Summering: Regissören Matt Reeves har fått leva ut sina önskedrömmar för en av världens mest älskade kulturella ikoner. The Batman är en långsam, intensiv och förförisk film som påminner om att en man i svart mask och mantel kan vara bland det bästa man kan uppleva på film. 

Sedan Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi med The Dark Knight Rises så har produktionsbolaget Warner Brothers famlat runt i mörkret som en fladdermus utan sonar. Insikten att pengamaskinen skulle stanna ledde till desperata och förhastade beslut som   hoppades fylla tomrummet efter de tre triumferna med Christian Bale i huvudrollen. Denna förtvivlan ledde till den makabra satsningen – DC Extended Universe, som var tänkt att emulera Marvel Studios med en rad integrerade filmer. Denna satsning plågar än idag biopubliken, DC-fans och den allmänna sinnesfriden. Det har gjort ont i både hjärtat och själen att se filmer som Batman V Superman eller Todd Phillips pretentiösa och självgoda Joker som besudlar det fantastiska arv som är Batman. 

Men för första gången sedan 2012 så har vi fått en Batman-film som faktiskt förstår essensen av hjälten, hans värld och behovet att förnya samtidigt som det ursprungliga hyllas. Tidigt så visar Reeves att han sitter på en stor kunskapsbas vad gäller Gotham Citys hämndlystna väktare. Här finns det referenser, vinkningar och kärleksbrev till allt som har med Batman att göra, ett par sekvenser som tydligt refererar till Batman The Animated Series – min personliga favorit vad gäller Batman-tolkningar, leder till gåshud. Man kan fråga sig hur ytterligare en Batman-saga kan vara relevant efter så många försök, lyckade som misslyckade. Filmserier som Alien, Predator och nu senast Matrix har uppvisat ett tydligt bäst före datum med urusla och irrelevanta uppföljare. Men likt en klassisk teaterpjäs så kan Batman – och andra seriehjältar, alltid adapteras och moderniseras. Antalet uttrycksformer och fraseringar är oändliga, mötet mellan det nya och det gamla skapar en unik upplevelse som kan kommentera och analysera vårt samhälle avsevärt djupare än mycket av de stelopererade filmer som gör allt för att tilldelas en Oscarsnominering. 

Och i ett samhälle som idag präglas av konflikter – både väpnade och verbala, så blir Reeves version av Batman en spegel för nihilism, brutalitet och hopplöshet. The Batman är både mörk och många gånger krypande obehaglig, många av de mest påträngande sekvenserna påminner alltför mycket om händelser från vår egen vardag. Men även om realism och mörker är en stor del av Reeves vision så finns det också gott om fantastiska och surrealistiska inslag, framförallt porträttet av Gotham City. Tim Burtons vision av staden från 1989 står sig som en av de mest förtrollande, bisarra och oförglömliga jag någonsin sett i en film. Än idag kan jag ägna mig åt att pausa valfria segment ur filmen och studera arkitekturen, kostymerna och det fantastiska fotot. På en mässa i Köln så efterlyste den sublima serietecknaren David Finch ett stiliserat och drömlikt Gotham City, en stad som befinner sig på gränsen till det surrealistiska men som bibehåller ett ankare i vår egen vardag. Den storstad som målas upp i The Batman är många gånger en utveckling av de vi fick se i Burtons film men också The Animated Series. Det snillrika draget att spela in mycket av filmen i Storbritannien skapar en betongdjungel som känns bekant men också främmande. Otrolig industriell arkitektur kombineras med gotiska utsmyckningar och fönsterdesign av världsklass. Samtidigt är denna version av Gotham City motbjudande smutsigt, ful och nedgången. Här kan en mörk gränd eller ett raserat hus vara minst lika skräckinjagande och obehagligt som valfri antagonist försedd med superförmågor. 

Matt Reeves har i flera intervjuer talat om hur denna tolkning tar stor inspiration från skräckfilmen, detta visar sig inte bara vara ihåliga ord. Det finns flera sekvenser som presenteras med en fruktansvärd brutalitet som skänker The Batman en rå och hotfull aura, publiken får uppleva en värld som är på gränsen till att implodera, den allmänna misären och den totala avsaknaden av heder och empati är ett centralt dramatiskt tema. Det görs flera starka angrepp på socialmedia, politiskt hyckleri och ohämmad korruption. Där tidigare Batman-filmer har valt att ha antagonisterna som det största hotet mot Gotham så gör Matt Reeves hela samhället till en veritabel vätebomb vars totala avsaknad av empati kan sluka Gotham City när som helst. 

