Månadsarkiv: juni 2021

Mass Effect Legendary Edition Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Electronic Arts & Bioware 2021

Summering: Två mycket bra och ett mästerligt spel har samlats i ett stabilt paket som – mestadels, är ett nöje att uppleva, både för nya och återkommande spelare.   

Full Disclosure : Allting spelades igenom på en Playstation 5 i grafikläget.

För att denna recension skall bli så överskådlig som möjligt så kommer tre individuella betyg delas ut för de respektive spel, följt av ett slutbetyg för hela Legendary Edition. 

Fjorton år efter att spelare blev förälskade i Biowares grandiosa rymdopera så återvänder Mass Effect och dess två uppföljare. Som ett sammanslaget paket är det många gånger ofattbart bra. Möjligheten att spela igenom hela sagan från början tillslut, utan de långa väntetiderna mellan spelen, ger en unik inblick i spelutveckling. Från det första spelet, och dess många egenheter, till den Gears Of War-doftande actionkavalkaden i det sista spelet, så är det en fascinerande resa som påminner om den tiden då Bioware kunde titulera sig som en av världens bästa spelutvecklare. Det Bioware som existerar idag är i det närmaste ett urholkat skjul, studions fasad är så obefintlig att man kan se igenom både planket, isoleringen och tapeten. Tiden då Bioware ledde utvecklingen för västerländska rollspel är en svunnen tid som man enbart kan blicka tillbaka på med stor nostalgi och sorg. Från det helt geniala Knights Of The Old Republic, som förhäxade mig som ung spelare, till Mass Effect 2 och dess oförglömliga självmordsuppdrag, så fanns det få utvecklare som kunde mäta sig med Bioware vad gällde författarskap, spelmöjligheter och flexibilitet att förändra berättelsen. Men enbart ett skelett återstår från dessa glansdagar, och för varje nytt projekt som landar blir skelettet alltmer likt en fossil. Med katastrofala spel som Anthem och Mass Effect: Andromeda färskt i minnet så kan man fråga sig om Bioware någonsin kommer att kunna återhämta sig ? Legendary Edition känns därför som ett steg i en process som förhoppningsvis leder till en pånyttfödelse.

Mass Effect 1

Det är ingen överraskning att det första spelet i serien har åldrats allra sämst. Mass Effect 1 är, från ett gameplay-perspektiv, en mycket udda produkt som till ytan ser ut att vara ett actionspel, men vars mekanik är förankrad i traditionell RPG-statistisk. Mass Effect 1 är fortfarande något av en vattendelare, vissa applåderar de väldigt arkaiska systemen där siffror och statistik spelar större roll än reaktionsförmåga. Andra, som hört om den beryktade sega kontrollen, tveksamma fordonsuppdragen och de stora tekniska problemen, har helt och hållet hoppat över spelet och gått raka vägen in i uppföljaren. De spelare som fortfarande håller Mass Effect 1 som seriens höjdpunkt var kritiska till uppföljarnas mer strömlinjeformade design. Framförallt så var de mer linjära nivåerna ett hett omdebatterad ämne då jämförelser gjordes med Mass Effect 1. Ett och ett halv decennium senare så visar sig dessa större miljöer ha åldrats chockerande illa. Flera sidouppdrag resulterar i ett fasansfullt springande, eller långsamt joggande då  Commander Shephard rör sig i snigelfart. Spelaren tvingas till att gå fram och tillbaka över stora ytor, för att snart tvingas till ett annat område, som i sin tur endast kan nås genom en undangömd bro eller en udda korridor. Denna utdragna och bisarra design var en nödvändighet i en tid då tekniken inte tillätt alltför mycket, men idag är det ofrånkomligt att inte bli utmattad efter ett dussin sega jogging turer från öst till väst.  

Bioware har dock renoverat och uppdaterat eldstriderna för att få dem mer i linje med de två uppföljarna. Numera kan alla klasser använda den fulla vapenarsenalen, vilket öppnar för ett mer varierat spel. Dessutom har man justerat hårkorset, vilket resulterar i bättre precision vid vapenanvändande. Att ta skydd bakom väggar eller gråsuggor är, olyckligtvis, fortfarande automatiserat, vilket innebär att det är precis lika opålitligt som tidigare. Mestadels så är denna brist på precision inte alltför förödande, de fiender som spelaren möter är relativt passiva, vilket förenklar de gånger Shepard vägrar att klistra sig fast vid valfritt skydd. Men tyvärr så finns det ett par fiendetyper, i synnerhet den skuttande och spattiga Geth Hopper, vars namn indikerar rörelsemönstret, som är en ren plåga att bekämpa. Det är i det närmaste en omöjlig uppgift att träffa dessa skållade svetsloppor då kontrollen, fortfarande, är för långsam för att vara kompatibel med den blixtsnabba reaktionsförmåga som dessa konfrontationer kräver. I en relativt tidig sektion, där denna skuttande ohyra förekommer, så lever de dyra handkontrollerna farligt, även för den mest timida av spelare. Inte blir det bättre av att den artificiella intelligensen, som styr de två kompanjonerna som ständigt är med spelaren, inte är fullt så stridsdugliga som kan kunde han önskat. Trots löften om en förbättrad AI så tenderar ens allierade att exponera sig mitt ute i stridsfältet, vilket oftast medför att de är utslagna långt innan man hinner ge dem relevanta kommandon.

