Följande uttalande är en klyscha, men faktumet att Stockholm Comic Con fortfarande kan samla entusiaster från hela Sverige är något av ett mirakel. Årets besökssiffra på 28 000 besökare är nästan obegripligt med tanke på det rådande världsläget. Mässan har sannerligen inte haft en spikrak resa mot stratosfären sedan den började 2010, då med namnet Gamex. Vissa omgångar har stuckit ut mer än andra. Det fortsatta bortfallet, vad gäller stora utställare, är alarmerande.
Att årgång 2022 känns mager, till och med i jämförelse med fjolårets mässa, är dock föga förvånande. Världen befinner sig just nu i en ekonomisk knipa. Ett läge Skandinavien inte behövt uppleva på årtionden. Katastrofal inflation och mardrömslika elpriser har ruinerat hushållsekonomin. Den ’’lyxkonsumtion’’ som associeras med Comic Con är inte att tänka på för majoriteten av hushållen.
Stockholm Comic Con är i grund och botten en konsumentmässa, avsedd för de stora massorna. Fokus ligger på tillgänglighet, inte en specifik nisch. Detta gör att det konjunkturs-bundna utställarna hamlat i en björnsax. Försäljningen av produkter, som inte kan kategoriseras som läskedrycker eller kanderade äpplen, var påtagligt dämpad. Ett par oväntat tomma gångar och avsevärt färre utställare per kvadratmeter blev en otäck påminnelse att inte ens en populärkulturens eskapism är säker från den grå och bittra verkligheten.
Överlag är det svårt att se hur mässan någonsin kan toppa versionen från 2019. En årgång som går till historien med några av de bästa utställarna som befunnit sig på svensk mark. Men det innan COVID-19 och konflikten i Ukraina, vad som nu väntar är en långsam men bestämd comeback, inte bara för Comic Con utan samhället.
Denna upplaga kändes många gånger om som ett rent anime-konvent. Antalet cosplayers från serier som Attack On Titan och fenomen Spy X Family var åtskilliga. Star Wars, Marvel och DC verkade för första gången inte stå i rampljuset på mässan. Comic Con är en plats ämnad för ett potpurri av olika intressen, och det är bladningen som gör eventet så tillfredsställande. Därför kan jag tycka att det är synd att en kategori – så uppenbart, dominerar även om jag under de senaste åren blivit ett stort fan av en rad animeserier. Brädspel och digitala spel är också saknade, även om Sci-Fi Bokhandeln gjorde ett tappert försök tillsammans med den europeiska brädspelsdistributören Asmodee är detta en sektor som förblir alltför marginaliserad. De omtalat höga priserna för utställare börjar nu få allvarliga konsekvenser. Webhallen, Comics Heaven, House Of Heroes och Alphaspel lyser med sin frånvaro, alla aktörer som skänker mässan en gedigen ryggrad. Comics Heaven och House Of Heroes gjorde dock ett tappert försök med ett eget evenemang samma lördag, men deras icke närvaro på mässgolvet var uppenbar.
Som statysamlare var det bokstavligt talat kolsvart. Förutom en mycket liten närvaro från Lost In Collectibles i samarbete med Seriemagasinet fanns det knappt en enda produkt från tillverkare som Sideshow eller ens Hot Toys. Gången då XM Studios distributören GHeroes gästade med ett bås utan dess like känns långt borta. Att sälja statyer – för tiotusentals kronor, i massor är i det närmaste en ren omöjlighet på ett event som riktar sig åt barnfamiljer och nyutexaminerade nördar som är på väg att träda in i denna livslånga passion. Men att ha möjligheten att se produkter med ett sällan skådat artisteri var för mig en viktig del att bli frälst. Det stora, galna och extravaganta måste få vara tillgängligt för de stora massorna att åtminstone beskåda. Uppståndelsen kring vansinnes pjäser som XM Studios Hulk Transformation är något av ett skådespel.
I bristen på utställare verkade mässan ha bestämt sig för att tömma besparingarna för att locka hit den – hittills, mest imponerande gästlistan som mässan kunnat stoltsera med. Milly Alcock, Fabien Frankel och Graham McTavish kändes som helt korrekta valt med tanke på uppståndelsen kring House Of The Dragon. Men att mässan, efter år av misslyckanden, med återkommande avbokningar, äntligen lyckades säkra en riktig storstjärna, måste ses som en smärre bragd. James McAvoy må ha kommenderat den dyraste prislappen för en autograf på svensk mark, 900 kronor, men att mässan lyckades undvika att en enda gäst avbokade måste ses som historiskt.
I övrigt var traditionernas makt stark. Även om de inbjudna serietecknarna inte har den traditionella stjärnglansen som McAvoy eller Alcock är de mässans sanna själ och hjärta. För egen räkning blev mötet med Brian Stelfreeze, mannen som är som mest känd för sina Black Panther illustrationer, det mest minnesvärda. En kort fråga om författaren Ta-Nehisi Coates leder snart in i en lång och härlig utläggning. Stelfreeze talar förundrat och varsamt om samarbetet med en av världens mest omtalade författare.
Det är stunder som dessa då Comic Con är som bäst, mötet mellan fans och kreatörer där vi får en inblick i den kreativa processen. Då lyfts den allmänna diskussionen från att att handla om det traditionellt binära bra eller dåligt, till att bli något avsevärt mer nyanserat och moget.
Men det är fortfarande besökarna, ambitiösa cosplayers och kollektivet som gör Comic Con till en upplevelse. Artist Alley med alla talangfulla och aspirerande förmågor borde också byggas ut och husera än mer artister. För det är här som man kan dricka sig full på entusiasm, ohämmad passion och totalt fördomsfrihet. Även om fanbaser på internet gärna bedriver aktivt krig är Comic Con den plats som påminner att oavsett om någon föredrar Batman framför Iron Man eller Attack On Titan framför Dragon Ball, sluter vi oss samman i stunder som dessa.
Inom politiken talas det om att vi har fler likheter än olikheter, med tanke på det politiska världsläget och en alltmer mjukande attityd till fascism, våld och xenofobi kan man sannerligen undra om det är ett uttryck värt att upprepas, på Comic Con är det dock sant. Här kan fans, entusiaster och nyfikna spendera tid tillsammans utan att inleda imbecilla debatter som dominerar internet. Jag är inte för regression men Comic Con blir en plats där barnasinnet kan aktiveras. Ett sinnesstadium där vi tillåts vara naiva och existera utan att bry sig om gapiga och vulgära rasister som lägger fram skrattretande ’’vetenskapliga’’ utläggningar om att sjöjungfrur inte kan han en mörk hudfärg.
Likt förra årets upplaga är det bara att vara tacksam för att vi överhuvudtaget kan ha en mässa som försöker att leva upp till de utländska motsvarigheterna. Med tanke på att den svenska konkurrenten Sci-Fi Mässan, fortfarande inte kan annonsera datum för nästa event, och forsätter att bjuda på en tröttsam bazaar av alltför få kvalitetsförsäljare är detta, även i denna marginaliserade form, ljusår bättre.
Tiger Film 