Månadsarkiv: januari 2018

Filmspekulationer för 2018 Del 1

Publicerad den av

Istället för att ägna flera artiklar åt flertalet mindre spekulationer, så tar vi nu och sammanställer ett flertal tidigt på året. Det är alltid lika underhållande att se resultatet av alla teorier och funderingar – framstå som komplett tokiga i slutet av december då vi sitter med facit i hand. Här följer en lista kring ett antal olika filmer de kommande året, vi kommer också att spekulera kring deras ekonomi och mediala mottagande.

Vi vill också klargöra att skälet till att Rotten Tomatoes används som måttstock denna gång, enbart är då det är lättare att sammanställa en allmän bild av den mediala kritiken. Systemet är inte på något sätt perfekt, men gör teorier mindre abstrakta i diskussioner som dessa. Artikeln kommer bli uppdelad i ett flertal delar.

t6s2dmtql6koxycxwbu5

Image copyright and courtesy of Disney/Lucasfilm 2018

Solo: A Star Wars Story    

The Last Jedi var en fantastisk film, efter tre besök till bion och flera personliga rannsakningar så står jag helt fast vid att regissören Rian Johnson och Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har gjort den bästa Star Wars-filmen… Någonsin…

Berättartekniken är fantastisk, Mark Hamill ger oss en helt fantastik insats i sitt livsroll och John Williams musik får mig att rysa.

Historien om den unge Han Solo och hans tidiga äventyr har däremot lämnat mig ganska kall, detta långt innan det kaotiska regissörsbytet. Jag har svårt att se vad filmen egentligen kan tillföra, Rogue One må ha en förutbestämd historia som måste följas, men vägen dit var mer eller mindre helt okänd.

Den här gången känner vi till det mesta. En och annan ny karaktär kommer självfallet introduceras, som Woody Harrelson och Emilia Clarke, detaljer kring själva berättelsen är fortfarande helt obefintliga. Säkerligen har flera justeringar inträffat sedan Ron Howard tog över regissörsstolen från Phil Lord och Christopher Miller. Manuset har med all säkerhet också förändrats och justerats, enligt uppgift lär Kathleen Kennedy inte ha samtyckt med den liberala form av regi Lord och Miller stod för.

Solo: A Star Wars Story måste innebära en lika kraftfull visuell upplevelse som Rogue One om den skall ha någon chans att kännas relevant. Gareth Edwards må ha sina problem med att hantera personregi, men hans sinne för visuella under kan redan ses i hans debut Monsters. Kan Ron Howard fortsätta i de fotspåren ? I nuläget vet vi inte ens vad Solo kommer vara för sorts film, en buddy-film, intergalaktisk racing i Fast & Furious anda ?

Det bästa vore kanske att förbereda sig på en lättsmält historia med varm humor och ganska obefintliga konsekvenser för övriga filmer i serien ? Att försöka göra något större avstamp verkar inte vara möjligt den här gången.

Varje ny Star Wars-film måste inte förändra världen, det räcker med en gemytlig matiné med fantastiska produktionsvärden.

Ekonomin

Som vanligt så förväntas det monetära stordåd ifrån Disneys aktieägare. Att slå The Force Awakens är dock uteslutet. De 2 miljarder dollar som den filmen lyckades dra in är ytterst unikt och bör inte ses som normalt, inte ens för en filmserie som trotsar alla naturens lagar.

Viktigt att tänka på är att hela tio år hade passerat sedan den sista filmen i serien hade haft premiär, och hela tre decennium – om vi ser till att filmen faktiskt var den första Star Wars-filmen sedan Return Of The Jedi, som innehöll de mest omtyckta karaktärerna från originaltrilogin.

Om vi ser till historiken borde Solo: A Star Wars Story kunna nå upp till samma siffror som Rogue One – ca 1 miljard dollar. Denna gång så har filmen en betydligt mer välkänd huvudperson, vilket kan innebära medvind – även om Harrison Ford inte är involverad, så vitt vi vet. Om filmen landar under den där magiska miljarden kommer vi nog behöva utstå ännu fler artiklar som förutspår död och domedag för Star Wars. Om kritikerna ställer sig positiva till filmen så bör resultatet vara snarlikt med Rogue One. 

Gissning: Solo: A Star Wars Story spelar totalt in 1,1 miljarder dollar

Kritiken

Gissning: Solo: A Star Wars Story landar på 80-85 % hos Rotten Tomatoes

030

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Black Panther 

OBS ! Vid tiden denna artikel skrevs så hade ingen information om eventuellt kritisk mottagande florerat. Den 30 Januari utkom ett flertal korta åsikter genom Twitter, artikeln har ej förändrats för att representera den informationen. 

