Bilar 3 Recension

Publicerad den 31 augusti, 2017 av bosstime55

Den sista (?) delen i sagan om Pixars fordon en förutsägbar pekoral som vägrar att ta slut.

Alla som haft turen att växa upp med filmstudion Pixar kan nog peka ut en av deras många filmer som ett odödligt minne. Toy Story, Ratatouille och Wall-E är bara ett litet makalöst axplock ur en historik som få filmstudios kan stoltsera med. Men som alltid finns det ett svart får i familjen. För Pixar är det Bilar.

Studions sämsta filmer

När den första delen kom för över tio år sedan splittrade den både publik och kritiker. Flera hyllade den stiliga estetiken som visade upp det amerikanska ödelandskapet. Men samtidigt haglade invändningarna om de onödigt enkla karaktärerna och bristen på något genuint driv.

Uppföljaren gjorde saker och ting ännu värre. Här slängde man ut hela den första filmen för att istället göra en konstig James Bond pastisch där den jobbige och enerverande bärgningsbilen Mater fick ta över huvudrollen från Lightning McQueen. Resultatet blev en katastrof som indikerade att Pixar för första gången inte hade alla hästar hemma i stallet.

Ur ett ekonomiskt perspektiv har serien också förlorat mer och mer fotfäste för varje film som kommit. I USA har Bilar 3 ’’enbart’’ spelat in 150 miljoner dollar, något som gör den till den näst sämst presterande Pixar filmen någonsin. Enbart Den Goda Dinosaurien har gått sämre och i jämförelse med det mest framgångsrika studion har producerat kan man närmast kalla den en ekonomisk kalkon.

I intervjuer med Pixar-grundaren (och regissör till flertalet av filmerna) John Lasseter, så är det tydligt att studion har en stark relation till serien, trots de polariserade åsikterna och den allt mer marginaliserade utdelningen. Lasseter har talat varmt om hur Pixar ville utnyttja decenniet som gått sedan den första delen och visa upp en Lightning McQueen som gör sig redo för pensionen.

Gamla moralkakor

Detta manifesterar sig enbart i moralkakor som snabbt sätter sig i halsen. Bilar har alltid kämpat med olika patos som sällan har haft någon effekt. Här fortsätter den traditionen, och precis som tidigare är det platt och tillvridet. Det känns som att få det tunna budskapet inhamrat med en pålkran. Inte ens de allra yngsta i publiken behöver få patetiken tatuerad i sig för att förstå den moraliska kontentan .

Där andra Pixar uppföljare har förnyat formulan, flyttat sina berättelser och karaktärer framåt som i Toy Story-serien, så står Bilar kvar och slirar i gyttja. Samma tråkiga och påfrestande stereotyperna av lantisar och olika etniciteter, är lika ointressant som för tio år sedan. Det är otroligt gapigt och skrikigt, något som inte hjälps utav av dåliga ljudmixen utav den svenska dubbningen, vilket ofta leder till väldigt otydlig dialog där alla har någon form av överdriven dialekt.

De nya karaktärerna är enbart en tunn fernissa som vid närmare inspektion inte ens håller sig kvar i låg fart på landsväg. All berättarenergi går åt till till sockersöta ögonblick som framkallar ett akut insulin behov. Moment som skall kännas betydelsefulla känns närmast manipulativa och dramatiskt oförtjänta.

Soppatorsk

Allting i Bilar 3 känns oinspirerat och illa sammansatt. Musiken av Randy Newman är ofta så pass lik Toy Story att jag nästan måste gå ut och tala med teknikern om inte fel ljudspår lagts på. Inte ens den i vanliga fall förstklassiga animationen är mycket att titta på. Vi får identiska racerbanor och anonyma småstäder som inte alls känns särskilt innovativa eller sprakande, något som alltid utmärkt Pixar.

När till och med händelseförloppet är oskiljaktigt från tidigare filmer så tycks jag till och med lägga märke till hur de allra yngsta tittarna tappar intresset.

Bilar 3 är som ett enda långt motorvrål, spännande den första sekunden, sedan en högljudd plåga som aldrig tar slut.

Betyg 2/10

Becker – Kungen Av Tingsryd Recension

Publicerad den 31 augusti, 2017 av bosstime55

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Trots sin skojiga titel är Kungen Av Tingsryd enbart loj, surmulen och stel. När inte ens den småländska dialekten är korrekt är katastrofen ett faktum.

Affischen och hela marknadsföringen indikerar en kanske vild men ändå rolig film som med lite vilja hade kunnat bli ett underhållande stycke pilsnerfilm med småländska gangsters.

