Summering: Avsevärt bättre då Matthew Vaughn stramar upp sig och låter Ralph Fiennes få skina. 

Matthew Vaughns karriär som regissör framstår lite som ett pussel. Från den kluriga debuten Layer Cake med Daniel Craig i huvudrollen till kultklassikern Kick-Ass så har Vaughns karriär och registil aldrig varit lätt att placera. Han har rört sig mellan genrer, ämnen och skådespelare utan problem. Många gånge så har mottagandet varit diametralt. Kick-Ass är fortfarande Vaughns bästa film, mer än tio år senare så är det en fruktansvärt rolig, fräck och vågad film som banade vägen för regissörer som James Gunn vad gäller att skapa en serietidningsfilm med postmoderna inslag. 

Kingsman: The Secret Service var definitionen av en spirituell uppföljare, om det inte vore för miljön och skådespelarbytet så är det i det närmaste ett biologiskt syskon till Kick-Ass.  Med tanke på den miserabla Kick-Ass 2 – som Vaughn inte regisserade, så fanns det goda skäl till att känna sig optimistisk då Vaughn gjorde uppföljaren Kingsman: The Golden Circle. Tyvärr så var The Golden Circle en anskrämlig film, helt befriad från det härliga buset från den första filmen, berättelsen och det allmänna genomförandet var också under all kritik. Då eftertexterna rullade till The Golden Circle så kändes Kingsman-serien och dess framtida potential lika död som en dinosaurie. Vaughn har dock valt att retirera och slicka sin sår, fyra år senare så har han nu återkommit med en omstart som utspelar sig under det första världskriget. Colin Firth och Taron Egerton är utbytta mot Ralph Fiennes och Harris Dickinson i rollerna som brittiska adelsmän som värderar heder och civilkurage över allt annat. 

Prequels har en tendens att kännas irrelevanta då publiken är medveten om vad som väntar. Men eftersom tidsperioden är så avsevärt frånskild tidigare Kingsman-filmer så kan berättelsen vara mer liberal och frikostig, utan att behöva oroa sig för kontinuitet. Överlag så känns det som en nystart och inte ett skralt sidotillägg. Även om The Kingsman inte är utan stora actionscener och absurda karikatyrer så är detta Vaughns mest allvarsamma film sedan X-Men: First Class. Det helt galna och okontrollerbara har ersatts med en stram och reserverad hållning som funkar utmärkt vad gäller att närma sig ett så deprimerande och brutalt ämne som det första världskriget. Vaughns omtyckta X-Men-film informerar också The Kingsman vad gäller hanteringen av historiska händelser. Flera nyckelsekvenser och skeenden skruvas till och justeras för att passa berättelsen som Vaughn formar. Många gånger blir det en oväntad potent historiebeskrivning med frikostig nyansering. 

Allvaret skapar också ett emotionellt ankare där Ralph Fiennes och Harris Dickinson skapar en både trovärdig och intressant familjedynamik. Det är utan tvekan den mest känslomässiga och rörande filmen Vaughn någonsin gjort. Ralph Fiennes är – som alltid, fantastisk, han förmedlar både kraft och enorm empati, tillskillnad mot Colin Firths Harry Hart/Galahad, så har Fiennes en tilltalande värme, dessutom visar sig Fiennes vara superb i rollen som actionstjärna. 

Allting ramas in med en ursnygg estetik som vältrar sig i den engelska aristokratin. Med sina jättelika herrgårdar, Chesterfield-fåtöljer och perfekta kostymer så är The Kingsman en ren njutning att se på. I sina bästa stunder känns det som att vara tillbaka i Downton Abbey, pudrat med ett par rejäla doser krut. Denna mer uppriktiga och återhållsamma stil innebär dock vissa problem, flera actionscener är så pass avskalade att de känns olustigt ordinära och utan den flärd och energi som var så påtaglig i den första filmen. Här finns ingenting som ens kommer nära den första filmens brutala och hänsynslösa kyrkosekvens   där Colin Firth går bärsärkagång. The Kingsman förlitar sig på alltför mycket slow motion och kraftiga explosioner för att någonsin kännas vass. Filmens antagonister är också högst ointressanta, det är ett regemente av ihåliga och närmast löjliga karikatyrer, trots duktiga skådespelare så är de lika minnesvärda som en snöregnig måndag i januari. Jag kan också sakna Vaughns galghumor, i sin vilja att vara strikt och mer exakt så har mycket av komiken behövt skjutas undan. Ett och annat skratt hade verkligen inte satt fel. Och den vändning som presenteras i sluttampen kan inte beskrivas som något annat än menlös. 

