Månadsarkiv: juni 2018

Sicario 2: Soldado Recension

Publicerad den av
013

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Obehaglig iscensättning av dagsaktuell händelse lämnar en så dålig eftersmak att det inte går att uppskatta det underhållningsvärde som finns. 

Säga vad man vill om Denis Villeneuves Sicario, hyllningskören var enorm vid premiären år 2015. Villeneuve anses idag vara en utav de moderna mästarna och hans projekt har ständigt enorma förväntningar. Sicario hade sina stunder, som den spännande scenen på motorvägen och Roger Deakins otroligt stilfulla foto. Själva stämningen som byggdes upp skiljde sig rejält från andra filmer i genren, det var en smutsig och stilistisk version av det evighetslånga kriget mot narkotika. 

Under den pråliga ytan så var problemen dock tydliga, Emily Blunt var lika upptrissat stirrig som alltid och manuset urartade på slutet till att bli något som snarare påminde om Rambo än en trovärdig thriller. Villeneuve har överlag problem med att avsluta sina filmer, något som blivit till en trend sedan hans stora kommersiella genombrott Prisoners. 

0043

Soldier Of Fortune 

Sicario skulle visa sig vara mer än en engångsföreteelse, en uppföljare planerades ganska snart efter premiären och redan nu sägs det finnas planer på en trilogi. Sicario 2: Soldado är inte en regelrätt uppföljare, den har ändrat form och utseende. Deakins bildsköna vinklar och inramningar är här mer standardiserade och således försvinner den unika karaktären från del ett. Den tysta och blodtörstiga atmosfären är här utbytt mot mer direkt action där man avlossar hela årsförbrukningar av ammunition på ett fåtal sekunder. 

Villeneuve krånglar ofta in sig i – ett för mig, pretentiöst hörn som ofta leder till att berättelsen tar onödiga omvägar. Detta är en dussinfilm som inte alls har samma distinkta identitet, förvisso är pretentionen borta men detta till följd av förenklingen. Sicario 2 är en oerhört ’’grabbig’’ film som delegerar sina kvinnliga karaktärer till att bara vara ett sorts hinder för de manliga huvudpersonerna. Stefano Sollima – som tagit över som kaptenen för skutan, har i praktiken helt ignorerat att den första filmens mer rimliga genusfördelning – med Emily Blunt i bräschen, ens existerar. Sollima vill göra en mer icke rumsren version av Jason Bourne och 24 där man skjuter skurkar på löpande band. Trovärdigheten är därefter inte särskilt hög.   

017

’’No Time To Bleed’’

Peter Berg regisserade för ett antal år sedan The Kingdom, en film som följde en specialtrupp som skickats ned för ett hämnduppdrag i Saudi Arabien, Sicario 2 känns snarare som en uppföljare till den medelmåttiga produkten. Gränserna mellan ont och gott är tydliga, huvudpersonernas handlingar är – om något, dubiösa och moraliskt tveksamma, konstigt nog så tar man aldrig ställning till omänskliga metoder som tortyr och vedergällning.

Isabela Moner är tillsammans med Catherine Keener de enda aktör som inte har skägg och automatvapen. Moner är tyvärr lika irriterande och osympatisk som vi minns henne från Transformers: The Last Knight, karaktären är menad att framstå som utsatt och hjälplös, men får knappast några sympatier i och med en helt fasansfull introduktion som gör det helt omöjligt att finna tycke. Att man inte ens kan generera ett intresse för ett barn i nöd visar tydliga brister i regi och berättande. 

Josh Brolin som återvänder som den stenhårda specialagenten Matt Graver verkar trivas rätt bra med att få agera som alfahanne, en roll som han fick ta till extrema längder i Deadpool 2. Benicio Del Toro får återigen material där han enbart framstår obehaglig och slemmig utan något som helst djup.  

016

Rocky Ground 

Utan att låta hela recensionen förvandlas till ett politiskt manifest, så är filmens start oerhört stötande. De bilder och berättelser vi idag får från USA  där man isolerat och fängslat barn, samt separerat dem från sina föräldrar, hör till en av moderna tiders mest groteska episoder. 

Därför är det mycket obehagligt att behöva se U.S. Immigration and Customs Enforcement – ICE som några sorts hårt arbetande poliser på gatan, där man jagar flyktingar som bankrånare. Synsättet förvärras av att Sicario 2 omedelbart börjar diskutera saker som terrorism till följd av invandring från Latinamerika. Man kunde inte valt en sämre period att använda detta som en språngbräda för fiktivt berättande. 

Och då filmen nästintill vägrar ta ställning till detta så lämnas jag med en otroligt obehaglig eftersmak som jag ett antal timmar efter visningen inte kan få bort. Mot slutet börjar man nyansera perspektivet något, men då är det redan försent. Sicario 2 befäster sig som någon sorts dold propaganda för den alltmer förekommande amerikanska högern, där ’’riktiga’’ karlar skickas in för att lösa problemen och där den ’’mesiga’’ mer eftertänksamma allmänheten kan hålla mun. 

Sollima har inte heller lärt från den första filmens misstag med ett hysteriskt löjligt slut, där man överdriver och tummar mer på verkligheten än både Star Wars och Marvel ihop. Man drar också ut på finalen och det får filmen att kännas nästan en halvtimme längre än vad den är.

På det hela är det en mycket ojämn och obekväm resa. Spänningsmomenten har starka stunder, ett par sekvenser är lika snyggt iscensatta som då Ridley Scott gjorde sin bästa actionscen på år och dagar i Body Of Lies. Men helhetsintrycket förblir splittrat och otillfredsställande.      

Betyg 4/10 

Ocean’s 8 Recension 

Publicerad den av
oceans 26783.dng

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En riktigt sunkig och fantasilös nyversion utav en av 2000-talets mest överflödiga filmserier. 

Riktigt så illa som den gräsliga versionen av Ghostbusters från 2016 blir det aldrig. Ocean’s 8 har en fullt godkänd episod då man utför själva kuppen, men med det ur vägen så befinner sig filmen på bottnen av en djup avgrund där meningslöshet och riktigt mediokert skådespeleri skriker efter fler själar att sluka.