Problemet är – absurt nog, att det inte förekommer den minsta tillstymmelse till humor.
I en helt bitter och grå början blir det uppenbart att detta inte är den underhållande galenskapsproduktion som vi kunde tro.

Hela attityden och stämningen liknar snarare den där dödsutflykten på amerikabåten i Jan Troells Utvandrarna, där skadedjur, kroppsvätskor och andra grymheter väntar.

Martin Larsson som står som regissör har stora aspirationer och tar inspiration från de riktigt tunga genrekolosserna såsom Gudfadern och Maffiabröder. Man hade hoppats att filmen skulle följa samma linje som den danska gangsterfilmen Adams Äpplen där Ulrich Thomsen rånar bensinstationer i den danska landsbygden med ett gäng totalt inkompetenta följeslagare.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd05

Coppola i den småländska skogen ?

Men Larsson släpper aldrig introduktionens sura inställning och fyller filmen med allt från mutskandaler till polska arbetare som inte vill äta chokladbollar. Detta låter roligare än vad det faktiskt är, man släpper aldrig den tjurskalliga attityden och kör istället på som om hela filmen är en hyllning till DePalma och Scorsese.

Inte ens dialekterna är särskilt korrekta, invånarna i detta fiktiva Tingsryd verkar till största del bestå utav danskar och skåningar, samt Torkel Petterson som gör… Ja, Torkel Petterson, med någon uppfunnen småländska som verkar rätta sig efter Liv Ullman som Kristina.

Att Nicolas Winding Refn gjorde Pusher-trilogin till hårdkokta och smutsiga produktioner som utforskade det värsta hos människor, där ett mycket färglöst Köpenhamn fick agera bakgrund är en sak. Martin Larsson stjäl helt ogenerat fotot och kompositionen från Pusher-filmerna. Detta skapar en tryckande känsla som inte alls går ihop med den överliggande känslan av svensk buskis.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd04

Klyschor och nidbilder

Alla former av klyschor spelas ut, dialogen vill vara hårdkokt och stöddig, men framstår mest som en olycklig parodi. Helheten blir helt i linje med Josef Fares urusla Kopps, och om Torkel Petterson helt plötsligt hade slängt sig in i slow-motion och introducerat sig som Benny The Cop undercover hade detta varit både roligare och mer trovärdigt än någonting annat i filmen.

Manuset kan inte vara något annat än ett mycket övervintrat skämt. Omfånget på karaktärerna sträcker sig från stereotyper till förnedrande, där man tar nidbilden av icke-Stockholmare till sin spets, Anna Kindberg-Batra (med sitt skämt om att Stockholmare är smartare) må kanske ha roligt åt detta, nu när hon har mer ledig tid på sitt schema.

Knark hos lanthandlare

Och för den som hade hoppats att detta skulle innebära god reklam för Tingsryd eller Småland i allmänhet får se sig om på annat håll. Varenda invånare, från lokalhandlaren till möbelaffären har sina händer i kakburkar som innehåller allt från knark till olaga vapeninnehav.

Den enda ljusglimten är den Estelle Hadir Löfgren som Beckers dotter, som levererar filmens mest engagerande skådespel. I övrigt är jag helt beredd att konstatera att jag inte ’’tyar mer’’.

Betyg 1/10

City Of Ghosts Recension

Publicerad den 30 augusti, 2017 av bosstime55

010816_a01_aa0013_v01_50prcnt

En hjärtskärande och emotionellt förödande film som måste ses. Men upplevelsen är många gånger så skräckinjagande att starka varningar måste utfördas, även för den mest härdade tittaren.

Innan vi faktiskt påbörjar recensionen så måste jag förvarna om att innehållet i denna text kommer beröra flera av filmens mest obehagliga delar, och känsliga personer har härmed blivit informerade och således varnade.

The Act Of Killing som dokumentärer och iscensätter de fasansfulla massmord som tog sin plats i Indonesien under 60-talet, är en av de mest chockerande och obehagliga filmer jag någonsin sett. Men City Of Ghosts placerar sig ännu högre på den lista av filmer jag förmodligen inte skulle vilja se en gång till.

När visningen är över meddelas vi i publiken om dådet i Barcelona den 17-08-2017, där en lastbil kört in i en folkmassa och dödat över tio personer, däribland barn. Vad vi just fått se blir också än mer alarmerade och skrämmande.

still5-1461px

En ständig flykt undan döden

En samling tappra journalister från den Syriska staden Raqqa har under de senaste åren gett sina liv för att rapportera om den terror som stadens befolkning genomlider på daglig basis. Det är en vardag som består av allmänna avrättningar och där media och journalister jagas.

De berörda journalisterna och deras familjer lever under ständigt hot och inte ens multipla gömställen runt om i Europa är tillräckliga för att skydda dem från IS förföljelse.

