Halloween Kills Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2021

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Summering: Det evighetslånga blodbadet blir snabbt lika tröttsamt som bus eller godis på allhelgona. 

Halloween från 1978 står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag upplevt. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades John Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att vara glad över. Och Halloween Kills är inte filmen som bryter trenden vad gäller miserabla Halloween-uppföljare. Det är en fortsatt hjärndöd och ihålig mordmaskin som varken tillfredsställer den unga publiken eller de numera luttrade fansen.

Precis som den ursprungliga uppföljaren från 1981 så utspelar sig Halloween Kills minuterna efter slutet på den första filmen. Idén med en direkt uppföljare är i sig inte fel, men eftersom samtliga karaktärer och händelser från tre år sedan – minus Jamie Lee Curtis, är lika minnesvärda som regniga dagar så är det omöjligt att följa med i referenserna. Inte blir det bättre av att man gör direkta kopplingar till flera sidokaraktärer från originalfilmen. Dessa inslag känns överhuvudtaget inte naturliga eller genomtänkta, det blir endast till ointressanta efterkonstruktioner som snart leder till förvirring.     

Förutom det välgjorda introt som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat.

De tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmattningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt, tillslut blir flödet av blod och kroppsvätskor så pass överdrivet att det är svårt att överhuvudtaget bry sig. Stunderna av genuint paralyserande skräck är nu reducerade till ett fåtal ’’hoppa-runt hörnet’’-moment som är lika förutsägbara som en tidtabell för valfri buss.     

Halloween Kills verkar också vara förvirrad vad gäller sitt mer substantiella innehåll. Mellan avrättningarna och blodbadet så försöker filmen att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer. Karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Trots ett par nytillskott som Anthony Michael Hall så är skådespelet mestadels bedrövligt, Andi Matichak och Judy Greer skriker och gråter så pass mycket att man kan undra om de försöker imitera de flickor som grät och skrek då Beatles framträdde på Shea Stadium i New York. Trots att Halloween Kills önskar vara modern och aktuell så är flera porträtteringar av minoritetskaraktärer chockerande stereotypa, dessa generaliseringar är också betydligt otäckare än någon annat i filmen. Och efter att Michael Myers har avrättat fler människor än Kristian II så lämnas publiken med ett fasansfullt cliffhanger-slut som svider mer än en kökskniv i buken.      

Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost, tyvärr så måste vi vänta tills eftertexterna innan vi får höra Tobias Forge och hans melodiska monsterrock. 

Hela Halloween Kills är ett dödstråkigt slakthus som är helt befriat från finess eller uppfinningsrikedom. Michael Myers sköts och föll ned från en övervåning för 40 år sedan, sedan försvann han in i mörkret flåsandes och arg, för sin egen och vår skull borde han  stannat där för alltid.  

Betyg 2/10 

The Last Duel Recension 

All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Ridley Scott kör fast i en seg gyttja där slarvig regi och stelt skådespel förtar de goda ambitionerna.

Under sin långa karriär som regissör har Ridley Scott gjort ett antal filmer som har en given plats i filmhistorien. Exempel på dessa mästerverk är bland annat Alien, Blade Runner och Gladiator. Många regissörer göra upp ett avtal med djävulen för att få stoltsera med endast en av dessa filmer på sitt CV. Men under hela sitt verksamma yrkesliv så kan Scott – som bäst, sammanfattas som ojämn. Mellan dessa filmpärlor så återfinner vi groteskt skräp som A Good Year och Prometheus

Den går gången så väljer Scott att studera kvinnors utsatthet med ett historiskt perspektiv. The Last Duel innehåller flera paralleller till #MeToo där korrupta män drivna av egoism och fåfänga, utnyttjar och förgriper sig på kvinnor som om de endast vore själlösa objekt. Att skapa en allegori i arkaisk miljö är konceptuellt intressant men The Last Duel kör fast i en seg gyttja där slarvig regi, stelt skådespel och oförlåtligt dåligt berättande förtar de goda ambitionerna. 