Steven Soderberghs tre filmer om gentlemannatjuvarna bestående av bla. George Clooney och Brad Pitt, är inte direkt den bästa kandidaten då man tänker på något som kan kallas acceptabel filmkonst. Soderbergh är en regissör vars humor är så obefintlig att till och med Stefan Löven framstår som Mel Brooks i högform. Alla scener som försöker lätta på stämningen faller lika platt som sämsta sorten av ’’roliga historier’’. Det är så taffligt att man lika gärna hade kunnat byta ut försöken till humor med att visa upp hur tapetklister blandas ihop.

Ocean’s Eleven hade åtminstone en någotsånär röd tråd som gick att acceptera om man gick med på att lämna logiken därhän. Uppföljaren Ocean’s Twelve är praktexemplet på vad som händer då man släpper loss helt – med Clooney och Pitt som undantag, menlösa och överbetalda Hollywood aktörer att bedriva lekstuga i nästan två timmar.

Idag har filmlandskapet förändrats. Vi börjar äntligen få se duglig representation av etniciteter och motsatta könet, det faktumet kan man inte kritisera. Men varför just Ocean’s-serien helt plötsligt skall gå i bräschen som en kandidat för jämlikhet är obegripligt. Det finns idag stora tillgångar och inspirationskällor där de kvinnliga karaktärerna är välskrivna och genomtänkta. Ingen kan nog motivera varför just denna loja filmserie skall göras om på nytt med en kvinnlig ensemble.  

 

oceans 04919.dng

Fossiler

När man nu skall ställa sig i det progressiva lägret så borde regissören Gary Ross och filmbolaget Warner Brothers haft modet att rollbesätta nya, aktuella och relevanta aktriser i rollerna – ett antal bra exempel är Carrie Coon eller Lupita Nyong’o. Istället så har man hyrt in en trupp av arkeologer som grävt fram ett antal av filmvärldens mest dammiga fossiler – Sanda Bullock och Anne Hathaway. Både två har lyckats roffa åt sig oförtjänta Oscarsstatyetter för motbjudande utstuderade porträtt som skräddarsytts för att kunna ställa guldstatyer i hemmet, både The Blind Side och Les Misérables är exempel på filmer som borde få stå i skamvrån.

Bullock och Hathaway gör inte heller särskilt mycket för att övertyga, Hathaway verkar tro att detta är den tredje filmen i filmserien En Prinsessas Dagbok och spelar över så det stänker om det. Sandra Bullock besitter inte en promille av den charm eller karisma som behövs. Förutom  dessa två undermåliga insatser så får vi en Cate Blanchett som är så nonchalant och ointresserad att det faktiskt provocerar. Blanchett verkar helt oförmögen att prestera då hon inte blir lockad med båtlaster utav prisceremonier och hysteriska hyllningar.

Helena Bonham Carter spelar – i vanlig ordning, en vilsen virrpanna som känns lika passande för ett välplanerat brott som ett avhugget hästhuvud på en vegansk middagsbjudning. Resten av rollerna består av ’’rutinerade proffsaktörer’’ som popsnöret Rihanna och talkshowvärden James Corden… Enbart Sarah Paulson verkar anstränga sig i denna skamligt mediokra samling av så kallade ’’superstjärnor’’.

oceans 20386.dng

’’The Women In This Town Are being Misused’’

Faktum är att det är sorgligt att man inte tagit tillfället i akt och skapat mer fängslande karaktärer än den samling lyktstolpar som ockuperade tidigare filmer. Man har enbart ändrat kön och slarvigt placerat in dem i tidigare utforskade roller, vi får en ficktjuv, en hacker etc. De yngre – och helt ansiktslösa, aktörerna får alla bara infinna sig i detta. Filmskaparna verkar också räkna med att publiken har sett de tidigare filmerna så många gånger att de kan dem utan till. Vid varje tillfälle så slängs det in referenser och vinkningar som lämnar de flesta iskalla.

Innovationsnivån är ungefär den samma som den geniala iden att skapa Lilla Jönssonligan eller James Bond Jr. Det är slarvigt, tråkigt och tragiskt att man inte tar och leker med förväntningarna. Det hade varit roligt att få se ett gäng kvinnor utklassa grabbarna grus, nu får de istället bara stå i männens skugga. 

oceans 37119.dng

Desperate Housewives

Sedan gör man inte heller dessa karaktärer någon gentjänst då flera av dem behandlar tjänstefolk och servicepersonal som utgångna köttprodukter. Även om jag kan gilla inblickar i New Yorks mest glamorösa affärer och hotell, så påminner flera utav montagen – med lyxkläder och glassiga hotellrum, vara hämtade från Sex And The City.

För att vara en film som vill framhålla en glamorös yta så är genomförandet utan någon som helst elegans. Själva kuppen mot New Yorks Metropolitan museum är filmens enda minnesvärda sekvens, det kan ha att göra med att någonting faktiskt händer då. Men något försök att förnya eller överraska går självfallet inte att överväga ens här. Till och med Jönssonligans kupp mot IKEA var mer innovativ än detta.

Ocean’s 8 är som en ett enda långt och meningslöst segerlopp efter ett lopp där man tävlat mot sig själv. Det är något mer intressant än Soderberghs gräsliga uppföljare, och ett av de celebra gästinhoppen måste erkännas som riktigt roligt. Men överlag är det man ser det man får, och det är inte särskilt vackert i det här fallet.  

Betyg 2/10 

Black Panther (2K) Blu Ray Recension 

Publicerad den av
BlackPanther_BD_3D_scandi.jpg

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

VARNING: Spoilers för allt som har med Marvel Cinematic Universe upptill Avengers Infinity War, flera detaljer ur Black Panther kommer att diskuteras ingående. 

Filmen 

Majestätisk… det är det mest passade ordet att tillskriva den magnifika triumf som är Black Panther. Då jag skrev ned mina teorier kring 2018 års filmer och dess eventuella framgångar, så signalerade flera institutioner att Black Panther var på väg mot något stort, riktigt stort… 

regissören Ryan Coogler var som skräddarsydd för detta projekt. Han hade successivt jobbat sig fram med filmer som Fruitvale Station – som jag personligen aldrig höll särskilt högt, och senare den fantastiska Creed. Coogler har en jordnära registil där han med stor noggrannhet tar hand om sina karaktärer. 

