Detta meddelande är inte menat att orsaka ytterligare oro. Men någonstans har vi ett ansvar att berätta för er läsare hur Tiger Film kommer att se ut den närmsta tiden. När nu Filmstaden – och många andra biografkedjor, stänger ned, samt statliga uppmaningar att stanna inomhus och undvika allmänna platser samt fysisk kontakt, så är summan av kardemumman att antalet recensioner – utav biofilmer, kommer att sjunka drastiskt på obestämd tid. Vi kommer försöka publicera andra sorters texter och recensioner under tiden.
Vi hoppas och ber om att bättre tider snart är på väg, och glöm nu inte…
All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Intetsägande, tråkigt och billigt actionfiasko med en rosslande Vin Diesel i centrum.
Att kritisera Bloodshot för dess totala brist originalitet, dess logiska luckor – som får filmens berättelse att se ut som en Schweizerost, är lika lönlöst som att bli arg på vädret eller alltför högvolym på en hårdrocks konsert. Det här var aldrig tänkt att skapa någon större intellektuell stimulans. Däremot så finns det inga ursäkter för en skrämmande brist på energi och en håglös presentation som är rent amatörmässig.
Vin Diesel – som står som också står som producent, påstår sig ha stora ambitioner med Bloodshot, planen är att låta detta vara den första i en serie som skall ha potential för något ’’stort’’. Hur det blir med den saken återstår att se, men i en tid då biopubliken blir att mer kräsen och har vant sig med actionfilmer utav mycket högkaliber, så är det mer eller mindre omöjligt att se hur Bloodshot skall kunna utmärka sig, detta då den brister på alla tänkbara plan. Den enda förmildrande faktorn är en intressant start, där man implementerar en klumpig, men välmenande twist.
Detta, tillsammans med de starka Robocop influenserna, drar tankarna åt den förbisedda Upgrade utav Leigh Whannell, som också berörde saker som högteknologiska proteser och religösa allegorier, där uppståndelsen från de döda är centralt i berättelsen. Upgrade visade att man kan ta ett välbekant koncept och göra det både intressant och intensivt. Whannell lät också Upgrade vara oerhört brutal i sitt våld, vilket leder hela vägen tillbaka till Paul Verhoevens superklassiker.
Malande gröt
Men då Bloodshot är klar med sin intrig så står det klart att någon möjlighet till succé – eller ens acceptabel underhållning, är tillintetgjord. Istället för att försöka konstruera en vital berättelse, med fortsatta vändningar och duglig action, så devalverar filmen ned sig till en malande gröt där man slaviskt hänger sig till actionscener som enklast beskrivs som katastrofala. Att filmen gjorts på en begränsad budget – 45 miljoner dollar enligt uppgift, så ger det ingen dispans till att actionscenerna är omänskligt utdragna, spänningslösa och tekniskt uråldriga. Man behöver inte uppfinna hjulet på nytt, men att leverera något såhär tamt är i det närmaste en förolämpning mot publiken. Det finns inte en actionsekvens som inte dränks i dålig ljussättning och fånig slowmotion, dessutom är de mest intensiva delarna sönderklippta och filmade med alldeles för närgångna vinklar, något som gör att alla slagsmål och eldstrider är omöjliga att följa.
De stunder som har potential reduceras till en klaustrofobisk gröt där vartenda moment ser identiskt ut med det förra. Inte ens ett par hetsiga jaktscener orsakar något annat än en stor gäspning. Filmens utseende finns det inte heller mycket att säga om utan att vara behöva vara högst oartig. Som bäst når den upp till den mest mediokra av MTV-musikvideos, och i sämsta fall så är det Resebyrån TUI som har lånat ut sitt bortklippta material för en solsemester på valfri destination. Trots klinisk design och futuristiska inslag, så vilar det något billigt och plastigt över hela produktionen, vart man än tittar så känns filmen snål och sniken.
Vin Diesel är Laurence Olivier…. I jämförelse med Lamorne Morris
Vad skådespelet anbelangar så är det nog enklast att summera det med ordet undermåligt. Vin Diesel har aldrig varit någon större charmör, och insatsen här gör inte mycket för att ändra på det, återigen så är det rosslande repliker och flexande med stora biceps… Och inte så mycket mer… Men i jämförelse med Lamorne Morris så är Vin Diesel vår tids Laurence Olivier.
Morris gör en roll som är så pass enerverande, idiotisk och pinsam att tom bilsalongens filmprojektor blir högröd i ansiktet av genans. Inte ens den eminente Guy Pearce får ihop något av värde i en makabert platt roll. Eländet fortsätter då filmen försöker visa upp sin ’’humoristiska’’ sida. Det går inte att finna ett enda skämt som inte är lika torrt som fnöske. Till råga på allt så är den komiska timingen fullkomligt skrattretande, tom Shane Blacks genomusla snuskskämt från Predator är rent geniala i jämförelse.
