Summering: Vulgärt vidrigt men bitvis löjligt underhållande då Til Lindemann drar ut på turné utan bomber och granater.
För ett halvår sedan så gjorde Rammstein en fullkomligt genialisk spelning på Stockholm Stadion. Där kombinerades genialisk ’’Industri-Heavy Metal’’ och gastkramande specialeffekter. Man kan fråga sig om Rammsteins otroliga framgångar bara har att göra med det faktum att bandet omfamnar sitt hemland Tyskland och vägrar att forma sig efter musikindustrins diverse normer ?
Med Lindemanns spelning på Annexet står det dock klart att den tyska sextetten framgångar, inte bara bygger på gigantiska explosioner och galna sketcher på scen. Där Rammsteins är lika vältrimmad, precis och gedigen som den bästa Mercedes Benz- modellen, så känns Lindemann mest som ett glatt hobbyprojekt där ingenting är på större allvar. Nog känner man igen den bombastiska basgången, den dånande rytmen och Til Lindemanns stämma, men musikaliskt är Lindemann inte ens nära Rammsteins allra svagaste stunder. Konsertens stärks inte heller av att mycket av setlisten består av material från den snudd på o-lyssningsbara skivan Skills And Pills, där Til Lindemanns mest pubertala, banala och infantila tendenser har fått florera utan några som helst spärrar eller hämningar.
Gräsligt vulgärt
Om nu lyriken i de engelskspråkiga låtarna skulle få den ökända porrfilmen Deep Throat att rodna, så är det ingenting mot vad som utspelar sig på den stora videoskärmen bakom scenen. Att ens börja beskriva vad som visas upp skulle med största sannolikhet leda till en natt – eller två, i närmsta häkte för oanständigt allmänt beteende, men chockvärdet att få se alla tänkbara sexuella perversioner blir snart ganska tröttsamt. Och med tanke på den övergripande kvaliteten i det engelska materialet så är det inte alltför svårbegripligt varför man valt att försöka intressera publiken med bilder och sekvenser som tar vulgariteten till helt nya nivåer.
Men där flera sektioner blir tjatiga, så råder det inget tvivel om att Lindemann och hans kompanjoner verkar ha väldigt roligt på scen. Det märks framförallt i en inspirerad och farligt rytmisk ’’Platz Eins’’ där hela Annexet förvandlas till ett färgglatt disco, med en Lindemann som åker rakt ut i publiken i en stor plastbubbla. Och det är just sådana utspel som gör konserten till en komisk och underhållande fars.
Bombarderas med fisk och tårtor
Då Lindemann springer och kör ut en hel vagn ful med tårtor, som sedan slungas ut i publiken, eller då man med en gigantisk slangbella börjar bombardera hela Annexet med råfisk, så börjar det känna som att Lindemann hittat hem. Där kombineras den totala oräddheten från de bästa Rammstein stunderna och intimiteten som mindre arenor tillåter. Och i den absoluta finalen, då man avfyrar tre musikaliska sprängladdningar i ’’Ach So Gern’’, ’’Gummi’’ och ’’Steh Auf’’, så känns det som att Lindemann och bandet ar hittat hem till en lekstuga som är både rolig och musikaliskt intressant.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Summering: Den tragikomiska scenen då Clint Eastwood utförde en förvirrad monolog med en tom stol börjar bli allt mer kvalitativ och intressant, i alla fall då vi jämför med hans senaste filmer. Richard Jewell är ännu ett manifest kring förhoppningarna om ett – än mer, skräckinjagande amerikanskt samhälle.
Det är lika bra att få eländet överstökat så fort det går. Att säga att min förväntningar var låga inför Richard Jewell vore en intergalaktisk underdrift. Då Clint Eastwood tog emot ett knippe med Oscarsstatyetter för Unforgiven så var det slut med kvalitetsfilmer och den allmänna anständigheten. The Mule – som sades vara Eastwoods sista film som aktör, var en travesti som var så vilsen och vansinnig att det skulle krävas en mycket, mycket grym människa för att kunna skratta åt vad som blivit av Clint Eastwood.