Visuellt så har man höjt upplösningen på texturer, justerat ljussättningen och gjort ett antal korrigeringar för att skapa en mer respektabel produkt vad gället utseende. Med hjälp av artificiell intelligens så har Bioware förbättrat texturer och totalrenoverat flera karaktärsmodeller och miljöer. Det finns numera tydliga mönster i klädtexturer och markant förbättrade partikeleffekter, vilket gör flera av de öde planeter man utforskar blir  slående då man tittar upp mot stjärnhimlen. 

Och det råder inget som helst tvivel om att Legendary Edition är att föredra framför någon tidigare version. Att Playstation 5 och Xbox Series X spelare erbjuds 60 rutor, i 4K upplösning, gör att de äldre utgåvorna kan begravas till sjös.

Men det är viktigt att komma ihåg att Legendary Edition inte är en remake, utan en lyxigare remaster. Detta innebär att flera visuella skavanker, som stela animationer, kvarstår. Många av de mänskliga karaktärsmodellerna är som hämtade ur en skräckfilm, med livlösa ögon och fasansfull design. Det kanske mest uppseendeväckande felet är att det fortfarande finns spår av så kallad textur ’’pop-in’’, vilket var det mest ökända problemet med originalversionen, att detta markanta fel kvarstår får mig att häpna.

Men styrkan i Mass Effect 1 och dess uppföljare har alltid legat i karaktärerna och berättandet. Trots de mediokra animationerna så skapar Bioware fantastiska personer  som lyfts upp av starkt röstskådespel. Min personliga spelomgång har skett med en kvinnlig Commander Shepard, vilket är det absolut bästa alternativt vad gäller skådespelet för spelarkaraktären. Jennifer Hale, som med rätta har kallats för röstskådespelets Meryl Streep, skiner med sin bestämda och varma stämma, tillskillnad mot den manliga versionen som görs av Mark Meer, så finns det ett helt annat avtryck och allvar hos Hale. Flera ögonblick, som har upplevts åtskilliga gånger tidigare, känns nästan som nya då Hale står för röstskådespelet. 

Dock så måste ett uttalande som Jennifer Hale gjort under marknadsföringen av Legendary Edition belysas. I och med de mycket restriktiva animationerna så ombads skådespelarensemblen att överdriva sitt skådespel, för att på så vis kompensera för ansikten som ofta ser ut att vara marionettdockor, med uppspärrade ögon och en stel mun som öppnar och stänger sig likt en automatisk skjutdörr. Flera konversationer präglas av ett visst överspel som i bästa fall är charmigt fånigt och i värsta fall skrattretande.  

Men allra mest centralt är passionen och entusiasmen för berättandet, något som smittar av sig på spelaren. Det finns inte många universum som är så pass välbyggda, intressanta och omspännande som det Bioware har skapat med Mass Effect. Det är märkbart hur självsäkra och övertygade skaparna förblir genom trilogin, potpurrit av influenser från klassiska Sci-Fi monoliter so  Star Wars, Star Trek och Battlestar Galactica, gifter sig på ett spektakulärt vis. Det är fortfarande helt omöjligt att inte falla platt för spelets många karaktärer. Från den stele men varmhjärtade Garrus, den bullriga och sympatiska Wrex, eller Tali, vars energi och naivitet smittar av sig, trots att hon är fånge i en hermetiskt tillsluten dräkt. Trots att andra utvecklare har kommit ikapp, och även gått förbi Bioware, vad gäller att skapa flexibla narrativ, så innehåller Mass Effect 1, fortfarande, några helt extraordinära sekvenser där spelaren vaggas in i en oerhört stark illusion där berättelsen tycks vara helt formbar efter ens individuella beslut .

Mass Effect 1 hade mått bra av än mer justeringar och modifikationer. Men med sitt starka manus och fenomenala karaktärer så är det svårt att slita sig från denna klassiska inledning, framförallt med tanke på vad som väntar i del två…  

Betyg 8/10 

Mass Effect 2 

Liknelsen må vara fantasilös men det finns inget bättre att jämföra med. Den andra delen i Mass Effect-sagan är motsvarigheten till Star Wars och uppföljaren Empire Strikes Back. Det är en mer ingående, rutinerad och fokuserad produkt, som mer än tio år senare, står sig som ett av de bästa spelen någonsin. Från den chockerande öppningen till den helt magnifika finalen så är Mass Effect 2 fullkomligt briljant. Manusförfattarna och röstskådespelarna har blivit mer bekväma med sitt material. Jennifer Hale har laddat om och bjuder på en rolltolkning i världsklass, trots att Shepard enbart är en avatar för spelaren, så lyckas Hale injicera så mycket personlighet och pondus att karaktären aldrig framstår som en karaktärslös robot. 