King Kong från 1933 är mer trovärdig
Mot slutet så är den potentiellt intressanta starten utraderad. Som avskedspresent så får publiken smaka på en grundlöst usel actionscen, med CGI som får King Kong från 1933 att verka fotorealistisk. bara det faktum att filmen tror sig ha hittat komiskt guld i ett skrattretande penis-skämt säger det mesta…
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2020
OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.
Summering: Det är ganska långt ifrån en av Pixars mer avancerade filmer, varken tekniskt eller berättarmässigt. Däremot så är underhållningsvärdet stort.
Januari till Mars är en ökänd period där biopubliken, runtom i världen, får stifta bekantskap med allt det som inte var bra nog att släppas under det föregående årets mer lukrativa bioperioder. Filmer som Jupiter Ascending och Pacific Rim Uprising är ett par exempel på ytterst oangenäma produktioner som kläms in tidigt på året och förpestar biorepertoarer.
Därför är det aningen oroväckande att Pixar valt just Mars som lanseringsperiod för sin senaste film. Utöver det så har åren då de släppt mer än en film, hört till studions mer turbulenta. Samma år som studion briljerade med Inside Out så smög sig The Good Dinosaur ut på bio i slutet av 2015 och klargjorde det faktum att Pixar är långt ifrån felfria. Studion må ha haft stunder då de inte hänfört tittarna, men The Good Dinosaur kändes som ett ofärdigt utkast som aldrig skulle fått ställas sida vid sida med en sådan kultklassiker som Inside Out.
I och med starten på det nya årtiondet så inleder Pixar med att, ännu en gång släppa två filmer under årets gång. Med tanke på studions oroväckande trender med duo släpp, där den en av filmerna nästan alltid är av det sämre slaget, så var förväntningarna och förhoppningarna kring Onward mycket försiktiga från min sida.
Men tack och lov så kanske det skall visa sig att Pixar kan bryta sina negativa tendenser, även om vi måste vänta tills sommaren för att få svar på om Soul – studions andra film för i år, levererar, så kan Onward i alla fall känna sig stolt över att den erbjuder 2020 års första riktigt kvalitativa filmupplevelse.
Inget visuellt under
Pixar och visuella under är närmast sammanflätade, studion har ett renommé utan dess like vad gäller att kunna använda digitaltekniken till att skapa animationer och bilder som alltid slår publiken med häpnad. Vare sig det är korallreven i Hitta Nemo eller det franska restaurangköket i Ratatouille, så kan man bara gapa åt vad studion åstadkommer gång på gång. Tyvärr så är Onward, ur ett tekniskt perspektiv, långt under den höga standard som vi vant oss vid.
Hela inledningen känns oväntat platt och färglös rent visuellt, framförallt då vi jämför med vad vi tidigare sett. Det rent designmässiga är inte heller särskilt utmärkande, och då hela filmens startbana känns båda flamsig och händelselös, så börjar orosmolnen framträda. Studions patenterade och giftiga hängivenhet för detaljer, framträder inte heller. Tekniskt känns filmen nästan amatörmässig då man tänker tillbaka på vad Pixar gjorde med den fjärde delen i sagan om Woody och Buzz.
Ingen riktig identitet
Det råder också en viss brist på identitet, det inledande tramset och gapiga bråkandet – karaktärer emellan, drar tankarna åt konkurrenten Illuminations tjattrande minioner. Utöver detta så verkar regissören Dan Scanlon vara väldigt intresserad att iscensätta en sorts fantasy tolkning av en John Hughes film, med struliga ungdomar i centrum. Att kalla starten turbulent och även suspekt vore en underdrift, men då filmen – och dess karaktärer, ger sig ut på vägarna så hittar man en energi och värme som driver filmen… Ja, framåt….
Onward hör inte till Pixars mest avancerade filmer rent dramaturgiskt, det är ganska enkel och förutsägbar historia om värdet av broderskap och förmågan att finna katharsis. Det är sannerligen inget nytt inom den animerade filmen, men det är tillräckligt väl genomfört för att stabilt och ta filmen ända väg in i mål. Där första delen är inspirerad av John Hughes The Breakfast Club, så är den den andra halvan som en mer visuellt sprakande nytolkning av den otroligt underhållande Planes, Trains And Automobiles – också regisserad av Hughes, där våra huvudpersoner möter den ena absurda komiska situationen efter den andra.
Lättsam och underhållande
Dan Scanlon har i de mest fartfyllda scenerna en fantastisk känsla för komik och dess tempo, det är alltifrån rasande roliga jaktscener till pinsamma ordväxlingar. Detta flöde av humor och lättsam action, får en att glömma att varken berättelsen eller animationen är av högsta kvalitet. Och för alla oss som grottat ned sig oss i antingen Science Fiction eller Fantasy, så finns det en både humoristisk men värmande attityd till hur inbiten fanatism och nördighet har förmåga att göra stordåd i livet.
Själva titlen Onward – eller Framåt, som är den svenska titeln, är väldigt passande och beskrivande för filmen. Både narrativ och publiken rörs sakliga framåt till en väntad men trivsam final. Det är sannerligen inte originellt eller överdrivet inspirerat, däremot så går det inte att bortse från filmens driv och varma hand som mer bjuder på en strålande stund av underhållning i biomörkret.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020
Summering: Lysande berättelse får inte det behövliga utrymmet i en film känns ofokuserad och många gånger tunn.
