Månadsarkiv: juni 2022

Obi-Wan Kenobi Recension 

Publicerad den av
All Images copyright and courtesy of Walt Disney & Lucasfilm 2022

Summering: Makalöst spännande och förvånansvärt gripande då Ewan McGregor får återupprättelse i rollen som en galaxens mest pålitliga Jediriddare.  

Det är tre år sedan The Rise Of Skywalker hade premiär och drygt fyra månader sedan The Book Of Boba Fett avslutades. Tyvärr har tiden inte läkt alla sår och med det syftar jag till vad så kallade ’’fans’’ och rent illasinnade människor valt att konvertera Star Wars till. Det är en personlig trop och käpphäst vid det här laget, med sedan The Last Jedi har Star Wars förvandlats till ett slagfält där rasism, personliga påhopp och en militant falang av nättroll har gjort allt för att måla Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy som en nära säkring till Hin håle. Denna mobb har även passat på att häckla Kelly Marie Tran och förnedra de som försökt att förnya Star Wars vad gäller progressivitet. Den fantastiska entusiasmen från The Force Awakens premiären tycks ha inträffat för länge, länge sedan i en galax långt, långt borta. 

Från ett kreativt perspektiv är denna atmosfär rent omöjlig att navigera för producenter, regissörer och manusförfattare. Hur man än vrider eller vänder på det väntar en pöbel som ser total förstörelse som det enda rätta. Men med serier som Obi-Wan Kenobi påminns tittaren om hur pass kraftfullt och lockande Star Wars kan vara då det är som allra bäst. När serien når sina högsta toppar känns keyboardkrigare och de hysterika ropen efter bisarra fan fiction-drömmar bortblåsta. Utan att retirera eller ge vika för nätpåhopp bygger regissören Deoborah Chow vidare på det moderna och insiktsfulla fundament som har skapats sedan Disneys uppköp av Lucasfilm, resultat är både bländande och gastkramande. 

Utan att fortsätta hålla låda gällande det aktuella läget för Star Wars-kliamtet finns det gott om dokumentation gällande min personliga hållning till prequel-filmerna. För att göra bedömningen kort kan mitt snittbetyg för samtliga summeras med följande formula; tre delat på tre. För dem som hade nöjet – eller snarare missnöjet, att uppleva denna trilogi på bio, samt de efterföljande diskussionerna, kan med erfarenhet hånle åt dagens hysteriska profetior om Star Wars rådande död och domedag. George Lucas krampaktiga regi och hans hälsofarliga manuskript är än idag en skräckupplevelse. Uppfinnaren Adam Savage påstod att det enda sättet att tolerera episod 1-3 var att se dem dubbade till antingen tyska eller franska för att förskona sig det hemska skådespelet. Att den talangfulle Ewan McGregor aldrig kom till sin rätt i det virrvarret är föga förvånande. Den unga versionen av Kenobi saknade värmen, empatin och pondusen från Alec Guinness och dennes ikoniska rolltolkning. 

McGregor återvänder nu som huvudrollsinnehavare och exekutiv producent, detta  innebär en förnyelse och återupprättelse på alla håll och kanter. Istället för att brottas med dialog som kan jämföras med tidsinställda bomber tillåts McGregor att agera avsevärt mer avslappnat och effektivt. Denna version av Obi-Wan är en grubblande, bitter och djupt sårad man, precis som Luke Skywalker i The Last Jedi har han avsagt sin roll som sagobokshjälte och prioriterar istället en snäv agenda där altruismen har lagts åt sidan. McGregor förmedlar nu den mänskliga värmen som var frånvarande då Lucas satt i regissörsstolen. Det är fascinerade att se McGregor binda ihop sin egen tolkning med Guinness och hur detta leder till en egen men bekant version av karaktären som nu  begåvats med ett emotionellt spektrum som humaniserar karaktären. 