Några skrupler finns inte i Cooglers filmskapande, det är rakt på sak och det finns ingen som helst tvekan om vad som skall vara på plats. Möjligheterna till succé var därefter stora, men att Black Panther skulle bli ett världsfenomen som nu befäst sin självklara position i filmhistorien kunde man bara drömma om. 

Framgångarna har varit historiska, ekonomiskt har Black Panther fått tillträde till den exklusiva 

1-miljard dollars klubben, ett ytterst sällsynt medlemskap som bara ett fåtal kan stoltsera med. Responsen från publiken har varit lika monumentalt lyrisk, uttrycket ’’Wakanda forever’’ har blivit en modern version av de klassiska ’’may the force be with you’’.

Karaktärer som Letitia Wrights moderna Oppfinnar-Jocke – Shuri och Danai Guriras elitsoldat Okoye är också stora favoriter och vi kan nog räkna med en stor mängd utav cosplay. Coogler satte samman en helt utsökt samling skådespelarensemble som utgör en av genrens absolut mest talangfulla och minnesvärda. 

Dramatiken är helt genialisk och de stunderna där Michael B. Jordan får briljera som den luttrade Erik Killmonger går inte att tröttna på. Aggressiviteten och intensiteten är enastående, det räcker med att Jordan sätter sig ned i tronen för att ingjuta respekt. 

Ryan Coogler har en känsla för detaljer – både för sina karaktärer och det visuella. Coogler är en historieberättare som vet hur man skall implementera vändningar, djup och ambivalens. Detta är tredje gången jag ser Black Panther och fortfarande så kan jag finna detaljer som bara förstärker känslan att Coogler gått igenom sin film med förstoringsglas för att sedan ta bort allt som kan vara ett potentiellt hål. Att allting ser fantastiskt ut behöver inte heller påpekas ännu en gång.  

Black Panther är ett kulturfenomen som sent kommer glömmas, med sina fantastiska skådespelare, karaktärer och actionscener. Den står som ett skolexempel för hur man kan kombinera stort allvar med häpnadsväckande underhållning, man kan egentligen bara gapa över slutresultatet. 

Betyg 9/10  

Bilden 

Återigen så är det en fullträff för Disney och Marvel Studios. Detta är en helt extraordinär bildkvalitet som kombinerar allt man kan önska ifrån en referenskopia. Skärpan är lika vässad som en spjutspets utav det fiktiva materialet vibranium. Flera scener i Black Panther utspelar sig nattetid, men det finns inte ett spår av artefakter såsom överdrivet gryn eller brist på skärpa.

Ansikten och kostymer har ett djup och detaljrikedom som utan problem kan lura den mest erfarne bildexpert att denna 1080p kopia är en 4K version. Flera gånger används färgfilter, London är fångat i ett kyligt och stålblått sken som tydligt avviker från den soliga och varma savannen i Wakanda. Bedriften ligger i hur naturligt bilden uppträder och att dessa estetiska val alltid presenteras på bästa sätt. Detta är fullkomligt enastående vad beträffar bildkvalitet. 

Betyg 10/10    

Ljudet 

Där bilden är fläckfri så är Black Panthers DTS HD Master Audio-ljudspår ytterst medioker. Jo, ni läser rätt, det verkar som att man någonstans har glömt bort att en film utgörs av både ljud och bild. Ljudspåret på 2K versionen känns som en slarvig eftertanke – viktigt att notera är att 4K utgåvan utrustats med ett Dolby Atmos spår, något som kan innebära ett bättre ljud. 

Andra Marvel Studios filmer som Captain America: Civil War och Doctor Strange kan se sig som obestridda härskare då det kommer till ljuddetaljer och intelligent användande av bas, Black Panther låter aldrig levande utan dras med instängd ljudbild som till en början får mig att undra om något är fel i vårat ljudsystem. 

Ludwig Göranssons musik innehåller flera dynamiska element som sångare, elgitarrer, stridstrummor och gigantiska körer, alla dessa dimensioner borde förmedlas i ljudet, det låter som om alla dessa delar har mixats ned till oigenkännlighet, i den sekvensen där sångaren Baaba Maal skall ta ton i ett klassiskt Lejonkungen-rop, så låter det som att rösten fastnat någonstans mellan förstärkaren och högtalarna. Volymen är fullkomligt absurd på så sätt att vår testrigg måste höjas med flera decibel för att det ens skall gå att förnimma detaljer såsom omgivningsljud eller få någon känsla för akustiken. Basen är dessutom skallrande och ihålig, närvaron uteblir helt i denna ljudmix. 

En notis; som en försiktighetsåtgärd tog vi efter vårat test och läste flertalet andra recensioner av Blu Ray-utgåvan – något som aldrig tidigare skett då vi starkt värderar individuella åsikter och inte vill bli påverkade av externa faktorer. Detta gjordes dock – för att med full säkerhet, kunna avgöra om någonting hade gått snett på vårt håll – med antingen teknik eller inställningar, vi kan – efter att ha läst ett antal andra recensioner, konstatera att flera andra recensenter också upplevt bristen på bas och en överlag platt ljudbild. 

Betyg 4/10    

Extramaterial 

Det är samma historia som med övriga Marvel Studios filmer, vi får en och annan minimal dokumentär som bara skrapar på ytan. Intervjuerna och inblickarna blir för korta och stora delar av den skapande processen finns inte att hitta. Hur man kan ha glömt att belysa musik och foto förblir ett mysterium. 

Ofta kan detta magra innehåll kompenseras utav – det som alltid, medföljande regissörs- kommentarsspåret. Efter att fått höra Taika Waititis helt galna upptåg i Thor: Ragnarok så är ribban hög, Ryan Coogler och produktionsdesignern Hannah Beachler delget oss få intressanta insikter kring filmen. Det mesta ägnas åt att förklara självklara detaljer som inte ger oss en ordentlig inblick i hur Coogler resonerar som regissör. Spåret påminner mer om en risig uppvärmning där det mest spännande berättelserna kommer återges senare, tyvärr så blir det inte fallet. 