Även om Gran Torino och Flags Of Our Fathers har en mist sagt ohälsosam fascination för amerikansk chauvinism, och gärna rör sig i ett politiskt territorium som kan ifrågasättas många gånger om, så är det ingenting mot vad som hände då Clintan fick göra film om prickskytten Chris Kyle i American Sniper. Någonstans där så var allt hopp förlorat. Och sedan dess så har allt som Clint Eastwood satt tänderna i befunnit sig mellan idiotiskt och fullkomligt galet.
Attackerar allt och alla
Richard Jewell fortsätter den trenden, och den här gången så samlar Clintan allt han äger och har och går loss i frontal attacker på media, polismyndigheten, Bill Clinton, vapenmotståndare, regeringen… Ja, sådär kan man fortsätta. Clintan skall i alla fall ha beröm för att han inte diskriminerar vad gäller att ärekränka allt och alla, samt förvridna sanningen. Absolut ingen står säker då Eastwood laddar sin stora – och ytterst, imaginära magnum och börjar skjuta efter de han anser bära skulden för allt som är fel i det amerikanska samhället. Att detta är en karl som gick ut och kallade en hel generation för fjollor – för att censurera det en aning, talar för hur fullkomligt tokig Eastwood är i sina politiska och sociala åsikter.
Men den här gaggiga och bittra inställningen, till allt och alla som inte har ett automatgevär hemma i garderoben, eller uppskattar nitiska och desillusionerade säkerhetsvakter, som slår ned hårt på mikroskopiskt triviala överträdelser, är närmast obetydlig då vi ser till vad Clint Eastwood gjort med sin porträttering av journalisten Kathy Scruggs. Oavsett vad sanningen är, beträffande Scruggs karaktär och person, så är detta porträtt inget annat än motbjudande.
I ett slag mot media och pressen, så gör Eastwood Scruggs till en opportunistisk sexgalning som gärna säljer sin kropp emot information och som – dessutom, är fullkomligt inkompetent. Det sätt som Olivia Wilde ramas in på är skandalöst, det spelar ingen roll att filmens manusförfattare har försökt att försvara porträttet, det ursäktar ändå inte hela den sexistiska och kvinnoföraktande attityden som filmen visar upp gentemot karaktären. Detta är sexism av värsta sorten och att detta överhuvudtaget fått passera igenom en manusgrupp skrämmer mig.
Noll empati för dådets offer
Och med tanke på att bombdådet, som är filmens narrativa språngbräda, orsakade ett antal dödsfall och allvarliga skador, så är Eastwoods sympati gentemot offren helt obefintlig. Traumat, oron och den allmänna sorgen efter dådet inkluderas inte. Det känns både känslokallt och cyniskt då det snart står klart att filmen endast är menad som ett sätt för Eastwood att peka med hela handen och leva rövare över faktumet att man kan ifrågasätta hjältedåd.
Egentligen kan tiraden mot Eastwood och filmen fortsätta i evigheter. Många visuella element är så skräckinjagande att jag blir kallsvettig, det finns inga reservationer med att klämma in meddelande som förespråkar terrorism före en alltför okontrollerad stat, och då detta ändå håller på, varför inte klämma in Amerikas konfedererade staters flagga, som är en symbol för allt som är fel med det stora landet i väst. Den enda människa som klarar sig levande ur denna mardröm är Sam Rockwell, som gör en både exakt och karismatisk rolltolkning av advokaten Watson Bryant.
Men förutom den lilla ljuspunkten så är hela Richard Jewell ett svarthål som får mig att tvivla på mänsklighetens fortsatta överlevnad.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2020
Summering: Guy Ritchie gör det igen… Ingen annan regissör kan stoltsera med att vara lika desillusionerad och vilsen. The Gentlemen är fullkomligt värdelös från början till slut.
Att förvandlas till en översittare – som konstant slår ned på en annan människas verk eller gärningar, hör till bland det mest oattraktiva och minst hederliga på vår jord. Att kategoriskt döma ut en människas arbete som helt menlöst, bör därför backas upp med konkreta bevis, som är så pass kraftfulla att en eventuell dom skulle leda till en livstid i filmvärldens fiktiva fängelse – för artister som inte borde ha med filmmediet att göra.
De flesta skapare, eller människor, känner ett mått av skam eller genans då man ser tillbaka på mindre bra episoder genom ens kreativa karriär. Noel Gallagher dömer gärna ut Oasis skivorna Be Here Now och Standing On The Shoulders Of Giants som fullkomligt usla. Sam Raimi har öppet och ärligt fördömt sin prestation med Spider-Man 3.
