Kategoriarkiv: Okategoriserade

Gyllene Tider Stockholm Stadion 27-07-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Det är så här en riktig svensk folkfest ser ut ! Gyllene Tider må inte vara det bästa bandet på vår jord – eller ens i Sverige, men denna perfekta sommarkväll så blir bandets enkla – och även fåniga låtar, en riktig sommarmatiné som är som gjord för alla åldrar. 

Senaste gången jag såg Per Gessle framföra sitt svenska material – live, var för 15 år sedan, på Stockholm Stadion. Gessle hade just gjort det bejublade soloalbumet Mazarin, och hade föregående år också genomfört en mycket framgångsrik turné – som fortfarande är det bästa han gjort som artist. Med materialet som blev över från Mazarin, så spelade Gyllene Tider in Finn Fem Fel för sitt planerade 25 års jubileum. Finn Fem Fel var en passande sammanslagning av det varma och okonstlade soundet från Mazarin och Gyllene Tiders distinkta ljud med Göran Fritzons ylande Farfisa-orgel. 

Turnén med Gyllene Tider – år 2004, blev en jättelik succé och hela Sverige uppslukades av framgångssagan, förväntningarna och publikresponsen var närmast sagolik. Turnén sågs av hela 500 000 personer, en osannolik siffra som fortfarande står sig som en av de mest imponerande i skandinavisk musikhistoria. 

2004 – En rockgala av klass 

Spelningen på stadion 2004 var en rockgala av hög dignitet, publiken gick på högvarv och vädret strålade. Men därefter så började fanns det inga möjligheter att tangera dessa två succéår för Gessle. Hans uppföljare på Mazarin – En Händig Man, var en blek och menlös historia, och sedan följde det tafatta försöket att återuppliva Roxette, där Marie Fredriksson slet sig fördärvad efter sin tuffa kamp mot en hjärntumör. 

Halmstad-bandet gjorde sedan en comeback 2013. Albumet – som användes som turné-ursäkt – Dags Att Tänka På Refrängen, kan vara det sämsta Gessle någonsin skrivit – vilket säger en del. Produktionen, låtarna och hela inramningen var så olidlig och menlös att jag helt avstod att se bandet den omgången. Och där 25 års jubileet var ett fenomen, så blev 2013-turnén  mest ett trött utspel. Publikresponsen var ofta dämpad, nollställd och aningen blasé – något bandet själva kommenterade i en dokumentär om turnén. 

Denna här gången så finns det däremot ett syfte, efter 40 år så är det slut med serenaderna om flickor på TV 2 och hjärtan som brinner. Turnén har inte några som helst ambitioner att bli en lika stor framgång som 25 års jubileet, den tiden är ’’ slut och passé’’. 

Gräslig grafik 

Visuellt så finns det inte mycket som indikerar att detta är den stora finalen. Det komiska sketcher där Robert Gustafsson parodierar Gessle – som en genomsnål och gniden galning, får ytterligare en komisk dimension då showen – trots stora LED-skärmar, befinner sig någonstans mellan en tradig skolavslutning och sunkig PowerPoint presentation. Gessle har aldrig varit någon större poet i sina sånger om tuffa tider eller anstormande känslor på en och samma gång, men vad  ’’När Vi Två Blir En’’ åsyftar råder det inget större tvivel om. Därför är genant att varje låt ackompanjeras av grafik hör till det gräsligaste som någonsin visats på en storbildsskärm. 

Det passerar bilder på flygande hjärtan som omges av eld, dansande dykarhjälmar i ’’Dansar Inte Lika Bra Som Sjömän’’, och någon skräckinjagande utomjordisk organism i ’’När Vi två Blir En’’. Att bandet – efter 40 år på scen, är lika spontana som en noga regisserad teaterpjäs är ofattbart. 

Under kvällen ges bandet och Gessle flera möjligheter att improvisera, kasta om i låtlistan eller bjuda på en överraskning eller två, men detta är lika otänkbart som världsfred eller flygande grisar.    