Berättelsen är dessutom mer skärpt än sist. Bioware hade inga som helst betänkligheter att skapa ett mer linjärt spel för att på så sätt kunna erbjuda flera, strålande, regisserade sekvenser som drar tankarna åt Naughty Dog och deras Uncharted-serie, det klassiska Among Thieves var fortfarande färskt i minnet vid den tiden då Mass Effect 2 kom ut. Det finns så ofattbart många klassiska ögonblick att det är en rent omöjlig uppgift att välja ut några favoriter. Men det slutgiltiga uppdraget, där man ställs inför en nervpärs utan dess like, är precis lika ångestladdat som första gången det begav sig in i lejonkulan. Karaktärsgalleriet som utforskas är, med undantag för de två DLC-karaktärerna Zaeed och Kasumi, makalösa. Ett antal gamla favoriter återkommer, men mestadels så möter vi nya och intressanta personer, som alla bär på mörka hemligheter och personliga kval som spelaren måste klara upp. Detta leder till spelets legendariska lojalitetsuppdrag. Dessa är oförglömliga djupdykningar i varenda ackompanjerande karaktär. Oavsett vilken karaktär det gäller så får vi uppleva ett Bioware i absolut toppform, med varierade uppdrag, fantastiskt manus och spelarbeslut som många gånger är nagelbitande svåra. Dessa stunder hör fortfarande till bland det bästa spelmediet har ett erbjuda, och att de är minst lika kraftfulla och minnesvärda som för elva år sedan.

Spelbarheten genomgick också en rejäl renovering i och med uppföljaren, detta innebär   att eldstriderna är betydligt bättre. Genom att röra sig allt närmare Epic och deras Gears Of War-serie så gör Bioware Commander Shepard redo för fullskaligt krig, denna gång med superförmågor som faktiskt är användbara. Att lyfta upp fiender i luften för att sedan skjuta ned dem som lerduvor, är numera fullt gångbart då ens specialförmågor faktiskt kan träffa det avsedda målet. Att man adderat ett fungerande coversystem ger också bättre kontroll över de många intensiva eldstriderna. Trots dessa förbättringar så är Mass Effect 2, från ett gameplay-perspektiv, fortfarande inte helt fulländat. Shepard rör sig stelt och långsamt, vilket gör några av de mest utmanande konflikterna onödigt svåra. Men då vi jämför med vad vi behövde dras med i Mass Effect 1, gällande precision och kontroll, så finns det inte mycket att diskutera.   

Mass Effect 2 är också vida överlägset sin föregångare visuellt. De multum av miljöer och planeter som man besöker är mer distinkta och unika. Man har förvisso krympt spelplanen, vilket gör att den tidigare massiva rymdstationen the Citadel enbart består av ett par våningar. Där detta kan tyckas vara begränsande så är det ovärderligt vad gäller att effektivisera spelupplevelsen. Att inte behöva springa över stora ytor, som varken är attraktiva eller intressanta, bortsett från ett och annat landmärke, är en gudagåva i ett såhär pass stort spel. Istället för att spendera tid på mördande tråkiga transportsträckor så kan man istället ägna sig åt meningsfulla uppgifter och de berättelser som ackompanjerar. I Legendary Edition så medföljer också samtliga av spelets många DLC expansioner, där den absoluta höjdpunkten är Lair Of The Shadow Broker. Detta makalösa segment hör till ett av de bästa och mest underhållande genom hela serien. 

Oavsett om det är första gången eller hundrade gången man upplever Mass Effect 2 så står det sig som en ofattbart stark upplevelse. Med sitt magnifika berättande, magiska karaktärer och majestätiska slut så är Mass Effect 2 fortfarande värdigt titeln som ett av de bästa spelen någonsin. 

Betyg 10/10

Mass Effect 3 

Detta är början på slutet, både för Bioware och Mass Effect-serien. Från triumfen med Mass Effect 2 så blev Mass Effect 3 ett radioaktivt spel som plågades av hat, kontroverser och troll. Förutom den infekterade debatten kring det kontroversiella slutet så var Mass Effect 3 tydligt influerat av moderbolaget Electronic Arts och dess, numera, odrägliga sätt att exploatera spelaren. Detta makabra beteende var – och är, märkbart vart man än tittar. Exempelvis så höll man tillbaka DLC från spelaren vars innehåll visade sig vara vitalt för berättelsen. Dessutom erbjöds ett gräsligt Multiplayer-läge, som i sin tur krävde en engångskod för att kunna spelas, tanken var att motverka att konsumenter skulle köpa begagnade exemplar av spelet. Att Electronic Arts och Bioware var snabba med att annonsera ett släppdatum så tidigt som 2011, bara ett år efter Mass Effect 2, borde ha satt igång den allra största av varningslampor. Det råder inget tvivel om att hela Mass Effect 3 känns stressat, rumphugget och aningen skralt. 