Men Guy Ritchie trotsar alla normer och mönster… Efter filmer somRevolveroch King Arthur: Legend Of The Sword, så skulle de flesta av oss dra oss undan från samhället, flytta till en öde ö – som ingen kan nå, och – då vi ändå är igång, ändra för – och efternamn, för att distansera sig från de monstruösa som just haft biopremiär. Guy Ritchie har antingen en vilja av stål, eller ett ego som når ända vägen till närmsta solsystem.
Kan inte falla mycket längre ned
Man brukar säga att man inte gå gå längre ned än källaren, att den enda vägen uppåt, är markplanet, eller övervåningen. Men sådana naturlagar gäller inte då Guy Ritchie gör film, efter den obeskrivligt värdelösa King Arthur så fick vi Aladdin, som förvisso blev en finansiell succé, men som för min personliga räkning hör till bland det mest förskräckliga jag sett på en bioduk. Den här enorma framgången har dock lett till en situation som är identisk med faran att mata vilda djur.
Då rovdjur vänjer sig vid att bli matade så försätts dem i en alltför bekväm situation, som stör deras naturliga instinkter, och då väl komforten med mänsklig matning tas bort ur ekvationen, så väntar ett grymt och ibland dödligt uppvaknande. Då Aladdin spelade in över 1 miljard dollar, så har Guy Ritchie givits en kreativa blank check. Detta gör att alla de negativa tendenserna, de idiotiska impulserna och det värdelösa berättandet, återigen stormar in på vita duken med The Gentlemen.
Det finns en ironi i att Colin Farrell, vid ett tillfälle, konkluderar att vissa saker inte kan bli osedda. Hela The Gentlemen är en upplevelse som kommer kräva professionell hjälp och stöd från anhöriga, för att man efteråt skall kunna leva ett drägligt liv.
Dialog från förskolan
Frågan om Ritchie har ett ego eller en obrytbar vilja, besvaras tidigt i filmens ’’dialog’’ – en mer korrekt beskrivning vore malande nonsens. I två timmar så rullar man ut en bombmatta av repliker och kommentarer som har samma IQ som en barnsko storlek. Om det fanns någon distans eller reflexivitet så hade det kanske kunnat vara en ironisk kommentar kring det banala som vilar över filmer som Lock Stock And Two Smoking Barrels eller Snatch.
Men Guy Ritchie är dödligt övertygad om att hans prosa är lika slipad och genomtänkt som den hos August Strindberg eller Samuel Beckett. Och den största verbala innovationen Ritchie bjuder på är en ren besatthet av att trycka in ordet ”%/# mellan varje stavelse. Om detta låter barnsligt, pubertalt och rent banalt, så är det ingeting emot vad som väntar då detta blandas upp med skådespelare som framför dialogen med noll inlevelse.
En katastrof på alla plan
Där filmens manus och berättelse är lika dömt att gå under som Titanic, så förvärras situationen avsevärt av att ensemblen befinner sig någonstans mellan skrattretande och patetisk. Hugh Grant, Charlie Hunnam och Matthew McConaughey, har alla gjort oåterkallelig skada gentemot skådespelarkonsten och sina egna karriärer. The Clowns vore en mer målande och korrekt titel för hela filmen.
Men eländet, terrorn och skräcken slutar inte med det apokalyptiskt ruttna skådespelet. Genom de två längsta timmarna som mänskligheten någonsin sett, så passar Guy Ritchie på att dränka – en redan undermålig film, i sinnessjuka inslag där man vänder upp och ned på allting. Här klämmer man in ett par erbarmligt usla försök till att bryta fjärde väggen, självgod humor och – såklart, mängder av slowmotion. Hela upplevelsen fullkomligt osar av desillusionerat vanvett, jag kan inte påminna mig någon annan filmmakare som är så hundraprocentigt övertygad om att det han gör är både innovativt och häftigt.
Freud skulle skaka i sina skor
Filmens interna psyke är så förvridet, galet och fasansfullt att självaste Sigmund Freud skulle överväga att byta karriär. Guy Ritchie kan iaf finna tröst i att han tagit ett rekord vad gäller att nå den absoluta nollpunkten på rekordtid.