Utgåvans höjdpunkt – från extramaterials perspektiv, är diskussionen mellan Ryan Coogler, producenten Nate Moore och ett flertal av de författare som ansvarat för serietidningarna. Dessa fascinerande tjugo minuter lyckas beröra det mesta som har med T’Challla och hans anhang att göra. Delvis diskuteras karaktärens debut som skedde i en tid då USA stod inför ett paradigmskifte där den svarta minoriteten äntligen var på väg att slå sönder segregeringen och allmänhetens alltför förkommande vardagsrasism. Dessa tjugo minuter hade gärna fått ha utökats till ett par timmar. 

Slutligen medföljer en liten blooper reel som knappt pågår i tre minuter, och ett par borttagna scener som alla håller förvånansvärt hög kvalitet – något som är en indikation på hur skarpsinnig filmen och Ryan Coogler är. 

Betyg 6/10 

Förolämpningen Recension

Publicerad den av
0042

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Otroligt välgjort rättegångsdrama med strålande dialog och starka skådespelarinsatser. 

Ibland slår blixten ned från klar himmel. Vem hade kunnat ana att ett libanesiskt drama om något så irrelevant och alldagligt som en enkel dispyt, skulle bli till ett förstklassigt rättegångsdrama som utklassar det mesta som västvärlden kunnat erbjuda inom samma genre de senaste åren. 

Förolämpningen bygger på konceptet om eskalering, hur en struntsak utvecklas till en ohanterlig mardröm som påverkar betydligt fler människor än filmens två huvudpersoner. Tidigt in i filmen så är det uppenbart att regissören Ziad Doueiri velat skapa en allegori till dagens händelser och konflikter i mellanöstern. Risken är således stor för övertydlighet och förenklingar, Doueiri gör ett smart drag när han låter det politiska ämnena enbart fungera som ett tunt ramverk runtom berättelsen, genom denna passiva observation så belyses kulturkrockar, dåliga erfarenheter och fördomar. Det finns en enorm mognad i att kunna balansera saker som flyktingpolitik och människans mest extrema åsikter utan att någonsin trivialisera eller förenkla diskussionen.   

0012

Look Back In Anger 

 I centrum står två män som båda bär på tungt emotionellt bagage. Många filmskapare hade gärna dragit fram den dystra fiolen och vridit om tårkanalen. Det finns oskiljaktigt många berättelser om  hur personligt mörker och hämndbegär resulterar i att hela länder faller in i konflikter och närmast olösliga krig. Steven Spielbergs München har en sådan scen där man kort berör den oupphörliga konflikten mellan Israel och Palestina. Ziad Doueiri vänder på förväntningarna för hur en film brukar hantera konfliktlösningar, han spelar aldrig ut alla korten på en gång. Huvudpersonerna får växa, vandra fram och tillbaka samt se sig själva bli till ofrivilliga martyrer för diverse politiska agendor. 

Stora delar utspelar sig i domstolen eller i små lägenheter, bristen på miljövariation kunde ha lett till en seg och repetitiv upplevelse. Denna sparsamma metodik leder till att filmen liknar en teateruppsättning med ett fåtal kulisser som ständigt återanvänds. Det visar sig vara helt lysande beslut då allt som inte berör karaktärerna suddas bort, det som inte gagnar berättelsen blir bara till ett brus, därför känns det som att hela filmen har ett oupphörligt fokus som banar väg för otroligt välregisserade scener där den mycket välskrivna dialogen blir fullkomligt hypnotisk. 

0032

Infinity War

Trots att allt är fiktion så känns det oväntat genuint och verklighetstroget, då allting utvecklas till ett komplett kaos så tätnar filmen och lägger in en ny växel. 

Förolämpningen är också en visuellt kompetent film. Till en början kan de soldränkta gatorna och det sylvassa fotot påminna om en reklamfilm för Coca Cola. Det skickliga hantverket blir till en sorts brygga – för oss i väst och synnerligen Sverige, som gör Libanon igenkännbart. Det hyllade iranska skilsmässodramat En Separation misslyckades i mina egna ögon – delvis, då det visuella genomförandet var så rudimentärt att det var omöjligt att inte fördöma filmens utseende. Och i jämförelse med den sega och – för mig, ganska ointressanta upplevelsen, så har Förolämpningen ett förvånansvärt högt tempo som alltid håller uppe en hårt slående puls. Bra tempo är helt avgörande för en film som innehåller såhär många stillastående scener där det enbart sker juridiska förhandlingar. 

Hur fåfängt och enfaldigt det än må låta, så har icke engelskspråkiga-filmer ofta fördelen att skådespel och dialogutbyte är betydligt svårare att kritisera. Skarvar eller dramatiska justeringar blir svårupptäckta, delvis pga den språkliga barriären. I fallet med Förolämpningen så bidrar detta till att få den redande strålande dialogen och skådespelet att känns än mer rakbladsvass och  trovärdigt. Skådespelarna Camille Salameh och Diamand Bou Abboud är fullkomligt fenomenala i en ensemble som inte går att anmärka på. Dialogen har några av dem mest slagfärdiga replikerna på väldigt länge, det är både intelligent och flera gånger ganska humoristiskt. 

0022

Courtroom Blitz

Majoriteten av filmen är så snyggt avhandlad att svagheterna – som slutligen kryper fram, blir extra problematiska. Då filmen befinner sig i rättegången och juristerna får går loss i ett verbalt krig, så är Förolämpningen så tätt och intensiv att man nästan skakar på huvudet. 

Denna otroliga Intensitet bryts av mot slutet då man kastar in ett par onödiga scener som skall fungera som andningspaus i detta inferno utav avsky och ilska. Det som skall vara en skönhetsprodukt blir istället dålig fogmassa som tydligt markerar filmens bättre och sämre delar. En och annan gång blir också vissa narrativa beslut långsökta, något som också skapar onödig turbulens. 

Vad som kunde hade varit ett ansiktslöst rättegångsdrama, blir till en intensiv och fängslande upplevelse som i sina bästa stunder fullkomligt kör över all annan konkurrens. Om Ziad Doueiri enbart hade tagit ett fåtal alternativa beslut så hade flaggan kunnat hissats upp till sin absoluta topp. 

Betyg 7/10  

The Children Act Recension 

Publicerad den av
0041

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: En livlös och visuellt anskrämlig film som gång på gång trampar i klaveret. 

