Månadsarkiv: februari 2018

Game Night Recension 

Publicerad den av
0021

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Summering: En krass och oupphörlig ström av grova skämt och barnsliga personer. Game Night är vaccinerad mot allt form av humor och bör därefter undvikas. 

Spelkvällar – där vi samlas kring traditonella brädspel, har blivit allt mer populära. På senare tid har flera fantastiska bordsspel uppfunnits och levat upp en för många bortglömd hobbysyssla, exempel som Star Wars Armada och Marvel Legendary är fantastiska spel i denna tysta revolution.

Egentligen finns det ingen anledning till att koncentrera – filmen, Game Night kring just en spelkväll med vänner, konceptet och möjligheterna till referenser är begränsade och snart blir det klart att filmen lika gärna kunde ha döpts till hemmakväll eller fredagsmys.

Game Night är förväxlings-komik där samtliga karaktärer är dumma som spån och missförstår det mest uppenbara. Ibland kan man se spår av Shane Blacks Kiss Kiss Bang Bang, en – tråkigt nog, bortglömd juvel inom actionkomedi genren.
Blacks film är en fartfylld och rolig historia som utforskar och driver med allt som har med Hollywood att göra. I Game Night hägrar enbart stunderna av actionkomedi, tillslut inser jag att hägringarna bara är hallucinationer. Game Night utvecklas snabbt till en stelbent och uttråkad historia som bara koncentrerar sig på att tramsa bort den lilla potential som finns.

Den ”dynamiska” duon som består av Jason Bateman och Rachel McAdams, går ihop lika väl som hund och katt. Ingen av dem lyckas skapa kemi eller någon som helst – livsviktig, svada där de levererar minnesvärda replikskiften. Båda två ser plågade ut och verkar desperat vilja att inspelningen av filmen skall ta slut. Det ser inte mycket bättre ut i birollerna, Jesse Plemons från Breaking Bad får återigen spela en tragisk gestalt som uttrycker lika mycket som en vägg gjord utav av sten. Michael C. Hall och Danny Huston medverkar så pass hastigt att man kan missa dem vid minsta blinkning. Skämten återanvänds hela tiden och blir tillslut provocerande repetitiva, då de är inte ens roliga den första gången och är det inte mycket bättre den tredje gången.

Och då man inte kan skapa skrattsalvor genom träffsäkert skådespel eller komisk dialog så tar man ett par spadtag av 2000-talets mest hopplösa stapelvaror inom genren – grovt språk och eviga sexskämt. Dessa typer av inslag kan fungera, men i en redan dålig film så blir det bara tröttsamma. Utöver det så förekommer rent morbid humor som bara känns smaklös, chockvärdet är dessutom väldigt lågt och det osar av brist på fantasi. När chockmomenten är slut så sätter man på farthållaren och håller färdriktningen mot total undergång.

Hela Game Night kantas av olika populärkulturella referenser, det går inte mer än ett par sekunder innan man häver ur sig namn och titlar. Till en början är referenserna härliga, mot slutet känns det som om det skett en tvångsinmatning.

Sedan slängs det in urusla biljakter, skottlossningar och annan komplett menlös utfyllnad. Det är bara Kyle Chandler som verkar tycka att det är någorlunda kul att medverka, Chandler gör filmens enda underhållande prestation och balanserar galenskap med någon sorts emotionell motvikt.

Game Night är en sunkigt snuskig historia som aldrig ger utdelning. Det är nog bättre att leta reda på sitt avlagda UNO och i ensamhet insupa en alkoholfri öl än att utstå detta.

Betyg 2/10 

Wonder Recension 

Publicerad den av
0171

Image copyright and courtesy of Lionsgate 2018

Stephen Chbosky regisserar med enormt hjärta och stor empati för sina karaktärer, olyckligtvis så räcker det inte till då allting förpackas med alldeles för stora mängder sockrad sentimentalitet berövar Wonder starkaste stunder från att göra intryck. 

Wonder är till sin natur emotionell och känsloladdad, allt är upplagt för att bli en Hallmark historia där man borde skicka med motmedel för att motverka överflödet av tårar och dramatiska uppoffringar. Chbosky tar sig runt flera av dessa hinder genom att använda en helt strålande Jacob Tremblay i huvudrollen.

Enbart tolv år gammal så har Tremblay redan mer erfarenhet och förståelse för skådespelaryrket än flera av sina mer rutinerade och erkända kollegor. Dold under stora mängder smink så ger den unge kanadensaren ett levande och trovärdigt porträtt av ett barn som tvingas leva med ett svårt symptom som Treacher Collins. Tremblay har fångat utanförskapet och ensamheten som alla former av handikapp kan leda till, omvärldens reaktion är skildrad med ett brett spektrum som inte bara innebär översittare och intoleranta elakheter.

Den andra höjdpunkten är Tremblays familj, vi får se deras uppoffringar och förändringar som behövt ta plats för att anpassa sig till situationen. I andra fall kan de här typen av sidospår bli platta och få tunnelseende då man enbart tittar närmare på brustna drömmar och övergivna initiativ. Men det här är en stark samling personer som står för sina beslut och som aldrig försöker se tillbaka på historien med facit i hand.  Bara det faktum att Julia Roberts är uthärdlig borde räknas som ett genombrott, hennes modersporträtt känns omtänksamt och känsligt.

Ännu bättre är Izabela Vidovic som Tremblays syster Olivia, en person som tagit på sig rollen att ställa sig i andra ledet och på så sätt inte orsaka några former av hinder för sin bror. Tillskillnad mot alla neurotiska och hysteriska porträtt av unga tjejer så är det här väldigt upplyftande att se en generös men bräcklig person. Den som drar det korta strået blir Owen Wilson, hur mycket jag än uppskattar att inte behöva se Wilson göra sig själv och publiken till åtlöje, så är hans förmåga till bra skådespel för bristfällig, han är också den person som känns lite negligerad genom väldigt liten närvaro genom berättelsen.