Vi får se unika bilder från Raqqa där ett fåtal personer åtagit sig den livsfarliga uppgiften att rapportera om den verklighet IS försöker undanhålla från resten av världen. Vi delges chockerande bilder där halshuggningar, avrättning på nära håll och stympning äger rum.

Vågar gå långt

Få dokumentär vågar gå så långt som City Of Ghosts, att bevittna dessa fasansfulla bilder är så svårt och motbjudande att jag vid ett par tillfällen måste titta bort.

Även om vi besparas att se några av de mest brutala händelserna – där en av journalisterna vid namn Hamoud ser en video där hans egen far avrättas med ett skott i huvudet, så är bilderna på livlösa kroppar utan huvuden och barn som indoktrineras att mörda genom att skära halsen av en teddybjörn, så obeskrivliga att publiken knappt kan röra sig.

Att skriva om det är således inte heller det lättaste.

still2-1461px

En svår upplevelse

City Of Ghosts är en så smärtsam upplevelse att jag egentligen inte vill diskutera allt för många detaljer ingående. Men jag berömmer regissören Matthew Heineman för att ha styrkan att behålla greppet om filmen, detta genom att helt fokusera på den grupp unga män och kvinnor som kompromisslöst är beredda att ge sina liv för att rapportera från platser flera medier inte ens vågar skicka journalister till.

För att föra in lite trivial filmkritik så hade jag gärna sett minst en timme till av konsekvenserna av den allt mer framträdande rasismen i västvärlden, men detta är egentligen en helt annan berättelse menad för en annan film.

Men i ett kort ögonblick får vi se högerextremister i Berlin som marscherar nedför Willy-Brandt-Straße med fanor fyllda av hat. En bild som etsar sig fast likaväl som de där IS opponenter kastas ned från hustaken i Raqqa.

Jag avslutar med att råda alla att se City Of Ghosts, det är en plågsam, skräckfylld och stark berättelse som trots sitt mörker ger oss en liten förhoppning om bättre tider.

Betyg 8/10

The Defenders (TV) Recension

Publicerad den 28 augusti, 2017 av bosstime55

Trots att det finns scener som får mig att dra på smilbanden, så är den förkastliga finalen så förödande dålig att The Defenders inte kan klassas som något annat än en massiv blåsning.

Jag förväntade mig inte att TV-divisionen hos Marvel skulle rusta upp sitt rykte i och med denna sammankomst av sina hjältar. De serier och säsonger vi fått fram tills nu har varit ytterst mediokra. Det lät ambitiöst till en början, att utforska mer obskyra och okända delar av Marvels världar och olika karaktärer genom något våldsammare och mörkare berättelser. Marvel Knights är väl den närmsta liknelsen man kan finna i serietidningsvärlden, dessa berättelser är lite tuffare och mer hänsynslösa.

Men istället har allt blivit en tröttsam kaffekvarn som maler på. Trots att både Netflix och Disney/Marvel sitter på kassavalv med monetära tillgångar, så präglas dessa serier av att kännas uråldriga och billiga.

Billigt och övertydligt

I The Defenders har man inte brytt sig om att rusta upp varken foto eller scenografi. Tvärtom, de första avsnitten får dras med en helt bisarr personlighetsklyvning där man ändrar filter och färger för att markera att vi förflyttar oss mellan de olika karaktärerna.

Serien underskattar minst sagt tittarens intelligens, och detta överdrivna visuella stöd känns snart påfrestande. Där The Avengers placerade alla karaktärer under ett tak och snyggt vävde ihop filmernas olika visuella stilar, så känns hoppen mellan Jessica Jones och tex Matt Murdock (Daredevil) så grovhuggna att det nästan verkar som om vi klipper mellan två helt olika serier.

Startsträckan är också löjeväckande långsam, det tar en ansenlig mängd timmar innan vi får se gruppen samlad. Men när väl kollisionen sker så får vi seriens absoluta höjdpunkt, en hel del ironi och humor slängs in och man följer i Daredevils fotspår med en lång koreograferad actionscen i en korridor som måste erkännas som underhållande.

Det verkar då som att vi kanske äntligen kan få lite halvdan underhållning. Men vid den tiden har serien redan nått halvvägs. Sedan blir allt pliktskyldigt, man tappar helt och hållet greppet om seriens bioroller som kastas in och ut. Allt saktas ned till en skrämmande låg puls där det mesta cirkulerar kring riktigt dålig dialog och exposition som frustrerar även en Marvel-frälst som jag själv.

Fast i väntrummet

Där de flesta möten med superhjältar kan liknas med stora fester, så är The Defenders snarare fast i väntrummet, där de otåliga gästerna stressat ser sig om efter icke lästa tidskrifter för att fördriva tiden.