I rak motsats till Todd Phillips Joker så är samhällskritiken och allegorierna till dagsaktuella händelser implementerade med varsamhet och kunskap. Phillips var besatt av prestige vilket skapade en cynisk, kall och arrogant film som än idag provocerar mig djupt. Det var också tydligt att det inte fanns någon som helst entusiasm eller ens vilja att förstå materialet. Att ändra och justera sitt källmaterial kan vara detsamma som att vanhelga ett altare för många av de mest inbitna fansen. Men det finns också en stor spänning när en kompetent regissör och manusförfattare förädlar materialet och får det att passa in en personlig och självsäker vision. En vision som må vara annorlunda men ändå respektfull mot den långa historiken. Det förekommer ett flertal diskreta och snygga referenser till tidigare filmer, legendariska stunder från serietidningarna och andra fenomen som på något sätt relaterar till Batman. Reeves verkar ha läst och tolkat precis allt som har med den mörka hämnaren att göra. Där Zack Snyder endast verkade ha tittat på de visuella aspekterna i berättelser som The Dark Knight Returns för att sedan ignorera de dramatiska undertonerna, så har Reeves tagit fram en skalpell och noggrant analyserat dramat och karaktärerna. Ännu en gång är det tydligt hur filmskapare med en relation och förståelse till källmaterialet kan blanda professionalism och fanatism med oerhört lyckat resultat. 

Men ett vackert utseende och stiliga referenser till det förgångna räcker bara så långt. För hur mycket jag än beundrar att se på Tim Burtons version Gotham så är filmens berättelse en smärre katastrof, det är en rörig, svårbegriplig och kaosartad historia vars händelseförlopp är mer eller mindre obegripligt. Även Christopher Nolan har haft vissa narrativa svårigheter. Även den helt mästerliga The Dark Knight har flera berättarmässiga problem som skapar friktion vilket gör avslutningen långt ifrån lika lysande som resten av filmen. The Batman kan vara den mest sammanhållna Batman-filmen någonsin, här finns en målmedvetenhet vilket gör att berättelse rör sig sakteliga och noggrant framåt. Det är faktiskt förvånande hur pass tålmodig Reeves är vad gäller filmens tempo, istället för att bombardera publiken med action och vilda biljakter så är huvuddelen av filmen bestående av brottsundersökning och detektivarbete. Batman, i rollen som en mästerdetektiv har – mestadels, åsidosatts, men denna gång är mysteriet och konspirationen i centrum. Inledningsvis så är detta systematiska och noggranna sätt att berätta en historia aningen svårtillgängligt. Det hjälper inte heller att Reeves iscensätter inledningen med en berättarröst som känns påträngande och onödig, den värld som byggs upp talar för sig själv och det behövs inga rubriceringar och förtydliganden. Men när denna skakiga början är över så väntar stordåd, både vad gäller spänning och dramatik. 

Robert Pattinson porträtterar Batman/Bruce Wayne som en djupt sårad, deprimerad och bräcklig person. Självsäkerheten och förmågan att producera en skral fasad som odräglig playboy är inte möjligt för denna version av Wayne. Istället så har brottsbekämpandet, traumat från barndomen och den förfallande staden resulterat i en vilsen och uppgiven människa som inte längre vågar tro på sig själv eller framtiden. Den glåmiga och nedstämda stämningen kunde ha blivit ett sänke gjutet av bly, men Pattinson och Matt Reeves lyckas att skapa en empati hos publiken vilket gör att denna mycket återhållsamma hämnare blir fascinerande att följa. Det finns en sårbarhet som vi aldrig tidigare sett tidigare hos karaktären, och relationen med den lojala butlern Alfred är mer essentiell än någonsin. Andy Serkis förmedlar en fantastisk – och behövlig, värme i detta nattsvarta scenario, och den mest drabbande scenen är mellan denna surrogatfader – och son.