Och introduktionen med ’’Skicka Ett Vykort, Älskling’’, är svag, ingen av bandmedlemmarna är riktigt på hugget och Per Gessles influensa – som lett till att bandet behövt omboka två tidigare konserter, är märkbar, då sångaren kämpar med ett antal noter. Men så fort denna trista uppvärmning är avslutad så börjar entusiasmen krypa fram i ’’Juni, Juli, Augusti’’. 

Lagom 

Detta sommar-anthem kittlar nostalgi-tarmen och får sakteliga publiken att börja le. Konsertens första tredjedel placerar sig som ett utmärkt exempel på vårt världskända koncept om ’’lagom’’. Spelningen tuffar på med klassiker som ’’Puls’’ och den monstruöst horribla ’’Flickorna På TV2’’. Ett par nummer utmärker sig dock – som det starka framförandet av ’’Vandrar I Ett Sommarregn’’, som ger en indikation på vad Gessles lyrik kunde ha utvecklats till om han inte – i vuxenålder, snöat in på att knåpa ihop berättelser om ’’att bli yr’’ och ’’att stå på fyllan bakom hyllan som en Bob Dylan’’.   

Att det råder en galen diskrepans mellan gruppens nya material och de klassiska hitsen, blir tydlig i ’’Det Kändes Inte Som Maj’’, som passerar likt en bris, Mike Syds inhopp som frontfigur i ’’Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!’’, är ett helt ypperligt tillfälle att justera öronpropparna eller uppsöka närmaste badrum. 

Allsångs eufori 

Men efter detta hopplösa spex, så är det slut med de pliktskyldiga inslagen från albumet Samma Skrot Och Korn. Då bandet avfyrar ’’Kung Av Sand’’ – som senare följs upp med ’’En Sten Vid En Sjö I En Skog’’, så börjar konserten likna det vi kunde såg för femton år sedan. Publiken går plötsligt igång och börjar hoppa jämfota och sjunga med som om det vore nationalsången under en VM-match. 

’’Ljudet Av Ett Annat Hjärta’’ är ett energiknippe och ’’Det Är Över’’ nu är ypperlig konsertdramatik. Men det är i konsertens sista fas som det slår gnistor om hela Stadion. ’’När Vi Två Blir En’’ fullkomligt exploderar i allsångs eufori och sedan kommer det alla väntat på – ’’Sommartider’’. Det blir sista dansen till denna ökända sommarplåga, hela arenan börjar koka och ståplatser som sittplatser börjar leva livet. Att denna gamla dänga fortfarande kan framkalla sådan hysteri är nästan rörande, och någonstans där står det klart att få saker är så potent och effektfullt som Gyllene Tider under sommarmånaderna juni, juli och augusti.

Betyg 7/10      

Bäst: Juni,Juli, Augusti, Ljudet Av Ett Annat Hjärta, När Vi Två Blir En, Sommartider, Vandrar i Ett Sommarregn, Flickan I En Cole Porter Sång. 

Sämst: Den helt obegripliga inledningen med Skicka ett Vykort, Älskling och gruppens oförmåga att vara lösa och lediga samt Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga!  

Pokémon Detective Pikachu Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Ryan Reynolds får en ogenomtänkt och risigt agerad film att skina mellan varven. 

Pokémon har en unik historik som popkulturellt fenomenen. Vad som började som ett spel till Gameboy under sent 90-tal, blev till en hysteri under det tidiga 00-talet. Samlarkort, animerade filmer och tonvis med merchandise, strömmade ut i butiker, nöjesfält och snabbköp. Generation Y fick inget Beatles, men vi fick Pokémon, om det skall ses som något sorgligt eller inte är upp till läsaren. 

Denna explosiva popularitet föreföll också under de mest hysteriska IT-åren – då nonsens företag blev värderade till miljarder över en natt. 4Kids Entertainment – företaget bakom den animerade Pokémon TV-serien, rusade på amerikanska börsen. Finansexperter satte sina – och allmänhetens pengar, på att Pokémon skulle vara en fortsatt åtgående vara, som smör eller vatten… 

4Kids Entertainment är numera inne på sina andra konkurs. Hysterin lugnade ned sig med åren, det allmänna intresset svalande och Pokémon återgick till att huvudsakligen göra framsteg i spelbranschen. Följet är idag kanske inte så stort som för tjugo år sedan, men varumärkets kraft kan fortfarande attrahera oerhörda mängder intressenter och fans. 