Även om händelserna från prequel-trilogin informerar mycket av berättelsen i Obi-Wan Kenobi är det Dave Filoni raffinerade Clone Wars-serie som dikterar atmosfär, dramatik och presentation. Detta innebär att vi slipper konversationer om sand, döda ynglingar och Natalie Portmans krossade hjärta, detta hårresande trams är istället ersatt av den skräckinjagande Jedi inkvisitionen. Denna specialtrupp av fanatiska soldater skrämmer tittaren med sina tydliga referenser till religös fanatism och den fascistiska polisstaten. Star Wars fortsätter att bli alltmer allvarsamt och brutalt, många går får terrorn och skräcken ställa sig mitt på scen i rad spända och nervpirrande stunder som kunde vara hämtade ur en skräckfilm. Darth Vader fortsätter att formas om till en mordmaskin som inte längre är en stapplande och långsam robot. Den chockartade och hyllade masslakten från Rogue One verkar ha varit den huvudsakliga ritningen för att göra filmvärldens mest ikoniska antagonist till en demonisk gestalt som kommer att hemsöka mardrömmarna hos de yngsta tittarna.  

Hayden Christensen återvänder i rollen som Anakin Skywalker/Vader och utnyttjas bättre än någon hade kunnat hoppats på. Ingenting kan förändra eller förmildra Christensens stela skådespel årgång 2002-2005. Deborah Chow är väl införstådd med att Christensen inte är någon arvtagare till Jarl Kulle vad gäller förmågan att förmedla känslor eller leverera kraftfulla citat, istället implementeras Christensen på en rad snillrika sätt som tillkännager hans insats samtidigt som den tittar tillbaka på karaktärernas mest minnesvärda ögonblick. Moses Ingram i rollen som den hetlevrade och aggressiva inkvisitören Reva skapar en intensiv och mångbottnad karaktär som – trots brister i manuset vad karaktären anbelangar, intresserar. Flera av nytillskotten i karaktärsgalleriet är genomgående lysande, alltifrån en suverän Kumail Nanjiani till en fantastisk Indira Varma gör att Obi-Wan Kenobi kan stoltsera med några av de mest minnesvärda Star Wars-birollerna på länge. 

Star Wars är som alltid inte komplett utan sina enorma vyer eller nervpirrande actionscener och Disneys seriesatsningar fortsätter att vara bland de mest imponerande vad gäller att erbjuda på renodlad biofilm hemma i TV-soffan. Med hjälp av den revolutionerande tekniken ’’The Volume’’ kan landskap och miljöer byggas upp med en sällan skådad realism. Ur en visuell synpunkt har Star Wars alltid varit en balansgång mellan att vara storslaget och ett improviserat garagebygge. Obi-Wan Kenobi förvaltar detta arv genom att vara exotisk men också jordnära, en kombination som känns igen från originaltrilogin. Mötet mellan de fysiska och digitala är en god påminnelse om hur effektivt ett sunt giftemål mellan klassiskt scenbygge, vacker rekvisita och digitala miljöer kan vara. På actionfronten har Chow bantat bort de stora slagen och fokuserar istället på en rad mer intima strider och jaktsekvenser som alla är mycket effektiva. I synnerhet är spänningen påtaglig i en rad laddade sekvenser som inte involverar något annat än en mycket tät hotbild där konsten att hålla masken är den enda lösningen, inte en brinnande ljussabel. Även om publiken är medveten om slutdestinationen är resan dit förundransvärt engagerande, detta genom de fantastiska karaktärerna och en rad scenarion som visar upp äventyrs och – actiongenren från sin bästa sida. 

Det bästa sparas dock till sist i en blixtrande final som tar andan ur tittaren. Istället för Revenge Of The Sith och dess bombardemang av överdriven koreografi och ihåliga försöka att appellera till tittarens känsloregister – med löjliga raseriutbrott från Christensen, presenteras istället en rafflande final som drabbar tittaren hårt. Detta genom ett fantastiskt skådespel från Ewan McGregor och ett strålande manus. Först då känns den långa konflikten mellan mästare och lärjunge komplett, ett ögonblick som, i alla fall jag, aldrig trodde vi skulle kunna få se i ett professionellt utförande. Denna avslutning känns redan nu helt oförglömlig och placerar sig som bland det bästa Star Wars gett publiken.   