Men det är också fel att helt avföra Mass Effect 3. För även om slutet är precis så frustrerande som sist, och sidouppdragen är så skrala att man kan fråga sig om det är en rudimentär artificiell intelligens som satt ihop dem, så finns det väldigt mycket att uppskatta. Röstskådespelet och animationerna är de absolut bästa i hela spelserien, Jennifer Hale tillåts att vara än mer subtil och diskret i sitt agerande. De scener då man får spendera tid med sina allierade är hjärtevärmande och ibland riktigt rörande. Att spelarens alla beslut följer med genom de tre spelen, skapar en oerhört personlig och individuell upplevelse som kommer till sin spets i del tre. Spelmässigt är den tredje delen också helt lysande. Kontrollen är mer exakt och Shepard har nu möjlighet att båda hoppa, på utsatta platser, samt förmågan att utföra rullningar åt sidan, vilket visar sig vara ovärderligt för att överleva. Trots att actionsekvenserna aldrig varit spelseriens stora behållningen, så är Mass Effect 3 ett rent nöje att spela. Bioware tog också det kloka beslutet att expandera vapenurvalet, vilket gör att spelaren kan skräddarsy sin stridsstil helt efter eget huvud. 

En handfull av huvuduppdragen hör också till det allra bästa serien har att erbjuda. Naughty Dog influenserna är ännu en gång tydliga, det finns ett superbt driv och sättet som Bioware regisserar actionscener på i Mass Effect 3 har studion aldrig lyckats återskapa efteråt. Men där flera sekvenser är makalösa så omges de av lika mycket meningslös utfyllnad. Genom hela spelet så tvingas spelaren att genomföra kriminellt tråkiga uppgifter, som att leta reda på teologiska dokument eller hitta gamla vaser som kommit bort från slumpmässiga karaktärer man springer på i förbifarten. Även om uppdragen som avvek från huvudberättelsen i Mass Effect 1 inte var särskilt varierade, så var de i alla fall relativt ingående och arbetade. Och lite stel repetition hade definitivt varit att föredra mot de multum av ’’hämta och lämna’’ uppgifter som basuneras ut i Mass Effect 3. Då man är inne på sin hundrade intergalaktiska upphämtning kan man fråga sig om spelet inte borde döpts om till Mass FedEx. Denna vedervärdiga design plågar numera alla moderna Bioware spel, vilket osar av brist på fantasi och kreativitet. 

Och den stora elefanten i rummet – det ytterst kontroversiella slutet, är tyvärr lika katastrofalt nu som då. Precis som då nyversionen av Battlestar Galactica gick på grund, likt skeppet Titanic, i sin katastrofala final, så är konklusionen till Mass Effect 3 en total tragedi. All form av logik och rationalitet överges, istället serveras ett slut som hör hemma i en frikyrka, där verkligheten är lika avlägsen som planeten Pluto. Som en ytterligare observation gällande Mass Effect 3 och dess slut, så är kritikstormen som följde, starten på en obehaglig era då hat på internet gick från att vara trivialt till att bli ett hot mot hela samhället. Det multum av mordhot och påhopp som följde kan ses som en minst lika stor faktor i varför Bioware förföll så pass snabbt, i och med att flera nyckelpersoner lämnade studion. Mass Effect 3 är långt ifrån en katastrof, något som så många rabiata hatare velat framställa det som. Här finns flera moment som hör till seriens allra mest kraftfulla och minnesvärda. Det är bara synd att man förr eller senare måste svälja ett avslut som är lika surt som Börje Ahlstedt. 

Slutsats 

Mass Effect Legendary Edition är långtifrån fulländad. En fullskalig nyversion hade varit det mest önskvärda. Där de tre spelen kunde bli unisona både vad gäller grafik och gameplay, samt radikala förädlingar för att rätta till mer strukturella problem, inklusive det ’’populära’’ slutet i del tre. Men önskedrömmar är föga behjälpligt i en recension. Mass Effect Legendary Edition erbjuder tre mycket starka spel, varav ett hör till spelhistoriens allra bästa. För den som aldrig tidigare upplevt Commander Shepard och dennes resa från soldat till galaktiskt hjälte så väntar ett gastkramande äventyr med oförglömliga karaktärer. Även för oss veteraner, som upplevt denna berättelse förr, så är det ett sant nöje att kunna uppelva hela sagan igen. Mass Effect-sagan må inte vara utan sina kritiker eller problem, men då allt är sagt och gjort så är det omöjligt att inte bli helt uppslukad i det otroliga universum som Bioware skapat. 

’’I’m Commander Shepard, and this is my favorite remaster on the Citadel’’ 

Betyg 9/10

Cruella Recension

Publicerad den av

Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2021

Summering: Vansinnigt ös då Emma möter Emma och drabbar samman i den bästa spelfilmen Walt Disney Studios har gjort på år och dagar. 

