Månadsarkiv: juli 2022

Thor Love And Thunder Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2022

Summering: Trots en total avsaknad vad gäller allvar eller narrativ substans är Love And Thunder strålande underhållning.

När Taika Waititi tog sig an Thor Ragnarök befann sig karaktären långt ned vad gällde att sticka ut eller utmärka sig bland Marvels övriga karaktärer. Chris Hemsworth var dessutom måttligt road av tanken på att fortsätta agera som om karaktären vore en bullrande Shakespeare-gestalt.

Waititi valde därmed att vända upp och ned på hela konceptet. Thors stela manér fick åsidosättas för ett mer lekfullt skådespel från Hemsworth, något som passade huvudrollsinnehavaren som handen i handsken. Ragnarök kan ses som en enda lång dekonstruktion och renovering av en serie i kris och slutresultat var ypperligt. Det innebar en egensinnig tolkning som skiljde sig avsevärt från tidigare filmer och serietidningar. 

Beslutet att släppa loss Waititi utan restriktioner öppnade dörrar för både Marvel och Waititi. Fem år efter Ragnarök är Thor numera lika älskad och omfamnad som både Iron Man och Spider-Man. Waititi har dessutom tagit hem en Oscar för den fantastiska Jojo Rabbit. Man kan fråga sig om det går att fånga åskan i flaskan en gång till ? Nyckeln är att inte göra en upprepning utan en expansion av allt som gjorde Ragnarök till en sådan favorit. 

Love And Thunder må bära en Marvel logtyp men är en fullblodig Taika Waititi-produktion.  Detta innebär att gränslös energi och vansinnes tendenser – ännu en gång, får ta kontrollen över presentation och berättande. Efter att ha exponerats inför Waititis registil, som bäst kan beskrivas som en bångstyrig färgspruta inställd på högsta tryck, laddad med regnbågsfärger, borde vi vara förberedda på vad som väntar. Men att acklimatisera sig till denna energibomb är lika omöjligt som att vänja vid att åka bil i flera hundra kilometer i timmen. Inledningsvis är anfallet, med de olika stilarna och krockarna mellan de allvarliga, löjliga och ironiska, svårt att få grepp om. Energin, uppfinningsrikedomen och humorn har ökat exponentiellt sen sist. 

Flera av Marvels filmer kan kännas som en enda lång vansinnesfärd utan några hastighetsbegränsningar. Men vilken fart Love And Thunder håller går inte att säga. Om detta hade skett på en motorväg hade hela filmteamet behövt låsas in på livstid för grova trafikbrott. Tom Cruise må ha tagit publiken för en otrolig åktur i Top Gun Maverick, men frågan är om inte Love And Thunder kör ett antal hundra kilometer snabbare än valfritt jetflygplan. Det är inte heller i actionscenerna som den största urladdningen förkommer. Istället är humorn den stora motorn. Skämt per minut har en given plats i Guiness-rekordbok. Mest förunderligt är att Waititi aldrig bränner ut sig själv eller publiken.

Mycket av komiken förhöjs av Chris Hemsworth som fortsätter att trivas som fisken i vattnet med denna vimsiga iteration av Thor. Den gigantiska och måttligt klipske Korg är fortfarande obeskrivligt rolig och skulle utan problem kunna bära en helt egen film. Tessa Thompson är guld värd i rollen som Valkyrie, precis lika karismatisk och närvarande som sist. Elefanten i rummet har varit Natalie Portman som återvänder efter nästan tio års frånvaro i rollen som Jane Foster.

Portmans karriär – och hennes allmänna skådespel, har de senaste åren varit lika spännande som en burk vita bönor. Sällan har en skådespelare definierat slentrianmässig rutin som Portman. Hennes numera ökända signum med att stirra in i kameran och storgråta är lika pinsamt som det är tröttsamt. Serietidningsförfattaren Jason Aaron gjorde om Foster till en fantastisk karaktär genom att låta henne ta över manteln som Thor. Utrustad med hammaren Mjolnir och ett tungt emotionellt bagage står sig den berättelsen som en av de mest minnesvärda. Trots en personlig oro vad gäller Portmans förmåga lyckas Waititi och Hemsworth att sparka igång den vanligtvis gråa och effektsökande aktrisen. 