Men det är inte bara Robert Pattinson och Andy Serkis som är värda att belysa. Zoe Kravitz är fullständigt fenomenal som Selina Kyle/Catwoman. Efter Anne Hathaways förkastliga porträtt så är det en gudagåva att se Kravitz då hon förverkligar det bästa från författarinnan Joëlle Jones moderna version av karaktären, en gatusmart och kompromisslös överlevare vars emotionella tillstånd är lika skört som en tråd av glas. Paul Dano är i sin tur skräckinjagande som The Riddler, här gestaltad som en blandning mellan Zodiac-mördaren och John Doe från David Finchers Seven. Dano har ett animaliskt och helt oförutsägbart skådespel med en enorm bredd. Colin Farrell i rollen som Oswald Cobblepott/Pingvinen och Jeffrey Wright som Gothams allra hederligaste polis – James Gordon, är båda bra. Farrell – som är helt oigenkännlig, lyckas att maximera sin korta närvaro och skapa en karaktär som påminner om Robert De Niros tolkning av Al Capone från De Omutbara. Tyvärr så hamlar Wright lite i skymundan då Gordon mest får agera utfrågare och passiv förstärkning. Att dessa två karaktärer sägs förekomma i varsitt sidoprojekt på HBO Max känns både spännande och intressant.         

Actionscenerna är i sin tur förenklade och mer rudimentära. Den – medvetet, råa och fula koreografin drar tankarna åt Jacques Audiards film En Profet där filmens huvudkaraktär sakteliga utvecklades genom sitt våldsutövande. Inledningsvis så är våldet utan någon flärd eller grace, Pattinsons Batman använder sig av hundraprocentig brutalitet där alla former av slag och sparkar är tillåtna. Det påminner om en frenetisk boxningsmatch där maximal smärta är det enda som betyder något. Men sakteliga så förändras actionscenerna och även koreografin. När vi väl når slutetappen så har det skett en stor personlig förändring inom Bruce Wayne, något som spelgas i slagsmålen. Det här är ett mycket intressant sätt att visa på karaktärens mognad. Men den absolut bästa action-juvelen introduceras då den nya Batmobilen rullas ut, då vi får se den bästa biljakten i en Batman-film på år och dagar, denna vansinnes åktur är en enda lång hyllning till Steve McQueens Bullit och får det mest vi sett i de senaste Fast & Furious-filmerna att likna ett tamt lådbils-rally.  Fotografen Greg Fraiser – som tidigare fotograferat Rogue One och nu senast Dune, komponerar och färgsätter filmen i ett nedsläckt foto som andas film noir. Det vilar något analogt och gammalmodigt över det visuella, trots att det är inspelat med digitala filmkameror. Nattklubbar och smutsiga bakgator blir så mycket mer än bara en kuliss, de blir en del av filmens personlighet. Kompositören Michael Giacchino ackompanjerar detta med ett melodiskt och svepande soundtrack som tar stor inspiration från den bortgångne Shirley Walker och hennes magnifika musik från The Animated Series. Där Hans Zimmer allt mer börjar bli en ljudarkitekt, och frångått musikaliska teman och igenkännbara slingor, så har Giacchino följt i John Williams fotspår och skapar flera distinkta och minnesvärda teman som rör sig från att vara jazziga till Jerry Goldsmiths demoniska soundtrack från Alien. 

Trots att The Batman är lyckad i det mesta så finns det brister. Den tröga starten skapar aningen för mycket friktion i filmens inledande fas. Romansen mellan Pattinson och Kravitz är förvisso välspelad men de mer intima ögonblicken skulle behövt mer tid i ugnen. Bruce Waynes vardag hade också fått ta mer plats, hans allmänna anseende tas endast upp i marginalen och det hade varit till filmen föredel att expandera och utveckla subjekt som Wayne Enterprises och dess roll i den värld. Det finns också tillfällen då Matt Reeves hade kunnat gå ännu djupare, ett av filmens mest intressanta sidospår förenklas och berövar berättelsen på djup. 

Dessa felsteg är dock inte förödande utan en god påminnelse om att det finns rum för utveckling i en oundviklig uppföljare. Efter åratal av skräp, besvikelser och rent vansinne – i form av Zack Snyders fyra timmars version av Justice League, så är The Batman en lättnadens suck. Batman är äntligen tillbaka i sitt rätta element och en uppföljare kan inte komma snabbt nog. 

Betyg 9/10