Todd Haynes är en utomordentligt talangfull dramatiker, personregissör och humanist. Där så många andra kollegor inom filmbranschen aldrig lyckas hitta en bra dramatisk balans, där man lyckas gifta precision, värme, övertygelse och ödmjukhet, så är det just dessa attribut som Haynes alltid lyckas tillföra. Ett drama behöver vara oerhört finkänsligt, exakt och precist, men aldrig känslokallt eller kalkylerande. I Haynes version utav Mildred Pierce så kan man se prov på hur den amerikanske regissören skapar en utsökt slutprodukt som innehåller så mycket känslor och ödesmättade stunder att man i slutänden bara kan gapa av häpnad.
Haynes senaste projekt haft sina rötter i berättelser som utspelar sig innan socialmedia, mobiltelefoner och många av våra moderna innovationer. Det har tillåtit honom att skapa autentiska och lågmälda versioner av städer som New York City och Los Angeles, men med Dark Waters så ger sig Haynes ut på öppet vatten – ordvits menad. I och med det stundande valet i USA så belyses ett av många amerikanska dilemman. Är det stora landet i väst verkligen byggt på frihetsideal ? Är det en plats där varje människa har lika värde, oavsett sin etnicitet etc ?
’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’
Man kan idag fråga sig om den amerikanska drömmen, någongång, varit något mer än en desillusionerad hägring i efterkrigstiden. Efter tre år med Donald Trumps politik, så ser förenta staterna ut som en fuskbygge utan dess like. En plats där anständighet, moral och allmän lag, har väldigt lite att säga till, en plats där pengar, vanmakt och korruption står högst på agendan. Det är därför inte förvånande att frustrationen, utmattningen och uppgivenheten reflekteras i flertalet filmer. Med Dark Waters så gör Haynes två saker, delvis så gör han en frontalattack gentemot kemijätten DuPont, men samtidigt analyserar och kritiserar han hela det amerikanska samhället och dess uppenbara tillkortakommanden.
Ambitionerna är med andra ord större än någonsin tidigare, måhända var uppgiften att visa upp Bob Dylans diverse sidor en utmaning, men denna gång så ger sig Haynes i kast med allt vad som är fel i det västerländska samhället. Och dessa stora ambitioner blir också filmens fall. Förutom att visa upp den fruktansvärda förstörelse och död som DuPont efterlämnar sig i de samhällen de verkar i, så vill Haynes också dyka djupt ned i juristen Rob Bilotts arbete och person.
Dessutom vill Haynes också fokusera på Bilotts advokatbyrå och dess interna dynamik, och – utöver det, studera vad som händer i ett samhälle då den största arbetsgivaren successivt varslar. Det är helt enkelt en övermäktig uppgift att täcka dessa ämnen på ynka två timmar. Med tanke på att Haynes faktiskt har arbetet med serieformatet förut, så är det svårbegripligt varför Dark Waters inte delats upp i ett antal delar och distribuerats via TV eller streaming.
Skyskrapa på mikroskopiskt utrymme
På så sätt hade Hayens haft tid – att på allvar, granska och djupdyka i dessa komplexa frågor och problem. Dark Waters försöker bygga en skyskrapa på en markyta som inte ens en mindre trädkoja kan få plats på. Detta gör att publiken kastas mellan diverse och icke sammanhängande sekvenser, där vi i ena stunden får se den juridiska striden som bäst kan beskrivas som David mot Goliat, och i andra lägen får bekanta oss med de offer som drabbats av DuPonts makabra metoder.
Detektivarbetet och den byråkratiska djungeln, hade varit mer än tillräcklig att fokusera på, men Haynes vill så gärna göra Rob Bilott till något mer än en endimensionell mirakelarbetare. Tyvärr så är de scener som är menade att visa upp Bilotts sargade familjeliv, tillsammans med Anne Hathaway – i rollen som hustrun Sarah, grovhuggna och rent ofärdiga. De blir istället som långdragna pauser där man varken rör karaktärernas interna känsloliv framåt eller låter publiken komma närmare dem.
Lyckas provocera mellan varven
Även om Haynes många gånger känns ofokuserad och aningen yvig i sin vision, så finns det stunder då han lyckas med att provocera genom att visa upp en flagrant korporativ arrogans och lättja, där tusentals människors hälsa och liv står på spel, endast pga manin kring ständigt ökande vinster. Det är då Haynes slår mot girigheten, apatin, korruptionen och negligeringen gentemot samhället, som filmen verkligen får eld i blicken och engagerar sin publik. Och för en som är svag för juridiska strider på film, så finns det ett par lysande sekvenser där Tim Robbins – av alla, får leverera ett dånande brandtal.
Dark Waters har ambitioner och visioner stora nog att fylla en hel TV-tablå, tyvärr så har den stora potentialen blivit aningen skadeskjuten av ett format som är långt ifrån perfekt för denna berättelse.
Tiger Film 