Star Wars: The Last Jedi Funderingar

Publicerad den 26 juli, 2017 av bosstime55

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) . Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser.

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen, något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.

Dunkirk Recension

Publicerad den 19 juli, 2017 av bosstime55

Starten är trevande och lite förvirrad. Christopher Nolan försöker flyga för nära solen med ett något för krävande intro. Men Dunkirk är en arbetsseger som bara blir bättre och bättre ju längre den pågår. Det är en lågmäld, bitvis obehaglig och alltid gastkramande upplevelse.

Hur riskabelt det än är att jämföra nutida personer med historiska, så är likheterna mellan Christopher Nolan och Stanley Kubrick så slående att denna mycket laddade jämförelse måste användas. Både regissörerna har rört sig genom genres och miljöer på ett närmast kameleontliknande vis.

Deras filmer genomsyras av en oerhörd teknisk kompetens, Nolan må ha gjort tre Batman filmer, men i övrigt har filmernas identitet alltid varit dynamiska och egensinniga. Det finns inte många likheter mellan Nolans genombrott Memento och rivaliteten mellan två trollkarlar i The Prestige.

Nolans tidigare film Interstellar var dock en seg historia som aldrig ville lyfta eller ge med sig. Samlingen platta och färglösa aktörer kan nog ha varit rekordstort, Anne Hathaways plågsamt patetiska monolog om kärlek och ”peace and love”, kan utan tvekan utnämnas som en framtida klassiker för exempel på kasst skådespel och dialog.

Inte blev det bättre av att storyn lade sig raklång i sängen och tog ett par stora bloss av något högst olagligt preparat. Slutet får mig att önska att jag kunde slå en signal till Leonardo DiCaprios karaktär från Inception för att be honom utföra en minnesradering. Släng också på Matt Damons bortkomna skådespel och en olidligt lång speltid, så var min personliga upplevelse minst sagt undermålig.

Men förutom detta flagranta snedsteg så står Nolan bakom flera av vår tids häftigaste filmupplevelser. Inception i synenheten går inte att hylla tillräckligt och The Dark Knight behöver knappast mer hysteriska lovord.

Nu tar Nolan och sadlar om, backar klockan till det andra världskriget och striden/efterspelet vid den franska stranden Dunkirk. Och visst är det en enorm resning från sömngången i Interstellar.

Ihärdig tjurighet

En stor del av förhandssnacket har varit kring Nolans ihärdighet att fotografera helt analogt i 70mm format.

Nolans attityd till flera moderna filmiska tekniker kan ofta framstå högmodiga och ibland till och med obehagligt arroganta. För den som har sett dokumentären Side By Side känner nog igen delar av beskrivningen. Där sitter Nolan och hans före detta fotograf Wally Pfister (en karl som utan problem sågade fotografen Seamus McGarveys arbete på The Avengers, för att senare regissera kalkonfarmen Transcendence) och låter som två dryga studenter som fått för sig att världen går att spegla i konst och att pergament och gåspenna är mångfaldigt bättre än en laptop.

Man kunde ha önskat att Nolan inte skulle ställa sig i dessa polariserade positionerna, där han på samma krampaktiga sätt som författaren Christopher Hitchens (i den artikel där han påpekade att kvinnor saknade humor), surt och icke tolerant håller fast vid en ståndpunkt som definitivt kan diskuteras (eller avfärdas som i fallet med Hitchens) istället för att aggressivt angripas.

Nu kommer åtminstone handlingarna för de tomma orden. Jag kan inte vittna om hur Dunkirk kommer te sig på icke 70mm utrustade biografer. Men upplevelsen på Rigoletto i Stockholm känns som en återgång till gamla filmupplevelser från barndomen – ja, till och med en relativt ung filmtittare som jag själv minns tex hur Sagan Om Ringen såg ut på icke digitala projektorer. Bilden är filmiskt matt utan något som helst tecken av övermättade färger samtidigt som den är silkeslen och helt enkelt ’’naturlig’’.