The Kingsman är inte utan sina problem, men med en lysande Ralph Fiennes så finns det potential för serien att återigen bli relevant.        

Betyg 6/10 

Summering: Ännu en gång så exemplifierar Steven Spielberg hur ett brett och tillgängligt filmskapande kan vara både underhållande och oemotståndligt. 

Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen 

Det var nog inte bara jag som höjde ett ögonbryn då Spielberg annonserade att ett – av  många, uppkommande regiprojekt var en nyversion av West Side Story. Filmversionen från 1961 är närmast sakral då det talas om de mest klassiska och älskade musikalerna på film. Som teateruppsättning har West Side Story spelats tusentals gånger runtom i världen. Vad Spielberg egentligen kan tillföra efter så många tolkningar var sannerligen en stor gåta… Fram tills nu. Spielberg visar sig nämligen förvalta och förädla källmaterialet. Även för en icke frälst musikalälskare – bland annat jag, så är detta en explosion i sublimat hantverk och häpnadsväckande entusiasm. 

West Side Story årgång 1961 är känd för sin unika estetik som blandar bilder från New York och en studioscen i Los Angeles. Detta skänkte filmen en surrealistisk och teatral form som än idag är attraktiv men knappast tidlös. Även om mycket kan applåderas med denna filmklassiker så finns det ett antal mindre smickrande attribut. Natalie Wood och George Chakiris förvandling till Puertoricaner med hjälp av mörkt smink är genuint beklämmande och påminner om filmindustrin och dess många problem med representation 

Den här gången så har dessa etniska frågor rättats ut. Att Spielberg valt att rollbesätta stora delar av filmen med debutanter och en mängd okända ansikten är både vågat och lyckat. I och med att Wood och Richard Beymer är så pass ikoniska och älskade i rollerna som Tony och Maria så är det oerhört respektfullt av Spielberg att inte försöka att överträffa eller byta ut denna duo med nutida superstjärnor. Rachel Zegler, som gör sin filmdebut, är både karismatisk och minnesvärd i rollen som Maria. Hon har en spontan och självsäker utstrålning som ger karaktären en aningen mörkare nyans än Woods porträtt. Ansel Elgort klarar sig dock inte lika bra som Zegler. Trots en sympatisk framtoning så är Elgort aningen för stel, kemin med Zegler är inte heller så pass utsökt eller självklar som den borde vara. Men något som huvudrollsinnehavarna lyckas genomföra med fenomenalt slutresultat är sina sånginsatser. Där Wood och Beymer båda var dubbade så framförs alla sångnummer av skådespelarna. Sånginsatserna är helt klanderfria och att få höra flera nummer i nya tappningar är genuint spännande.  

Detta för oss vidare till filmens huvudrätt, sången och dansen. Spielberg har – enligt uppgift, länge varit intresserad av att regissera en musikal, denna entusiasm och uppdämda upphetsning kanaliseras med fullkomlig briljans i West Side Story. Redan från första början så demonstrerar Spielberg en helt makalös känsla för danskoreografi. Han tar i från tårna och serverar dansnummer som är så pass energiska och sprudlande att publiken kippar efter andan. Många gånger känns det också som att Spielberg begravt sig i allt som heter Fred Astaire och Gene Kelly och vägrat lämna sitt studierum tills varenda partikel har analyserats och förståtts. Trots att Spielberg inte gjort en musikal förrän nu så känns hela filmen lika självklar och naturligt som om den hade gjorts av en Broadway-veteran. 

I och med sin ikoniska status så fanns det alltid en risk för att en nyversion av West Side Story skulle bli alltför behållen till Robert Wise och Jerome Robbins version. Men Spielbergs oerhörda erfarenhet och kompetens har gett honom en förmåga att dissikera och förstå vilka element som måste bibehållas spirituellt eller rent fysiskt. Själen och essensen från både pjäsen och filmadaptionen är så pass närvarande att man kan fråga sig om Spielberg har kontakt med Wise och Robbins bortom graven ? Det är fantastiskt att se hur Spielberg statuerar ett exempel för hur en nyversion bör utföras. Mötet mellan det gamla och det nya är inte motståndare, som försöker dra filmen åt motsatt håll, de är två danspartners som uppfyller viktiga roller. 