Disney är, utan någon som helst diskussion, filmvärldens kanske mest ikoniska och framgångsrika bolag. Revolutionerna inom tecknad film skapade ett imperium, uppköpen av Lucasfilm, Marvel och Pixar har visat sig vara extraordinära, både vad gäller intäkter och kreativitet. Men då det kommer till den interna produktionen av spelfilm, i synnerhet de som adapterar studions allra mest klassiska filmer, så har resultaten mestadels varit förvånansvärt tafatta, i värsta fall helt odrägliga. Skönheten och Odjuret med Emma Watson och Dan Stevens var en ointressant axelryckning och Guy Ritchies Aladdin var så pass hemsk att en ögonbindel och kraftiga hörselskydd borde ha inkluderats med varje såld biljett. 

Därmed befann sig Cruella i en brant uppförsbacke som kantades av – rättfärdigat, tvivel och skepsis. Men tack och lov så har poletten äntligen trillat ned vad gäller Disney och deras spelfilmer, Cruella låter sig nämligen inte vara förslavad till någon tidigare version. Istället så har essensen förvaltats från de mest ikoniska versionerna av 101 Dalmatiner, både det animerade originalet och Glenn Close-versionen  som hade premiär 1996, regisserad av Stephen Herek. Adaptionen från 1996 har idag ett medelmåttigt rykte, framförallt då den ställs bredvid filmen från 1961. Endast Glenn Closes diaboliska överspel har klamrat sig fast i det allmänna långtidsminnet. Det finns mycket att kritisera i Hereks film, den andra halvan, då hela filmen blir till ett tafatt matinéäventyr, klarar sig inte förbi lukttestet ens om kontrollanten lider av kraftig nästäppa. Den första halvan är däremot mycket intressant att se tillbaka till. John Hughes manus är både fräckt, välskrivet och ungdomligt. Hughes intresse för filmens fyrbenta medspelare verkar mer eller mindre obefintligt, och istället är höjdpunkterna de scenerna mellan Close, Jeff Daniels och Joely Richardson. Denna skrapa och distinkt udd som Hughes erbjöd verkar ha vakuumförpackats och öppnats upp lagom till produktionen av Cruella, något som passar filmen som handen i handsken. 

Regissören Craig Gillespie har inte heller några hämningar att stöpa om hela Cruella till något som drar tankar åt Stadsteatern omtalade uppsättning av De Tre Musketörerna. I den versionen så vände man upp och ned på Alexandre Dumas berättelse och förvandlade bokens fyra hjältar till ruffiga hårdrockare. I Cruella så har det mjuka och sensuella jazz-soundtracket från 1961 bytts ut mot en modifierad monster jukebox som fullkomligt spottar ur sig superhits. Varenda sekvens ackompanjeras av sanslöst välvald musik med artister som Queen, Tina Turner och The Rolling Stones. En sådan hitkavalkad hade kunnat känts övermäktig och onödig, men Cruella är lika vild som ett lejon på savannen och vägrar att ta några fångar. Oavsett hur överdrivet, storslaget och svulstigt det än blir så tappar Gillespie aldrig kontrollen. Där Guy Ritchie körde rakt in i refugen efter bara några sekunder med Aladdin, så blir Gillespie någon sorts Ronnie Peterson som tar ut varenda kurva utan att svettas en enda droppe. Cruella är sannerligen inte någon subtil historia, framförallt de gånger som man drar tydliga kopplingar till vad som komma skall, så görs det inte med någon finkänslig fingerfärdighet utan med dynamit och slagborr. Men det faktumet att Cruella inte tar sig på särskilt stort allvar hjälper, det finns inga ambitioner att göra någon utförlig psykologisk profil av titel figuen eller att plädera till någon högre instans, det enda som gäller är maxhastighet på underhållningens egen autobahn så länge bränslet räcker. 

I och med att Cruella anammar det storslagna, överdrivna och rent fåniga så krävs det en ensemble och en estetik som är kompatibel med dessa stora gester. Och rollbesättningen av Emma Stone och Emma Thompson öppnar upp möjligheter som man endast kunnat drömma om. Trots att båda aktriserna spelar uppblåsta karikatyrer, som får Kalle Anka och Alexander Lukas att kännas trovärdiga, så är deras inlevelse, osannolika arbetsetik och uppenbara entusiasm så pass självlysande att det inte spelar någon roll då de tvingas till att överdriva och gestikulera som mimspelare. Emma Thompson är definitionen av ett fullblodsproffs, hennes skådespel, som den motbjudande självgoda baronessan, kombinerar det allra mest avskyvärda med rent parodisk grymhet. Vartenda ett av Thompsons sadistiska utspel blir en show som får varenda akt i Las Vegas att framstå som tragiska gatuartister. Emma Stone har minst lika roligt i rollen som denna empatiska version av Cruella de Vil. Det råder inget tvivel om att detta är samma bindgalna karaktärer som vi mötte i 101 Dalmatiner, men Stone moderniserar och humaniserar sin karaktär genom ett fabulöst skådespel som är så pass energiskt, exakt och uttrycksfullt att det tar andan ur publiken. Stones helt unika ansiktsmimik är värd guld i de scener då hon kombinerar det banala och med det innerliga. De scener då dessa två Emmor drabbar samman är en upplevelse som mer än rättfärdigar priset för en biobiljett eller engångsavgiften hos Disney Plus. 

