bilduppdatering på 60-rutor i sekunden, ett åstadkommande som man enbart kan häpna inför.
Nya spelkonsoler associeras oftast med en markant grafisk förbättring och tillsammans med Demon’s Souls så är Rift Apart ett av få spel som endast går att spela på Playstation 5. Och Rift Apart är helt fläckfritt visuellt och det närmaste vi har kommit att spela en animerad film. Den stiliserade designen är i sig oemotståndligt charmig och den förstärks genom teknologi som Ray-Tracing. Varenda blank yta har en tydlig och högupplöst reflektion som speglar allt i sin närhet. Tekniken skapar ett subtilt djup som får varje miljö och karaktär att kännas levande och tredimensionell. Detaljnivån är dessutom absurd, varje sig det gäller individuella hårstrån på Ratchets svans eller fiendekaraktärer vars detaljrikedom verkar oändlig så briljerar Rift Apart. Kombinera detta med en magisk färgsättning så har vi den – hittills, bästa grafiken någonsin i ett spel.
Förutom att vara tekniskt och spelmässigt fulländat så berättar Rift Apart en mycket varm och charmerande saga. Nytillskottet Rivet, som spelas av den geniala Jennifer Hale, är ett charmtroll som inte går att värja sig för. Trots att Rivet och Ratchet är spelmässigt identiska så är Rivets sektioner distinkta, framförallt då Hale tillför en sådan oerhörd kraft och entusiasm genom sitt agerande. Berättelsen som sådan är knappast något anmärkningsvärt – förutom en oväntat snygg vändning, så är det en rak historia om gott och ont. Detta spelar mindre roll då karaktärerna och platserna är både minnesvärda och distinkta. Återigen så måste den makalösa tekniken lyftas fram, mellansekvenser som enbart består av karaktärer som utför enkla gester är gastkramande i och med de fantastiskt uttrycksfulla karaktärsmodellerna.
Den enda kritiken som kan framföras är gällande ett fåtal buggar som varierar i skadegrad. Där den lindrigaste av dem tvingar spelaren att ladda om från en tidigare kontrollpunkt medan den värsta har varit nära på att kapsejsa hela spelomgången, ett fel som inte borde ha kunnat ta sig ut till konsumenter.
Men till och med ett sådant flagrant fel kan ursäktas i ett spel som fullkomligt dryper av charm, fantasi och lekfullhet. Ratchet And Clank: Rift Apart är oemotståndligt, och för alla som har turen och privilegiet att äga en Playstation 5 så finns det inga ursäkter att inte rusa till butiken för ett omedelbart köp.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2021
Summering: Ofärdig och skakig debut som hålls samman av varm humor och en fantastisk insats från Yuh-Jung Youn
Ibland så lyckas man fånga åskan i en flaska, i alla fall politiskt. I USA, men även runtom i världen, så pågår just nu en vedervärdig förföljelse där människor med asiatiskt ursprung hånas på öppen gata. I en tid med rörelser som Black Lives Matter så känns det extra relevant att belysa den rasism som inte förekommit i den allmänna debatten.
Minari kan därmed gå djupt och plocka isär den farliga myten gällande den perfekta invandraren, en myt som asiater länge dragits med. Detta påstående har inneburit flera problem då gruppens utsatthet har sopats under mattan då man ansett dem vara obetydliga i en större kontext. Allt detta kunde ha lett till något explosivt, kraftfullt och mycket drabbande, men den debuterande regissören Lee Isaac Chung verkar inte vara redo för att axla ett så stort ansvar. Istället så är Minari lika tyst och försiktig som en skogsmus. Där Chloe Zhao i sin hyllade Nomadland lyckades med att både visa upp en tydlig problematik i det amerikanska samhället, samtidigt som hon belyste styrkan i enskilda individer, så blir Chung närmast lamslagen då det kommer till att balansera mellan att vara kritisk men också insiktsfull och personlig. De tillfällen som hade kunnat leda till en fascinerande och nedmontering av åsiktskorridoren får ge plats åt luddiga montage där Chung endast filmar natur och växter, vilket drar tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven. Men där Malick har ett bildspråk som kan förföra utan varken berättelse eller sympatiska karaktärer, så blir det – hos en så pass oerfaren regissör som Chung, till en sorts krampaktig navelskådning.