Här finns en humor och självdistans som inte setts sedan Portman agerade i Garden State. Det är som att poletten – delvis, trillat ned för Portman, varje roll måste inte innebära ett cyniskt färdmedel för en potentiell Oscarsnominering. Kemin mellan Foster och Thor är ljusår bättre än i någon av föregångarna. Romansen är oväntat charmerande och helt befriad från något ointressant trånande eller plumpa sexreferenser. 

Vad gäller att ta sig an action har Waititi aldrig haft samma kraft eller precision som bröderna Russo. Marvel har höjt ribban avsevärt för sina actionscener efter den helt bindgalna uppvisningen i Shang-Chi, där en enkel pendling i San Francisco blev till filmmagi. Koreografin i Love And Thunder är duglig men inte spektakulär, mellan varven visas det upp ett antal häftiga moment som framkallar rysningar, men det finns ingen sekvens som kan utnämnas som en framtida klassiker vad gäller att delge publiken en adrenalinrush. Det är istället den visuella iscensättningen som briljerar. Ett par actionscener hör till det mest stilfulla Marvel Studios visat upp. Här leks det med både kameravinklar, klippning och komposition, något som skapar surrealistiska och abstrakta stunder som känns som ett enda långt – och lyckat, experiment.

Men det finns också en hel del invändningar som hindrar Love And Thunder från att kunna utnämnas till en Marvel klassiker. MCU och dess fjärde fas har bestått av en rad filmer som inte gett oss någon föraning om slutdestinationen. Det har tillåtit regissörer att skapa mer egensinniga filmer, förvisso med en Marvel-stämpel men också försedda med stor individualism tematiskt och utseendemässigt. Love And Thunder må ha kopplingar och fundament i det etablerade filmuniversumet, men Taika Waititis fingeravtryck och influenser dikterar mer eller mindre allt. Detta gör att den dramatiska udden som gjort filmer som Black Panther och nu senast Spider-Man: No Way Home till oförglömliga bioupplevelser inte får någon framträdande roll. Waititi är ointresserad att addera något djup eller kraftfullt patos eller göra det hela till något annat än storslagen underhållning.

Love And Thunder må vara förstklassig som sommarmatiné men det djupsinniga som alltid varit närvarande i Marvels bästa stunder är underutvecklat. Detta blir som mest tydligt i en final som kunde ha varit förödande stark men som istället blir forcerad. Christian Bale i rollen som den maniska Gorr The God Butcher är också något av en besvikelse. Bale är galant då han får spotta ur sig repliker och röra sig likt en orm, men karaktären förkommer sporadiskt och känns som ett steg tillbaka vad gäller Marvel antagonister, framförallt då vi jämför med Tony Leungs otroliga Wenwu från Shang-Chi. 

Att det saknas en behövlig balans mellan komik och allvar är synd då Waititi har en förmåga att dramatisera och engagera, även i de mest löjeväckande stunder. Denna otroliga balansgång fick vi se prov på i Jojo Rabbit. Här finns ett fåtal scener som är medryckande på ett emotionellt plan. När väl mötet mellan det fåniga och allvarliga sker  kan vi skymta en obegränsad potential i Love And Thunder. Men dessa är sällsynta och alltför korta för att ändra på intrycket att Waititi endast vill ha roligt. 

Samtidigt är det svårt att fullt klandra Love And Thunder för dessa tillkortakommanden. Waititi är inte intresserad av någon en djupdykning i karaktärerna eller skapa allegorier till vårt nuvarande samhälle. Ingeting är på något större allvar och det tas inga fångar vad gäller att nedmontera typiska action-troper. Precis som Hunt For The Wilderpeople är allt en enda lång lek som slutar i totalt kaos. Att hela filmen kläs i ett soundtrack som består av elgitarrer och hårspray summerar det hela väl. Det är en stor publikfriande rockkonsert, även om lyriken som framförs inte kommer vinna något nobelpris i litteratur är det svårt att klaga då hela upplevelsen är ett förstklassigt inferno, bestående av fyrverkerier, komik och passion.        