Birollerna är kanske den största överraskning och filmens största styrka. Wonder berättas i ett uppbrutet narrativ där vi på ett ganska rättframt sätt får följa individuella personer som rör sig runt huvudpersonen. Karaktärer som kan tyckas vara endimensionella visar sig istället bära på minst lika stora problem och komplicerade livsöden. Skådespelet från filmens unga skådespelare är strålande och det finns väldigt få personer som inte känns empatiska på något plan.

Så vad är det egentligen som orsakar ett så lågt betyg ? Trots att så många rutor kryssas för så misslyckas Wonder kapitalt då det kommer till att avsluta eller expandera sina olika stickspår. Där alla personer känns levande, så är händelseförloppet och dess utveckling stelt och förenklat. När man har chansen till komplexitet så målar man över allt med en platt och skrikig färg, allt löses upp på ett maner som påminner om riktigt banala barnsagor. Utan att ha läst boken av R.J. Palacio – som mycket väl kan vara anledningen till dessa problem, så är det ett slöseri med dessa duktiga skådespelare då allt toppas med vispgrädde och andra former av utfyllnad som täpper till artärerna.

Tillslut blir filmen så sentimental och slätstruken att jag helt och hållet tappar intresset, lite mer subtila berättarknep hade räckt långt i det här fallet. Det känns hårt att behöva avföra en film som ofta gör så mycket rätt, med en gnutta mer djup och stilfulla avslut så hade Chbosky kunnat stoltsera med en en varmhjärtad och intelligent film. Nu får det enorma hjärtat nästan en infarkt pga den sockersöta sentimentaliteten.

Betyg 4/10

Pelle Kanin (Svensk Version) Recension

Publicerad den av
0032

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Lite bus och en hel del förutsägbart rättspatos, den enorma efterkonstruktion kring att Pelle Kanin är ett hot mot samhället är kanske filmens mest uppseendeväckande attribut.  

Det är aldrig idealt att ha att göra med dubbad tagning av någonting, i vissa fall har filmskaparna genomfört en noggrann lokalisering – som innebär att samtliga delar av filmen har översatts. Pixar lägger en ansenlig tid på att justera filmen till olika marknader. Där har man också till sin fördel att arbeta med hel animerade filmer, på så sätt löses problem som icke synkade läpprörelser och skådespel som inte stämmer överens med de pålagda rösterna. Pelle Kanin blandar samman de digitala gnagarna och skådespelare i form av Rose Byrne och Domhnall Gleeson. Att förlora dessa aktörer och röster som Elizabeth Debicki och Daisy Ridley känns plågsamt.

002

Jack Rabbit Slims 

När vi bara har att göra med kaniner och talande grisar – som tagna ur George Orwells Animal Farm, så distraherar inte den – ofta, mediokra dubbningen. Flera skämt och engelska ordvitsar må ha förlorats i översättningen. Tack och lov så är de bästa scenerna i Pelle Kanin universella på så sätt att de helt och hållet koncentrerar sig på bus och rackartyg. Det är enkel slapstick humor som blir extra roliga då talande djur genomför hyssen. Någon form av sofistikation är det inte talan om, allt är enkelt men fungerande.

Dubbningen är som värst då Byrne och Gleeson talar rikssvenska, då åker filmen raka vägen ned i det imaginära och djupa kaninhålet. Dialogen är så stelt översatt att man kan tro att det är en parodisk amatördubbning på YouTube.

Pelle Kanin är faktiskt oväntat rustik i sitt hantverk, filmen iscensätter flera ikoniska och igenkännbara brittiska platser väldigt stilfullt, varuhuset Harrods i London fångas nästintill perfekt, med sina kurerade hyllor och välklädda personal. Den engelska landsbygden är också välkomnande och trevlig att vistas i. Specialeffekterna som används är acceptabla, ibland tenderar det att påminna om hemska digitala skapelser som filmversionen av katten Garfield.

0192

Krig Och Fred I Grönsakslandet

Vad beträffar den – numera, kontroversiella ’’björnbärskontroversen’’, kan jag bara säga att scenen blir något roligare då man tänker på den absurda debatten som rasar i media. I en värld där man det mesta är upp och ned, så blir hysterin om en kanin med en slangbella ganska patetisk.

Något som däremot bör diskuteras är ett par av filmens mer vågade skämt, de riktar sig åt den vuxnare delen av publiken. Jag är personligen inte särskilt glad åt att se scener – i en barnfilm, som helt och hållet går ut på att skämta om avklädda bakdelar och underkläder.

Will Gluck som tidigare har gjort Easy A, lyckas föra över en hel del av sin rappa dialog och   av empati gentemot karaktärerna. När Pelle Kanin skall leverera moral och ärlighet spricker det i sömmarna. Gluck regisserar de sekvenserna med totalt ointresse. Från att ha visat upp både krig i grönsakslandet och fällor i bästa Ensam Hemma tappning, så blir det motbjudande sentimentalt och tråkigt. Om Gluck nu ville ta ut svängarna och utmana familjefilmens olika tabun och regler så hade det varit bättre att bearbeta filmens sista tredjedel.

Pelle Kanin i sin svenska version är som att försöka bedöma en maträtt med en klädnypa för näsan. Jag kan enbart rekommendera att se filmen i sin originalversion för att få ut maximalt värde för pengarna.

Betyg 4/10      

 

Black Panther Recension 

Publicerad den av
001.png

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Återigen så har Marvel Studios tagit i från tårna, de ger oss en actionfilm som ofta är och nosar på på det absoluta toppbetygen. Intellektuell, rolig och modig summerar detta startskott som förhoppningsvis innebär både ett och annat återbesök till Wakanda och dess fantastiska befolkning. 

Marvel Studios har blivit en ostoppbar maskin, allt som de lanserar på bio (minus det första två avsnitten av tv-serien Inhumans) förvandlas genast till rekordsättare. Flera skeptiker och belackare vill gärna kategorisera filmerna som hjärndöda sedelpressar som skyfflar in pengar åt moderbolaget Disney.