Det känns närmast bisarrt att kalla en Marvel-film för en ’’undangömd juvel’’. Det är ett riktigt superteam av skådespelare som samlas denna gång och Creed-regissören Ryan Coogler leder truppen rakt in i den afrikanska djungeln. Chanserna är därför stora för att Marvel återigen slår till som en blixt från klar himmel. Här i Skandinavien och Sverige är Black Panther fortfarande bara en parentes för de flesta, därav kategoriseringen som lite av en underdog. I USA och i synnerhet bland deras serietidningsläsare, så är kungen av Wakanda närmast en fiktiv ikon. I en tid då det svarta Amerika förtrycktes och kämpade för sin rätt i samhället, så anlände denna monark och härskare av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. Tidigare hade Afrika fått utstå förnedrande fiktiva skildringar – den ökända nidbilden i Tintin I Kongo. Black Panther var motsatsen till dessa fördomar och stereotyper, en stark och intelligent karaktär som styrde ett land i Afrika som var högteknologiskt och långt före västvärlden.

Detta har gjort karaktären till en symbol för mångfald, han fungerar än idag som en käftsmäll mot intolerans och rasfördomar. Filmatiseringen verkar följa i spåren med att helt och hållet köra över alla förutfattade meningar kring både serietidningsfilmer och stereotypa bilder av Afrika. Den otroliga ensemblen där proffs som Lupita Nyong’o och Forest Whitaker befolkar detta rike, kan mycket väl skapa några av de mest mångfacetterade och relevanta karaktärerna i dagens actiongenre.

Av det vi har sett så verkar filmen bli en koncentrerad och allvarsam historia, där klaner och stammar slåss om sin rätt. Detta är som hämtat ur de mer moderna berättelserna om T’Challa, det blir politiska intriger och frågor om födelserätt och utanförskap i ett land som styrs av en mäktig monarki. Visuellt ser det ut att återigen bli full fest då man blandar science fiction och Game Of Thrones.

Ekonomin

I USA står ingeting i vägen för att det ännu en gång blir en gigantisk succé för Marvel Studios. Redan nu pratas det om en öppning på över 100 miljoner dollar enbart i USA, den största öppningen någonsin för en Marvel-film som kan kategoriseras som en solo-film. Med den enorma goodwill som skapats från 2017 års framgångar med Thor Ragnarok och Guardians Of The Galaxy Vol. 2, så krävs det inte mycket för att Black Panther skall tas emot med öppna armar. I Europa och Asien kan det bli lite något svårare i och med att karaktären inte har samma kulturella fotavtryck. Vi ser redan bevis på detta, SF Bio/Filmstaden har valt att inte visa filmen i sina största salonger på premiärdagen, istället får den ’’makalösa’’ Fifty Shades-serien gå före. Men med sin Marvel-stämpel så borde succén inte utebli här heller.

Gissning: Black Panther spelar totalt in 850 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Black Panther landar på 90 % hos Rotten Tomatoes   

the-predator-cast-boyd-holbrook-olivia-munn

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

The Predator 

Om det här inte fungerar så är det gamla rovdjuret redo för slakten. Sedan serien entrade in i 90-talet så har den ikoniska utomjordiska jägaren varit delegerad till en karantän för komplett skräp. Robert Rodriguez och Nimród Antal försökte sig på att återuppliva seren för åtta år sedan, det blev en katastrof.

Vi har inte sett mer än en intetsägande affisch och en slogan som tittar åt Ben Kingsleys citat från Iron Man 3 – ”You’ll never see him coming”. Att Shane Black står som regissör är egentligen den enda anledningen till att hoppas på något mer än ett totalt bottennapp. Olivia Munns medverkan fungerar enbart som en stor varningsskylt för personlig räkning. Om Black tillför sin sedvanliga charm och humor, gör en film – som likt originalet av John Mctiernan, inte har några spärrar då det kommer till otäckheter, så kanske serien återigen kan återvända till ett någotsånär godkänt skick.  The Predator kan  få stor utdelning genom att ta sin plats på det barnförbjudna tåget, något som gett filmer som IT makalösa framgångar.

Ekonomin

Allt kommer bero på marknadsföringen. Om filmen får igång intresset på sociala media och trailern inspirerar till bara en femtedel så stort intresse som för IT, så kan det nog gå vägen. Framgångarna blir däremot långt ifrån så stora som då Bill Skarsgård slängde på sig mask och smink.