Betyg 8/10 

Pearl Jam Royal Arena Köpenhamn 05-07-2022 Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright THOMAS RUNGSTRØM/SOUNDVENUE

Efter att Pearl Jam avslutat sin spelning på den bedårande vackra amfiteatern Waldbühne i Berlin 2018, fann jag mig själv sittandes på en trottoar utanför arenan, försjunken i tankar. Skulle det som just utspelat sig på scenen någonsin upprepas igen ? Den där kvällen har levt kvar i minnet och själen i fyra långa år. Att se över tjugotusen människor förlora fattningen och gå bärsärkargång med tusentals ölbrickor i papp är ett minne som aldrig kommer att utplånas.

Antalet odödliga stunder är för många och personliga för att överhuvudtaget kunna summeras i textform. Sedan den sommarkvällen, i Europas mest spännande storstad, har världen förändrats, även Pearl Jam. Under 2020 då vi satt fast hemma verkade masshysteri och folksamlingar vara ett minne blott. Trots ett mirakulöst vaccin och ett ljusnande läge vad gäller pandemin i Europa är det omöjligt att inte se tillbaka på konserter innan 2020 som något av en förlorad era.

Turnén som nu äntligen rör sig genom Europa var avsedd att länkas samman med albumet Gigaton. På albumet spyr sångaren och frontmannen Eddie Vedder galla över det politiska tillståndet, planetens förfall och en orange galning. Två år senare är ämnena lika högaktuella men väntetiden har skapat ett förståeligt behov av nostalgi och trygghet. Oavsett hur bra eller relevant ett nytt album må vara kämpar de flesta band med att balansera mellan publikfavoriter och nytillskott. Utöver det har denna turné dragits med ett stort svartmoln som fått hetsiga internetforum att koka av frustration och förvirring.

Pearl Jam är kända för spelningar som pågår tills småtimmarna, de varierade låtlistorna hämtar material från alla eror och inprincip vad som helst kan hända. Men flera spelningar under denna Europa-sväng har dragits med en markant reducerad speltid. Där extranumren kunde pågå i timmar har de nu minskat till en handfull också låtvariationen har minskat. De senaste turnéerna har bandet alltid kämpat med att hitta toppformen de första spelningarna, men relativt sent in i turnén har låtlistorna förblivit ovanligt stela. 

Vad detta beror på är omöjligt att avgöra, men det faktum att basisten Jeff Ament och batteristen Matt Cameron kämpat med COVID-19 kan förklara denna drastiska förändring. 

Från utsidan ser det sannerligen inte ut som förr, men när väl bandet ställer sig på scen är det mesta glömt. Köpenhamn och Danmark har en speciell plats för Pearl Jam. Efter den fasansfulla tragedin i Roskilde för 22 år sedan är de emotionella banden mellan landet och bandet obrytbara. Eddie Vedder, som aldrig varit blyg att visa sina känslor, är många gånger så tagen av publiken att han har svårt att prata. Spelningen sker också bara några par dagar efter ytterligare en nationell tragedi, en skjutning i den närliggande shoppinggallerian Fields. Laddningen innan spelning är påtaglig, dessutom är det hela tio år sedan bandet besökte Danmark.

Det har skrivits mycket om relationen mellan fans och artister. Kiss har sina armé och Lady Gaga sina små monster, vissa behandlar dem med omsorg andra med total apati. Relationen mellan Pearl Jam och deras publik är en oförstörbar kärlekssaga. Under åren har det skapats ett unikt förhållande som måste ses för att kunna förstås. Ten Club – bandets officiella fanklubb och dess medlemmar, får alltid privilegiet att träda in på arenan först och säkra de bästa platserna. Stämningen mellan dessa personer påminner om ett besök till en eldstad där goda vänner delar minnen och bryter bröd. 

När Pearl Jam, aningen försenade, går på scenen är responsen enorm. Release blir, trots sitt långsamma tempo, en orkan som drar genom arenan där varenda stavelse dånar i en  gemensam stämma. När väl ursinnet släpps loss i Animal verkar hela Royal Arena motta en elstöt på ett par miljoner volt. Trots att tempot sänkts något i det mest hetsiga låtarna och bandet inledningsvis spelar aningen återhållsamt är responsen och energin otrolig. Förutom mannen från New Jersey finns det ingen nu levande musikakt som kan inspirera som Pearl Jam. Genom att inte förlita sig på något annat än intensiv, argsint och explosiv musik kan Seattle-bandet åstadkomma mer dunder och brak än en fullskalig militärövning. Även om låtlistan är traditionellare än vanligt är det lika häpnadsväckande att uppleva klassiker som Corduroy och Even Flow, båda framförs som om de just hade tagits fram ur studion.