Ett par gånger har projekten inte lyckats med att hänföra, Iron Man 2 fick den gigantiska satsningen att verka något mer osäker, Thor: The Dark World är ett misslyckande på nästan alla plan. Marvel lär dock av sina misstag, på senare tid har de finkammat filmvärlden på de några av de mest energiska och hungriga regissörerna. Utdelningen har varit närmast perfekt underhållning som också integrerar en god mängd mer djupsinniga aspekter, som funderingar kring samhälle, politik och filosofiska tankegångar. Idag har man ett sällan skådat galleri av igenkännbara karaktärer som alla kan ses som popkulturella ikoner.

030

Back In Black 

I slutet av April år 2018 så har Avengers Infinity War premiär, en – på pappret, överträffad film vars ambitioner är skyhöga. Black Panther var från början planerad att ha premiär hösten 2017, filmen fick flyttas framåt för att ge den mästerliga Spider-Man Homecoming plats. Och såhär nära ’’finalen’’ så kanske ännu en film skulle kunna kännas något överflödig. Som gensvar tar istället Marvel och ryter till ordentligt, vässar sitt manus och låter regissören Ryan Coogler gå loss i en film som aldrig glömmer bort sin berättelse eller sina personer. Det är sylvasst och flera gånger häpnadsväckande djupt.

Coogler som senast regisserade den fantastiska Creed, har inga som helst svårigheter med handskas med att porträttera redan etablerade karaktärer (Sylvester Stallone) och nytillskott (Michael B. Jordan). Mixen blev en uppföljare som kändes helt berättigad och fick alla dussinuppföljare till Rocky att verka något mer existensberättigande. Här utgår Coogler från samma idé, vi fick träffa Chadwick Bosemans T’Challa redan i Captain America: Civil War, då i en biroll. Efter den suveräna introduktionen så fanns det alltid en risk att detta kunde bli pliktskyldig utfyllnad. I över två timmar så finns det inte ett tecken på att Coogler drabbats av kreativ mjölksyra, han sporras snarare av att inte behöva ödsla tid på för mycket introduktioner eller expositioner.

0191

’’I Got Nine Lives Cat Eyes’’

Coogler fokuserar fullt ut på sitt persongalleri, vare sig det är Martin Freemans CIA agent Everett Ross eller Letitia Wright i rollen som T’Challas syster Shuri, så är både regin och rollprestationerna i perfekt symbios, det är en stor mängd personer och alla har en plats och viktig roll att spela, samtliga personer har svagheter och styrkor som gör dem trovärdiga och ofta lätta att sympatisera med. Flera av dem är klart mer utvecklade och starka än sina motparter i serieförlagorna.

Till sin hjälp har man skådespelare i absolut toppklass. Att välja en favorit blir därefter som att välja mellan basketlegenderna Lebron James eller Michael Jordan. Lupita Nyong’o, Letitia Wright och Danai Gurira slår alla ett slag för kvinnliga karaktärer som är precis lika starka och kapabla som herrarna. Här finns det inga våp i behov av räddning, samtliga är lika tuffa och hårda som den fiktiva metallen vibranium.

Chadwick Boseman utvecklar T’Challa genom att tillföra ett reserverat funderande, han har lagt hämnden bakom sig. Utmaningarna kommer nu i hur man på bästa sätt härskar som en monark utan att styra med en hand. I serietidningarna är Black Panther en kalkylerande och nästan kylig karaktär, Boseman tillför en behövlig dos lyster och värme vilket gör honom betydligt mer intressant.

Sist men inte minst så återfinns Michael B. Jordan som filmens antagonist Erik Killmonger. Jordan fullkomligt dominerar alla de scener han medverkar i. Här för man också in en sublim samhällsreflektion som berör då vi ser ut på den verkliga världen, det blir otroligt kraftfullt då Killmongers intentioner klargörs.

016

”Not just an American dream or an Asian dream or a European dream
Also, an African dream” – Bono

Marvel har också lyckats komma ur sin egen mall där allt måste sluta i en stor explosion av specialeffekter och evighetslånga strider. I sina senaste filmer har man låtit dramat bli det verkliga krutet. Black Panther försöker inte töja ut sig själv sig och bli till en berättelse där hela världen står på spel. Spänningen och lekfullheten fortsätter vara intakt i de där patenterade stunderna av härlig action. Filmens biljakt är en av de mest intensiva och hårresande stunderna jag någonsin sett i genren. Den tittar åt de där fantastiska scenerna från James Bond där man blandar fantastiska stunts och finurliga uppfinningar.

Ryan Coogler säger sig ha tagit stor inspiration från filmerna om världens kändaste brittiska agent. Influenserna är tydliga med exotiska miljöer, politiska intriger samt snabba fordon av alla de slag. Coogler verkar också har kvar de blodiga knogarna från Creed’s hårdnackade boxningsmatcher. Sammandrabbningarna är några av de mest fysiska och smärtsamma jag kan påminna mig om i en film som inte fått stämpeln som barnförbjuden. Vartenda slag, hugg och anfall känns som en hård tackling rakt i ryggen. Det är närmast uppfriskande att man vågar porträttera våldet såhär realistiskt och smutsigt. Den återkommande humorn får också stort ett spelrum och gör flera scener till nervpirrande gapskratt som Marvel är experter på.

032

Where The Streets Have No Name 

I trailern nämner Martin Freemans karaktär att han aldrig sett något liknande. Visuellt så stämmer det ganska exakt med vad vi får se. Vi har sett Afrika på film förut, savanner och de vackra solnedgångarna. Nu blandar man kåkstäder med högteknologiska skyskrapor, allt dränks i ett varmt filter som ger Black Panther en unik identitet. Filmens specialeffekter, scenografi och kostym är motsvarigheten till filmvärldens Beluga kaviar, exklusiv och helt utsökt.

Vad som fortsätter slå mig är hur Marvel Studios värderar sina berättelser över nästan allt annat. Trots sina tillgångar som består av spektakulär teknik och närmast gränslösa bankkonton, så förblir berättelsen och dess karaktärer alltid det viktigaste. Marvels filmer är som kameleonter, de ändrar ständigt färg och form, samtidigt bibehåller man alltid en familjär känsla som får publiken att känna sig omhändertagen och välkommen, vilken resa vi än tas med på.