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios 2020
Summering: Simpelt och plastigt men samtidigt härligt obekymrat och anspråkslöst äventyr i den amerikanska vildmarken.
Det är inte frågan om något episkt eller revolutionerande filmskapande i nyversionen av Jack Londons berättelse från 1903. Istället så är det en anakronistisk och alldaglig film, som med viss romantik i ögonen, ser tillbaka på en era då filmmediet var mer enkelspårigt och utan större pretentioner. Om vi kunde sätta filmen i en DeLorean – modifierad utav Doc Brown, så skulle den här versionen av Call Of The Wild kunna tryckas in i repertoaren hos en amerikansk Nickelodeon biograf från tidigt 1900.
Den här prestigelösa och obekymrade attityden till filmskapande är svårt att förarga sig över. The Call Of The Wild, årgång 2020, har inga aspirationer att konkurrera mot de allra vassaste och mest påkostade äventyrs – och actionfilmerna, som erbjuds idag. Att berättandet, skådespelet och den allmänna presentationen knappast kan kategoriseras som utomordentligt, blir därmed inte lika förödande då allting verkar tas med klackspark. Med det sagt är denna lättsamma inställning inte problemfri. Sektionerna innan den påhittiga och drivna hunden Buck möter en grubblande Harrison Ford, känns som en slarvig och tramsig blandning av Beethoven och den anskrämliga Snow Dogs.
Diskmedel i drinken
Hela inledningen är en plågsam prövning utav publikens tålamod. Här vältrar man sig i ett överflöd av unken slapstick och en rosslig – samt ogenerad, berättarröst, signerad Harrison Ford, som är lika trevlig som diskmedel i en martini drink. Faktumet att vår fyrbenta huvudperson är helt digital, blir också alltför uppenbart många gånger om, där pälsen och anatomin många gånger är skrämmande realistisk, så raseras illusionen så fort det förekommer rörelse. Buck rör sig som en rostig robot, något som skapar ett visst obehag som gärna letar sig fram till den så ökända ’’uncanny valley’’.
Filmen använder även en stark ljussättning som varken gör specialeffekterna eller scenografin några större tjänster. Även om foto och iscensättningen är fullt godtagbart så är ljuset så pass starkt och avslöjande att miljöerna känns livlösa och platta. Förutom ett par vackra svep över den amerikanska vildmarken, så vilar det något artificiellt och retuscherat över de sekvenser som utspelar sig i stadsmiljö.
Livlös vildmark
Denna livlöshet verkar också ha drabbat skådespelet som inte kan kategoriseras som något annat än tamt och pliktskyldigt. Harrison Ford må alltid ha en plats i filmvärldens mest exklusiva stjärnhimmel, även om han – bortsett från ett fåtal produktioner, inte har medverkat i något relevant – eller ens kvalitativt, på över två årtionden. Förutom återkomsten som Han Solo, så har Fords skådespel varit genuint oinspirerat.
Insatsen i The Call Of The Wild ändrar inte på den trenden, det är ett evigt grymtande och muttrande som ibland bryts av med lite korthuggen dialog, det är inte tal om någon varm eller kärleksfull relation mellan Buck och Ford. Det är också förvånande att en förmåga som Karen Gillan medverkar så pass hastigt att det räcker med en blinkning för mycket för att missa henne.
Netflix kallar
Men även The Call Of The Wild är ytlig, plastig och lämnar tittaren oberörd, så är dess lättsamma inställning till äventyrsfilmen aningen uppfriskande. Det är lika simpelt och charmerade som en läsk i solen, det svalkar och smakar gott för stunden, även om näringsinnehållet knappast gör kroppen några större tjänster. Återigen kan man fråga sig varför detta inte går raka vägen till valfri streamingtjänst, något som hade passat filmen ofantligt mycket bättre.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020
Summering: Pettson och Findus försökte en gång i tiden baka en pannkakstårta, resan dit var inte lätt. Breaking Surface lånar den berättelsens struktur och vändningar, skillnaden är bara att det kaotiska bakandet är betydligt mer underhållande och innovativt än något i Breaking Surface.