Autentisk

Där Steven Spielberg nyttjade en stilisering i och med Rädda Menige Ryan, så väljer Nolan att nyttja estetiken till att förflytta oss rakt in i scenerna. Detta är en genuint tredimensionell bild som slår allt vad dyra plastglasögon skryter om när det kommer till intensiva upplevelser. Det har gjorts många försök att placera tittaren i en specifik tidsperiod, Michael Mann gjorde ett katastrofalt jobb med Public Enemies som liknade en hemvideo från tidigt 90-tal. Dunkirk känns alltid autentisk, men samtidigt behöver Nolan aldrig försöka simulera känslan att vi beskådar en dokumentär. Det är filmiskt med en perfekt mängd realistiska element som skapar en atmosfär som jag inte kan påminna mig ha sett i någon tidigare krigsfilm.

Nolans uttalande om att detta är ’’Virtual Reality’’ utan apparaturen, är väldigt överdrivet, men närvarande och fängslande är det ut i fingerspetsarna.

Det finns flera klaustrofobiska stunder då kameran är placerad mitt i kaoset, dessa delar kommer säkerligen få många att behöva ta ett djupandetag.

Intim, stor och mäktig

Men det mest slående med Dunkirk är hur intim filmen känns. De stora sekvenserna består av närbilder och effektivt användande av ljud, volymen är oerhörd, trycket förödande för känsliga öron och intensiteten är ställd på maxinställningen. Nolan visar upp ett stort mod i att hålla filmen så pass återhållsam. Här finns inga sentimentala avsked, teatrala tal eller ens en ambitionen att bli en hjälte. Allt som betyder något är överlevnad ett par minuter till, det ekar på så vis också av författaren Ron Kovics roman Född Den Fjärde Juli där unga män bryts ned och där deras patriotism ifrågasätts.

Med det sagt så finns det såklart scener som är lika stora som en pansarkryssare. Sekvenserna som tar sin plats i luften med Spitfire plan och en iskall Tom Hardy som pilot, är utan tvekan de häftigaste flygbataljerna någonsin. Klippningen och Hoyte van Hoytemas foto gör – vad som kunde kännas pliktskyldigt, till ett helt nervpirrande spektakel. Hans Zimmers – som alltid, intensiva soundtrack simulerar klockor som slår och svett som rinner ned för ansiktet, det är snarare ännu ett lager av ljud i samma härrad som explosionerna eller skriken, kontra musik.

Det finns inte en enda sekvens i filmen som på något sätt kompromissar kring iden att hålla publiken i ett järngrepp. Nolan har tagit i från tårna, detta genom att filma mycket på plats i Dunkirk, man har till och med varit så järv att man låtit riktiga Spitfire plan flyga över statister och skådespelare, detta i scener som ibland bara varar i sekunder. Att det är skrämmande ambitiöst råder det inget tvivel om.

Vimsig start

Så med alla dessa lyriska uttalanden borde väl det mesta vara upplagt för ett superbetyg ? Tyvärr så haltar Dunkirk rejält den första timmen. Nolan verkar ha satt aspirerat till lite för höga måla även för en regissör i hans kaliber. Det tangerar att likna Terrence Malicks Den Tunna Röda Linjen, med stora delar som saknar dialog och där bilderna istället får tala sitt tydliga språk. För det mesta är det acceptabelt, men det nyttjas för länge och vissa scener närmar sig att kännas pretentiösa.

I inledningen används också ett uppbräckt berättande som skapar problem i tempot. Och tillskillnad mot Memento där berättande var briljant och slugt, känns det denna gång onödigt och ibland till och med destruktivt. Karaktärernas anonyma framtoning skapar också ett mindre kaos.

Skådespelet är det inget fel på, men det finns tydliga skillnader i kvalitén. Jag kan faktiskt tolerera One Direction sångaren Harry Styles, men flera gånger där vi följer den yngre samling soldater, hade det behövts klart starkare personligheter. Fionn Whitehead och Damien Bonnard är så befriade från någon som helst personlighet att vi lika gärna hade kunnat ersätta dem med ett par valfria statister.

Detta kunde ha fördärvat hela filmen, men Nolan har faktiskt gjort ännu ett udda och spännande val. Dunkirk är inte en film om individen utan om händelsen samt alla dess olika faser. Genom att låta karaktärerna redan vara formade och luttrade, så känns hela filmen som en tredje akt, något som passar perfekt. Det är som en sorgsen epilog där flaggviftande och egon sedan länge dränkts i blod och kulor.