Filmatiseringar av Ian McEwans böcker och noveller fullkomligt dräller in för tillfället. Både On Chesil Beach och The Children Act besökte Toronto Film Festival – en utav världens mest väl ansedda filmfestivaler. Mottagandet har varit minst sagt mediokert och ett huvudsakligt skäl till att båda filmerna genomgått en oroväckande seg distributionsprocess. Något som är lätt att förstå efter att ha sett de slutgiltiga resultaten. I fallet med The Children Act så är det svårt för mig att analysera hur adaptionen från bok till film har hanterats då jag inte läst den litterära förlagan. 

Men ännu en gång så har McEwan varit direkt involverad i att skriva filmens manus. Jag hade hoppats att On Chesil Beach enbart var ett felsteg, att McEwan skulle kunna resa sig och faktiskt skapa ett manus som håller för en spelfilm. Tyvärr så är det tydligt att den talangfulle författaren inte klarar av att hantera filmmediet. The Children Act är en steril och poänglös sjusovare som aldrig vill vakna till liv, hela filmen ligger och snarkar som en sömndrucken bulldogg. 

Ett problem – bland oräkneligt många, är filmens brist på någon som helst energi, något som enbart kan bedömas som obefintligt. Vare sig det gäller relationskonflikten mellan Tucci och Thompson, eller alternativ och förvriden kärlek, så hanteras allt med ett sådant ointresse att det inte går att engagera sig på något plan. 

Den här håglösheten hjälps inte av att The Children Act är obeskrivligt ful att se på. Att finrum och  domstolar placerade i Londons centrum är pompöst inredda med sammet och dörrar av ek är givetvis inget stötande i sig, men när allting fotograferas med ett urvattnat foto som får allting att osa utav desinfektionsmedel så blir det outhärdligt att se på. 

0031

Zombie Queen 

Vare sig det är Londons mest klassisk landmärken eller anrika gods ute på landsbygden, så framstår allt som en massgrav från första världskriget, sorgligt och kusligt. Vidare så har alla aktörer sminkats som om de vore på väg att spela in en uppföljare till Universal Studios Dracula från 1931, med Bela Lugosi i huvudrollen. Samtliga skådespelare ser ut som om de är redo att göra ett gästinhopp i The Walking Dead. Trots detta visuella obehag, så lyckas inte regissören Richard Eyre förmedla någon som helst spänning. 

McEwan är i sina böcker genialisk att med små medel, åstadkomma enorm emotionell inverkan. Den finessen eller kunskapen blir här, precis som i On Chesil Beach, klumpig och tillkrånglad. Flera karaktärer är som hämtade ur ett brittiskt humorprogram som Monty Python eller Little Britain. Ingeting går att ta på allvar, samtliga skådespelare – minus Emma Thompson verkar också ha drabbats av någon allvarlig ånger då de insett vad de gett sig in i. Stanley Tucci är inte någon skådespelarkameleont, med sitt korta och korrekta manér, men så här ointresserad och menlös har jag aldrig sett honom. 

Fionn Whitehead som just kommit i land efter Christopher Nolans Dunkrik, får visa upp mer av sitt känslomässiga register än i den skärrade och anonyma rollen som brittisk soldat, men karaktären som Whitehead har givits är så illa realiserad att det är fullkomligt omöjligt att känna någon sorts empati för honom. 

007

Be Quick Or Be Dead  

Någonstans i filmens slutspurt så kollapsar allting och blir till någon sorts omvänd, billigare, samt tråkigare, version av Basic Instinct. Det blir ett av de mest tafatta försök jag sett till flörta med exploateringsfilmen. De misslyckade och nästintill obefintliga spänningsmomenten känns dessutom som stulna ifrån Yorgos Lanthimos förbisedda The Killing Of A Scared Deer. Det blir en sorts filmisk freakshow som bara kan liknas med att titta på de allra mest tragiska  avsnitten från Paradise Hotel.  

Endast Emma Thompson blir den minimala, och jag menar MINIMALA, ljuspunkten. Thompson är en skådespelarmaskin som har så mycket erfarenhet och professionalism att hon skulle kunna läsa upp slumpmässiga sektioner ur gula sidorna och få dem att blu fängslande. Då och då kan man också se spår av McEwans goda förmåga att skriva vass dialog. 

Utan Emma Thompson hade hela The Children Act kunnat skickas rakt ut med soporna, det är en  mördande tråkig historia som är lika blek och död som sitt zombie-liknande utseende. 

Betyg 2/10   

On Chesil Beach Recension

Publicerad den av
OCB Still 2

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Ett slarvigt och plumpt försök till att adaptera en utav litteraturens mest finkänsliga berättelser. 

Adaptioner är aldrig enkelt, framförallt om förlagan är så stark som Ian McEwans novell On Chesil Beach. Novellen är knappt tvåhundrasidor lång – så pass diskret och lågmäld att man skulle kunna höra hur en dörr stängdes på andra sidan jorden när den är som mest intensiv. Huvudpersonerna Florence Ponting och Edward Mayhew är reserverade, återhållsamma och delvis svårlästa. Författaren Ian McEwan gör ett helt extraordinärt jobb med att bygga upp deras farhågor, ambitioner och ångest. 

Tillsammans med David McCulloughs bok om president Truman, är On Chesil Beach den bok jag kan utnämna som min absoluta favorit. Det har sagts att en film adaption av just denna novell är nästintill omöjlig. Alla stora narrativa skeenden sker i det dolda, i karaktärernas sinne, historiken karaktärerna bär på behöver inte förklaras i närmare detalj, alla pusselbitar och gåtor besvaras mellan raderna. 

OCB Still 1

Hopplöst manus 

När detta nu skall bli film så måste en hel del förändras – något annat alternativ finns inte i det här fallet. Men metoderna och genvägarna som används genom filmens två timmar visar sig inte vara kompromisser utan rena övergrepp på källmaterialet. Mest häpnadsväckande är att Ian McEwan själv har deltagit och skrivit manus, hur resultatet kan vara såhär uselt förblir en gåta åt högre makter. Bokens intelligens och intensitet förvandlas till ett söligt gäspande där man ansträngt forcerar filmen genom plågsamt tillrättalagda tillbakablickar som skall fungera som narrativ ryggrad. Återigen är det tydligt att framgångar och förmågor inom ett medium inte ger garanterad kompetens inom ett annat – i det här fallet litteratur till filmmanus.  