Är allting således fläckfritt ? Knappast… Det finns en rad skeenden som gärna hade fått förklaras mer utförligt. Det klassiska Star Wars-patoset om hur ljuset alltid triumferar har hanterats med mer finess och originalitet av Rian Johnson. Men det är slående att Star Wars, Lucasfilm och Kathleen Kennedy – trots en uppförsbacke och en arme av belackare, vägrar att ge upp. Hur duktiga och ambitiösa regissörer och kreatörer fortfarande dras till projekten och hur de kan entusiasmera och berika något som under mitten av 00-talet var skrämmande nära att endast bli ett urholkat varumärke – i bästa Byggare Bob-anda, utan varken ryggrad eller kreativitet. Obi-Wan Kenobi är en fantastisk Star Wars-saga och en ren njutning vad action och äventyr beträffar. 

Betyg 9/10               

Halo Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Paramount Plus 2022

Summering: Fruktansvärt uselt då Halo blir till TV-serie.  

I dagens giftiga online-klimat hittas ett sektlikt beteende där minsta lilla avvikelse från källmaterialet är detsamma som att klä av sig framför påven och visa en tatuering av djävulen på en nedre regioner. I fallet med Halo – tv-serien, har en stor del av kritiken varit riktad mot många av de liberala justeringar och förändringar som gjorts från spelen. Men det mer relevanta frågan vi borde ställa oss är inte varför det skett förändringar, utan om det faktiskt fungerat. I fallet med Halo så är svaret ett dånande nej… 

Drömmen om kvalitativ Halo-adaption har cirkulerat sedan nästan tjugo år tillbaka när Peter Jackson anmälde intresse för en spel och filmproduktion. Jacksons storslagna planer florerade dock aldrig. Neil Blomkamp verkade under en tid vara redo för att inta regissörsstolen och Jackson beredd att assistera i rollen som producent, men efter att Blomkamp fått dille för att göra visuellt tilltalande – men narrativt ointressant nonsens – Elysium och Chappie, var även detta försök redo att begravas. Årtionden senare och i ett totalt förändrat medialandskap, har Halo tillslut blivit TV-serie. Att något så kostsamt som Halo kan presenteras i ett episodiskt format hade varit omöjligt att föreställa i den tidsperioden när Jackson talade om sina planer för en adaption. I och med serier som Westworld, Game Of Thrones och de superba Disney + satsningarna som The Mandalorian och Loki, har TV-serier inte bara blivit ett gångbart medium för kostsamma och storslagna produktioner, utan något som i många fall kan vara att föredra om på  berättelsen behöver mer utrymme än vad som kan erbjudas i en långfilm på tvåtimmar. 

Halo är inte heller helt okomplicerad vad gäller sin berättelse. Den ursprungliga spelutvecklaren Bungie var inte några mästare vad gällde att skapa djupa eller ens engagerande berättelser, originaltrilogin må innehålla enorma mängder stoff som har utvecklats i ett antal böcker, animerade serier och långa Wikis på internet. Men vad spelaren ofta får uppelva är raka, enkla och förvirrande historier som kastar in teologi, profetior och märkliga begrepp som –  utan vidare efterforskningar, är omöjliga att begripa. Först när utvecklaren 343 Industries tog över serien efter Bungie med Halo 4 skapades en mer emotionell berättelse. Flera inslag var fortfarande svåra att förstå, flera händelser krävde förkunskaper för att uppnå full dramatisk effekt. Men tillskillnad mot Bungies originaltrilogi fanns det en avsevärt större fingerfärdighet vad gällde karaktärerna. Den tysta och – nästintill, känslolösa Master Chief och dennes relation med den artificiella intelligensen Cortana var genuint engagerande och skänkte spelet ett hjärta som Bungie inte lyckades att lyfta fram. Samma emotionella finkänslighet fanns även i seriens senaste spel – Halo Infinite, som fortsatte att göra Master Chief till något mer än en ointressant och karaktärslös krigsmaskin. 

Att starta om, förtydliga och förenkla Halos krångliga berättande då steget tags till TV är därför välkommet. Men de mycket drastiska förändringar som gjorts tjänar inget syfte förutom att förenkla och forcera en löjeväckande simpel och rörig berättelse som överhuvudtaget inte vet vart den skall ta vägen under nio avsnitt. Om det endast var seriens berättelse som felade så hade mycket kunnas ursäktas om vi hade fått fantastiska actionscener, storslagna science-fiction vyer eller karaktärer som var marginellt intressantare än finalisterna från den senaste säsongen av Big Brother. Men som ett brev på posten kan inget av dessa krav uppfyllas. 