Sättet tiden utnyttjas på är närmast skamligt. Man repeterar sig, står, och stampar och försöker göra en höna utav en fjäder. Med tanke på det fantastiska materialet som finns att hämta i serietidningarna är det faktiskt respektlöst hur lite man integrerar i den slutgiltiga produkten.

Sedan är det fortfarande helt obegripligt varför man spenderar en ansenlig mängd till att låta karaktärerna ifrågasätta de mer extrema elementen – såsom Danny Rands träning i den mystiska staden Kun’Lun, serien utspelar sig efter allt i en stad som fått se sig invaderat av rymdvarelser för bara några år sedan.

Jag kan bara se en lösning på detta – att Marvel tar totalt avstånd från idén att dessa berättelser delar samma verklighet som Tony Stark och Rocket Raccoon.

Och även om detta är tänkt att vara en mer intim miljö, utan rymdskepp eller mystiska dimensioner, så är det ingen ursäkt till varför stora delar av The Defenders dröjer sig kvar på platser, vilket enbart verkar indikera en stor brist på rejäl budget.

Det är lagerlokaler som alla är täckta av cement eller kontor som verkar ha steriliserats på färg eller värme.

5c33c02d3153351439bcb70928f2f79f-defenders17

Weaver används inte

Sigourney Weaver har fått agera som det stora dragplåstret i hennes roll som seriens stora antagonist. Hon tar som alltid med sig en enorm pondus och vikt. Men all frågeställningar kring karaktären blir som bortblåsta efter någon timme, mystiken försvinner och Weaver blir bara närmast bara rekvisita.

Utan större besvär hade man kunnat göra hennes karaktär Alexandra till något mycket minnesvärt, men när vi närmar oss slutet så blir det helt uppenbart att det enda som finns att invänta är ett antiklimax. Det är skamligt hur illa Weaver behandlas och efter att ha byggt upp förutsättningar i snart ett år så är detta det absolut värsta snedsteget.

När vi ändå diskuterar slutet så är det här allting faller ihop. Spänningen har sprungit och gömt sig, intresset sover och avslöjandena är gräsliga.

The Defenders blir som en enda stor våtfilt, de få tillfällen som delger den där helt unika serietidningsextasen är omgivna av dåligt tempo, billigt hantverk och ett manus som går på lunchrast efter ett par timmar.

Tyvärr så ändras inte faktumet att Marvel Studios är ljusår ifrån sin släkting i TV-världen.

Betyg 4/10

My Cousin Rachel Recension

Publicerad den 25 augusti, 2017 av bosstime55

En ytterst torr och enkelspårig film som saknar både energi och engagemang.

Enligt uppgift går My Cousin Rachel enbart upp på en enda biograf i hela Sverige. Det ödet är lätt att förstå då filmen rullar igång. Regissören Roger Michell ha inte direkt stått bakom några storslagna filmiska verk.

Men på senare år har Michell ägnat sig åt något allvarligare filmer än hans stora framgång Notting Hill, samtliga har delegeras till ett område där ingen verkar bry sig. Försöket att norpa Oscarsstatyetter med Hyde Park On The Hudson slog slint och Michell försöker nu att återigen att göra en något mer dramatisk film i My Cousin Rachel.

Direkt till Netflix

Tyvärr så omges hela produktionen av en ’’direkt till dvd’’ känsla, med tanke på hur många kvalitetsfilmer som fått se sig slagna och kastats direkt till antingen Netflix eller fysiska format, så är det helt tokigt att en såhär lealös film kan få ta upp någon som helst plats i biorepertoaren.

William Oldroyds kommande Lady Macbeth spelar aldrig ut vare sig klichéer eller traditioner från en den helt stagnerade genren kostymdrama, så att nu behöva bevittna hur Roger Michell sömnigt springer in i alla tänkbara fällor för genren.

Det finns inte någon som helst identitet eller energi i My Cousin Rachel, allt är bara slappa imitationer av föregående och betydligt bättre filmer som tar sin plats ute på stora engelska gods.

En usel Sam Claflin

Huvudrollsinnehavaren Sam Claflin är ett utmärkt exempel på denna urvattnade känsla. Att man valt Claflin som flaggbärare när han enbart kan stoltsera med ett spektra på skräp och kalkoner i sitt CV, är detta bara bara ett av många helt obegripliga beslut i filmen.

Claflin gör det inte bättre av att framställa sin karaktär som grinig, sur, allmänt dryg och i total brist av intelligens. Det gnälls och klagas genom hela filmen och man kan inte bekymra sig med att göra karaktären empatisk på något vis.