Dialogen är närmast obefintlig i förlagan och då den träder fram så är den lika drabbande som en knytnävsslag i magen. Varenda stavelse är andlöst spännande och fylld med emotion. Här ersätts denna känslomässiga råstyrka av replikskiften som alltid rör sig i gränslandet till såpoperan. Saoirse Ronan är en utav filmvärldens mest hyllade och eftersökta aktriser, McEwan har själv sagt att Ronan var hans ideala val till att spela Ponting. Men inte ens Kathrine Hepburn eller Laurence Olivier hade kunnat hantera det monster till manus som Billy Howle och Saoirse Ronan nu har tilldelats, relationen mellan huvudpersonerna skall vara obekväm men absolut inte steril, skillnaden mellan dessa är monumental och helt avgörande i frågan om filmen fungerar eller inte. 

015

Fuskbygge 

Scenerna som skall vara plågsamt beklämmande blir istället ofrivilligt komiska, något som under inga omständigheter får ske. Novellen ramar in bröllopssviten som en fängelsecell med väggar som bara krymper, denna klaustrofobi blir aldrig närvarande då filmen ständigt slänger in andrum i form av återblickarna. 

Den stelbenta presentationen drar ned hela filmen, den största oförrätten är gentemot Pontings nyblivna make Edward. För att förenkla berättelsen så förvandlar man en mångbottnad karaktär till en grovhuggen knöl som aldrig går att sympatisera med. Billy Howles porträttering är i sin tur onyanserad och slätstruken. Ronan gör vad hon kan men verkar oinspirerad och uttråkad – något som hon delar med publiken. 

006

En förödande bulldozer 

Uppgörelserna som sker i boken är bland det mest tragiska och plågsamma jag någonsin upplevt. Här får den stora sorgen och desperationen aldrig sluka tittaren eller karaktärerna, allt blir bara en klumpig soppa som kör över allting med en bulldozer. Dominic Cooke gör sin regidebut som långfilmsregissör och känslan att det sakans någon form av rutin är uppenbar, bokens försiktiga tassande blir här till stampande fötter försedda med blyskor. 

Det enda tillfället då lite av McEwans subtila berättarteknik förekommer är i ett par scener helt utan dialog, där återskapar man i alla fall någon sorts fantombild av bokens bästa sidor. Men sedan så forsar dialogen in som från en trasig damm, den drar med sig allting och ödelägger en av tidernas vackraste berättelser. 

Även om man inte ens hört talas om McEwans novell så är On Chesil Beach en bedrövlig upplevelse som slarvar med det mest essentiella ingredienserna i ett effektivt drama. Och då det retuscherade och justerade slutet slår sönder det sista hoppet för någon sorts upprättelse så är jag beredd att gråta, fast av helt fel anledning… 

Betyg 2/10 

Tävling: The Maze Runner: The Death Cure  

Publicerad den av
N067900SBP01-BD-ps.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Ännu en tävling, precis lagom tills sommaren, vi har ett par exemplar av The Maze Runner: The Death Cure att tävla ut. 

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail måndag den 18 juni 2018. 

Lycka till !  

 

McQueen Recension 

Publicerad den av
B294020_26-212

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Mörk och flera gånger otäck biografi om en av modervärldens största tänkare och visionärer. 

Av någon anledning så är dokumentärfilmer som rör sig i den – allmänt sedda, ytliga modevärlden, oväntat djupa och engagerande. The September Issue är en personlig favorit där vi får en inblick i Anna Wintour (chefredatör på amerikanska Vogue) och arbetet med tidningens viktigaste utgåva, September numret. Jag kan inte slutas fascineras av kombinationen av vacker design, hårt arbete och industrins alltför återkommande självcentrering. I fallet med R.J Cutlers film så blir ingeting tunt eller tafatt, spelet bakom kulisserna med kläddesigners, inköpare och bångstyriga fotografer gjordes med stort engagemang och introduktionen till Wintours närmaste kollega Grace Coddington var både värmande och rörande. 

I andra fall kan det gå fel, väldigt fel… Valentino: The Last Emperor om Valentino Garavani fokuserade på de punkter som gör många illamående då det kommer till att studera Haute Couture, samtliga medverkande var falska, obehagliga och konstant osympatiska. 

C21-004-640

”Rebel,Rebel…..”

Lee Alexander McQueen var känd som en rebell och provokatör inom industrin, och vad McQueen kanske fångar allra bäst är designerns fantastiska uppfinningsrikedom. De bästa dokumentärerna har tillgång till material som kan ge oss en genuin inblick i personen eller händelsen som presenteras. Filmens två regissörer Ian Bonhôte och Peter Ettedgui presenterar här McQueens privata videofilmer som alla kommer ifrån hans unga år. Flera av McQueens  livsavgörande upplevelser och erfarenheter finns med – anställning på modehuset Givenchy och hans mycket debuterande och även kontroversiella visningar. 

De bilder vi är vana att se från den kända catwalken består av trådsmala modeller iklädda färgglad extravagans. Detta var inslag som tillslut skulle bli närvarande i McQueens arbete, men viljan att provocera och bryta trender var alltid viktigast. Flera kollektioner ramades in av motbjudande kontexter såsom våldtäkt eller mord, när man utforskar varför McQueen drogs till detta obehagliga  mörker så är filmen som mest avslöjande. 

Flera släktingar, vänner och kollegor deltar och verkar – såvitt publiken kan uppfatta, vara helt villiga att berätta hela historien för omvärlden. Värt att notera är att filmskaparna valt att exkludera  celebriteter från intervjuerna, en och annan supermodell får komma till tals, men de har alla haft en personlig relation till McQueen. Det är befriande att slippa se och höra tomma hyllningar från diverse kändisar som enbart kan relatera till McQueen genom att ha ägt eller burit kläderna. 

mcqueen_a4.jpg

”…You’ve torn your dress…”

Filmen är indelad i kapitel som alla har en vinjett där vi får se den numera klassiska dödskallen som idag står som en ackompanjerande logotyp för företaget. Dödskallen är en bra metafor för McQueens person – avskalad, gotisk, mörk och bisarrt jordnära.