Det krävs inte mycket för att skapa spänning, det har vi sett prov på i 127 Hours och den tragiskt förbisedda Touching The Void. I fallet med Danny Boyles bergklättringsdrama så är det enbart James Franco som, bokstavligt talat, sitter fast mellan sten och ett hårt ställe. Men dessa hör till en minoritet av lyckade exempel inom genren överlevnadsdrama. I filmer som Everest finns det en inneboende problematik, den grundar sig i att det är svårt att, helt och hållet, känna sympati för människor som självmant utsätter sig för en sådan enorm risk, och som i fallet med Everest, dessutom spenderar en smärre förmögenhet för att i slutänden riskera sitt – och andras liv.
Den problematiken lyckades Danny Boyle komma ifrån, detta då han skapade en otäckt intensiv och spännande film, där man helt glömmer bort det faktum att Aron Ralston begick flera dumdristiga misstag; att inte underrätta någon om utflykten, som i slutänden ledde fram till den ökända själv-amputeringen.
Breaking Surface har varken ork – eller disciplin, nog att skapa sympati eller engagemang för sina två huvudpersoner. Den dramatiska bakgrunden, som måste finnas tillhands för att skapa dynamik mellan de olycksdrabbade två systrarna, känns som ett ansträngt bihang. Karaktärsdjupet befinner sig som bäst på samma grunda nivå som barnpoolen i närmsta simhall.
Hallmark under vatten
Sedan följer en kavalkad av Hallmark och dokusåps-klyschor som kastar sig över biopubliken. Man kan beskriva det som att filmen är helt ointresserad av förrätten och det mer näringsrika på menyn, istället är det huvudmålet som är relevant, vilket i det här fallet är själva överlevnadsprocessen. Och även om undervattensfotot utav Eric Börjeson är genomgående kompetent så är filmen helt spänningslös.
Nagelbitandet, ångesten och oron för filmens huvudpersoner, fullkomligt destrueras utav ett manuskript som är lika osannolikt som valfri John Wick-film. Händelseförloppet och den helt absurda mängd banala tillfälligheter gör Breaking Surface närmast komisk. Det hjälper inte heller att karaktärerna verkar drabbats av tillfällig hjärnblödning och agerar som fullkomliga dårar. Den här artificiella problematiken och krystade spänningen blir tillslut så frustrerande att man önskar att syret skulle ta slut inne i biosalongen för att få ett permanent stopp på eländet.
’’Till havs !’’ – Jussi Björling
Filmens struktur är också otäckt lik Sven Nordqvists magnifika Pettson och Findus: Pannkakstårtan, där absurda hinder avlöser det andra och tvingar våra hjältar att komma på galna lösningar. Men där Nordqvist, Pettson och Findus genomför uppdraget, att baka en tårta, med bravur, så faller Breaking Surface platt. Bara den kalabalik som kvarstår då Findus försökt vilseleda den buttra granntjuren, där allting är upp och ned, och Jussi Björling går på högsta volym på grammofonen, summerar vilken katastrof Breaking Surface är.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2020
Summering: Det finns inga ord för det här…
Nej, nej och åter nej ! Det går inte längre, jag ber biobesökare och medmänniskor runt om i världen om ursäkt, men Warner Brothers och DC har gått för långt…
Efter ett bombardemang av unket skräp som Suicide Squad, Aquaman och Batman V Superman, så borde DC och Warner Brothers ha lärt sig en läxa. Även om Joker har hyllats till skyarna och nu står inför möjligheten att vinna multipla Oscars, så står jag fast vid åsikten att filmen är en uppblåst och cynisk smörja som endast hade ihålig prestige som mål.
Todd Phillips demonstrerade en exceptionell nonchalans då han i intervjuer försökte övertyga omvärlden om att det ”episka mästerverket” hade noll koppling till en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. Denna arroganta hybris verkar ha drabbat hela den kreativa avdelningen hos DC. Att ge sig på DC kan tyckas vara lågt, sedan Zack Snyder gav sig i kast med mannen av stål, så har bolaget behövt stå i skuggan av Marvel Studios. Då Justice League försvann i flammor likt Hindenburg så bestämde man att strukturera om och ignorera idén om ett enat universum. Men dessa skandalösa misslyckanden har inte lett till en disciplinerad resning, istället så släppes alla tyglar och koncept, vilket resulterat i ett gäng filmer som har tappat greppet om verkligheten.