The Last Duel väljer bort action och fokuserar istället på en rad intriger. Förutom ett par stunder av brutalt våld, där blankslipade vapen genomborrar kroppar, så är detta långt ifrån något pulserande äventyr. I mångt och mycket så är The Last Duel ett medeltida rättegångsdrama där Scott – i bästa Rashomon-anda, delar upp sitt berättande i tre olika kapitel perspektiv som sakta men säkert kopplar samman händelseförloppet. Jag är personligen svag för juridik på film och med välskriven dialog så kan det vara obegripligt spännande. Men när vi har att göra med ett karaktärsgalleri som är lika spännande som en lövhög så blir de olika turerna och utsagorna bedövande tråkiga. Scott har aldrig varit vass vad gäller personregi men i The Last Duel så når den rekordlåg nivå. Trots att filmenutspelar sig i Frankrike så har Scott ignorerat att skapa en universal dialekt, detta innebär ett virrvarr av amerikanska, brittiska och franska-accenter som känns lika bisarat som en stridsvagn på ett medeltida slagfält. Att dessa bisarra accenter är som en nagel i ögat tydliggör The Last Duel och dess problem med att fängsla sin publik. Ingen opponerade sig emot att hela ensemblen i HBOs Chernobyl talade brittisk engelska istället för ryska. Chernobyl var så pass intensiv, suggestiv och medryckande att detta kreativa beslut aldrig blev till ett hinder. Men så fort Matt Damon eller Adam Driver öppnar munnen så väntar de mest obekväma film-accenterna sedan David Finchers svengelska. Om nu bara prosan hade varit i klass med Ibsen så hade dessa lingvistiska problem varit lappri. Men det som verbaliseras är faktiskt värre en accenterna, många gånger blir det till ett skamligt navelskådande där ensemblen tvingas att vända ut och in på sig själva för att framföra dialogen. Begreppet stelt skådespel får en helt ny betydelse då Damon och Driver – som båda är kompetenta aktörer, ser ut att vilja kasta sig utför ett stup för att undkomma obehaget. Även bagatellartade sekvenser blir så pass sammanbitna och stelfrusna att skådespelarnas tänder ser ut att vara på väg att explodera. 

Dessutom tar det evigheter innan Scott når fram till filmens kärna. Om TV3-programmet Grannfejden med Robert Aschberg hade utspelat sig under medeltidsveckan i Visby så hade den varit oskiljaktig från The Last Duel. Istället för att gå raka vägen till den centrala konflikten så får publiken stirra sig blind på kartor och tomtgränser, där landägare gnäller och klagar om kvadratmetrar. Då vi når fram till den centrala konflikten så är tittaren så pass dränerad och sömnig att det är svårt att bry sig. 

Om någon skulle våga sig på anteckna antalet felsteg på vägen mot klimax så skulle den svenska lagboken framstå som ett skillingtryck i jämförelse. Oavsett om det är Ben Afflecks skrattretande försupna adelsman, eller den tafatta slutstriden så är allting ett utdraget mähä. Scotts tolkning av 1300-talets Frankrike visar sig också vara misstänkt lik George R.R Martins fantasivärld Westeros. Med ett blått filter och pälsklädd ensemble så kan man undra om detta inte är ett förlorat auditionband för Game Of Thrones.

Inte ens de olika berättarperspektiven utnyttjas till fullo eftersom Scott undanhåller information och manipulerar berättelsen på sämsta tänkbara sätt. Det hela blir en narrativ gröt som är omöjlig att ta till sig. Det enda som kan lyftas fram som positiv är filmens final  då rättegångsdramatiken får stå i centrum. Även om publiken inte har någon som helst relation till karaktärerna eller berättelsen så lyckas Scott återfå fokus och skapa dramatik som inte känns helt artificiell. 

The Last Duel är en obekväm och fånigt teatral upplevelse som – tyvärr, börja indikera att Scott borde påskynda sin pensionen från filmskapandet.     

Betyg 4/10 

No Time To Die Recension 

All images courtesy and copyright of Universal Studios, MGM& EON 2021

Summering: No Time To Die lyckas tyvärr inte vara Bond-filmens motsvarighet till Avengers Endgame, det är en alltför överfylld och långdragen historia för att någon gång kunna kallas genialisk, men trots det så finns det tillräckligt med höjdpunkter och strålande action för att uppväga de många problemen. 

Efter en försening på mer än ett och ett halvt år så har den tjugofemte filmen om Storbritanniens mest älskade spion äntligen fått premiär. Ingen film är konstruerad att utstå en evighetslång marknadsföringskampanj, det finns goda skäl att filmbolag är oerhört försiktiga med att släppa trailers eller ens stillbilder innan en film, en alltför närgången och utdragen PR-kampanj kan tillslut leda till ointresse från allmänheten, se bara till de TV-spel som cirkulerat i flertal år utan släppdatum och där mängden marknadsföring gjort konsumenten mätt på produkten långt innan släppdatum. No Time To Die har hamlat mellan en sten och ett obehagligt hårt ställe, med en färdig marknadsföring och en stundande premiär som flyttats fram, fram och fram. Detta har lett till en uppsjö av trailers, artiklar och bilder som behövts rullas ut för att bibehålla intresset och upphetsningen, saker som borde vara stora överraskningar och chockmoment har därför tappat sin udd då de visats om och om igen på TV eller i YouTube-reklam. 