Rachel Weisz som tog sin Oscar för The Constant Gardner och sprang rakt ned i den ökända stagnationen som drabbat flera aktörer efter en Oscarsvinst – framförallt oförtjänta som Weisz själv eller Reese Witherspoon, är precis så färglös och död som man kan vara som aktör.

Weisz har under de senaste tio åren medverkat i några av de mest håglösa filmerna man kan tänka sig som Peter Jacksons makabert dåliga filmatisering av Alice Sebolds The Lovely Bones, denna trend fortsätter här. Prestationen är som en dålig efterapning av Kate Winslet, dock helt befriad från dennes precision och skärpa.

Man kan definitivt inte klaga på miljöer eller kostymer, men allt dras med samma döda känsla som skådespelet. Det är som att allting är hämtat ur TV4 programmet Äntligen Hemma där alla möbler är i toppskick och där till och med en sunkig ladugård ser betydligt renligare ut än dess förmodade verkliga motsvarighet.

Förutsägbar

Berättelsen som skall drivas av en underliggande gåta, tar mot slutet till så många grovhuggna metoder att det inte går att ta på allvar. Det är långsökt, fånigt och riktigt krystat.

En film som spelar in på det mest förutsägbara spår måste besitta någon form av laddning eller energi, annars blir det inget annat än mördande tråkigt. Jag förstår inte varför Michell presenterar varenda liten förutsägbar vändning som om han just har uppfunnit det filmiska hjulet. Hela publiken sitter med facit i hand redan från första scen.

Tillslut är allting enbart en frustrerande och naiv B-film som jag inte tror någon kommer minnas ens sekunderna efter filmens slut.

Betyg 2/10

American Made Recension

Publicerad den 24 augusti, 2017 av bosstime55

Doug Liman har gjort sin bästa film sedan The Bourne Identity. American Made är en skröna som inte har några som helst problem att anamma sin roll som en ren popcornfilm. Om vi bara hade sluppit den onödiga förhärligandet av livsstilen som knarkkung och den ganska stora mängden rasism, så hade vi haft en stund riktigt bra underhållning.

Att heta Doug Liman har inte varit lätt det senaste decenniet. Efter att ha dragit igång en av den moderna actionfilmens viktigaste hörnpelare i The Bourne Identity har Liman legat på en pinsam bottennivå och kämpat. Liman gjorde under mitten 00-talet några av decenniets största kalkoner.

Mr. & Mrs. Smith drog igång en historisk period för skvallerpressen i och med det som skulle resultera i äktenskapet och sedan skilsmässan mellan Brad Pitt och Angelina Jolie, den faktiska filmen var allt annat än sensationell…

Jumper blev spiken i kistan för Liman, utrustat med ett av tidernas dummaste manus skulle vi också behöva stå ut med Hayden Christensens bedrövliga skådespel. Efter Jumper lade Christensen mer eller mindre av med att göra större filmer och började istället designa kläder, något som verkar gått ”sådär”.

Efter dessa två filmiska hädelser, blev Liman satt i en sits där han inte fick tillgång till samma typer av budget som tidigare. man hade kanske kunnat hoppats på att det skulle vara ett uppvaknande men inte ens det gjorde susen, ingen minns nog Fair Game med Naomi Watts i huvudrollen.

Och efter den apatiska reaktionen till Edge Of Tomorrow var mina personliga förväntningar inte särkilt höga på American Made. Med den ständigt kontroversielle och polariserande Tom ”Tompa” Cruise i huvudrollen är det med stor förvåning jag konstaterar att American Made är en bitvis underhållande film.

Enkla ingredienser

Liman verkar har satt sig ned och tittat på diverse filmingredienser som fungerar tillsammans. Pablo Escobar, gangsters med tonvis av kokain och en våghals spelad av Cruise. Det låter en smula stelt och försenat. Pablo Escobar fascinationen kändes redan trött då TV-serien Entourage gjorde sin ”fusk-version” i ett avsnitt av en av seriens många säsonger.

American Made fokuserar tack och lov inte i huvudsak på den ökände kartelledaren. Istället är det Barry Seal som agerade som smugglare åt Escobar som filmen cirkulerar kring.

Överlag är American Made en grabbig film där man håller ett stadigt tempo och förenklar det man kan för att låta skutan tuffa vidare. För den som såg Lord Of War med Nicolas Cage som vapenförsäljare kommer känna igen både stilen och attityden.

Låg trovärdighet

Autenticiteten i filmen är sannerligen inte hög. I sina värsta lägen visas det upp ett oroväckande glamoröst sken över de excesser som Seal vältrar sig i. Den överdrivna smaklösheten i materialismen påminner om den som Martin Scorsese visade upp i The Wolf Of Wall Street, detta är i jämförelse en klart diskretare film, utan de mest extrema scenerna med sex och vidrig hedonism, även om det skymtar förbi.