Gissning: The Predator spelar totalt in 330 miljoner dollar

Kritiken

Blacks tidigare filmer har mottagits väl då han stått som regissör. Predator-serien har ett betydligt generösare snittbetyg på Rotten Tomatoes än man kan ana – med tanke på de usla filmerna som serien behövt utstå sedan tjugo år tillbaka. Predators ligger för närvarande kring betyget godkänt, därför borde det inte vara helt utom rimlighet att The Predator kan klara sig hyfsat.

Gissning: The Predator landar på 60 % hos Rotten Tomatoes   

Fortsättning följer i del 2… 

Darkest Hour Recension 

Publicerad den av
031

All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2018

En lysande Gary Oldman lyfter upp en oengagerande och snål film. En av världens mest berömda retoriker förtjänar bättre än att iscensättas på ett såhär tamt vis.   

Jag har använt den här liknelsen förut, men det är svårt att hitta någon bättre beskrivning av Darkest Hour än att den är som att besöka vaxkabinettet Madame Tussauds, till ytan skrämmande levande kopior av sina – sedan länge döda förebilder. De grundläggande komponenterna som fotot av den franska fotografen Bruno Delbonnel, är delvis snyggt komponerat med fågelperspektiv och det patenterade färgfiltret som han alltid använder. Kostym och scenografi är också mycket välarbetat. Alla dessa pluspoäng suddas sakta men säkert bort ju längre filmen avancerar. Scenerna är klumpigt iscensatta och kyligt utstuderade. Det känns som att titta på de skrämmande massgravarna som uppförts för de miljoner fallna soldaterna i andra världskriget, dött och kusligt.

Joe Wright verkar vara helt besatt av sitt hemland England, det räcker inte med att filmerna utspelar sig i typiska brittiska miljöer – godset i Försoning som exempel. Skådespelarna skall gärna ha sin födelseort på världens mest motståndskraftiga ö. Wrights filmer är – vid en första anblick, väldigt välgjorda, problemet är att han aldrig lyckas ingjuta liv eller engagemang i någon av dem. Försoning är trots sitt dramatiska krut helt berövad från någon sorts emotionell kontakt. Stolthet Och Fördom (2005) får inte ens den legendariskt karismatiska karaktären Elizabeth Bennet att stråla. Senast Wright gjorde film blev slutresultatet Pan, en gräslig historia som ingen vill komma ihåg.

0101

The Longest Day 

Riktigt så illa är inte Darkest Hour, Wright känns nästan salig av lycka att inte behöva regissera dåligt animerade fåglar och kulisser som hämtats från barnrummet på IKEA. Wright får gå loss i pampiga miljöer som Wesminister Abbey och Downing Street, det ger Darkest Hour en stram och korrekt yta som känns väldigt brittisk.

Konstigt nog så räcker ingen av dessa påkostade inslag för att lyfta Darkest Hour från att kännas som filmad teater. Delbonnels foto är som sagt snyggt komponerat, där han placerar kameran, skådespelare och rekvisita. Men hans ständiga användande av färgfilter får filmen att bli onödigt grå och livlös, när det är som sämst påminner det om att titta på cement. Detta ger filmen ett trött framtoning, något som inte får ske i en film som flera gånger tangerar att bli ett kammarspel. Musiken som komponerats av Dario Marianelli är dånande och distraherande, den dränker flera scener i sin påträngande och osmakligt barocka natur.

2 Minutes to Midnight 

Så mycket mer än bara fotot är stelt. Karaktärerna känns om de rivits från skolans historieböcker, de ser ut och låter som de personer vi föreställer oss då vi läser om Churchills fantastiska karisma eller Neville Chamberlains ynkliga integritet. Men Wright går aldrig längre än så, karaktärerna förblir grovhuggna skepnader och förvandlas aldrig till riktiga människor som går att engagera sig för. Det är som ett ’’greatest hits”-paket – de olika låtarna är här utbytta mot diverse historiska tal och händelser som slängs upp på duken utan något större intresse.