Genialt slut

Men tillslut faller alla bitarna på plats. Slutspurten är inget annat än genial, här samlar man all energi till ett starkt slag i magen. Från att ha börjat i uppförsbacke blir det rena rama Stenmark-loppet nedåt. Nolan kränger och manövrerar hela filmen som en mästare, det makalösa hantverket lyser upp som solen. Allting blir som en elektromagnet som drar tittaren till sig. Man slår på en turbomotor och absolut ingeting står i vägen för denna farkost som tar sig fram över berg och slätter.

Dunkirk är långt ifrån att nå samma höjder som Nolans bästa verk, men i jämförelse med majoriteten av nuvarande biorepertoar med strandpoliser och mumier, så är det superbt och delvis helt unikt.

Betyg 8/10

Bäst: Hantverket, modet att ge filmen en så stor dos melankoli och såklart slutspurten.

Sämst: Den alldeles för röriga starten.

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

Publicerad den 15 juli, 2017 av bosstime55

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2.

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ?

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert. Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar

Sunday Bloody Sunday 9/10

Vilken start ! 14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?

War For The Planet Of The Apes Recension

Publicerad den 15 juli, 2017 av bosstime55

Det är en smula fel dimensionerat. Regissören Matt Reeves skapar en viss övervikt av något för platt dramatik och utdragna sekvenser. Och jag tror bestämt att lite av den bombastiska naturen som återfinns i början istället borde ha placerats mot filmens slut. Men med världens vassaste specialeffekter och en som alltid enastående Andy Serkis i rollen som Caesar, så är det svårt att mellan varven bli mycket imponerad.

Nyversionen av Apornas Planet har varit en intressant saga som började för sex år sedan. Rise Of The Planet Of The Apes såg på förhand ut att enbart landa i det oinspirerade remaketräsket. Men filmen blev en framgång hos både besökare och kritiker. Uppföljaren fortsatte att bygga upp ett nyare och mer aktuellt scenario, där man nu vågade låta Serkis och hans följeslagare av gorillor och orangutanger spela en större roll än Jason Clarkes mänskliga diplomatiske medlare.

Dawn Of The Planet Of The Apes var en klart bättre film med en stadigare grund som Reeves tillförde i och med sin regi. I min mening har filmerna varit bra men aldrig fantastiska. Denna ”förmodade” finalen är dock den bästa i serien, och ett skinande exempel på varför Andy Serkis är värd att tituleras som en av filmhistoriens viktigaste personer.

Matt Reeves har tittat på vad som fungerar – aporna. Denna gång har effektmakarna på Weta Digital återigen skapat karaktärer som är skrämmande fulla av liv och uttryck. Detta är mer eller mindre en perfekt fotorealistisk representation av våra evolutionära släktingar. Hur Weta animerar hår och texturer är inte av denna världen. Självklart har studion tagit vissa anatomiska friheter, men det enbart för att förhöja publikens emotionella koppling.

All hail Caesar

Och mitt i dessa tekniska under står som alltid den fantastiska Andy Serkis. Jag tar tillfället i akt och predikar – att vi alla nu kan enas om att förnekare av Serkis talang, kan gå och hitta en annan strid att utkämpa. En sådan batalj är lika förlorad som Napoleons invasion av Ryssland. Serkis är förutom att vara en talangfull aktör, också en av de mest ödmjuka och sympatiska människor jag har haft nöjet att träffa. Jag är medveten om att detta uttalande kan ses som jävigt och alltför subjektivt. Men i bransch där vidriga människor går över kroppar för att nå skrattretande exhibitionistiska framgångar, så är det väl värt att framhålla att ’’good guys’’ faktiskt kan vinna.

Utan Serkis hade filmmediets tekniska utveckling inte sett ut som den gör idag. Serkis tas idag in för att konsultera och assistera i mycket av det motion capture arbete som görs på gigantiska produktioner som Marvels The Avengers och Star Wars.

Caesar har nog aldrig haft en sådan närvaro som den här gången, han är äldre och mer bevandrad i svek och fördomar. Ansiktsmimiken Serkis utför är inget annat än genialt. Att helt och hållet lyckas sälja denna illusion genom så subtila och enkla medel, är bara det värt pengarna.

Matt Reeves vågar också låta mycket av filmen vara helt utan dialog, ett mycket djärvt val. Faktum är att när vi väl får mänsklig dialog, känns den något stel och krystad.