017

Små invändningar 

Det finns några få invändningar som begränsar Black Panther från att nå den absoluta betygstoppen. Starten är förvisso snygg, problemet ligger i att den är något långsam. Ett par andra sektioner är inte heller helt optimala då det kommer till hastighet. Musiken – komponerad av vår egen Ludwig Göransson, är för det mesta stämningsfull och majestätisk, men vid ett par tillfällen blir musiken för påträngande och onödigt tillrättavisande, dramatiken är så stark att det inte behövs en så klumpig pekpinne för dirigera publiken emotionellt.

Black Panther är ett kraftpaket av intellektualitet, fantastisk action och geniala skådespelare. Man går rakt på sak, slår hårt och kan därefter krönas som ännu en vinnare från en studio som verkar ämnade att bli enväldiga härskare inom sin genre.

Betyg 9/10  

Grottmannen Dug Recension 

Publicerad den av
006

Images copyright and courtesy of Aardman Animation Studios 2018

Det fantastiska hantverket kan inte kompensera för en flåsig och ointressant film. 

Pokemon-kort, takvärme och personsökare är obsolet. Konst som Sixtinska kapellet och filmstudion Aardman kreationer är tidlösa.
Aardman Animations är några utav planetens mest hängivna och målmedvetna filmskapare, det är inte bara faktumet att alla deras projekt fortfarande animeras för hand, där ingeting lämnas åt slumpen, scenografin och designen är också ett kapitel i sig.

Flera filmskapare talar idag om hur viktigt det är med faktiska kulisser och rekvisita, det perfekta exemplet är Star Wars: A New Hope. Karaktärerna skall befolka en levande och trovärdig värld, saker som vapen, hushållsapparater och fordon bär med sig en historia, där de är minst lika intressanta som sina skådespelare av kött och blod. Aardman har i sina filmer uppfunnit några av världens häftigaste påfund – grötkanonen från Wallace & Gromit är fortfarande häftigare än något som Michael Bay lyckats koka ihop med sina Transformers.

Det går inte att undvika att utbrista i ett stort leende då man med stora ögon beundrar hantverket och de fantastiska upptågen som Aardman gett oss. Tågjakten med en skurkaktig pingvin och den fantastiska sekvensen med alltifrån får, motorcyklar och flygplan kan väl inte ens den största cyniker tycka illa om ?

007

Rolling Stones 

Grottmannen Dug har samma fantastiska animering, vartenda objekt känns levande och genomtänkt. Tyvärr så tillåter berättelsen inte samma fantastiska uppfinningsrikedom som tidigare filmer. Stenåldersmiljön gör det något förutsägbart, jag kan bara anta att det är såhär Aardman-versionen av The Flintstones skulle se ut. Det är – till utseendet, grovhuggna grottmän och kvinnor med diverse sedvanliga attribut, en är burdus och stark, den andra är en äldre ledarfigur etc.

Ingeting vill riktigt förtrolla eller underhålla, den tidigare så energiske och lyhörde regissören Nick Park verkar lite sömnig och ointresserad av projektet. Man har fått ihop en namnkunnig lista med aktörer där Eddie Redmayne, Maisie Williams och Tom Hiddleston medverkar, det borde innebära ett solitt medelbetyg bara det.

010

Man United 

Tyvärr så lämnar ingen av skådespelarna något bestående intryck, karaktärerna är glömda innan vi ens hunnit lämna biosalongen. Allt är spartanskt och förvånansvärt tråkigt. Inte ens de tillfällena då vi får lite av den där unika Aardman briljansen – i form av rekvisita och kulisser, så är det tamt om vi ser till studions tidigare påfund. Tempot är dessutom överdrivet intensivt till det så får man högljudd, flåsig och jobbig dialog.

Ett stort plus förekommer i alla de olika djur och varelser som vi får se genom filmen. Vildsvinet Hognob stjäl varenda scen han medverkar i. Och kanske är det talande för resten av filmen, att ett kreatur utan varken dialog eller mänskliga drag är mer minnesvärt än en despotisk och flintskallig kejsare med Tom Hiddleston som röst.

För fem år sedan gjorde Dreamworks Animation – The Croods, till och med den mediokra produktionen är många gånger bättre än Grottmannen Dug.

Betyg 4/10 

The Cloverfield Paradox Recension 

Publicerad den av
the_cloverfield_paradox_ship_interior_3840-0

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

En ofärdig, platt och tillrörd soppa. Den enda ursäkten är att alla med ett Netflix abonnemang får detta som en dålig accessoar, inte helt olikt från det skräp som följer med månatliga tidningar.  

Dagens mediala klimat har gjort det svårt at verkligen överraska. Långt innan en film kommer ut så finns det mängder av teorier, läckt information och spionbilder som inte är menade att ses av allmänheten. För tio år sedan så var ’’viral marketing’’ ovanligt vid  marknadsföring av produkter eller event.

Den första filmen i Cloverfield-serien, lyckades skapa en mystik och förundran genom sin bisarra och excentriska marknadsföring. Egentligen hade spelutvecklaren Bungie rdan hunnit före då man satte igång reklamkampanjen för Halo 2. Där var det alltifrån hakade webbsidor tillhörande biodlare som ingick i en maskerad reklamkampanj. Diverse små ledtrådar ledde – efter ett tag, fram till trailers eller annan mer matnyttig information kring spelet.

Mystiken kring Cloverfield var betydligt mer spännande än den slutliga filmen. Filmen var som bäst ointressant, flera gånger definierade man den moderna skräckfilm på sämsta sätt; trista skådepelare, dåliga karaktärer och plagiat.