Berättelsen i sig är också alltför trevande och tystlåten för att göra något större intryck. Även om jag kan uppskatta att Chung inte vältrar sig i misär och ångest så saknas det behövlig svärta som kan engagera eller få karaktärerna att kännas empatiska. Det blir inte bättre av att man är sparsam med dialogen vilket gör att majoriteten av karaktärsgalleriet känns som svarta lådor med frågetecken på. Minari är dessutom alldeles kort för att kunna utföra några stordåd, intressanta frågor och beröringspunkter får ge vika åt ett oerhört komprimerat och halvfärdigt klimax. Om filmen hade haft ett laserfokus och endast ägnat sig åt en enda sak – eller person, så hade det kunnat fungera, men då man väljer att sätta en hel familj i fokus så blir det hela enbart oengagerade då ingen av karaktärerna intresserar. Och då allt är sagt och gjort så återstår en olustig känsla av att hela filmen är en grovhuggen prolog, endast avsedd att leda till något bättre och mer omfattande i framtiden.
Men det finns ett par inslag som faktiskt räddar Minari från total irrelevans. Yuh-Jung Youn i rollen som morförälder är fullkomligt lysande. I scenerna där Youn står i centrum så lyckas Chung skapa en visst intresse för karaktärerna. Framförallt så framträder en mycket varm humor i dess scener som gärna hade fått gå i första ledet genom hela filmen. Den relation som Youn bygger upp med familjens yngsta son känns genuin och det är rent oförlåtligt var Chung inte har kapitaliserat mer på humorn och relationen mellan mormor och barnbarnen.
Minari är på det hela en oväntat ihålig film som inte inser att dess största styrka ligger i det gemytliga och humoristiska. Det blir en inkomplett upplevelse som borde ha fått stanna kvar i ugnen och jäsa ett bra tag till innan servering.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Smutsigare, brutalare och mer experimentellt än någonsin. Cate Shortland vågar bryta från ett antal starka och beprövade Marvel-traditioner, vilket har leder till en både unik, fängslande och minnesvärd film.
Efter att ha försenats tillföljd av pandemin så anländer äntligen Black Widow till biograferna och Disney Plus. För Marvels-fans – som jag själv, så har väntan varit extra plågsam, Marvel Cinematic Universe – förkortat till MCU, är en levande organism som ständigt rör sig framåt, utvecklas och fördjupas. I sin frånvaro från biorepertoaren så har Marvel Studios sjösatt en rad miniserier på Disney Plus, varav alla har överträffat de högt ställda förväntningarna. I och med den långa väntan så är förväntningarna extra spetsade. Efter såhär lång tid så är det mer eller mindre omöjligt att infria förväntningarna, tanken var att Black Widow skulle vara en sorts mjukstart till den fjärde MCU fasen, men istället så har filmen antagit skepnaden av en gudomlig räddare som skall få filmvärlden och biograferna på fötter igen. Och i jämförelse med kolosser som Avengers Endgame eller Spider-Man: Far From Home så framstår Black Widow aningen timid. Det blir inga revolutionerande avslöjanden eller ödesdigra konsekvenser för framtiden. Där detta kan låta som ett nederlag så tillåter filmens självständiga natur för stor kreativ frihet, Black Widow är Marvels – hittills, mest experimentella film där regissören Cate Shortland vänder upp och ned på förväntningar och förutfattade meningar gällande serietidningsfilmer.