Bilderna på verklighetens Barry Seal visar upp en tunnhårig och överviktig herre som inte bär någon som helst likhet med den glammiga Tom Cruise som med en perfekt stylad frisyr och vältränad Hollywoodkropp kör på med sitt enorma patenterade leeende.

Vi får aldrig bevittna något riktigt bakslag för Seal där han tex reflekterar över vad hans handlingar faktiskt gjort med samhället i både USA och de länder som producerar drogerna i Sydamerika. Mängden knark som Seal smugglade in är tillräckligt för att ödelägga hela delstater med beroende människor, fast i en ond spiral där de varken fick vård eller omsorg i president Ronald Reagans nyliberala USA. Och det mycket slapphänta porträttet av diktatorn Manuel Noriega skapar ett genuint obehag. Som kronan på verket kan man i olika bakom kulisserna material se både Cruise och Liman diskutera Seal som en riktig ’’ball’’ äventyrare som bryter sig loss från det ’’vanliga’’ samhällets normer.

Seal framställs inte heller på något sätt lika vulgär som Leonardo DiCaprios Jordan Belfort, istället är han en familjefar som inte ens inleder en verbal konflikt med familjen, trots att han både utsätter dem för lögner och extrem fara.

Att detta är en Hollywoodproduktion råder det såldes inget tvivel om. Det mesta är speglat och vinklat för att kunna skapa en upplevelse som inte skall uppröra allt för mycket. Och förutom en och annan svordom så är American Made en ganska städad film för att behandla så pass smutsiga och obehagliga ämnen.

Enbart rum for Cruise

Tom Cruise får – som alltid, störst utrymme, detta hör definitivt till en av hans bättre filmer och prestationer på senare år. Cruise verkar ha riktigt roligt i den här lite tuffare pojkfilmen. Cruise har hittat ett sätt att få leva ut alla sin galna samt riskfyllda manifestationer, och även om han inte klättrar på flygplan eller husfasader så får han definitivt se mer action än hans jämnåriga och kanske lite mognare kollegor.

Duktiga skådespelare som Domhnall Gleason får däremot inte en syl i vädret då Cruise tar allt utrymme. Sarah Wright följer i samma fotspår som Annabelle Wallis i årets hiskeligt usla upplaga av The Mummy (även den med Cruise) som ett blont bombnedslag som saknar både utstrålning och förmåga att agera. Samspelet kommer inte heller skrivas in i någon historiebok.

Ren rasism

Och hela samlingen av latinska aktörer som skall porträttera Pablo Escobar och hans anhang, är närmast rasistisk i sin otroligt onyanserade bild av latinamerikaner. Det är enbart svettiga och överviktiga slemproppar, förståeligt att massmördare kan falla för dessa schabloner, men varför till och med lokalbefolkningen porträtteras med denna slappa generalisering och Barry Seal får carte blanche är ytterst bekymrande.

Men trots alla invändningar kan jag bitvis uppskatta idén med en historisk popcornfilm, där man låter underhållningen stå i centrum. Man tummar såklart på verkligheten men när till och med Ben Affleck gjorde samma sak i den Oscarsbelönade Argos flykt från flygplatsen, är det snarare ett tecken på att detta problem inte är endemiskt för American Made.

Tom Cruise har de senaste åren kämpat med att behålla sin roll som uppslagsverkets definition av en Hollywoodstjärna. Mission Impossible-serien är det enda Cruise just nu medverkar i som fungerar kommersiellt. Men med American Made visar ’’Tompa’’ upp en förmåga att göra en lite vuxnare men fortfarande fartfylld och underhållande film. Kanske har han till och med hittat hem ?

Betyg 6/10

Bäst: Underhållningsvärdet och det stadiga tempot

Sämst: Den förfärliga porträtteringen av latinamerikaner som är så nära ren rasism man kan komma.

Villebråd Recension

Publicerad den 22 augusti, 2017 av bosstime55

19684

Varning på stan ! Den polska regissörsduon Agnieszka Holland och Kasia Adamik har skapat en rasande förolämpande och menlös skräpfilm som gör mig så arg att jag känner mig tvingad till att sabotera biosalongens projektor för att få ett stopp på fasan.

Eftersom Villebråd cirkulerar kring ett mordmysterium så blir det svårt att förklara exakt varför det är så makalöst uselt utan att spoliera filmens handling.

En skamlig historia

Nu tror jag dock inte detta kommer vara någon större fara. Jag har (tyvärr) sett filmer jag på inget sätt är stolt över att ha sett, Cannibal Holocaust, Only God Forgives, Straw Dogs och Lars Von Triers Idioterna. Alla kontroversiella och flera gånger så motbjudande att jag behövt se mig om så att ingen i min närhet skall behöva beskåda dessa ofta sadistiska och sadomasochistiska upplevelser.