Gigaton-spåren har blivit mindre och mindre förkommande men Retrograde är helt fabulös, även den aningen udda Dance Of The Clairvoyants framförs med stor övertygelse. Endast Never Destination känns som ett menlöst tillägg som gärna hade fått ersättas av Quick Escape. Framförande av första klass och obegränsad energi är dock en kutym vad gäller Pearl Jam, och för oss som sett minst en show för mycket har under åren blivit bortskämda och aningen avtrubbade vad gäller denna lyxvara. Men även för den mest kräsne finns det stunder som knappt går att beskriva. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town har nog aldrig låtit bättre och vrider om tårkanalen med sin text om åldrande och försvunna år, framförallt efter den oerhörda väntan på bandets återkomst.

Daughter blir till ett enda långt ilsket vrål där Vedder misshandlar abortmotståndare och den vedervärdiga högsta domstolen i USA. Det pågår i minuter där sångaren uppmanar staten att hålla sig borta från kvinnors kroppar. Stridsropet vill inte ta slut och får den vackra balladen att blekna i jämförelse. Jeremy tas emot som ett fotbollslag som just vunnit VM-guld , en kvinna bredvid mig, som stått leende och lugn genom hela kvällen, får spel och börjar hoppa upp och ned likt en ung tös som ser The Beatles på Shea Stadium. I låtens final pågår något världsmästerskap i jämfota-hopp och Royal Arena kan mycket väl behöva inspekteras för eventuella skador. 

Men det är framförallt två tillfällen som utmärker sig mer än något annat. Efter den  älskade balladen Black ber Vedder att strålkastarna skall släckas. Publiken tänder sedan sina telefonblixtar och lyser upp hela arenan. Därefter följer ett förödande starkt tal samtidigt som en videofilm från monumentet till Roskilde-offren visas på storbildsskärmarna, filmat av Jeff Ament som besökt platsen under dagen. 22 år har gått sedan den värsta konsertkatastrofen i Skandinavisk historia. Det sägs att tiden läker alla sår men Pearl Jam visar att det inte är sant. Nio människor kommer aldrig tillbaka, inte heller offrens familjer kan någonsin läkas. Tårarna flödar ned för Vedders ansikte och mycket av talet går knappt att urskilja.

Efter detta tas den storslagna Love Boat Captain fram, detta exceptionella spår skrevs som en reflektion över tillståndet bandet befann sig i åren efter katastrofen. Hur smärtan aldrig försvunnit och hur varje år väger tungt. Framförandet är skakigt och uppbräckt, känslorna tar överhanden och ett par gånger måste låten startas om. Men det spelar ingen roll, varenda nerv har satt sig på utsidan både på publiken och Pearl Jam. När textraden om hur nio vänner försvann håller Vedder, bandet och arenan på att implodera av känslor. Det är ett moment innehållandes mer känslor och sorg än någonting som vunnit en Oscar för bästa film de senaste 60 åren. Det är ett av de mest kraftfulla ögonblicken jag någonsin upplevt på en konsertscen. 

Efter detta emotionella vulkanutbrott följer dock en final som är minst lika oförglömlig. Alive som borde blivit till en repetitiv stapelvara efter trettio år är om möjligt än starkare idag. Pandemin, attacken på shoppinggallerian Fields, det dystopiska moderna USA och ett skrämmande politiskt världsläge är ett monster vi trots allt överlevt. Lättnaden att fortfarande leva och kunna dela det med över sextontusen besökare ger detta klassiska rockspår en kraft som aldrig tidigare skådats. Alla lampor tänds och allsången dånar och hörs hela vägen till Malmö.