Efter mer än tjugo filmer så kan man fråga sig hur Marvel kan förnya sig ? Det finns fortfarande en överhängande skepsis mot studion, framförallt från ’’högre instanser’’ som Martin Scorsese, med sitt ökända – och måttligt bildade uttalande, om att Marvel inte gör filmer utan glorifierade karusellåk. Oavsett vad Scorsese eller andra självutnämnda ’’filmtsarer’’ anser så har Marvel gjort sitt yttersta för att skänka alla sin filmer en stark individuell identitet. Det är med andra ord ingen slump att regissörer som Taika Waititi kunde gå från att återuppliva Thor, vars tidigare filmer innan Ragnarok knappast fick någon att jubla, till den hyllade och prisbelönta Jojo Rabbit. Cate Shortland är mest känd för sitt historiska drama Lorne, som utspelar sig efter andra världskrigets slut. Lorne är en både svår och ansträngande film att se på, Shortland har en hård och hämningslös registil där hon inte är rädd att smutsa ned sig med frånstötande bilder och problematiska relationer.
Det finns fördomar om att Marvel Studios inte ger sina regissörer tillräckligt med autonomi eller kreativt spelrum, att allt formas efter en förutbestämd mall. Black Widow fullkomligt destruerar dessa tankegångar genom att vara oerhört originell både vad gäller visuellt och dramatiskt. Från första scen så står det klart att Shortlands direkta och kompromisslösa registil injicerats rakt i Black Widows nacke. Majoriteten av Marvel-filmer associeras med högt tempo och stora doser humor, men Shortland värjer sig många gånger från adrenalinet, svetten och skratten. Hon cirkulerar kring de scener som är befriade från explosioner, eldstrider och kampsport. Precis som The Falcon And The Winter Soldier så använder Black Widow en handhållen kamera som tränger sig nära inpå skådespelarna. Detta skapar en naturalism som placerar berättelsen och karaktärerna i nedtonat och sobert ljus, helt frånskilt från det bombastiska och högljudda som så många actionfilmer – inklusive Marvel, har som ryggrad. Shortlands tidigare filmer har alla varit svårmodiga och aningen diffusa, med ett kryptiskt och reserverat berättade. Men den geniala producenten Kevin Feige – som är Marvel Studios hjärna och motor, har en osannolik förmåga att dra fram det bästa ur sina regissörer. Shortlands något bryska sätt att förhålla sig till sina karaktärer och även publiken har tonas ned och istället så vågar Shortland visa upp värme.
Marvel har länge haft en underskattad och förbisedd förmåga att skapa stark dramatik som fängslar tittaren och gör filmerna till något mer än ihålig popcorn-underhållning. Denna dramatiska nerv blir essentiell för Shortland, istället för att bara låta sig bli inspirerad av action – och thrillergenren så uppvisar Shortland en oerhörd vördnad för regissörer som Debra Granik och Ingmar Bergman. Just vår svenska demonregissör kan tyckas vara vansinne att placera i samma mening som en Marvel-produktion, men genom filmen så är Shortland oerhört intresserad av hur miljöer kan berätta en historia samt potensen i laddade konversationer, Bergmans Höstsonaten gör sig påmind både en och annan gång. Det är uppfriskande att se Shortland oerhörda entusiasm inför både det vardagliga och häpnadsväckande. Shortland får alldaglig arkitektur – och pittoreska skogsmiljöer att bli lika spännande som rymdskepp och laserstrålar. Med den handhållna kameran och det stämningsfulla fotot så skapas en Marvel-film som är helt unik visuellt. Marvels intala och mest kända tema var superhjälten som hade ett liv utanför spänningen och dramatiken. Vardagen och alla dess utmaningar var ett minst lika stort hinder som superskurkar med försmak för världsherravälde. Denna vardag, långtifrån strålkastarljuset, är en av Black Widows allra starkaste kort; vad händer egentligen då man står ensam och tvingas att inse sin irrelevans i värld där gudar och spindelmän existerar ? Black Widow känns som ett vågat experiment där man blickar framåt och inleder en ny fas. Detta är märkbart gällande ensemblen, Scarlett Johansson må vara filmens huvudrollsinnehavare men det är Florence Pugh som – ännu en gång, lyser. Pugh skapar en stenhård men samtidigt mild karaktär som både charmerar och imponerar i sin stridskompetens. Om ryktena gällande Pughs fortsatta inblandning i detta filmiska universum stämmer så väntar något riktigt stort längre fram.