Darkest Hour delar också många likheter med den – betydligt bättre filmen, Undergången – Hitler Och Tredje Rikets Fall. Varför man valt att ta efter en film om Adolf Hitler, för att sedan försöka överföra den till London och Churchill är snudd på obegripligt. Publikens inkörsport blir även här en ung och oerfaren sekreterare. Kammarspelet känns också igen då filmen förflyttar sig till den bunkern där de strategiska besluten tas. Tyvärr så har Darkest Hour också tagit efter Undergångens onödiga exkursioner där man pliktskyldigt försöker visa upp de politiska konsekvenserna utanför den instängda cirkeln av makthavare, då vi får se soldater till fälts så är hela filmen vara ute på tunn is. Det som inte berör Churchills största stunder i rampljuset är tråkiga och således helt förödande för filmens söliga tempo.

Lily James är inte heller den bästa av kandidater då det kommer till att fånga en publik. Alla dessa menlösa sidospår hade utan problem kunnat skickas till frontlinjerna för ett snabbt avslut.

017

Aces High

Vad som ger Darkest Hour någon som helst relevans är Gary Oldman i huvudrollen. Det må vara lockbete för en Oscarsstatyett, men Oldman är som alltid helt suverän. Även om hans ansikte är täckt med mask och smink, så fullkomligt lamslår Oldman publiken med en fantastisk pondus och en ännu bättre karisma. Churchill må vara en burdus alkoholist och Joe Wright är totalt ointresserad att närmare studera vem människan bakom spriten och den bombastiska rösten faktiskt var. Men inte en dessa anmärkningar rår på Oldmans otroliga uppvisning. Han får publiken att skratta, beundra och ibland även skälva av rädsla.

Kristen Scott Thomas är tyvärr delegerad till att sitta på avbytarbänken. Oldman och Thomas får knappt någon tid ihop. De mer dramatiskt intima scenerna – som relationen mellan Churchill och hans fru Clementine, är helt utan liv eller laddning. Och de tillfällen Lily James skall fungera som jämnvikt mot Oldman, blir det en generande uppvisning i en aktör som kan sitt jobb och en som – ”kanske”, behöver träna lite mer för att nå till samma potential. Så fort Oldman försvinner ut bild så faller Darkest Hour ihop som Hindenburg.

Utan sin fantastiska huvudrollsinnehavare hade hela Darkest Hour behövt skickats till akutoperation, där hade man behövt skära bort det mesta för att kunna hålla liv i en nästan död patient.

Betyg 5/10 

Phantom Thread Recension 

Publicerad den av
0033

All images copyright and courtesy of Universal Pictures 2018

Det har kanske inte varit värt nästan tio år och pinan av två ganska usla filmer, bortsett från det så är Phantom Thread så suverän att jag kan förlåta att Paul Thomas Andersons tidigare felsteg. 

Efter två stora tramp i klaveret så gör Paul Thomas Anderson sin bästa film sedan There Will Be Blood. Nyckeln till framgång ligger i två enormt starka insatser från den som alltid geniala Daniel Day Lewis och den något mer okände Vicky Krieps. Anderson känns självsäkrare men samtidigt ödmjuk, tillskillnad från de helt outhärdligt utdragna och lite självgoda filmerna Inherent Vice och The Master. Anderson verkar vara allra bäst då han har Daniel Day Lewis till hands.

Enligt uppgift så är detta Lewis sista roll som skådespelare. Tydligen skall denna legendariska aktör pensionera sig nu och (förmodligen) ägna sig åt möbelsnickeri eller någonting annat som han lärt sig tack vare sin galna ’’ metod acting’’. Lewis har två arketyper som han brukar använda sig av, den ena är en högljudd och aggressiv buse som i Gangs Of New York, den andra är en mer tillbakadragen gestalt som talar med silkeslen röst och gärna visar upp bräcklighet, se exempel The Age Of Innocence. Med undantag för magplasket i Nine så har Lewis alltid garanterat att publiken kommer få något mytomspunnet att bära med sig då de lämnar salongen.

006

Dressed For Success 

Så därför är det kanske självklart – och lite förutsägbart, att Lewis nu kombinerar dessa två roller. Hans karaktär Reynolds Woodock (ett namn som både Lewis och Anderson skrattat åt ) är definitivt inte någon Bill ’’The Butcher’’ som springer runt med en köttyxa i ena handen, men Woodcock är en lynnig karaktär som bär på något obehagligt under sin perfekta yta. I andra händer så kunde denna karaktär känts typisk och lite platt, men när Lewis nu tar sig an att porträttera ett ’’galet geni’’ så blir det djupare och mer intressant än. De små egenheterna hos Woodcock blir enorma dalsänkor och gigantiska berg som hela tiden sträcker sig över horisonter, detta genom Lewis helt exceptionella skådespel.