Personen bakom de galna kläderna och de innovativa showerna, visar sig vara mångbottnad och fylld av motsägelser. McQueen kan vara kufisk och vidrigt ful i mun, sedan visar han upp en jordnära sida. I Frankrike är klyftorna mellan skräddare och designer så påtaglig att de inte ens delar samma lunchlokal, McQueen fullkomligt ignorerar dessa normer och delar mer än gärna bord med arbetarn på Givenchy. McQueens skakiga psyke är filmens andra huvudtema. Framgången och pengarna blir inte till någon glädje utan en tung börda. Tillsammans med en extrem arbetsbörda – som innebar att ständigt innovera och designa kläder i rasande fart, så framställer filmen det som om det bara var en tidsfråga innan något hemskt skulle ske.

Glamouren och de champagnen får snällt ställa sig åt sidan denna gång för kolsvart mörker, intensivt arbete och outtömlig passion. McQueen är en dyster dokumentär som är fullt villig att dyka ned i ett brustet men genialt psyke.  

Betyg 7/10

Jurassic World: Fallen Kingdom Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Genomusel men underhållande uppföljare som lyckas leverera betydligt mer valuta för pengarna än någon utav seriens många uppföljare. 

Som alltid har all form av logik har övergetts, de flesta hållpunkterna är uppenbara på långt håll, första halvan är olustigt lik The Lost World… 

Det mesta är egentligen fel, men trots det så lyckats den femte delen i filmserien som startade med Steven Spielbergs publiksuccé från 1993, vara den mest underhållande av de många uppföljarna, den må inte rätta till den medföljande problematiken som serien bär med sig, men tråkigt blir det aldrig. 

Det skall väl sägas att jag inte har någon större entusiasm gentemot Jurassic Park, den första filmen brukar ofta nämnas som skälet till att många idag älskar filmmediet. Som många andra popkulturella klassiker så bör den upplevs kring en specifik ålder, gärna då den – nästan alltid förekommande ungdomliga fascinationen, för de numera utdöda varelserna, är som starkast. Tyvärr upplevde jag nog Jurassic Park lite för sent, den försvann helt enkelt i mängden i en tid då Lord Of The Rings var det mest populära på denna jord. 

Uppföljarna höll jag mig ifrån så länge som det gick – ryktet de dras med var inte någonting som bidrog till någon större entusiasm. The Lost World var redan vid sin premiär sedd som en besvikelse och såhär nästan tjugo år senare har filmen inte blivit mycket bättre. Det är ett ihopkock av det mest ointressanta bitarna från de gånger Spielberg har gjort actionmatiné. Jurassic Park III går inte – under några som helst omständigheter, att minnas, inte ens om man som Guy Pearce från Christopher Nolans Memento tatuerade in synopsis på hela sin kropp. Den största ironin är att Sam Neill’s karaktär Alan Grant – som grymtar sig igenom filmen, enbart går med på expeditionen pga ekonomisk vinning, ibland imiterar verkligheten livet eller vice versa.  

0021

God Forgotten Place 

 Att Jurassic World från 2015 blev en sådan monumental succé förvånande mig. Mottagandet var övervägande positivt och hur mycket jag än vrider och vänder på filmen så kan jag inte hitta någonting att tycka om. Colin Trevorrow gjorde allt det som Star Wars: The Force Awakens fick utstå hårda kritik för – att vara en mer eller mindre regelrätt nyversion av den första filmen. Skillnaden var att Trevorrow regisserade hela filmen utan den energi och glädjen som J.J Abrams bakade in i sin film. Lägg sedan till ett par retliga karaktärer i Bryce Dallas Howard, Ty Simpkins och Nick Robinson, så blev det hela en sommarplåga som jag försökte förtränga tillsammans med myggbet och solsting. 

I Fallen Kingdom så råder man inte bot på några av seriens många problem – överlag ointressanta karaktärer, förutsägbara scenarion och ett manus som är skrattretande löjligt. Och första halvan ger otäcka föraningar om att vi har att göra med ännu en The Lost World, hela intrigen känns seg och utdragen. Man försöker klämma in lite vansinnig samhällskritik som på alla sätt uppfyller myten om att alla aktivister är rabiata eller fega. 

004

Neandertalare ? 

Genom att helt och hållet avföra Simpkins och Robinsons karaktärer så hade jag hoppats på att man kanske, kanske, skulle kunna få slippa outhärdliga karaktärer den här omgången. Tyvärr så har man bytt ut två plågor mot två nya ’’ljushuvuden’’ som här spelas av Daniella Pineda och Justice Smith, dessa två hade gärna fått förtäras av valfri köttätande reptil redan på manusstadiet. Återigen utvecklas dessa till flåsande klåpare som inte bidrar med någonting annat än att skapa irritation. 

Bryce Dallas Howard – som återvänder, gör inte heller särskilt mycket för att rätta till en tråkig och blek karaktär. Howard fortsätter med att flaxa med ögonen och agera fullständigt hysteriskt. Inte ens veteranerna som utgörs av de brittiska skådespelarklipporna Toby Jones och James Cromwell får komma till tals. Den mycket omtalade återkomsten i form av Jeff Goldblum blir det inte heller mycket av. 

Den som räddar ensemblen från att möta samma öde som hela dinosauriearten då meteoren slog ned, är Chris Pratt. Efter sina enorma framgångar i Guardians Of The Galaxy så har Pratt etablerat en kvalitetsnärvaro som alltid lyckas underhålla och charmera. Precis som Dwayne Johnson så har Pratt en naturlig karisma och utstrålning som inte går att värja sig för. Pratts karaktär Owen Grady må vara lika tunn som smörpapper, men Pratt är det som ger Fallen Kingdom någon sorts substans bland en hel drös av menlösa karaktärer. 

012

’’It’s Evolution Baby ! ’’

Jurassic Park är tillsammans med Star Wars en av de produktioner som för alltid förändrande hur filmbranschen använde specialeffekter. Legenderna Phil Tippet och Stan Winston hjälpte till att ge dockor och modeller liv och allt fick extra krydda av – då, revolutionerade digitalteknik. Serien har successivt övergett praktiska element såsom radiostyrda dockor/robotar och istället omfamnat ett monsunregn av digitala specialeffekter. Filmens första hälft dras med att kännas plastig och syntetisk. Ingen av de scener som skall förmedla nervpirrande stämning lyckas med att höja pulsen då spänningen inte känns i kropp eller själ. 

