All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2023

Summering: Kraftfull dramatik och starkt skådespel överskuggar en relativt ordinär berättelse.   

Darren Aronofsky förblir en av filmbranschens mest frustrerande regissörer. Inte som ett resultat av bristande förmåga, tvärtom. Aronofsky är en skicklig dramatiker, han är i sitt absoluta esse då samhällets minst privilegierade studeras. I den avskalade The Wrestler valde Aronofsky att göra en gripande karaktärsstudie utan några som helst pretentioner eller märkvärdiga visuella inslag. Med Mickey Rourke i huvudrollen skapades ett gripande, sorgset och sotsvart drama som står sig som Aronofskys absolut bästa film. Men vad som följde var inte bara sämre utan rena fiaskon. 

Förutom den hyllade Black Swan – som jag inte hyser någon större entusiasm inför, har Aronofsky gått på grund. Mega fiaskot Noah var lika imponerande som våt cement. Det magplasket kan dock ursäktas i jämförelse med Mother med en odrägligt överspelande Jennifer Lawrence i huvudrollen, en film som mycket väl kan vara en av de förra årtiondets absolut sämsta.

The Whale visar sig – tack och lov, vara en vändpunkt för Aronofsky. Istället för att irra bort sig i självgoda och uppblåsta visioner går regissören tillbaka till samma formula som gjorde The Wrestler minnesvärd. Många gånger känns det rentav som en spirituell uppföljare. Stämningen och presentationen är lika svart som natten, vi får även denna gång besöka ett USA där människor glömts bort och tillåts ruttna i sin egen misär. 

Det hela presenteras som ett intensivt kammardrama som snart blir till en dramatisk tryckkokare. Aronofsky har alltid var fascinerade av de motbjudande och svårsmälta. Den instängda och vanskötta lägenheten – som majoriteten av filmen utspelas i, förvandlas till ett mardrömslikt fängelse där ångest, sorg och desperation känns lika naturligt som fallna löv på hösten. Även om det inte är frågan om någon hallucinatorisk skräck finns det flera sekvenser i The Whale som skapar djupa mentala ärr. Fetma och övervikt på film har mestadels använts som ett komiskt element medan konsekvenserna och lidandet sällan uppmärksammats. Aronofsky porträtterar istället hetsätningen och de kroppsliga förhindren utan någon ironi, istället blir det till en lika stor börda som drogmissbruket i Requiem For A Dream. 

De yttre smärtorna och krämporna visar sig dock vara obetydliga då filmen börjar studera de emotionella och psykologiska aspekterna av Brendan Frasers karaktär. Här fortsätter resan in mot totalt mörkret, det skapas allegorier till det det moderna USA där empati  inte längre existerar. Detta förtydligas genom nyhetssändningar som tydliggör Donald Trumps framgångar i den amerikanska valrörelsen 2015-2016. Allting ramas in av ett mycket dystert foto och ett obehagligt soundtrack förstärker filmens klaustrofobiska natur. 

Det kan tyckas cyniskt att rollbesätta skådespelare som Mickey Rourke och Brendan Fraser i roller som – till viss del, återspeglar deras turbulenta karriärer. Fraser visserligen inte, tillskillnad mot Rourke, gjort sig till åtlöje som boxare eller klätt sig i tröjor med Vladimir Putin motiv. Men Fraser bär med sig en svår karriär som numera domineras av den mycket otäcka incidenten där han sägs ha blivit sexuellt överfallen av den tidigare – och numera utkastade, chefen för Hollywood Foreign Press Association Philip Berk. 

Och det är inte heller svårt att se vissa paralleller mellan turbulenta Frasers karriär och det som utspelar sig i The Whale. Fraser – som aldrig varit någon spektakulär förmåga, lyckas – likt Rourke, kanalisera sin personliga frustration och sorg in i rollen. Det är aldrig tal om något överspel utan en omsorgsfull och kraftfull rolltolkning som känns ärlig och inte det minsta manipulativ. 

Flera sekvenser blir till psykologisk tortyr då Fraser förmedlar känslan att vara fånge i sin egen kropp. De mest vardagliga handlingarna blir omöjliga och en majoritet av normal fysisk kontakt likaså. Fraser får också stöd genom en stark insats från Hong Chau, som efter sitt katastrofala inhopp i Alexander Paynes Downsizing, äntligen får möjlighet till återupprättelse. Chau skapar en stark och orubblig person, som trots flera emotionella ärr, vägrar att ge upp. Kemin mellan Chau och Fraser är påtaglig och filmen hade gärna fått ägna än mer tid åt att djupdyka i deras mycket unika förhållande. 

Olyckligtvis lyckas Sadie Sink inte leva upp till samma höga nivå som Chau och Fraser. Sink, som spelar Frasers stökiga och nihilistiska tonårsdotter, ger inte karaktären några som helst nyanser, detta leder till en monoton och onödigt tvådimensionell karaktär som känns lika omänsklig som en konversation med iPhone assistenten Siri. När filmen väl ber oss hysa sympati för Sink är det försent då karaktären är så pass krass att inte går att finna ett uns empati för henne. 

Ett annat problem som dock inte är lika tydligt är berättelsen. Bristerna må ligga i den pjäs som filmen baseras på, men trots stark dramatik och en rad scener som bränner sig fast är detta högst ordinärt vad det berättarmässiga anbelangar. Slutet är också alltför sockrat och onödigt övertydligt, något som inte alls passar den glåmiga och uppgivna tonen.  

Dessa brister är dock inte tillräckliga för att förta helhetsintrycket. Aronofsky har genom sin karriär envisats med att krångla till sitt filmskapande. Men det är med ett projekt som The Whale som det tydliggörs att Aronofsky är en superb dramatiker som borde ägna sig åt jordnära, små och kompromisslösa livsöden. Det är som att se Björn Borg envisas med att spela fotboll istället för tennis. Vi får hoppas att Aronofsky – som filmskapare, väljer att stanna i diskbänksrealismens misär och hopplöshet. 

Betyg 7/10