För det oerhört hängivna Bond-communityt så har varje försening varit som en kniv i ryggen, tillskillnad mot Star Wars, Marvel Studios eller DC så har Bond-fans endast en chans vart fjärde eller femte år att se det dem älskar mest på bio. No Time To Die har således en helt omöjlig uppgift, förutom den enorma väntetiden så representerar detta också Daniel Craigs sista framträdande som 007. Det är slutet på en era som inleddes med den kavata Casino Royale och som nådde mästerliga höjder i den magiska Skyfall.

Spectre var däremot en kalldusch och gav otäcka påminnelser om den genomsusla Quantum Of Solace, efter framgångarna med Skyfall så insisterade producenten och Bondfilmens-moder Barbara Broccoli, att Sam Mendes borde återvända som regissör, något som denne inte var villig att göra. Men efter en stor infusion av pengar så var saken klar. Men resultatet var en avslagen, riktningslös och krystad film som ville binda ihop tidigare berättelser och sätta dem i en spännande och nyskapande kontext. Resultatet blev som bäst mediokert och i värsta fall helt ointressant. No Time To Die regissören Cary Joji Fukunaga gör ett nytt försök med att placera Bond i en större kontext, där tidigare filmer spelar en avsevärd roll och där arvet – inte bara från Craig utan hela filmserien är vitalt. Och som en hyllning till nästan 60 år gammal filmserie så är No Time To Die en kavalkad av referenser och vinkningar till det förflutna. Hanz Zimmers soundtrack är genomgående genialiskt och tillskillnad mot Thomas Newman och David Arnold, som aktivt försökte undvika att förlita sig på det legendariska temat eller andra välkända Bond kompositioner, så anammar Zimmer helt och hållet historiken och tar för sig som om han vore ett barn i en godisbutik där ägaren gett carte blanche att äta tills magsäcken briserar. Det är ett sant nöje att höra passager och stycken från mästare som Monty Norman och John Barry, Zimmer tvekar inte heller att justera och modernisera det ståtliga och kraftfulla brasset för att göra det mer diskret och subtilt.       

Visuellt så genomför man samma typ av balansgång mellan det klassiska och moderna, vår egen Linus Sandgren jobbar med ett aningen grynigt foto och traditionella kameravinklar som påminner om de stunderna då Sean Connery flög över Japan med sin händiga gula helikopter Nellie. Audiovisuellt så är hela filmen ett rent smörgåsbord för Bond och – filmälskare, den beryktade budgeten på 200 miljoner dollar är märkbar vart man än tittar. 

Men oavsett hur vackert det är att se eller lyssna till No Time To Die så har det relativt liten betydelse om manuskriptet och berättandet inte är i toppklass. Och då James Bond är som bäst så utsätts publiken för en åktur och adrenalinrush utan dess like där man ler som en fåne genom hela filmen. Det är alltifrån de bitska replikerna, de fantastiska actionscenerna och framförallt en intensitet som skapar andnöd. Minnet av att se Skyfall och dess klassiska öppningsscen, eller dess oupphörliga framfart mot stratosfären i den gastkramande finalen är för evigt inbränt som ett filmminne för livet. Till och med Pierce Brosnan-eran hade flera stunder av ren och skär filmextas. Men trots att No Time To Die innehåller ett antal mycket bra och välgjorda actionscener så begeistrar dem inte till den grad man kunde ha önskat. Framförallt så blir de fantastiska upptågen berövade på syre då Cary Joji Fukunaga kämpar med filmens tempo. Flera sekvenser som kunde varit geniala, som den både otäcka och mysteriösa öppningen, är alltför långa och har ingen som helst förmåga att uppehålla en välbehövlig takt som balanserar mellan vackra destinationer och rasande action. Fukunaga har de senaste åren arbetat i ett episodiskt format med serier som True Detective och Maniac, något han behärskat och skördat stora framgångar med. Problemet är att Fukunaga behandlar hela No Time To Die som en TV-serie vad gäller struktur, i ett serieformat kan man ta sig tid åt sekvenser som i en långfilm blir påfrestande och ointressanta, men Fukunaga har inte gjort några förändringar vad gäller sekvenser som påminner om ett mindre vägstopp. Trots en speltid på nästan tre timmar så fastnar man i långa scener med oerhört tveksam dialog. En Bondfilm – framförallt Craig-eran, kräver en balans mellan det lugna och hektiska, där stunderna som inte innehåller krutrök, explosioner eller Lotus-bilar med Ubåtsfunktion, är spända och fungerar som en tryckkokare vad gäller stämningen och atmosfären. 