Sedan så har vi manuset som återigen är så fyllt av hål att det verkar ha använts som pricktavla på en skytteklubb. Karaktärer har en självbevarelsedrift som är i linje med dödsdyrkan, även den mest klarsynta person tar rent imbecilla beslut.

Att actionfilmer är ologiska och långsökta förekommer även i genrens bästa exempel, men Fallen Kingdom slår knut på sig själv var femte minut, helt elementära brister förbises, det går helt enkelt inte att ta detta på något större allvar.    

008

Stranger In A Strange Land

J.A Bayona har tidigare arbetet med dramatiskt tunga och mörka filmer som gärna slår på de emotionella strängarna, hans senaste film A Monster Calls var en helt fantastisk upplevelse i juvenil eskapism. De mer djupsinniga aspekterna får inte följa med på den här resan. Det mesta är simpelt och lite enfaldigt. Vad Bayona istället gör är att experimentera med filmens struktur, han använder ett tempo som skulle gett Jurassic World en hjärtattack. Även om det brister i de narrativa sömmarna, så gör detta hälsosamma flås att man undan kommer flera av dessa uppenbara fallgropar då de avhandlas kvickt.  

Även om jag – som alltid, starkt opponerar mig till att filma action i totalt mörker, så är filmens final något av ett trumfkort. Här hyllas de bästa bitarna från Spielbergs original, man slänger samman hyfsade skräckinslag med hurtig action. Det finns också en del genuint intressanta funderingar som blickar tillbaka på seriens ursprung och mytologi. 

Fallen Kingdom är i mångt och mycket en usel film, manus, koncept och vändningar är  underkända. Men genom att hålla tempot högt så lyckas J.A Bayona skrapa ihop en upplevelse som måste kategoriseras som acceptabel sommarunderhållning. Jag kan till och med gå så långt att säga att detta är en betydligt bättre film än någon av de tidigare uppföljarna, men det kanske säger mer om deras kvalitetsnivå än om Fallen Kingdom. 

Betyg 4/10 

Kärlek Över Haven Recension 

Publicerad den av
0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Svamlande och uppblåst tjafs som fungerar som ett ypperligt sömnmedel. 

Det havererar redan någon minut in i filmen.… 

En helt bottenlöst tråkig sekvens som består av fiskstim och gräslig musik orsakar genast obehagskänslor om att något hemskt väntar. Wim Wenders har enligt internetdatabasen IMDB regisserat över sextio olika produktioner, däribland spelfilm, dokumentärer och kortfilmer. Wenders karriär sträcker sig tillbaka till 60-talet, efter hela femtio år inom filmbranschen kan man tycka att det borde finnas någon sorts rutin och erfarenhet. Kärlek Över Haven framstår som en gruvhuggen amatöraudition där varenda medverkande är ointresserad, den röda tråden har klippts i flera små bitar redan från första början. 

För ett antal år sedan regisserade Wenders landskollega – den tyska regissören Tom Tykwer, The International, en totalt meningslös thriller som hörde hemma på sämsta sändningstid på en ännu sämre kabelkanal. Tykwers tafatta försöka att göra sin version av internationellt spioneri och inhyra lönnmördare hade idag – kanske, skickats direkt till någon medioker streamingtjänst och hamlat långt, långt ned på användarnas rekommendationslista. Wim Wenders verkar ha stirrat sig blind på de sämsta delarna från Tykwers film, klichéerna fullkomligt haglar i anskrämliga partier som blandar in spioneri, hemliga meddelande och löjlig teknik. Wenders vill göra en intellektuell James Bond-film men det blir istället till Austin Powers – utan humorn. 

002

Saknade Till Havs 

Och om inte skadan redan var orsakad med dessa kalkoninslag, så förvärras allt ytterligare av en den sämsta filmromanserna på åratal. James McAvoy har flera gånger visat upp en stor kapacitet. McAvoy har gjort alltifrån stora actionfilmer till små produktioner där han gärna tagit på sig rollen som karaktärsskådespelare. I den här rollen som en – ofrivilligt, klantig superspion verkar McAvoy vara under vapenhot, så pass ansträngd och besvärad är insatsen. 

Rolltolkningen är sammanbiten, uppgiven och deprimerad. Sedan har vi vårt egna tillskott i form av en citronsur och död Alicia Vikander, om McAvoy är uttråkad som hemlig agent, så är våran Alicia praktiskt taget helt frånvarande, hon tittar livlöst in kameran och levererar sina repliker med samma entusiasm som om hon blivit ombed att äta surströmming restan av sitt liv. I rollen som världens främsta forskare inom matematisk marinbiologi blir Vikanders opålitliga engelska än mer problematisk, hon hjälps inte av att behöva svamla ur sig ’’makalöst’’ spännande repliker om havsvattnets densitet och antal molekyler i sötvatten… 

Ovanpå dess två underkända insatser så Wenders väljer att använda påträngande närbilder som bara visar på skådespelarns totala desperation över att medverka. Romansen som skall driva filmen är lika trasig som Svenska Akademin. Varken McAvoy eller Vikander får till någon trovärdig kemi, och likt ett brev på posten så dränks detta i sentimentalt trånande med fasansfullt dålig dialog, soppan är fullkomligt förfärlig att beskåda. För alla som sett annonssidan Blockets reklamfilm med författaren Björn Ranelid, kan nu se framemot två timmar av samma tokiga aforismer och pinsamma försöka till krystad pretention. 

009-mcavoy-vikander-wenders-c2a9submergence-sarl

Sover med fiskarna 

Med två helt livlösa insatser och groteskt banal dialog, så har vi en film som är lika romantiskt erotisk som en rutten fisk på årets varmaste dag. När allting kulminerar i någon horribel metafysisk utläggning om döden och havets själar börjar jag skrika efter livbojen. 

Allting förpackas i ett frustrerande lågt tempo där ingeting sker. I de få sektioner där Wenders får till någon medelhastighet som ligger över minus 10 000 km/h, så förvanskas det genom en mycket retsam islamofobi. Samtliga muslimska karaktärer är antingen utan intelligens eller nickedockor som gärna finner sig i massmord och allmänna avrättningar. 

Uttrycket sjön/havet suger har aldrig varit mer sanningsenligt… 

Betyg 1/10