Och för en formalist som jag själv som är svag för hantverk – och hur det samverkar med berättelsen, så är West Side Story en Technicolor-explosion som kan misstas för regnbågen själv. Visuellt så är detta en av årets mest häpnadsväckande upplevelser, med ett atmosfärsikt foto som både är teatralt men samtidigt naturligt. Spielberg växlar mellan stämnings – och känslolägen och får det att verka lika enkelt som att sätta på en nattlampa. Surrealismen – som många musikaler frodas i går, hand i hand med en mer realistisk och brutal ton som känns autentisk vad gäller att porträttera New York under slutet av 50-talet. Framförallt är filmens energi förbluffande, i sina mest euforiska och energiska stunder så springer Spielberg cirklar runt yngre förmågor som hyllas som filmkonstens räddare. 

Det enda problemet är filmens längd som löper aningen för länge. Likt många kraftfulla urladdningar så når man en punkt där bränslet och orken är borta. Filmens final – som borde vara den emotionella höjdpunkten, känns forcerad och kraftlös. Att mjölksyran tar överhanden är uppenbart och om Spielberg hade vågat ta ut svängarna genom att redigera ett par sångnummer så hade West Side Story varit formmässigt fulländad. Dock är det svårt att känna sig missnöjd trots den haltande finalen, detta är klassiskt filmskapande då det är som allra starkast. Att en musikalskeptiker som jag själv är såhär pass tagen säger något om den briljans som just demonstrerats.  

Betyg 8/10                     

Summering: Hitta närmsta skyddsrum, ladda med med konserver och barrikadera dörren med så mycket sandsäckar som möjligt. Kristen Stewart är på jakt efter en Oscarsstatyett och medlen för att nå dit besudlar både den goda smaken och det allmänna förnuftet. 

Efter att grekerna smugglade sig in i staden Troja – med hjälp av en trähäst, så borde hela  världen kunna se igenom detta trick på mils avstånd. Men i filmvärlden så är den trojanska hästen fortfarande i liv och fullt fungerande. Istället för en häst så är Hollywood versionen maskerad som ett genant och självlysande exempel på lockbete för Oscarsgalan. Inne i hästen, med spända bågar och blankslipade svärd, så väntar aktörer med ett uselt renommé. Anne Hathaway, Mira Sorvino, Sandra Bullock, Cuba Gooding Jr och Matthew McConaughey är ett fåtal exempel på mediokra förmågor som gömt sig i kamouflerade monster som The Blind Side och Les Miserables  vars enda syfte varit att ge dem en oförtjänt guldstatyett.  

Men när hejarklacken och hallucinationerna tagit slut och allting återgått till det normala så har dessa skådespelar-trojaner förpestat biorepertoaren. McConaughey befinner sig nu i en situation där han man lätthet kan öppna en försäljningskedja för ägg med tanke på hur många han lagt sedan Dallas Buyers Club. Bortsett från True Detective, Interstellar och Kubo and the Two Strings så har Mr ’’ all right all right all right’’ återgått till att förödmjuka publiken med kategoriskt skärp. Idag så är McConaughey mest känd för sina skrattretande reklamfilmer för biltillverkaren Lincoln och nu senast var det tal om ett försök att bli guvernör i Texas… Nästa destination för Oscarsvinnaren är antagligen en ståuppkomik klubb i Säffle. Andra osmickrande exempel från samma trojanska fack – som Helen Hunt och Mira Sorvino, har inte varit relevanta sedan luftkonditioneringen uppfanns.  

Jag har bävat inför den dagen Kristen Stewart bestämde sig för att stuva in sig i denna trojanska häst. Att en sådan grymhet kan släppas lös i en värld som är i upplösningstillstånd tillföljd av vansinnes poltik och en evighetslång pandemi drar tankarna åt Sodom och Gomorra. Men någon nåd finns uppenbarligen inte i denna värld. 

Tillsammans med regissören Pablo Larraín så har Stewart kokat ihop en skapelse som går bortom det groteska och motbjudande.  

Det har gjorts ett par försök att filmatisera Diana Spencers liv. Det är ett livsöde som kantades av sorg, svek och tragedi. Sedan den tragiska dödsolyckan i Paris så har hela världen vänt upp och ned på Dianas liv i dokumentärer, böcker och spelfilmer.