Att försöka sig på en liknande marknadsföring idag vore nästan möjligt, socialmedia skulle förmodligen knäcka klurigheterna och gåtorna på rekordtid. Och för att behålla det oväntade som Cloverfield innebar, så valde man att släppa den spirituella uppföljaren 10 Cloverfield Lane bara några veckor efter att filmen hade tillkännagivits. Det var en – till hantverket sett, betydligt bättre film än sin föregångare, dock så tycktes personalen på Paramount Studios ha tappat kontrollen över sin topphemliga marknadsföring. Mot slutet lanserades flera tveksamma affischer som saboterade allt hårt arbete med att hemlighålla filmens innehåll.

GOD PARTICLE

Shock Me All Night Long 

När det nu blivit dags för den tredje delens lansering så återstår inte många knep för att överaska. Om man nu tyckte att ett par veckor var för lång väntetid så har lösningen anlänt, dagen efter den stora NFL finalen – Super Bowl, så kunde vi hitta den tredje episoden i serien – The Cloverfield Paradox upplagd på Netlflix.

Den här gången tar man helt enkelt efter rockbandet U2 då de gjorde ett chockartat släpp av sin skiva Songs On Innocence, där laddades automatiskt albumet ned till alla iTunes användare.

Om bakslaget blir detsamma som med den lansering vet vi inte än. Säkerligen så kommer en stor mängd människor påpeka på att deras heliga och perfekt kurerade Netflix-kö blivit nedsmutsad och kränkt av The Cloverfield Paradox.

Hur man skall lansera den hypotetiska fyran återstår att se. Kanske blir det till att söva människor i biografkön och flyga dem till en salong på andra sidan jorden. Men bara några minuter in i The Cloverfield Paradox blir det ganska uppenbart varför man smugit in den bland ett multum av andra dussinfilmer på Netflix… Den är nämligen genomusel…

Half The World Away 

Problemen är ganska tydliga då man måste sälja hela sin film genom en gimmick som direktlansering. Det fungerar en gång, kanske två men nyhetens behag är numera kortvarigt. Idag släpps mängder av kvalitativa filmer direkt till Netflix. Att stora  premiärer sker direkt i vardagsrummet är idag lika självklart som att det skall finns mer än två TV-kanaler att välja mellan. Både Paradox och 10 Cloverfield Lane påstås ha varit filmer som inte alls var menade att vävas in i vad som nu kan kallas Cloverfield-universumet.

Allting ifrån story till existensberättigande är mer ansträngt än någonsin i The Cloverfield Paradox. Uppläget är nästan identiskt med Event Horizon eller Daniel Espinosas Life som kom ut förra året, skillnaden är att nämnda är betydligt bättre. Det här är ett manus som borde ha legat kvar på en dammig hylla, någon originalitet finns det inte tillstymmelse till. I den scenen där man skall försöka hylla Alien så måste lägga sitt ansikte i händerna över genansen. Tankarna dras till kalkonen Passengers då karaktärerna bara irrar runt i cirklar trots att hela helvetet håller på att knacka på dörren.

För att vara en film som helt och hållet bygger på mysterium och tvära vändningar, så verkar The Cloverfield Paradox vara oroad över att publiken inte skall hänga med, det löser man genom att indikera och ge riktlinjer, det är så klumpiga att hela filmen blir patetiskt förutsägbar.

Half Full 

Det finns också ett mått av helt bortkommen humor som enbart får tittaren att rulla med ögonen. Bakom kulisserna sägs det att Paramount övergav filmen och lät Netflix få ta över. Det är inte  bara en överlämning som verkar ha skett, det är snarare en dumpning av en totalt ofärdig film. Vid en första anblick ser det påkostat ut, med bra scenografi och kostymdesign av Oscarsbelönade Colleen Atwood. Men ju längre det pågår så blir effekterna billigare och billigare, viktiga detaljer i berättelsen försvinner och allt slängs ihop till ett tragiskt dåligt slut. Knappt någonting verkar överhuvudtaget färdigt. Bara scenerna som inte tar sin plats ute i rymden kan kategorisera som kompletta.

Ingen av filmens skådespelare verkar vara särskilt inspirerade. De har ett omfång som sträcker sig från frustrerade till deprimerade. Den arma stackaren Elizabeth Debicki ser så bedrövad ut att behöva medverka att jag nästan – nästan, känner någon sorts sympati för hennes livlösa karkatär.

Om The Cloverfield Paradox hade fått gå upp på bio hade det förmodligen blivit betydligt större skriverier om dess uselhet, främst då folk faktiskt hade behövt betala för sig. Nu kan vi istället avmarkera skräpet och dränka bort den i de otaligt antal bättre filmer på Netflix.

Betyg 2/10 

The Death Of Stalin Recension 

Publicerad den av
TDOS_D17_4130

Images copyright and courtesy of Nonstop Entertainment 2018

En helt genial blandning av svart humor och skrämmande verklig historia som fångar och engagerar. 

Det tar ett litet tag innan poletten trillar ned. Att se ett helt sovjetiskt ministerium bestående av välkända amerikanska och brittiska skådespelare är minst sagt en smula ovant. Regissören Armando Iannucci bemödar sig inte med att ge någon sorts förklaring till varför alla karaktärer talar engelska, startsträckan känns lite tveksam då filmen nästan tangerar att kännas som brittisk gangsterkomedi, i samma anda som Guy Ritchies filmer.

Den tydligt förekommande humorn ger också viss huvudbry, Monty Python medlemmen Michael Palin medverkar också på ett hörn, inledningsvis är det som om att The Death Of Stalin är en förlängd versionen av valfri Python-sketch.

Men sedan börjar man blanda in allvaret och en stor mängd absurda situationer. Då uppstår en suverän iscensättning, det är inte realistiskt men oerhört fängslande. Det är inte menat att vara en korrekt beskrivning av det faktiska händelseförloppet, iden är att fånga essensen av stämningen, hetsen och den totala skräcken över ett totalitärt och diktatoriskt samhälle.