I vår recensionen av WandaVision så nämnde jag hur regissörer som arbetar för Marvel – inklusive Shortland, oftast överlåter actionscenerna till rutinerade action-specialister inom studion. Detta tillåter oerfarna filmskapare att fokusera på sina styrkor och bortse från actiondelarna, som oftast är utanför deras expertis. Men i en intervju med Variety så motbevisar Shortland mitt icke-informerade påstående gällande hennes delaktighet i Black Widows actionscener. Shortland har enligt Variety-artikeln varit noggrann med att sätta sin prägel på actionsekvenserna om hon önskar porträttera som ett otäckt och motbjudande slagsmål på gatan. Detta har lett till att Black Widow – även i sina mest explosiva stunder, är oväntat jordnära, käftsmällar och bensparkar är denna gång inte bara något ihåligt poserande, oftast resulterar våldshandlingarna till brutna ben och jättelika blåmärken. Det är som att hjälteglorian och dess beskyddande ljus tagit ett steg tillbaka, flera sekvenser påminner om Martin Campbells Casino Royale där James Bond för första gången framstod som något mer än en oförstörbar stålman. I en sekvens så skildras våldet med en sådan ohygglig realism att den tvingar publiken till att grimasera. Sylvassa gliringar och one-liners ersätts av plågade skrik och blint raseri. Marvel har successivt gjort både sina filmer och serier allt mer våldsamma, men Black Widow tar detta till en ny nivå genom att markera effekten av det fysiska traumat. Denna vågade och kompromisslösa presentation får filmen att kännas oväntat mörk och sammanbiten, det är inte fråga om något ytligt chockvärde, utan en tydlig markering att man – oavsett källmaterial, kan man skapa otroliga scenarion och scener som griper tag och fängslar tittaren. Inte sedan Steven Spielbergs Munich har spionage och lönnmord skildrats med samma intensitet som här.
Samtidigt som Shortland är noga med att inte tumma alltför mycket på ’’realismen’’ så är hon inte heller skygg vad gäller att överrumpla publiken i filmens mest storslagna actionscener. Det lånas friskt ifrån Christopher McQuarries Mission Impossible och Paul Greengrass Bourne-filmer. Precis som när Greengrass iscensatte några av filmvärldens mest minnesvärda jakter – till fots och bil, så känns det befriande och uppfinningsrikt då allting upplevs genom en – aningen, mer realistisk lins än förut. Michael Mann och Kathryn Bigelows hårdföra och adrenalinpumpande action känns som en nära släkting och Black Widow är i sitt esse då den anammar ett symfoniskt kaos med krossat glas, förstörda leder och krutdoft, hastighetsmätaren slår inte i toppen förrän publiken ligger och kippar efter andan på biogolvet.
Samtidigt som det finns mycket att berömma så är Black Widow inte perfekt. De senaste Marvel-filmerna har hittat sätt att uppnå ett crescendo som lämnar åskådarna helt knäckta, men Black Widow är en regression till MCU-filmer som Iron Man 3, där finalen oftast kändes ihålig och ogenomtänkt. Shortlands tidigare filmer har cirkulerat kring ett fåtal personer och deras livsöden. Black Widows stora ensemble verkar övermäktig för Shortland då hon har svårt att bestämma sig för vilken person hon vill slutföra resan med. Det starka karaktärsarbetet som är centralt i filmens första halva blir haltande mot mitten där dramatiken känns forcerad. Rachel Weisz och David Harbour, som båda verkar trivas i sina roller, blir tyvärr bara till stöttepelare för Johansson och Pugh. Filmens humor är inte heller fullt så lyckad som man kunnat önska. Det vilar ett sådant oerhört allvar över allting att de få försöken till humor kvävs. Finalen är inte bara bristande vad gäller bra action, flera av de mest intressanta beröringspunkterna förloras då Shortland verkar osäker på hur hon skall knyta ihop säcken. Entusiasmen och lekfullheten verkar helt ha försvunnit i slutet av produktionen, vad som borde vara en spektakulär final blir till en håglös parentes.