Nu senast så fick varumärket ett uppswing i och med Pokémon Go, sommaren 2016 präglades helt och hållet av långa promenader och ett ivrigt sökande efter Pokécenter. 

Även om jag själv har lämnat de färgglada varelserna bakom mig, så har den ursprungliga yran satt djupa spår i mig. Gången då jag blev bestulen på en hel pärm med samlarkort – ink det numera mytomspunna Charizard kortet, som idag säljs för tusentals kronor, kommer aldrig att glömmas bort.  
Men om detta ’’hemska övergrepp på min privata egendom’’, orsakade allvarliga psykologiska ärr i mitt psyke, så är det en minimal åkomma då vi jämför med vad de tre biofilmerna ledde till. 

Om någon är sugen på olidlig tortyr och än sämre animation, så kan dessa monstruösa skräpfilmer fungera som enastående exempel för hur ett varumärke kan drygas ut och förvandlas till något helt motbjudande. 

’’Challenge along the way’’

Detective Pikachu är på så vis vågad då man inte förlitar sig på överdrivet mycket nostalgi. Där de animerade styggelserna appellerade till barn och föräldrars plånböcker, så hanterar regissören Rob Letterman detta med respekt.

Letterman må låna grundstenarna från spelet med samma namn – Detective Pikachu, men därefter så förlitar man sig inte på förfluten kontinuitet eller överdrivna mängder referenser. Ingångsbarriärerna är låga och någon större kunskap om de över 800 Pokémon-sorterna behövs därmed inte.

Tyvärr så måste biopubliken först genomlida en startsträcka som är farligt nära att likna ett syskon till den ökänt usla adaptionen av Dragon Ball – i USA kallad Dragonball Evolution. 

Hela iscensättningen och de mediokra specialeffekterna, får filmens ineldning att likna ett amatörprojekt som är redo att laddas upp på YouTube. Alla scener som inte utspelar sig i bebyggelse ser ut att vara filmad på närmsta tillgängliga gräsplätt utanför filmstudion. 
Att hela filmen är analogt filmad – som av vissa anses ge ett mer jordnära utseende, hjälper inte.  

Ögonen får lite respit då vi tas in till storstaden Ryme City, en mega stad med skyskrapor och glimmande glas. Beslutet att blanda London och Denver till ett futuristiskt Metropolis, kunde ha fungerat om man hade haft orken att dölja uppenbara skarvar – såsom typiska landmärken eller skyltar.  

’’It’s a whole new place, with a brand new attitude’’

Mitt i denna – relativt, realistiska storstad, så befolkas gatorna av Pokémon som alla formges i en märklig mix som tangerar att kännas mer som Roger Rabbit än trovärdiga och fotorealistiska representationer. Pikachu är – tack och lov, både uttrycksfull och fullt acceptabelt ur en visuell synpunkt, men en alltför stor andel Pokémon saknar någon som helst textur, vilket bidrar till en platt känsla. Trots att effekterna är långtifrån teknologins spjutspets, så är valfri Pokémon betydligt mer karismatisk än någon utav filmens mänskliga karaktärer.

Pikachu må finnas med i filmens titel och är mycket riktigt en nyckelspelare genom hela berättelsen, men det är Justice Smiths karaktär Tim Goodman som blir filmens narrativa plattform. Tyvärr så är eldsprutande drakar (Charizard) och tjocka sovande katter (Snorlax) klart mer intressanta och uttrycksfulla än någon av huvudrollsinnehavarna. Smiths insats är fullständigt loj och genomgående död, det finns ingen energi, inspiration eller entusiasm. Kathryn Newton som ackompanjerar Smith på sin resa, är inte mycket bättre. Kemin och samspelet mellan dessa två personer förblir fast i manuset. 

Detective Pikachu känns också som en enda lång efterkonstruktion, där filmskaparna försöker tänja ut ett koncept som helt enkelt är för klent för att fylla upp speltiden på 100 minuter. Och så fort fokus försvinner från Reynolds Pikachu – och taktpinnen lämnas över till Smith och Newtons sömniga karaktärer, så blir filmen till en meningslös gäspning. 