Barndomen har grusats
Och det är värt att upprepas… Vi har inte en agenda mot DC ! Jag har berättat historien om och om igen, den värld som Bruce Timm skapade i Batman The Animated Series, är lika personlig och relevant för mig som för över tjugo år sedan. DC har gyllene tillgångar och berättelser som utan problem kan duellera mot konkurrensen. Christopher Nolans
Batman-trilogi var under lång tid den absoluta guldstandarden, inte bara för serietidningsfilmer utan för hela actiongenren.
Men det var då, numera är Batman, Wonder Woman och de andra färgstarka hjältarna från DCs karaktärsgalleri, hållna som gisslan av ett kreativt team som varken bryr sig eller anstränger sig för att leverera film i toppklass. Birds Of Prey är på så sätt en perfekt reflektion av kaoset som råder bakom kulisserna. Det är – återigen, en film som varken skäms eller bryr sig om att de utför en ren avrättning, både vad beträffar konsten att göra bra film, och att adaptera sitt grundmaterial på ett värdigt sätt.
David Ayers Suicide Squad är i största allmänhet sedd som ett bottennapp som saknar motstycke. Att ens tänka tillbaka på eländet som var Jared Leto eller Cara Delevingne, orsakar frossa och sömnproblem. Margot Robbies porträtt av den – i ursprungsversion, underbara Harley Quinn, var inte mycket bättre. Med ett stelt skådespel, överdrivna gester och utan någon som helst naturlig charm, så blev Quinn endast en tjattrande toka som fick fungera som en sexistisk reklampelare med sin minimala klädsel.
Bottnen är inte nådd
Om det fanns någon som helst logik så borde dessa makabra misslyckande ha inneburit att bottnen var nådd. Någonstans måste man inflektionspunkten nås. Men bortsett från att vi slipper sexismen och Jared Letos pajaskonster, så är det endast en mikroskopisk kvalitetsskillnad som skiljer Birds Of Prey ifrån sin gräsliga släkting.
Genom att få bort David Ayer från regissörsposten så borde man vara aningen närmare torra land, men på konststycket så har regissören Cathy Yan lyckats skapa helt nya problem, som gör att den eventuella vägen till försoning, snart är förlorad. Den här gången så har man förvisso avfört de mer övernaturliga elementen såsom Cara Delevingnes horribla magdans och hennes CGI lakejer, istället har man ersatt det med ett narrativ som skriker efter att få imitera Quentin Tarantino, och i synnerhet Pulp Fiction. Det är ett uppbrutet och kaotiskt berättande som spretar åt alla håll och kanter. En kaotisk struktur behöver inte innebära en kaotisk film, Memento och det nämnda Tarantino mästerverk, har visat prov på hur en sporadisk klippning kan skapa dramatisk effekt. Men Birds Of Prey glömmer bort en livsviktig regel, då väl bitarna faller på plats – oavsett om de är i rätt ordning eller inte, så måste de passa, och kännas någorlunda logiska eller begripliga.
Bindgalen tjur
Genom marknadsföringen så har alltifrån producenter och regissör, talat om fördelen med att göra Harley Quinn till filmens berättare, att dennes instabila psyke tillåter att manipulera berättelsen på olika sätt. Det är med andra ord inte helt frånskilt Ryan Reynolds Deadpool, och hur den galna karaktären vänder upp och ned på det mesta. Skillnaden är bara den att de båda Deadpool-filmerna har kompetent regi och en röd tråd som binder ihop alla bisarra och distraherande inslag.
Cathy Yan har överhuvudtaget ingen kontroll. Berättelsen är som en bindgalen tjur som Yan desperat försöker få kontroll över, men tillslut så ger hon upp, filmen verkar därefter ha drabbats av selektiv minnesförlust. Vad detta innebär är att karaktärer – som vi redan mött, introduceras gång på gång, utan att vi får något nytt perspektiv eller insikt. Yan har lånat Tony Scotts överdrivna och övertydliga textmeddelande från Man On Fire och Domino, då Ewan McGregors Roman Sionis/Black Mask introduceras för tredje gången, så kan man undra vad exakt som försiggår. När det också visar sig att själva berättelsen är löjeväckande simpel och enkelspårig, så blir det än mer obegripligt varför Cathy Yan behandlar publiken som en bunt fullkomliga idioter, tilltron till att någon skall kunna hänga med, eller förstå, är densamma som att kollektivtrafiken skall komma i tid.