Just ordet energisk verkar ha varit ledordet under hela inspelningen. Cruella rusar fram genom år, scener och galna utspel. Det finns en rad välrenommerade actionfilmer som skulle ha kollapsat efter bara några minuter om de försökte hålla samma tempo, Cruella verkar i många stunder gå på kärnbränsle. Med hjälp av sitt makalösa soundtrack så är detta det närmaste man kommer att uppelva en svettig och lustfylld rockkonsert i Corona-tider. Utöver denna hänsynslösa framfart så är Cruella fullkomligt utsökt visuellt. Kostymdesignen står, givetvis, i centrum, och Jenny Beaven, som är ansvarig för filmens diverse kreationer har gjort ett extraordinärt arbete med att skapa klänningar och kostymer. Valfritt plagg i Cruella får de mest vågade och urspårade plaggen på Metgalan i New York City att framstå som anonyma och intetsägande. Allt detta ramas in i ett fantastiskt 70-tals London som var en stad i förändring. Detta var tidsperioden då punken och upproret var redo att göra sin entre. Det är är omöjligt att inte tänka på Sex Pistols då Cruella bombarderar tittaren med färg, vansinne och action. John Hughes udd som introducerades i versionen från 1996 är med andra ord helt intakt, vilket gör Cruella  mognare och mörkare än någon av Disneys moderna spelfilmer. Även om filmen inte går med några djup väck i pannan så finns det ett allvar och en nerv som gärna får överleva till kommande projekt och den redan annonserade uppföljaren.  

Tyvärr så räcker inget bränsle för evigt, trots att Stone, Thompson och Gillespie har en kondition och uthållighet som kunde placera dem i valfritt skidskyttetävling, så blir utmattningen och mjölksyran oundviklig tillslut. Mot filmens mitt så räcker energin inte till, det blir aningen utdraget och först i slutet så återfår man kraften att rusa in i mål. Men träningsvärk och utmattning kan knappast ifrågasättas då Cruella bjuder på en sanslös åktur som ställer hela Gröna Lund i skamvrån. Jag kan inte tänka mig en bättre film att ackompanjera öppningen av våra svenska biografer. 

Betyg 8/10                  

Promising Young Woman Recension

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Universal Studios 2021

Summering: Intressant men ofullständig hämndberättelse.  

Carey Mulligan är något av ett unikt fall som skådespelerska. Då hon debuterade i An Education blev hon genast kategoriserad som en ’’it girl’’. Hon titulerades som en ny Audrey Hepburn och hennes namn verkade vara skrivet i stjärnorna. Över tio år senare så är Mulligans karriär ett fascinerande mysterium. Fantastiska alster som Shame och Drive trängs tillsammans med tortyrliknande filmer som The Great Gatsby och Wall Street Money Never Sleeps. Oavsett vad man kan tycka om Mulligans filmval så är hon fortfarande en aktris av högrang. Framförallt är hennes teaterroller i hemstaden London något av en ’’måste upplevelse’’. Då Mulligan agerade i Skylight år 2014 så flockades britterna kring teatern som om det var Rolling Stones som stod på scen. Respekten och kärleken till Mulligan i hemlandet är lika ohämmad som då Håkan Hellström uppträder på Ullevi. 

I och med pandemin så blev Oscarsfältet – som allt annat i världen, urholkat. Vanligtvis dikterar Oscarsgalan hela filmkalendern från höst till tidig vår. Filmbolag lägger ut bombmattor med så kallade ’’Oscarsfilmer’’, som är designade för att kamma hem så många nomineringar som möjligt, om det är kvalitet eller skärp som levereras har ingen betydelse. Men då COVID-19 har vänt upp och ned på allt mellan himmel och jord, så ändrade akademin slutdatum för när en film måste ha haft premiär för att kunna nomineras. Och då vi ser på den skandalomsusade Golden Globe-galan så resulterade bristen på film i ett antal nomineringar som skulle fått den tyska B-films mästaren Uwe Boll att häpna.

Promising Young Woman var på förhand tippad som en ’’awards season darling’’. Inte sedan 2009 hade Mulligan känts lika ämnad för en Oscarsnominering. Även om Promising Young Woman nu inte är fullts så spektakulär som förhandssnacket lovat, så är det upplyftande att se hur roligt Carey Mulligan verkar ha i rollen som förbittrad och cynisk rättskämpe. 