TDOS_D14_3716

’’Come and keep your comrade warm’’

The Death Of Stalin använder sig från början till slut av svart humor. Dialogen är fylld av svordomar och vidrigheter, samtidigt så blir situationerna bara mer och mer bisarra. Josef Stalin satte skräck i ett helt land, han använde alla former av övervakning mot befolkningen och etniska rensningar. Stalins egen paranoia ledde till ett samhälle där den personliga integriteten kränktes till fullo. Just denna rädsla och terror fångas väldigt väl. Vi får se Stalins underordnade demagoger bli till små ynkliga möss då alla räds att bli avrättade vid minsta lilla felsteg.

Det politiska efterspelet efter diktatorns död är då filmen verkligen kommer till sin rätt. Korruption, girighet och totalt inkompetens, samverkar till att bli både träffsäkert, roligt och otäckt. Iannucci gör det tydligt hur effektiv skarpsinnig humor kan vara i att skildra helt perversa situationer.

Flera morbida och motbjudande saker som manipulation och förtryck skildras på ett humoristiskt men medvetet vis, det gör att man undviker någon som helt förskönande av händelserna eller personerna. Samtidigt känns ingeting trivialt eller förenklat. Vid sidan av rolig och kvick dialog så finns det allvarsamma scener där man visar upp de chockerande massmord som skedde i fångläger och i civila hem. Några av de absolut mörkaste stunderna refereras men hålls undan publiken, säkerhetscehfen  Lavrentiy Berias dokumenterade våldtäkter är ett exempel då vi bara får en indikation. 

TDOS_D22_4426

’’Kill the czar and his ministers’’

Visuellt så påminner filmen om Lars Von Triers Dogville, miljöerna är förvisso betydligt mäktigare och mer påklädda än i Triers avskalade vision av en amerikansk småstad, men Iannucci behåller en känsla av filmad teater, och det är till filmens fördel.

Då man valt att rollbesätta flera välkända aktörer så skapar man – genom denna teatrala estetik skapas ett underlag där man kan leka med både dialog och karaktärer. Att se The Death Of Stalin som historiskt korrekt vore väldigt naivt, det är en tydligt fiktiv version där man fångar essensen av händelserna.

Kombinationen av skriven dialog och verkliga händelser är oväntat effektiv, i ena stunden skrattar man åt de maktgalna och vedervärdiga människorna som utgör Stalins kabinett, andra gånger så ryser man av obehag då vi får ta del av de politiska konsekvenserna.

En film som tar sin plats i Sovjetunionens politiska centrum behöver självklart ett antal intriger, och de sköts på utomordentligt vis. Det behövs inte några extrema skeenden eller House Of Cards-moment för att engagera genom den sista timmen. Den andra halvan är betydligt mer intensiv och sammanbiten, det blir en bitter påminnelse om att detta mörker fortfarande existerar sextio år senare och fortfarande inte har försvunnit från det moderna Ryssland.

TDOS_D22_4622

Back In The U.S.S.R. 

Slutligen måste jag berömma hela ensemblen. Förutom Olga Kurylenko – som är lika hopplös som alltid, så är det livliga och färgstarka porträtt av dessa djävulska individer. Det kan ibland vara svårt att separera persongalleriet, de flesta är diaboliska monster eller idiotiska suputer. Samtliga hör till en samling av några av de värsta människorna man kan tänka sig. The Death Of Stalin blir aldrig så pass grotesk att den blir otillgänglig och frånstötande, humorn blir som en livboj till publiken i detta hav av svek, lögner och mord.

The Death Of Stalin är till en början svårsmält som med tiden växer, blir djupare och mer vågad. Med humor och intelligens så får man ihop en – nästan, unik upplevelse som fångar ondska, dumhet och ett frosseri i makt.

Betyg 7/10    

Lady Bird Recension 

Publicerad den av
0031

Image copyright and courtesy of Universal Studios 2018

Narcissism och meningslöshet i en osympatisk mix som varken charmerar eller intresserar. 

Greta Gerwigs andra film som regissör anländer med stor pompa och ståt. Lady Bird har äran att vara en av de – statistiskt, högst betygsatta filmerna på filmsidan Rotten Tomatoes. Den helt osannolikt positiva responsen har lett till både en och annan kontrovers där det tisslats och tasslats om att vissa skribenter försökt justera betyget – både upp och ned. Hur det än ligger till med den saken så blir jag den där tråkiga och sura skribenten som ställer mig helt på sniskan mot den lyriska majoriteten. Vad som blir mest slående under filmen blir – tyvärr, den stöddiga frågeställningen – ’’ vad är grejen med det här ?’’

Lady Bird hamlar i samma kategori som Easy A och Juno, samtliga filmer har en uppkäftig och vältalig huvudperson. Easy A är en fantastiskt charmig och energisk film, mycket tack vare en – som alltid, självlysande Emma Stone. Juno och andra sidan är en långsam, tråkig och slö historia. Juno är som en soffpotatis som knappt har energi till att avsluta sina egna meningar, det blir lite surt, lite salt och såklart sött. Att bli arg på Juno var svårt då den är ytterst harmlös och därefter helt ointressant. Lady Bird är nästan identiskt på så sätt, den är slö, såsig men betydligt mer utdragen.

013

Blackbird

Karaktärerna är filmens absolut största sänke, Saoirse Ronan är en uppenbart duktig skådespelerska, hon har all möjligheter att fortsätta sin framgångsrika karriär som sjösattes innan hon ens hunnit komma upp i tonåren. Ingen av skådespelarna går att anmärka på, däremot är alla karaktärer vi får möta ytterst otrevliga och självupptagna, de är narcissister som enbart verka bry sig om status och att slå andra människor på fingrarna genom sin egen genialitet.

Ronans karaktär är den där typen av människa som man bara kan skaka sitt huvud åt. En fullkomligt talanglös och dryg översittare, som i sin tur säljer sina bästa vänner till lägsta pris och alltid måste vara överlägsen alla andra. De svårigheter och oöverkomliga hinder som personerna stöter på blir total ointressanta som dramatiska ankarpunkter, det är svårt att se hur någon kan sympatisera med någon av dessa självupptagna pajsare.