Men Villebråd lyckas ställa sig sida vid sida av dessa som än mer cynisk, elak och förnedrande. Starten lovar en lite annorlunda och mörk thriller som tittat både på bröderna Cohen och David Lynch.

Men sedan drar eländet igång och det blir istället uppenbart att vi har en smärre mardröm att genomlida.

POKOT

Skrikig galenpanna

Om det inte var illa nog med karaktärer som är lösryckta direkt ur Åsa Nisse och en story som är närmast omöjlig att följa, så blir det hela sju resor värre av ett helt hysteriskt skådespel från Agnieszka Mandat-Grabka, som gör en av de mest plågsamma och enerverande karaktärer jag någonsin haft missnöjet att behöva spendera två timmar med. Hennes konstanta utbrott, där hon skriker och gormar som en huligan får mig att överväga att lämna salongen med omedelbar verkan.

Detta upprepas i scen efter scen, det känns som att få ett slag rakt i ansiktet med en hård planka. De övriga karatärerna i denna fars är precis lika patetiska och osympatiska.

’’Ta en sup så ser du två’’

Att Holland och Adamik omfamnar alla former av klichéer och stereotyper för den polska nidbilden känns som pricken över i’et. När det helt plötsligt dyker upp en hembränd vodkaflaska från ingenstans är jag nästan på väg att skrika. Om filmen hade haft någon heder hade det ingått både en sup eller två för att tillåta detta att slinka ned lite lättare.

Men jag tror att majoriteten av publiken hade avlidit i följderna av akut alkoholförgiftning om adekvat mängd sprit skulle delas ut för att klara sig igenom detta.

För det mesta påminner Villebråd om TV-serien Pistvakt tillsammans med de sämsta inslagen från Kjell Sundvalls Jägarna fast utan budget.

Filmen är så överbelastad att den tillslut bara kan rulla from som en massiv klump av fläsk. Paranoia för demoner, en galen hacker, mord, prat om reinkarnationer, allt detta och ännu mer ren idioti får vi stå ut med genom filmen. Jag har haft roligare stunder på öde flygplatser i väntan på ett försenat och överfyllt plan.

Fredrik Lindström och Henrik Schyffert skojade i sin revy Ljust Och Fräscht om polska och portugisiska samproduktioner i svartvitt som går på biografen Zita i Stockholm. Villebråd är inte långt ifrån det skämtet, fotot är kolsvart, miljöerna ser ut att vara inspirerade av vinden från skräckfilmen Hellraiser. Att titta på denna monstruösa estetik är både klaustrofobiskt och deprimerande.

Sabotera projektorn

En god vän berättade en gång för mig om hur lampan i en projektor en gång flög i tusen bitar pga överhettning. Jag har haft många udda upplevelser under biografbesök, däribland brandlarm och strömavbrott. Men i och med visningen av Villebråd önskar jag att alla de ovannämnda sakerna skall inträffa så att filmen inte längre kan mata på med sin obeskrivliga smörja.

När den helt vedervärdiga finalen avlossats som en spottloska i publikens ansikte är måttet rågat…

Om ni har barn och råkar ta dem förbi en affisch för Villebråd, ta dem i era armar och berätta om att det finns ljuspunkter här i världen. Och för alla er som känner er manade att utmana ödet och ert filmintresse, ber jag på mina bara knän att inte utsätta er själva eller någon ni känner för denna gigantiska kalkon.

Ni är varnade !

Betyg 1/10

Bäst: Inga kommentarer

Sämst: …

Kort uttalande: Hjälp oss !

PSA

Publicerad den 20 augusti, 2017 av bosstime55

Det var egentligen tänk att en knippe recensioner skulle publiceras denna vecka. Men efter händelserna i Barcelona och Åbo kännas sådana angelägenheter opassande. Istället tar vi denna helg att skicka våra tankar till alla som på något sätt har drabbats av dessa ofattbart grymma handlingar.

Vi återvänder nästa vecka.

The Dark Tower Recension

Publicerad den 17 augusti, 2017 av bosstime55

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp.

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10

Bäst: Idris Elba

Sämst: Allt annat

Logan Lucky Recension

Publicerad den 12 augusti, 2017 av bosstime55

012

En av Hollywoods största struntpratare återvänder med en flera gånger förkastlig upplevelse som bara räddas genom sin kupp.