Hade det varit för mycket att önska att Pablo Larraín skulle respektera ämnet och personen ? Efter det miserabla försöket med Jackie så kunde det väl ändå inte bli sämre ? Men bönerna och vädjan om någon som helst nåd har inte nått fram. Spencer är en fortsättning på den mardröm vi behövde uppleva för 5 år sedan, den enda skillnaden är att huvudpersonen i fråga besudlas och exploateras till obegripliga proportioner. Men vad är egentligen skillnaden mellan Spencer och Netflix succén The Crown ? Även där höjdes kritiska röster vad gällde att visa upp Diana och hennes många personliga och privata problem. Skillnaden ligger i förmågan att iscensätta berättelsen. The Crown är minutiöst genomarbetad som dessutom är rollbesatt till perfektion. Om Spencer hade genomförts med samma kompetens och omsorg så hade flera tveksamma inslag kunnat förbises. Men när hela syftet med projektet är ett groteskt försök att förskaffa sig ihåliga utmärkelser så blir slutresultatet mer frånstötande än de värsta exploateringsfilmer, vars uppsåt känns betydligt mer genuint än något som går att finna här. 

Detta är inte en berättelse om Diana Spencer och hennes tragiska liv. Det är en lista… En lista där Larraín och Stewart satt upp en rad gräsliga idéer som kan komma att leda till en hög med Oscarsnomineringar. Stewart är inte någon arvtagerska till Meryl Streep eller Emma Thompson vad gäller skådespelarförmåga, detta gör att alla försök att visa upp bräcklighet, skräck och hopplöshet känns lika genuint som en currygryta i någon av Biltemas snabbrestauranger. Stewart bjuder på den vanliga sviten av exhibitionistiskt överspel, det skriks och gråts så fort det finns tillfälle, helt utan någon som helst passion eller autenticitet. Inte blir det bättre av att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana eller är av korrekt nationalitet. 

Kanske hade det hela kunnat överleva om berättelsen och utförandet hade varit i toppklass. Tyvärr så är Spencer gräslig vad hantverket anbelangar. Samma urvattnade och likbleka foto – som fick Jackie att se ut som en naturkatastrof, är tillbaka. Visserligen slipper vi den tortyrliknande musiken av Mica Levi – som fortfarande hemsöker mig i mina värsta mardrömmar. Dock så är Larraín inte beredd att helt överge läten och ’’musik’’ som kan jämställas med att behöva lyssna till en stor motor utan ljuddämpare. Jonny Greenwood från Radiohead har begåvat hela Spencer med ett ensidigt och totalt missanpassat soundtrack som är identiskt med Hans Zimmers sylvassa och hotfulla Batman-musik då Heath Ledger mördar hela sitt entourage i början på The Dark Knight. Intensiv och obehaglig musik har sin plats, men då den används i varenda sekvens skapas situationer som liknar en urspårad komedi. Då det ställs fram bakverk eller då Diana äntrar ett rum så ackompanjeras det av stråkar som får mig att tro att Anthony Perkins väntar bakom gardinen med en kökskniv. Pablo Larraín är inte bara tondöv vad gäller musik utan också förmågan att skapa någon som helst variation i sina stämningslägen. Hela manuskriptet är så pass repetitivt att man kan undra om manusskrivandet har genomförts med följande arbetsprincip – ’’klipp ut-klistra in’’, det enda som visas upp är psykotiska sammanbrott, galenskap och förvirring. Något försöka att göra Diana – eller persongalleriet, tillgängligt eller ens empatiska är helt irrelevant i Larraíns ögon.   

Spencer må vara ett vidunder vad gäller det tekniska, men det är i sitt ’’berättande’’ som den begår ett grovt brott mot filmkonsten. Från första början vill Larraín förtydliga Dianas utsatta situation, han kallar det ’’en saga från en sann tragedi’’. Det är svårt att veta om Larraín driver med tittaren eller inte. Spencer vältrar sig i Dianas ohälsa, men istället för att porträttera den med ett allvarsamt lugn så väljer Larraín och manusförfattaren Steven Knight att förvrida och förvränga berättelsen med helt vansinniga stilistiska grepp som framställer Diana som spritt språngande galen. Dessutom så blandar man in en rad surrealistiska inslag som är så uselt implementerade att det känns som ett hån. 

Spencer är en iskall, cynisk och kalkylerande film som inte kunde bry sig mindre om sitt subjekt. Det är en grotesk och makaber reklamkampanj vars enda syfte är att överleva fram tills den 27 mars 2022, då Oscarsgalan går av stapeln. Om Spencer tar hem ett enda pris den kvällen så kommer jag behöva göra allt i min makt för att få vara en av de första att bli en del Elon Musks drömprojekt att kolonisera mars, uppenbarligen finns ingen skam kvar på vår moderjord i sådana fall. 

Betyg 1/10