I sitt inledande tal frågade sig Eddie Vedder hur det kan vara möjligt att Danmark endast är listad som nummer två vad gäller att vara världens gladaste nation. Denna andraplats känns än mer skrattretande när Rockin’ In The Free World överfaller arenan. Hela arenan tappar förståndet, jetmotorn drar igång och gör adjektiv och hyperbol överflödiga. Adrenalinet flödar och svetten lackar, någonstans mot mitten är jag själv nära att kollapsa av utmattning. När sextontusen glada danskar hoppar och sjunger med som om det inte fanns en morgondag är det omöjligt att tänka sig en plats på denna jord som skulle kunna vara lyckligare.                                               

Betyg 9/10 

Bäst: Do The Evolution, Corduroy, Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town, Jeremy, Love Boat Captain, Alive, Rockin’ in the Free World

Sämst: Makabert trångt på ståplats och en respektlös konsertbesökare som bestämmer sig för att börja skrika om sin borttappade mobiltelefon mitt under Eddie Vedders hyllning till Roskilde offren.  

Fråga: Är Love Boat Captain det mest känslosamma som skådats på en scen ? 

Betyg på samtliga låtar 

Release 8/10 

Evig öppningsfavorit som är lika dramatisk som imponerande. 

Animal 8/10 

Inte lika explosiv som tidigare men det tillfället då bandet öppnar upp och höjer hastigheten är alltid lika imponerande. 

Last Exit 8/10 

Vedder slarvar med texten. Detta monstruöst energiska spår har låtit starkare förut. Energinivån går inte att bortse ifrån oavsett. 

Lukin 7/10 

Pearl Jams kortaste sång någonsin får ett kort improviserat intro.  

Corduroy 10/10 

Spelar ingen roll att den framförts exakt 580 gånger. Skådespelet i refrängen och det förändrade mellanpartiet är i klass med Springsteens Badlands. 

Retrograde 8/10 

Fantastiskt framförande av ett av de bästa spåren från Gigaton. Publiken verkar dock inte helt med på noterna och suktar efter något av årgång vintage. 

Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town 10/10 

Den bästa versionen någonsin. Obeskrivligt stark och drabbande efter två förlorade år. 

Garden 8/10 

Det suggestiva och stiliga spåret från Ten är en ynnest att höra i en vass tappning som detta. 

Dance Of The Clarivoyants 7/10 

Framförandet är både exakt och elegant men publiken ser ut som frågetecken. Gissningsvis ett av de spår från Gigaton som inte kommer att återkomma alltför ofta på framtida konserter efter avslutad turné. 

Even Flow 9/10  

Mike McCready får spel och gör om sitt gitarrsolo till ett musikaliskt fyrverkeri. 

Daughter 9/10 

Vedders stridsrop efter rättvisa mellan könen är så pass spektakulärt att det överskuggar det ståtliga framförandet av denna favorit.

Never Destination 6/10 

Energiskt framförandet men i sammanhanget är detta konsertens största ’’jaha’’-ögonblick. En strid ström av publiken längst fram skyndar sig bakåt för ölinköp och toalettbesök. Den såsiga River Cross hade varit mer spännande.  

Jeremy 10/10 

En murbräcka som får hela Öresundsbron att skaka. Finalen är fullkomligt obeskrivlig. 

Inside Job 8/10 

Magiskt spår från det underbara Avocado-albumet. Den upplyftande texten och den fantastiska melodin gör den oförglömlig. Dock känns den felplacerad efter urladdningen i Jeremy och flera i publiken verkar måttligt roade. 

Do The Evolution 10/10

Den bästa kampsången som någonsin skrivits. En enda stor känga i bakdelen på enfald, girighet och makthunger. 

Black 9/10 

Mer gastkramande än något som kan ses på Netflix. 

Love Boat Captain 10/10   

Det mest hjärtskärande som skådats på en scen sedan på år och dagar. Ord kan inte beskriva detta ögonblick. 

Porch 9/10 

Ingenting kan matcha versionen från Berlin 2018, men mellanspelet är ren och skär galenskap och ett skådespel som hade fått självaste Laurence Olivier att rodna. 

Better Man 8/10 

Allsångsfavoriten framförs med stor passion. 

Alive 10/10 

’’Riv mina råsegel !’’ som Kapten Haddock hade sagt. Om det hade varit möjligt hade detta ögonblick fått sättas på loop för resten av mitt liv. 

Rockin’ in the Free World 10/10 

Om detta hade pågått i ytterligare ett par sekunder hade jag behövt bäras ut på bår. Världens bästa cover och extranummer tillsammans med Springsteens Twist And Shout.