Inledningsvis så kan man anta att Promising Young Woman följer i samma brutala spår som ’’rape-revenge’ filmer som Meir Zarchis I Spit On Your Grave. Hela introduktionen känns som en plattfotad hybrid mellan Zatchis kultklassiker och Death Wish. Men den ständigt närvarande horbilden och förväntningarna om extremt våld nyttjas på ett oväntat och intressant sätt. Där exempelvis Hard Candy lade stort fokus vid det fysiska våldet så agerar Promising Young Woman på ett mer subtilt plan. 

Samhällets systematiska och dolda sexism är en minst lika relevant som filmens primära antagonist. Flera sekvenser drar tankarna åt de fruktansvärda berättelser vi hört efter skapandet av MeToo-rörelsen. Ett samhälle där kvinnor negligeras och åsidosätts till följd av en tystnadskultur och allmän skepsis mot deras utsatthet. Trots att regissören Emerald Fennell är aningen för grovhuggen i sin hantering av dessa ämnen, vilket ofta leder till överdrifter och tveksamma generaliseringar, så lyckas man ändå beröra flera kritiska samhällsfrågor på ett intressant sätt. 

Promising Young Woman är som allra starkast då den antar en gestalt som omges av nihilism och cynism. Då Mulligans karaktär Cassie vandrar genom det gråa och livlösa Ohio så dras tankarna genast åt Robert De Niros förbittrade och mordiska Travis Bickle i Taxi Driver. Mulligan, som vanligtvis inte associeras med instabila och våldsamma karaktärer, lyckas hitta en balans mellan det absurda och väldigt rörande. Tyvärr så är den faktiska filmen inte lika professionell, eller övertygande, som sin huvudrollsinnehavare.

Alltför ofta så är Promising Young Woman passiv och orörlig, de gånger man borde kört på utan några hämningar blir istället ett reserverat trampande där väldigt lite uträttas. Mulligans solida skådespel är i dessa menlösa stunder det enda som skänker filmen någon som helst substans.  

Överlag hade ett mått av kompromisslöhet passat filmen som handen i handsken. För det är i det totalt hopplösa och förtvivlade som Promising Young Woman är som bäst, då allt hopp är ute, då vansinnet, desperationen och förtvivlan blir den enda utvägen. Även om jag ogärna upplever den helt förödande brutala Hard Candy en gång till, så hade jag önskat att vi åtminstone fick ett och annat genuint chockmoment som hade lämnat blodsmak i munnen. Även om Fennel önskar vara återhållsam vad gäller fysiskt våld, så är filmens subtila stunder inte tillräckligt kraftfulla för att kompensera för bristen på en isande brutalitet. 

Promising Young Woman är långt ifrån någon perfekt hämndresa, oviljan att helat måla i svarta färger och släcka alla ljus gör att det många gånger endast känns som en bitsk liten bagatell. Men frågeställningarna som erbjuds gör det tillräckligt intressant för att faktiskt motivera en titt. 

Betyg 6/10       

Godzilla Vs. King Kong Recension

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Inte ens med två av filmvärdens mest berömda monster så lyckas man inte med att åstadkomma något annat än en hopplös soppa innehållandes gräsligt skådespel och en hopplöst virrig berättelse . 

Det var ingen som efterfrågade en film med djupa veck i pannan och allvarlig uppsyn. Istället vore ett rakt och enkelt matinéäventyr full godtagbart då det kommer till att producera en film där två av världens mest igenkännbara filmmonster/varelser drabbar samman. Men det är de gångerna det enkla krånglas till och förvrids som den denna sanna katastrofen kan inträffa. Vanligtvis kan filmer fungera med ett fåtal starka ingredienser, men regissören Adam Wingard har slagit knut på sig själv och adderat tusental vilket skapar en soppa med så gräslig smak att ansiktet antar samma färg som Hulken. Men så relativt milda uttryck och begrepp som sabotage eller misslyckande är tyvärr alldeles för genröst då vi diskuterar Godzilla Vs. King Kong.

Sedan Marvel Studios sjösatte sitt Marvel Cinematic Universe så har hela Hollywood försökt skapa liknande plattformar  där ett helt universum kan utspela sig i ett antal olika filmer och TV-serier. Tyvärr så har majoriteten av dessa delade filmuniversum blivit filmvärldens motsvarighet till det ökända vansinnesprojektet Dragons Gate som går att beskåda vid E4’an. Utsidan må vara pampig och uppseendeväckande, men vid en närmare titt så väntar fallfärdiga byggnader och en interiör som är lika ihålig som en grop. Oavsett om det varit Universal, med deras försök att bygga upp ett skräckuniversum, med den helt bedrövliga versionen av Mumien med Tom Cruise i huvudrollen, eller Warner Brothers och deras DC Extended Universe, så har det slutat i tragedi. 

Men Warner har vägrat att ge sig vad gäller sitt ’’monsterverse’’. Trots ett ljummet mottagande för Gareth Edwards Godzilla, dess uppföljare King Of Monsters eller Kong: Skull Island, så har Warner Brothers trampat på som en ilsken tjur, fast beslutna om att nå ändhållplatsen, som påstås vara Godzilla Vs. King Kong. 