Och ännu en gång så spökar det vad häller Marvel och deras antagonister, ett problem som jag hade hoppats skulle vara begravt vid det här laget i och med karaktärer som Vulture och Thanos. Den formidable Taskmaster – med sitt fotografiska muskelminne, får aldrig visa prov på sin förmåga. Ray Winstone, som är en av tidernas mest förbisedda och underskattade skådespelare, är på gränsen till något minnesvärt i sin roll som storskurk, men hans närvaro är så obefintlig att det är rent omöjligt att att finna något intresse för den manipulativa Dreykov. Många av dessa fel känns dock som gjorda att rättas till i ytterligare en film regisserad av Shortland och då inte nödvändigtvis en Black Widow 2 utan ett annat Marvel-projekt.
Samtidigt som det finns invändningar så kan man inte sluta tänka på flera sekvenser som i sin paradoxa- med poetisk skönhet och smutsigt våld, fängslar och bränner sig fast i långtidsminnet. Om detta vågade och riskfyllda filmskapande kommer vara framtiden för Marvel och MCU så väntar en helt ny era av makalösa filmer med lika fantastiska karaktärer.
All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2021
Summering: Mer action och mindre skräck då John Krasinski återvänder med uppföljaren till en av de mest omtalade skräckfilmerna på år och dagar.
Ibland känns det som att den moderna skräckfilmen har två olika lägen. Antingen så är det blodsdrypande, frånstötande och – överfyllt, med ’’hoppa till-effekter’’ se The Nun eller Saw. Den andra sorten är en svårmodig och krånglig sorts film som gärna tar sig tid och bibehåller en påtaglig kyla och distans mot publiken, ett bra exempel på detta är den omtalade Hereditary med Toni Colette i huvudrollen. A Quiet Place och dess uppföljare, som innovativt nog döpts till Part II, placerar sig någonstans mellan dessa två poler, den undviker att vältra sig i det groteska och motbjudande, men blir därefter inte heller pretentiös eller högmodig.
Ekonomiskt och intäktsmässigt så är skräckfilmen också det närmaste filmindustrin har till ett jättelikt lotteri. Då lyckan är framme så kan framgångarna vara obegripligt stora, A Quiet Place var just en sådan unik vinstlott. Med en budget på knappt 17 miljoner dollar, lyckades man att håva in imponerande 340 miljoner dollar. En uppföljare var därmed oundviklig, och för John Krasinski, som både regisserade och medverkade i filmen, blev den lilla vanten till en kostym och en uppföljare var därför helt oundviklig.
Trots dessa framgångar så har Krasinski, enligt uppgift, varit reserverad vad gäller att skapa en uppföljare. När regissörer eller kreatörer tvekar, vad gäller att återvända till ett tidigare projekt, så är det vanligtvis en indikation på att något inte stämmer. Se bara till Sam Mendes och dennes arbete med James Bond-filmen Spectre, som i kontrast till den mästerliga Skyfall knappt förtjänade att putsa sin föregångares gummistövlar. Men Krasinski är varken trött eller utan inspiration vad A Quiet Place Part II anbelangar, istället så svidar han om och förvandlar uppföljaren till en klart mer energisk och actionbetonad produktion som gör sitt bästa att inte förlita sig på de tidigare framgångarna. Krasinski vill denna gång skapa en mer intensiv film, vilket resulterar i en upplevelse som många gånger är diametralt motsatt mot den syrefattiga och tunga stämningen från den första filmen. De utdragna och långsamma stunderna av obehag finns kvar, men de är långt ifrån lika centrala som sist. Istället så skapas en blodröd intensitet där stress, adrenalin och oerhörd brutalitet står i första ledet. Det finns ett sorts ordnat kaos genom hela filmen, isolering och tystnad omges av fruktansvärd ångest och terror, detta högtryck gör Part II till en tryckkokare som är på bristningsgränsen till att explodera.