Det enda som gör filmen uthärdlig blir just dess totala uddslöhet. Greta Gerwig har valt att arbeta med ett flertal personer som hon stött på som aktör och manusförfattare. Lady Bird gynnas av detta då den känns avslappnad, något som gör att min ilska överlag blir ganska mild. Hur illa jag än tycker om filmens huvudperson så känner jag mig mest uttråkad och framförallt ointresserad istället för rasande arg.

012

’’And Your Bird Can’t Sing…’’

Mellan varven fälls en och annan syrlig kommentar där jag inte kan undgå att flina.   Något besynnerligt är det dock att dialogen när nedkörd i referenser och formuleringar som känns formade efter dagens giftiga klimat på sociala medier, detta trots att filmen utspelar sig 2002-2003, en tid då dessa fenomen var helt okända.

De få tillfällen med svärta och berörande dramatik, berövas på sin emotionella relevans då allt pressas in i ett forcerat slut. Situationen blir inte bättre då berättelsen både är förutsägbar och för lång. Den korta speltiden på 94 minuter känns som ett par evigheter.

När man läser och ser intervjuer med Greta Gerwig så råder det inget tvivel om att hon är både intelligent och skärpt, en stark personlighet som är ett bra exempel på den mediala person som vi borde bejaka, detta i en värld där man trampar på kvinnors värdighet och rättighet och där deltagare i reality-TV istället får alla spaltrader i massmedia. Tyvärr så kommer ingen av dessa positiva sidor fram i Lady Bird. Gerwig säger att filmen delvis tar inspiration från hennes eget liv – som hon i sin tur menar är raka motsatsen till Ronans karaktär.

En korrekt biografisk film över Gerwigs liv och hennes personliga resa, hade varit en betydligt mer sympatisk och fascinerande upplevelse än att se Saoirse Ronan gnälla och grina över I-landsproblem.

Betyg 4/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 4 

Publicerad den av

’’We’ve come to it at last’’, den sista artikeln om 2018 års filmer.

004

Image copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Mission Impossible: Fallout 

Tom Cruise fortsätter leka tonårspojke, som vanligt utlovar han ett stunt som skall överträffa allt han tidigare gjort. En helikopter står i centrum för detta vansinne samt en tross… Det ser ganska exakt ut som introduktionssekvensen i Spectre. Mission Impossible – serien var som bäst då J.J Abrams kom in och styrde upp det till att blir en superb actionfilm som satte en hög standard för kommande uppföljare. Nummer fyra och nummer fem kom inte ens i närheten, gnistan och lekfullheten har helt uteblivit. Även om filmerna baseras på en TV-serie, så betyder inte det att varje del nu måste kännas som dussinavsnitt – dvs osammanhängande och utan något klister som binder samman filmerna. Christopher McQuarrie är inte regissör som ägnar sig åt något finlir, hans Rouge Nation är så urvattnad och uttråkad som dess nummer indikerar – del fem.

Trailern understryker att det blir mer av samma, biljakter, intriger och en Tom Cruise som hoppar runt som en svettsloppa. Säkerligen måttlig underhållning, men det behövs något mer om serien skall känns vital och relevant.

ddahpnh

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Trailern verkar huvudsakligen vara till för att ge oss ett smakprov på filmens utseende. Personliga preferenser åt sidan, så finner jag den visuella biten fullkomligt gräslig. Det ser ut som en blandning mellan den kortlivade Spider-Man: The New Animated Series som gick MTV och Star Wars: Clone Wars. Animationen är motsatsen till följsam, utseendet är i sin tur platt. Jag får obehagliga TMNT (2007) associationer då jag ser på de rörliga bilderna.

En hel del intressanta möjligheter finns, delvis berättelsen som nu har Miles Morales som huvudperson och inte Peter Parker, en stor mängd duktiga skådespelare lånar också ut sina röster, däribland Mahershala Ali. Into The Spider-Verse verkar vilja introducera konceptet med flertalet olika spindelmän och kvinnor – från olika dimensioner. Därför är det kanske dags att hålla tummarna för ett Gwen Stacey/Spider-Gwen inhopp, en karaktär som visat sig vara ett fantastiskt tillägg i serietidningarna.

0141

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Avengers: Infinity War

Vi sparar det bästa till sist… Detta är årets – utan tvekan, största film. Trailern har slagit alla rekord då det kommer till antal klick och visningar. Förväntningarna är enorma. Joss Whedon lyckades inte återskapa samma framgångar med Age Of Ultron som för den första filmen han regisserade. Nu har bröderna Russo – regissörerna till Civil War och Winter Soldier, fått ta över rodret, deras tidigare projekt indikerar att  Infinity War bör vara mer tydlig och befriad från kval som går ut på att behöva lägga ut grundstenarna för de kommande Marvel Cinematic Universe-filmerna.

Antalet karaktärer är nästan obegripligt stort, fördelen är att vi redan känner de flesta, Thanos och hans samling av mardrömslika generaler är de enda nytillskotten. Det kommer förmodligen bli enorm action och flera ögonblick som kommer klassas som seriens bästa.

För de som redan avskyr Marvel och deras filmer kommer antagligen få gott om ammunition att fortsätta bombardera serien på olika sätt. Om allting går åt skogen – manuset är klumpigt, tonen fel, så kommer vi nog få ett par fantastiska actionsekvenser. Det vore nästan omänskligt av mig att inte erkänna följande; det är närmast olidligt att behöva vänta ett par månader till innan vi får se vad detta ’’avslut’’ kommer innebära.

Ekonomin
Behöver man ens nämna ordet rekord här ? Om Anthony och Joe Russo lyckas med att kombinera bra karaktärer med spektakulära scener innehållande fältslag och kosmiskt kaos, så ser jag ingen anledning till att folk inte kommer bli eld och lågor ännu en gång. Jag går så långt och säger härmed att Infinity War blir den mest framgångsrika Marvel Studios filmen någonsin.

Gissning: Avengers: Infinity War spelar totalt in 1,7 miljarder dollar

Kritiken
Engelskspråkiga kritiker har alltid varit mer vänligt sinnade mot samtliga Marvels filmer än i Sverige. Kritiken lär bli svidande på vår egen hemmaplan.