Ibland kan ihärdigheten och självförtroendet leda till något bra, en turbulent start betyder ingenting om slutdestinationen visar sig vara utopisk. Men det är endast under kraftig berusning, skyhög feber eller vapenhot som man kan kategorisera Godzilla Vs. King Kong som ens acceptabel. Ingen förväntade sig att Adam Wingard, vars CV är lika brett som ett myrkliv, skulle drabbas av en lidnerskknäpp och åstadkomma någon storartat. Om Godzilla Vs. King Kong hade haft ett uns charm, något som helst sinne för humor eller imponerande action, så hade det kunnat kompensera för de otaliga brister som ständigt håller på att få filmen att kapsejsa som skeppet Vasa.   

För Adam Wingard så verkar även de mest basala kriterierna för underhållning vara fullkomligt omöjliga att uppfylla. Det spelar ingen roll hur absurd eller overklig en film är, om det finns något som förankrar filmen i någotsånär sympatiskt eller igenkännbart, som karaktärer, komik eller berättande, så kan man övervinna det mesta, även om resten av bygget håller på att rämna. Titta bara på Jake Kasdans nyversionen av Jumanji där Dwayne Johnson, Jack Black och Karen Gillan bjuder på grandios underhållning trots ett tunt koncept. 

Tyvärr så har ’’monsterverse’’ och dess karaktärsgalleri, sedan första början, varit lika charmerande som ett plattdäck mitt i rusningstrafiken. Trots en rad mycket kompetenta aktörer som Bryan Cranston, Ken Watanabe, Kyle Chandler och Elizabeth Olsen så är det en rent omöjlig uppgift att erinra sig någon av de personer vi stött på. Men där tidigare skådespeleri har oscillerat mellan att vara skrämmande, tafatt till rent apatiskt, så har Adam Wingard – osannolikt nog, lyckats sänka nivån ytterligare. Rebecca Hall, som tyvärr, har hamlat sidledes i sin karriär och aldrig kapitaliserat på sin mycket goda förmåga att agera, levererar ett skådespel som är så dött och mekaniskt att man kan undra om Hall endast är en CGI-rendering. Av någon anledning har Halls huvud gått i baklås vilket gör att hon levererar alla sina repliker med huvudet på sne och med uppspärrade ögon. 

Det är som att titta på en bisarr version av mördardockan Chucky från Child’s Play så fort Hall dyker upp. Tursamt nog för Hall så är hennes genuint dödar och skräckinjagande  agerande ett minimalt problem då vi ser till resten skådespelarensemblen. 

Demián Bichir har, efter sin Oscarsnominerade roll i A Better Life, bestämt sig för att korsfästa hela sin karriär med en kalkonkavalkad utan dess like med ’’underverk’’ som The Nun och The Grudge. Bichir självdestruktiva karriärsval fortsätter här med en prestation som hör hemma i skamvrån på en clownutbildning. Alexander Skarsgård får den stora äran att springa runt i cirklar och se ut som om han just insett att han glömt stänga av spisen. Dessa skådespelarmässiga djävulsgåvor avrundas med Millie Bobby Brown vars mun, precis som Halls huvud, har låst sig och får stå på glänt som en fågelholk. 

Men varken skådespelet eller berättelsen spelar någon större roll, det mest essentiella, i en genrefilm som detta, är om actionscenerna håller måttet och kan erbjuda ett grandiost popcornspektakel. Med två tillgångar som King Kong och Godzilla borde lite nervpirrande och exalterande action vara en barnlek att åstadkomma, även för den minst rutinerade av filmmakare. Tyvärr så visar det sig att Adam Wingard är lika okunnig att iscensätta action som att regissera sina skådespelare. Det blir ett evighetslångt bankande där King Kong och Godzilla ser ut som två påverkade wrestlers, vars bäst före datum passerat. Trots att hela storstäder reduceras till grus och explosioner som smäller mer än tolvslaget på nyårsafton, så är slutresultatet så pass dött att man kan känna hur livet sugs ur kroppen. 

Som om detta inte vore illa nog så gör man inte ens ett försök till att skapa någon som helst röd tråd. Det hade inte behövts något förfinat eller slugt Christopher Nolan berättande, den mest spartanska berättelse hade kunnat fungera som struktur. Men precis som med allt annat i filmen så kastar man bara in första bästa ide utan att reflektera kring om det fungerar. Hela Godzilla Vs Kong känns som en enda lång improvisation där allt som kunde gå fel har gått fel. Allting kulminerar i en final som hör till det mest patetiska jag sett sedan nyversionen av Clash Of The Titans med Sam Worthington i huvudrollen. 

Att misslyckas med Godzilla Vs Kong är som att misslyckas med poppa mikropopcorn . Det borde inte gå, men Adam Wingard och Warner Brothers har bevisat att inte ens naturlagar gäller vad en helt anskrämliga filmer anbelangar. 

Betyg 1/10