Steven Soderbergh har sedan länge förbränt sitt kapital hos mig. Förutom en och annan ljusglimt i tex Side Effects, så har Soderbergh levererat filmer på nästan årlig där kvalitén överlag har varit katastrofal. Ocean’s Twelve måste klassas som en av historiens värsta uppföljare där uttråkade och överbetalda Hollywood stjärnor driver runt och pratar nonsens i två timmar. Contagion och Magic Mike kunde inte heller hängas särskilt högt i julgranen.

En tramspelle

För fyra år sedan annonserade Soderbergh att han var färdig med biofilm. Han beklagade sig högljutt över att han inte fick regissera Moneyball eller The Man From UNCLE som ett par anledningar till varför han ville pensionera sig. Permissionen skulle vara för alltid, sade han…

Det uttalandet känns idag lika patetiskt och falskt som då Kiss annonserade sin sista turné i början av 2000-talet eller Status Quos avskedsturné år 1984 som istället lett till att bandet fortfarande är aktivt trettio år senare.

Kiss och Status Quo delar en sak gemensamt med Soderbergh, något enstaka bra album, låt och live framträdande. Allt därefter bör inte visas upp i allt för starkt ljus.

Soderberghs rena barnsligheter som manifesterar sig i att arbeta med alternativa identiteter – Peter Andrews och Mary Ann Bernard är båda två arbetsnamn som nyttjats ständigt, och intervjuer fyllda med komplett nonsens, är faktorer som får mig att sucka djupt, men när han nu bryter sin ’’heliga’’ pension för en ny film som distribueras på biografer, borde det vara för något bättre än Logan Lucky.

Soderbergh – trots sin utlovade pension, har egentligen inte slutat jobba överhuvudtaget, både Behind the Candelabra och TV-serien The Knick har båda två åkt jorden för diverse filmfestivaler. Varför Logan Lucky förtjänar att upphöjas till biostatus är därefter helt obegripligt. Det är inte direkt någon filmisk ouvertyr som serveras. Det är ett scenario där vi får katastrofalt skådespel från en majoritet av de inblandade skådespelarna och där stereotyper och klichéer ramar in allt från berättelsen till utförandet.

006

’’You hear me hillbilly boy !?’’

Hillbilly jargongen är till en början helt outhärdlig, Soderbergh regisserar den lika stelt som en robotdans. Channing Tatum är som en bronsstaty som engagerar lika mycket som att bevittna en gräsmatta växa. Att se Adam Driver och Daniel Craig vimsa runt som två gryningsfyllon och smutsa ned sina karriärer är inget annat än förfärligt.

Den största boven i dramat blir dock Katie Holmes, på jakt efter nya sätt att tortera allmänheten gör Holmes en av årtiondets sämsta prestationer. Till och med den där rysliga intervjun med David Letterman för ett årtionde sedan känns riktigt trevlig i jämförelse med detta plågsamma utspel. Hilary Swank bevisar ännu en gång varför hon kom såg och försvann lika snabbt som dot-com bolagen under IT-bubblan.

När den mördande tråkiga Katherine Waterston gör filmens bästa insats vet man att något är allvarligt fel.

011

Charles Ingvar ?

Så med detta underlag är det väl inte så konstigt att dramatiken som skall handleda filmens inledning exploderar som en överfylld vattenballong. Den påstådda humorn är lika klumpig som en elefant som desperat försöker ta sig upp för en brandstege. Soderbergh får samtliga Jönssonligan-filmer att framstå som djupa och realistiska karaktärsstudier.

Logan Lucky är fram tills sitt heist-moment gräslig. Men så slutligen får man igång lite underhållning då man helt skamlöst stjäl från Soderberghs egen Ocean’s Eleven. Kuppen är inte på något sätt djärv eller innovativ, men i jämförelse med föregående smörja så är detta en lättnad.

Tyvärr så kan inte Soderbergh låta filmen ta slut utan förlänger och kränger en sektion som borde vara tio minuter till att bli cirka en halvtimme.

Det är sannerligen ingen chockerande stark återkomst till biofilmen för Soderbergh, snarare ett skrattretande platt försök som framstår som ett desillusionerat vansinne som någon borde satt stop för.

Om det inte var för filmens mitt hade detta behövt låsas in på Fort Knox.

Betyg 4/10

Bäst: Stöten mot racingbanan.

Sämst: Katie Holmes som cementerar sig i skammenskorridorer.

Fråga: Kan någon ta Soderbergh på allvar efter detta ?

Tiger Film

Est. 2015

Månadsarkiv: augusti 2017

Bilar 3 Recension

Becker – Kungen Av Tingsryd Recension

City Of Ghosts Recension

The Defenders (TV) Recension

My Cousin Rachel Recension

American Made Recension

Villebråd Recension

PSA

The Dark Tower Recension

Logan Lucky Recension