’’My best friend ?’’ 

Pokémon har alltid handalt om bandet mellan tränare och Pokémon, klassiska klyschor om vänskap, tro och hopp, har alltid haft en plats i både spelen och filmerna. 
Därför blir det parodiskt då Smith inte lyckas hänga med i replikskiftena eller hantera komiken som bollas till honom utav Reynolds.

Filmens verkliga stjärna är – självfallet, Ryan Reynolds. Denna hyperaktiva och outtröttliga Pikachu skänker filmen lite välbehövlig ström och energi – ursäkta ordvitsen. Reynolds varma framförande och dennes ständigt snabba repliker, får åskådaren att glömma de multum av fel som begås. 

Men alla tillkortakommanden till trots så vore det inte rättvist att kategorisera Detective Pikachu som ett totalt misslyckande. Estetiken må vara kaotisk, skådespelet undermåligt och berättelsen en risig eftertanke, men då Reynolds får stå i centrum och filmen antar skepnaden av ett litet äventyr, så är det fullt godkänt. Potentiella uppföljare har all möjlighet att utvecklas till något mer tillfredsställande. 

Längsta strået i en kroniskt usel genre 

Filmer – baserade på TV-spel, är allmänt kända som filmvärldens motsvarighet till influensan, de kommer – och att utsättas för dem är lika kul som att fastna i rusningstrafik på vägen hem efter en lång dag på jobbet. Detective Pikachu är kanske inte en permanent lösning för denna gordiska knut, men då vi ställs inför valet att välja mellan detta, Uwe Boll eller den kommande filmen om Sonic The Hedgehog, så är jag framfusig nog och påstår att Detective Pikachu drar längsta strået i en genre som är i akutbehov av professionell hjälp.  

Betyg 4/10 

NOTIS: Tävlingar

Publicerad den av

Vi råkade begå ett misstag och publicerade våra tävlingar något för tidigt. Alla anmälningar finns kvar, så ni som redan anmält intresse behöver inte göra det igen då de publiceras igen.

Vi ber om ursäkt för alla eventuella problem

Green Book Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Den bästa ’’må bra -filmen’’ på år och dagar. Med ett hjärta lika stort som hela Norrland så tinar Green Book upp all kyla och frost, precis lagom till vintern. 

Green Book må vara förutsägbar, innehålla karikatyrer – i klass med Manuel från Pang I Bygget och en sanningshalt som kanske inte är helt utan skrupler. Men det spelar ingen som helst roll… Green Book är den första riktigt lyckade ’’må bra-filmen’’ på åratal. 

Peter – och Bobby Farrelly var under nittiotalet kända som några av de mest fräcka och vågade regissörerna inom komedigenren. Allt kulminerade med Den Där Mary, där blandar bröderna  pubertalt trams med oerhört magstarka scener – som är en hårsmån från att övergå i det vulgära. 

Den Där Mary är inte bara lysande komik, trots sin banala berättelse, så gör börderna Farrelly det närmast oförutsägbart då de hela tiden befinner sig ett steg före publiken, detta innebär att komiken aldrig bli stel eller förprogrammerad. 

Efter den guldklimpen till film, så var det slut med succéerna. Det gick inte bara ned, det fullkomligt kraschade. Farrelly bröderna blev till en ren sopstation med filmer som The Heartbreak Kid och Shallow Hal. Tiden och konkurrenterna sprang ifrån bröderna Farrelly och de förvandlads snart till ett levande bevis på ett engångsfenomen. 

Peter Farrelly har nu valt att gå sin egen väg och lämna extremkomiken, Green Book bär med sig en stor dos humor, men detta är en film som visar på genuin mognad, insyn och hjärta. 

Inledande klyschor… 

När man enbart tittar på utgångspunkterna så är man ursäktad om man misstar Green Book för att vara rejält tillrättalagt och slätstruken. Hollywood har äntligen insett att det är godtagbart att börja gräva i Förenta Staternas becksvarta och högst obehagliga historia. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal, en period som skulle bli historisk för frihetskämpar som Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen stod också redo att mobilisera. 1961 är årtalet och även om slaveriet avskaffades nästan etthundra år innan, så är detta USA ett snuskigt avlopp – moraliskt och etiskt, där rasism, diskriminering och segregering dikterar villkoren för miljoner. 