En björnsax
Men vem behöver en berättelse då man kan passa på att massakrera bedårande och älskvärda karaktärer som Huntress och Black Canary. Jag har inget emot då filmskapare stöper om eller förändrar grundmaterialet, Christopher Nolan tog inte mycket i hänsyn, då det kom till serietidningar eller tidigare versioner för sin tripp till Gotham City, men förändringarna som görs måste fungera i sin kontext. I den meningen så är varenda nytillkommen karaktär ett haveri utan dess like.
Jurnee Smollett-Bell och Rosie Perez duellerar båda om årets utmärkelse vad gäller livlöst skådespeleri, Ella Jay Basco sätts i en björnsax då hennes Cassandra Cain är lika spännande som den kommande skattedeklarationen. Och sedan så har vi stackars Ewan McGregor, vars Roman Sionis befinner sig på samma nivå som Charles Ingvar Jönsson då det kommer hotfullhet. Margot Robbie trycker i sin tur på repeat-knappen och gör en kopia av sin tolkning från Suicide Squad, vilket innebär att Harley Quinn är precis lika charmlös, plastig och enerverande som förut. Mary Elizabeth Winstead har inte heller vunnit det imaginära skådespelarlotteriet, men hennes Huntress är så pass nedtonad och marginaliserad att det är svårt att ifrågasätta själva skådespelet. Den enda minnesvärda karaktären är hyenan Bruce…
Våld, cynism och usel action
Där majoriteten av agerandet kan få den mest härdade att bli mörkrädd, så kan det vara dags att utförda klass 3-varning vad gäller filmens ton, attityd och sinnessjuka cynism. Med sin barnförbjudna åldersgräns så tar Birds Of Prey och spär på med allt man kan tänka sig vad beträffar våld, blod och groteska vyer. Det är sällan som jag använder ordet, men det här tangerar många gånger att vara kylig våldspornografi, där man endast testar gränserna för saks skull. Där Deadpool åtminstone genomförde sina massakrer med en spjuveraktig skämtsamhet, så vilar det något riktigt ondskefullt och utstuderat över det våld vi ser i Birds Of Prey. Och då filmen inte har någon som helst humor, intelligens eller skärpa, så blir dessa orgier i våld till smaklösheten personifierad.
Detta för oss in på filmens actionsekvenser som når så lågt att jag kan känna värmen från jordens kärna. I en kavalkad av överdriven koreografi och medeltida användare av slowmotion så har Cathy Yan skapat några av de mest tröttsamma scenerna jag sett sedan Terrence Malick blev besatt av närbilder på böngroddar och dåligt renderade digitala dinosaurier. Och då allting – tack och lov, tar slut, så kan man fråga sig vad nästan två timmar har ägnats till.
Aspirin och tårar
Genom litervis med blod, bedrövligt berättade och steriliserat skådespel, så återstår en film som liknar ett arkitektoniskt monster som satts ihop med motorsåg och båtlaster med Karlsons klister. Filmen som ville komma som en rovfågel och snabbt ta sitt byte visar sig vara sönderfallen fågelholk som inte ens en desperat gråsparv skulle ta sin tillflykt i. Då jag väl tagit mig hem och svalt ett par aspirin och bäddat ned mig, så sträcker jag mig efter ett antal serietidningar och den mästerliga Batman The Animated Series, och gråter en skvätt över att detta horribla skräp är vad som blivit av karaktärer och berättelser som hör hemma på den narrativa olympen.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Årets – och det nya årtiondets, första tävling är här. Vi har ett antal exemplar av Joker på Blu Ray som vi tävlar ut denna gång. För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar in svaret samt er adress till vår email. Tävlingen avslutas den 14/2 och vinnarna kontakts per email.
Fråga Från 2002-2003 publicerades en av de mest älskade och omtalade Batman-berättelserna någonsin, självfallet medverkade även Joker i denna, vad hette serien och de två huvudmännen – författare och artist ?
Dsiken innehåller – förutom filmen, följande Extramaterial Blu-ray & 4K UHD The Making Of: A Behind-the-Scenes • Look at the Creation of the Film • Joaquin Phoenix Alternate Takes • Costume Tests and More!
Joker släpps på DVD, Blu-ray, Blu-ray Steelbook & 4K UHD 10/2
Tiger Film 