Oavsett vart man tittar så är Halo ett korthus som placerats mitt i en orkan. Försöken att göra Master Chief och hans specialtrupp mer mänskliga och empatiska faller platt på grund av ett uselt manuskript och en inkompetent regi som inte förmår att engagera. The Mandalorian har visat prov på att det går att både agera, samt projicera en stark närvaro, även om ansikte och kropp är begravet under hjälm och rustning. Pablo Schreiber gör sitt bästa att imitera Pedro Pascals bestämde steg och fåordiga maner, men det finns ingen som helst tillit från seriens skapare och föreståndare Steven Kane och Kyle Killen om att Schreiber kan skapa en empatisk roll i all sin anonymitet. Väldigt snart blir de många – och erbarmliga, försöken att humanisera Master Chief skräckinjagande. I dess stunder blir hela serien till någon absurd version av fisken ur vattnet, där Master Chief/John tvingas till att förnedra sig själv i en rad rysliga sekvenser som är befriade från både vett eller budget. Karaktärsstudien kunde ha varit av intresse om Schreiber hade gjort något annat än att grymta fram sina repliker, eller om seriens miljöer hade varit inspelat i något annat än ett IKEA lager. Halo är besatt av gråa väggar, horribla specialeffekter och ett skådespel som inte ens hade varit acceptabelt för volontärer från en amatörteater. 

 Även om det inte har hymlats med att serien avviker från spelen, både vad gäller händelser och karaktärer, så är det helt oförståeligt att det inte har kunnat framställas en berättelse som ens är begriplig. Det finns ett överflöd av menlösa sidohistorier som hela tiden tar täten och sätter den större konflikten mot det utomjordiska hotet i bagageutrymmet. Kanske mest oförlåtligt den unga aktrisen Yerin Ha som tilldelats en groteskt uselt roll som endast fungerar som en nagel i ögat på allt och alla. Vad som är tänkt att vara den huvudsakliga humaniserande katalysatorn för Master Chief blir snart en makabert tråkig, irriterande och illa skriven surpuppa som inte fyller någon funktion. Och bristen på funktion eller mening genomsyrar hela serien, trots hela nio avsnitt så lyckas man inte få igång någonting. Det är som att se på Peter Carlsson från Stig Helmer komedin SOS – en segelsällskapsresa då denna desperat försöker starta sin aktersnurra utan resultat. För att kompensera för bristen på intressant innehåll så bombarderas tittaren med en rad scener där karaktärerna glor in i väggar, stönar och beklagar sig över sin existens, något som också publiken borde göra efter att ha genomlidit serien. Flera avsnitt är lika levande som mumier, i synnerhet det som är tänkt att utforska Master Chef och dennes snåriga bakgrund kan höra till bland det mest ointressanta som visats på en TV på år och dagar. Publiken får utstå ett helt avsnitt som bokstavligt talat består av att titta på barnteckningar och köksredskap, det är nästan, nästan, lika mördande tråkigt som det låter. 

Inte ens när det kommer till action förmår sig Halo att göra någonting annat än att emulera filmversionen av Doom med Dwayne Johnson. Vi får ett par urusla scener som försöker återskapa första-persons vyn från spelen, men kamerakontrollen och de usla effekterna får det hela att likna ett hafsverk från någon uråldrig YouTube-kanal. I övrigt så smäller man av ett par explosioner, kastar in en rad uselt animerade rymdvarelser och slagsmål som är lika graciösa som att se ett fyllo försöka ta sig uppför en trappa. 

Det enda som ens kan kallas är Jen Taylor som återvänder från spelen för att ge röst åt Cortana. Taylors varma, klarsynta och skärpta tolkning ger en aning om vad som kunde ha varit om de inblandade hade sett det hela som något mer än en enkel lönecheck. Halo är fullkomligt katastrofal från första till sista avsnittet, för den som undrar hur Uwe Boll skulle klara av att göra en svensk julkalender i sci-fi miljö har nu fått ett svar…     

Betyg 1/10