Monkey business

Den största mödan läggs på filmens karaktärer och de strapatser de tvingas gå igenom. Detta är i grunden fortfarande en äventyrsfilm med klyftiga apor. Men med sitt förtrollande hantverk blir även de mer lågmälda scenerna spännande och intressanta. Fotot måste framhålls som helt eminent, ibland förs jag tillbaka i samma trans som då Leonardo DiCaprio rullade runt i snön i The Revenant.

Från start fram till filmens mitt utför man en god balansgång mellan adrenalin och personer/apor som vi lärt känna väl genom de föregående filmerna. Reeves lyckas till och med injicera lite välbehövlig humor via Steve Zahns virriga men sympatiska apa.

Trött mot slutet

Men när filmen väl börjar närma sig slutet, så börjar ganska allvarliga problem framträda. Tempot sänks till en alldeles för låg nivå, där mycket enbart känns utdraget och tomt. Längden på 140 minuter är också alldeles för mycket. Det är som att Reeves fått instruktioner om att fylla ut en väldigt specifik speltid. En ganska stor dos av instabil sentimentalitet serveras också minst en gång för mycket.

Det är synd att orken tar slut precis innan finalen, man tar ett stort andetag men det kulminerar inte i något speciellt. Slutet saknar tillräckligt med hästkrafter för att verkligen dra hem hela lasten över mållinjen.

Woody Harrelsons despotiske befälhavare får inte heller tillräckligt med utrymme. Det mesta av tiden ägans åt Caesar och hans följe. Harrelsons karaktär är bitvis intressant i sin mani och tvångsföreställningar, men den allt känns för skissartat.

Matt Reeves har skurit bort mycket av barlasten från tidigare filmer. Att se Andy Serkis styra hela skutan genom både grunt vatten och klippor, är en upplevelse som aldrig känns förlegad. Allt är också paketerat i ett mycket snyggt paket. Om bara slutet hade justerats hade vi utan problem kunnat kröna detta till den bästa filmen i serien samt en av 2017 års bästa filmer.

Betyg 7/10

Bäst: Andy Serkis, specialeffekterna och den första halvan.

Sämst: Den klena finalen, något mer kraftfullt hade vi väl kunnat få ?

Spider-Man: Homecoming Premiär Utställningen 05-07-2017

Publicerad den 6 juli, 2017 av bosstime55

Och så var ännu en premiär avklarad på Filmstaden Täby. Detta var utan tvekan den bästa hittills. Att nå det slutgiltiga målet hade sina hinder på vägen. Det är alltid lika exalterande att se de glada minerna och de unga besökarnas stora ögon.

Vi kommer fortsätta göra dessa evenemang och vi vill gärna höra vad ni skulle vilja se mer eller mindre av ?

Kommande evenemang kommer vara för premiären av Justice League den 17 november och såklart Star Wars: The Last Jedi den 13 december. Dessa datum är enbart preliminära då man aldrig vet om saker och ting kan flyttas om av filmbolagen.

The Last Jedi evenemanget kommer vara något mycket annorlunda mot tidigare. Vid kan även flagga för att vi har något ganska stort på gång inför premiären av Avengers: Infinity War nästa år.

Jag vill slutligen tacka hela personalstyrkan på Täby bion som alltid är lika trevliga och entusiastiska kring våra arrangemang. Utan er hade detta inte gått att genomföra. Speciellt tack till Elliot som är hela skälet till att vi ens kunde inleda denna ’’epok’’ för Tiger Film.

Stort tack till alla som hjälpte till med packning och andra installationer. Ni vet vilka ni är !

Och slutligen, ett enormt tack till er i publiken som var helt eminenta genom er vänlighet och nyfikenhet. Vi lovar att bara göra dessa tillställningar bättre och bättre.

Vi ses om några månader !

Hör av er på stromsonab@gmail.com med frågor eller åsikter !

Spider-Man: Homecoming Recension

Publicerad den 2 juli, 2017 av bosstime55

Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.

Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.

Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.

Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.

Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.

Sedan kom del tre…

Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.

Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.

Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…

Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.

Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.

Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.

Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.

Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland

Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.

Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.

Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.

Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.

Ensemble med nytt perspektiv

Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.

Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.

’’Jättekul’’ sade gamen

Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.

Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.

Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.

Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.

Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.

Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.

Varm och godhjärtad

Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.

Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.

Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.

Betyg 10/10

Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.

Sämst: Vad för något ?

Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?

Tiger Film

Est. 2015

Månadsarkiv: juli 2017