Ett ledmotiv för hela berättelsen verkar ha varit det klassiska begreppet där den jagade blir till jägaren. Där man tidigare kuvade sig för hotet så vågar man nu möta det, oavsett om överlevnadschanserna är oerhört små. A Quiet Place Part II är också visuellt mer tilltalande än sin föregångare. De klassiska skräckklyschorna, med obefintlig ljussättning och trånga utrymmen, byts ut mot dagsljus och relativt öppna ytor, detta blir ett visuellt stöd för att markera att filmens protagonister befinner sig i en ny fas vad gäller att överleva. Emily Blunt må inte ha mycket att säga men i ett par korta ögonblick så utstrålar hon en fantastisk moderlig värme som känns genuin, något som är essentiellt då familjerelationen är vital för att skapa ett emotionellt ankare i en film där dialog i stort sett är obefintlig. Millicent Simmonds och Noah Jupe är också starka i sin roller som Blunts barn och de kompletterar varandra väl med ett mycket känsligt och lågmält skådespel. Men filmens verkliga stjärna är Cillian Murphy, i en nedtonad, tragisk och utmärglad roll så levererar Murphy en av sina allra starkaste rolltolkningar som på ett sublimat sätt demonstrerar hopplöshet och förfall utan några som helst överdrifter.
Faktumet att Krasinski vägrar att släppa taget om tystnaden och det subtila är lika imponerande som sist. Skådespelarensemblen tvingas gestikulera och framhäva sina känslor genom kroppsspråk, något som är precis lika effektivt som sist. Den oerhörda terrorn och frustrationen i att inte kunna uttrycka sig verbalt blir en minst lika stor psykologisk påfrestning som det ständiga monsterhotet. Det är svårt att inte dra tankarna åt den geniala U2 låten ’’Running To Stand Still’’, där låtens huvudperson tvingas att gråta utan att snyfta, prata utan att tala och skrika utan att höja sin röst. De kanske mest nervpirrande scenerna är då karaktärerna genomgår obeskrivlig smärta, både emotionellt och fysiskt, och hur de måste lägga band på sig själva och helt kväva sitt behov att ventilera. Att de normala medlen för kommunikation och förmedlande av känslor är helt uteslutna, skapar en tragisk och otäck parallell med vårt nuvarande pandemi-samhälle, där mänsklig beröring och närhet har fått ställa sig åt sidan.
Som en ren adrenalinrush är A Quiet Place Part II helt strålande, flera tillfällen får pulsen att rusa och gör om biografluften till en laddad och tjock massa som kväver publiken. Men som med många adrenalinrusher så är en rekyl oundviklig. Tyvärr så lyckas man inte bibehålla tempot och intensiteten hela vägen fram till målsnöret. Mot filmens mitt så verkar Krasinski bli osäker och börjar iscensätta rena repriser av de skräckscenarion vi upplevde från föregångaren. Det finns fortfarande en stor elegans i dessa stunder, men det är uppenbart att filmens mitt hade mått bra av ytterligare ett par bearbetningar. Och även om man är duktig på att undvika skräckklyschorna så är man inte immun emot dem. Ett par händelseförlopp är aningen förutsägbara och för alla oss som spelat The Last Of Us och dess uppföljare så känns flera scenarion alltför bekanta. Dessutom är avslutet abrupt och känns endast som en brygga som kommer att leda till ännu en uppföljare.
Även om det finns invändningar med A Quiet Place Part II så är den totala upplevelsen endast positiv. Med sin osannolika intensitet och mycket kompetenta hantverk så är A Quiet Place Part II elegant, intensiv och medryckande, något som få moderna skräckfilmer lyckas vara.
Tiger Film 