Mitt i allt detta så introduceras ett minst sagt osannolikt par i Viggo Mortensens amerikansk-italienska fixare Tony ”Lip” Vallelonga och Mahershala Ali i rollen som musikern Don Shirley. Idén om ett omaka par, som tillslut blir vänner för livet, är lika forntida som sagan där hjälten besegrar det onda och gifter sig med prinsessan. Och konceptuellt så finns det ingenting nytt under julgranen, strukturen, dess vändningar och strapatser är lika uppenbara som de vägskyltar som förvarnar om att byggarbete pågår lite längre fram. 

Inledningsvis så känns filmen som en enda stor kompott av uttjatade stereotyper. Burdusa och trinda herrar – med italienskt ursprung, värker i sig pasta och har givetvis kopplingar till organiserad brottslighet. Även om namn och händelser är hämtade från verkligheten, så finns det metoder för att undvika sådana typer av klichéer. Mortensen gör inte heller mycket för att övertyga med ett stelt och överdrivet skådespel, det tar minst en timme innan hans Vallelonga blir till något mer än ett komiskt komplement. 

…Fortsätter med gråa platser  

Green Book är i stora delar en roadmovie, och den viktiga detaljen – att ge alla besöksplatser en distinkt och egen karaktär, faller platt, det enda som separerar städerna åt är den klassiska namnskylten som dyker upp i bildens ytterkant. Överlag är det ingen film för nyanserade detaljer eller ingående studier av sina huvudpersoner.

Hela starten ger oroväckande indikationer att Farrelly är på skakig mark igen. Visuellt så skapas det inte heller några större underverk, miljöerna och det platta fotot får allt att se ut som filmad teater. 

Ali The Great 

Det är först då Mahershala Ali träder fram som filmen börjar visa sin sanna natur. Ali gör ett än mer kraftfullt och precist porträtt än sin Oscarsbelönade roll i Moonlight. Han kombinerar scennärvaro med en brinnande intensitet som gör Don Shirley till en empatisk men komplicerad människa, karaktären får genomgå en radikal förändring under resans gång som faktiskt känns givande för publiken. Tillsammans med Mortensens lite mer enkelspåriga skådespel, så skapar man en duo som känns dynamisk och mycket tillfredställande att spendera tid med. 

Det är tydligt att Farrelly inte har samma impulser – att leta efter chockvärdet, när han nu regisserar solo. Där barnsligheterna och tramset har försvunnit, så har hjärtat istället växt, och det rejält. 

Filmens kanske största behållning är dess enorma värme och omtanke. Trots brister som förutsägbart händelseförlopp och ett ganska halvdant skådespel från Mortensen, så tar filmen ändå gigantiska kliv framåt. Resan är ständigt innehållsrik, spännande, dramatisk och ibland gastkramande. 

Rolig och relevant 

Man lyckas både göra en rolig och relevant produkt som alltid har nära till värme, humor och ödmjukhet. Filmen slår upp sina armar och brottar ned allt vad rasism och fördomar heter. Skiftena mellan tung dramatik och rättfram humor fungerar strålande. Och än mer överraskande är att Farrelly faktiskt tar filmen ända i mål, under 120 minuter så känns det aldrig som att man enbart strävar efter något påträngande patos.

Detta är en film som lägger armen runt publiken och som därefter får oss att känna oss hemma och välkomna. Och för varje minut så blir filmen bara mer engagerande och mer gemytlig, karaktärerna svetsas samman och trots sina förutsägbara inslag, så blir det aldrig långtråkigt. 

Budskapet om att alla är lika värda och att ingen bro är omöjlig att bygga, brukar nästan aldrig vara såhär tillgängligt, lättsamt och underhållande. Green Book vinner inga priser för finnes eller extraordinärt utförande, istället så rusar den rakt in i hjärtat, en plats som den stannar på långt efter att eftertexterna har slutat rulla. 

Betyg 8/10