Gissning: Avengers: Infinity War landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Filmspekulationer för 2018 Del 3 

Publicerad den av
Dark_Phoenix_Entertainment_Weekly_Cover2

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

X-Men Dark Phoenix 

X-Men serien står just nu inför ett udda öde, om Disney lyckas med sitt uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar, blir det nästan oundvikligt att skrota allt som varit och börja om från början som med Spider-Man. Om nu köpet skulle underkännas av den amerikanska staten, så kommer Dark Phoenix var betydligt viktigare för Fox. X-Men serien har aldrig varit i närheten av Marvel Studios eller Warner Brothers/DCs största framgångar.

X-Men Apocalypse var ett haveri som borde ha lagt serien på is. Fox matar tjurskalligt på med så mycket de kan och hoppas att någonting faktiskt ger positivt utfall, för bara några veckor sedan läste vi rykten som menade att en film om Kitty Pride är under utveckling. Förmodligen så försöker man i detta läget få ut så mycket man kan av serien innan uppköpet blir av, och på så sätt säkra inkomster och inte lämna pengar på bordet.

Konceptbilden på Sophie Turner som Jean Grey/Phoenix är helt fantastisk, men därefter kan jag inte vara annat än skeptisk. Simon Kinberg som gått som manusförfattare till regissör, känns lika pålitlig som mannen i gränden som vill sälja doktorsavhandlingar. Förvisso skrev Kinberg Days Of Future Past, men vid sidan av det så har han stått bakom två av de största oförätter i genren med X-Men: The Last Stand och Fantastic Four – en av världens sämsta filmer. För knappt ett år sedan publicerades ett inlägg om min skepsis kring Dark Phoenix, de åsikterna har inte ändrats nämnvärt.

Berättelsen känns för stor och komplex för en enda film, med tanke på att Fox sällan är villiga att verkligen betala för sig, så misstänker jag att stora kompromisser kommer att ske. Det här kan vara sista gången vi får se serien i denna tappning och nog vore det roligt om det kunde sluta på topp, chanserna för det ser dock astronomiskt små ut.

Ekonomin
Days Of Future Past är seriens mest framgångsrika inlägg, knappt 750 miljoner dollar spelades in. Solitt men långt ifrån samma braksuccé som Deadpool, som hade en  mindre prislapp för sina produktionskostnader. Apocalypse gick betydligt sämre och i USA lyckades filmen ’’bara’’ spela in 155 miljoner dollar, även om dessa summor är enorma relativt sätt, så är de katastrofala sett till att filmer idag måste spela in över tre gånger sin budget för att vara framgångsrika. Apocalypse spelade totalt in 543 miljoner dollar, en alarmerande siffra. Om kritiken är lika svidande mot Dark Phoenix så ser jag ingen annan utväg än att den ekonomiska kapaciteten återigen är lamslagen.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix spelar totalt in 600 miljoner dollar

Kritiken
Den utomordentligt framgångsrika och kvalitativa Logan kommer inte göra det lättare för Dark Phoenix. Det skall väldigt mycket till om filmen skall få ett sämre mottagande än X-Men: Apocalypse, däremot är risken stor för att det återigen blir rörigt, för många karaktärer som inte berör och en berättelse som är kan tyckas vara väldigt udda. Vi har – eventuellt, att göra med karaktärer med namn som Lilandra Neramani, bara det kan slå slint om filmen inte är bra.

Gissning: X-Men: Dark Phoenix landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 55 %  

emma_stone_-__61st_bfi_london_film_festival__battle_of_the_sexes__premiere_on_october_7-14

The Favorite

Emma Stone gör sitt första kostymdrama, om vi bortser från hennes lilla inhopp som moder Maria i Saturday Night Live. Det borde räcka som utropstecken. Yorgos Lanthimos regisserar och det lär betyda att detta inte blir någon vanlig slentrian i en genre som sällan erbjuder något nytt. Istället för långsamt tempo och stram dialog så kan The Favorite bli lika galen som Lantimos tidigare filmer, där han blandar humor, allvar, trams och mörkt drama. Än så länge finns inget premiärdatum, gissningsvis anländer filmen först till filmfestivalen i Cannes och går sedan vidare till Toronto på hösten. Detta är min personliga joker i denna kortlek av storfilmer.

Kritiken
The Favorite landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

venom-tom-hardy-eddie-brock-1073725.jpeg

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Venom

Tom Hardy spelar Eddie Brock, Ruben Fleischer står för regin och Michelle Williams medverkar också på ett hörn. Ungefär där tar det slut med matnyttig information kring Venom. Sony drar igång sin egen – besynnerliga, Marvel satsning som verkar gå ut på att sabotera för Marvel Studios genom att sakta men säkert urholka valmöjligheterna för biroller och skurkar för Spider-Man. Det fanns/finns rykten om att Sony tittat närmare på att göra solofilmer med skurkarna Kraven The Hunter och Mysterio. En ide som verkar lika klok som att göra en bil utan varken ratt eller hjul.

Det finns i nuläget inga detaljer kring hur man skall kunna klara sig utan (?) Spider-Man, vissa – helt grundlösa, rykten menar att Tom Holland kommer att göra ett litet inhopp. Sony vill göra en Deadpool liknande historia av Venom, med extremt våld och skräckinjagande scener. Detta går helt emot vad Marvel Cinematic Universe är, det är illa nog med att vi tvingas till att krampaktigt föreställa oss att de dystra Netflix-serierna Daredevil och Jessica Jones, utspelar sig i samma stad där det nyligen skett en gigantisk utomjordisk invasion.

Hela utgångspunkten med Venom känns förvirrad och stressad. Risken är stor att det blir samma typ av misslyckande som The Amazing Spider-Man och Spider-Man 3, fantasilösa och helt meningslösa filmer som inte ger dessa karaktärer någon sorts adekvat rättvisa.

Fortsättning följer i del 4