Att Fukunaga vill ägna mycket av filmen till att utforska och studera relationer i de stora karaktärsgalleriet är i tanken en mycket god ide, men när detta iscensätts utan någon som helst hänsyn till vad det gör med filmens tempo så blir flera stunder mest obekväma och något som man helst hade sluppit. Det hjälper inte heller att Fukunaga är överdrivet entusiastisk inför sin roll, han fullkomligt dammsuger de tidigare Craig-filmerna för referenser – stora som små, och har en önskan att binda ihop alla lösa trådar något som tillslut blir övermäktigt. Dessutom så kan Fukunaga inte heller hålla sig från att presentera mysterium och gåtor genom filmen, mestadels så byggs dessa upp med stor skicklighet, det är framförallt imponerande hur man skapar spänning i tysta momenten som är helt frånskilda biljakter och skottlossningar. Men uppgiften att besvara de frågor som ställts når knappt halvvägs. Som exempel kan vi se till Rami Malek i rollen som antagonist, som inte får något utrymme och hans motivation förblir luddig och i värsta fall klyschig. Och desto mer filmen löper desto klarare blir det att detta kan vara den allra sämsta av skurkar från Craig-eran. Malek verkar inte ha något vidare engagemang och hur mycket hyllningar och lovord han fått av sina medarbetare så kan hans insats inte kategoriseras som något annat än ointressant. 

Om filmen hade varit uppdelat i ett antal avsnitt så hade de lugna och timida stunderna varit mer acceptabla, men då No Time To Die hela tiden understryker och demonstrerar hur pass brådskande och allvarligt det faktiskt uppdraget är så blir det outhärdligt att behöva spendera tid med futila sekvenser mellan Daniel Craig och Lea Seydoux – som båda två göra bra insatser, trots obefintlig kemi. Nytillskottet Lashana Lynch har både attityden och skådespelarförmågan att slå publiken med häpnad, men inte hon får någon större möjlighet att bre ut sig. 

Oförmågan att skapa ett bra flyt förtar också flera actionscener. Trots fantastisk koreografi och otroligt hantverk så känner man sig nästan utmattad då adrenalinrushen väl tittar fram. Med det sagt så finns här sekvenser som utan tvekan kan stoltsera som bland de mest imponerande serien har presenterat. 

Den redan diskutabla dialogen måste dock belysas ännu en gång, No Time To Die gick igenom både en och annan manusförfattare, plus Danny Boyle som regissör. I vanliga fall så brukar omskrivna manuskript ta sig i slutänden om en stark vision kan ta ledningen, se till Rogue One: A Star Wars Story som genomgick stora produktionsproblem men som ändå lyckades kännas helgjuten i och med Tony Gilroy som assisterade med manus och ledde projektet fram till mållinjen. No Time To Die känns som en hydra vars huvuden utgörs av de fyra manusförfattarna. Dialogen är som allra mest beklämmande, att den tystlåtne och iskalla Bond plötsligt börjar yppa repliker som kunde varit hämtade från en Harelquin-novel är lika fel som George Clooney i Batman-kostym. 

Det finns en oerhörd vilja att göra No Time To Die både personlig och emotionell och den uppgiften kan enbart ses som halvfärdig. I och med den bristande kemin mellan Craig och Seydoux så blir deras romans och relation svår att fängslas av. Men det beror lika mycket på Fukunaga fel prioriterar och ger sekvenser utan större betydelse enormt spelrum. Faktumet att vi aldrig får vettiga svar på de många frågorna som ställts känns fruktansvärt provocerande med tanke på vilken effekt en bra upplösning skulle kunna ha haft. 

Men trots att helheten och det älskvärda tempot uteblir så är No Time To Die långt ifrån misslyckad. De enorma produktionsvärdena och de stabila hantverket paketerar hela upplevelsen i ett lyxpaket som heter duga. Och även om Fukunagas entusiasm får honom att tappa siktet emellanåt så kan man inget annat än beundra hans förkärlek till allt som är James Bond. Ana De Arams gör sin hittills bästa roll som den glada och energiska Paloma som är definitionen av vad en modern Bondbrud borde vara, med både karisma, intelligens och charm. För första gången på år och dagar får vi också en klassisk Bond-biljakt som helt ogenerat hyllar de mest galna stunderna från filmer som The Living Daylights och Goldfinger. Och så har vi slutet, efter en rad misslyckade försök engagera publiken emotionellt så trillar poletten slutligen ned. Hela avslutet är ett explosivt crescendo som berör något oerhört. I den stunden så känns allt överflöd av stillhet och menlös dialog faktiskt meningsfull. 

Trots sina otaliga problem så är det svårt att känna sig missnöjd med No Time To Die. Det är inte fulländat eller ens det bästa serien presterar, men det är en solid och framförallt kärleksfull hyllning till en filmserie som saknar motstycke i och med sin ålder på nästan 60 år, för att dra en klyscha, man lämnas inte skakad dock aningen rörd. 

Betyg 7/10