Anderson trivs uppenbarligen i den engelska överklassmiljön. Estetiskt är det lika vackert och genomtänkt som de fanatiska kläderna som designas i rasande takt av huvudpersonen. Bara att se Phantom Thread är ett nöje då det visuella är i perfekt harmoni med dramat. Vicky Krieps blir danspartner till Lewis, och de känns lika sammanflätade som Ginger Rogers och Fred Astaire. Där Lewis visar upp arrogans och egoism, så gör Krieps en kvinna som förförs och sedan faller för girighet och avund.

0014

’’I’ve seen you in the clothes you make’’ 

Lusten, passionen och åtrån börjar som en lätt och tyst intim tryckare, varvar upp till en rasande tango och blir tillslut en akt av dramatisk akrobatik där Lewis och Krieps kastar sig mellan varandra och slungar den varandra vidare till nästa trapets.

Phantom Thread har flera teman, det mest framträdande är det om fördärv, specifikt filmens två huvudkaraktärer. Båda förförs av möjligheten att fylla igen sina personliga tomrum, antingen kreativt eller emotionellt. Där Woodcock är en igenstängt skyddsrum utan förmåga till någon personlig intimitet, så är Krieps rollfigur Alma full av känslor och uttryck, men hon saknar identitet och är vilsen i världen. Lesley Manville blir den sista pusselbiten som faller på plats, en till ytan stram kvinna som fungerar som medlare och talare för Woodcock.

013

If You Wear That Velvet Dress

Med tiden blir förhållandet mellan Lewis och Krieps destruktivt, fyllt med avsky, frustration och dåliga kompromisser. Anderson vet när volymen skall skruvas upp och den laddning han åstadkommer i varje scen är helt makalös. Phantom Thread är mindre dramatisk än There Will Be Blood, det finns inga storslagna sekvenser som den då oljetornet tar fyr och blir till en helveteseld, men Phantom Thread är – trots sin lågmälda karaktär, betydligt mer spännande än något annat som Anderson gjort. Filmen har till och med lite humor som agerar som bra andrum i denna väldigt syrefattiga miljö.

Paradoxalt nog så är ett av Phantom Threads teman också om nakenhet – trots att filmen till stor del, bokstavligt talat klär på folk. De två huvudpersonerna är både blottade och sårbara, de kan se varandras brister men inte sina egna. För att hålla grytan kokande så håller man igång pulsen genom att aldrig låta musiken tystna. Det är aggressiva stråkar och barocka kompositioner som fyller det tomrum som karaktärerna är oförmögna att kommunicera genom.

015

”She’s got the look” 

Phantom Thread står aldrig stilla, publiken fängslas omedelbart och alla de små sveken och intrigerna blir minst lika spännande som den mest explosiva biljakt. Vad som håller tillbaka filmen är ett slut som är snävt och lite obestämt, sedan uppskattar jag inte heller hur Paul Thomas Anderson i en sekvens hänger sig åt objektifiering av en kvinnlig karaktär som känns onödigt elak.

Modevärlden och engelsk societet har aldrig varit såhär spännande eller fängslande. Två fantastiska aktörer utgör ett fantastiskt par, som verkar bära med sig outtömlig intensitet. Fantastiskt foto, vacker musik och en regissör som för första gången vågar luta sig tillbaka gör en film som är lika dånande som ett massivt fyrverkeri.

Betyg 8/10  

Insyriated Recension 

Publicerad den av
ki3pbwxhr69jopssxmnq

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

En otroligt stark rollprestation från filmens huvudrollsinnehavare hjälper inte en ansiktslös och seg film som tar slut precis då det börjar bli intressant. 

Insyriated är så avskalad och naken att det tillslut skadar filmen. Karaktärerna är anonyma – med ett undantag, händelseförloppet är svårbegripligt. Vad som borde kännas angeläget och alarmerande blir mest en stund i ett tråkigt väntrum. Philippe Van Leeuw som regisserar har helt och hållet tagit bort några politiska värderingar eller insikter från Insyriated. En film som utspelar sig i det – ännu, pågående kriget i Syrien hade utan problem kunnat dela ut både en och annan åsnespark åt omvärldens brist på respons. Insyriated är koncis – till och med avhuggen, den har en hel del gemensamt med överlevnadsskräck kontra sedvanliga krigsfilmer.

Syriana

Det här är som att Roman Polanskis The Pianist möter det klaustrofobiska bostadshuset från Gareth Evans The Raid. Allting i Insyriated är gjort med korta små abrupta penseldrag, vi slängs omgående in i händelserna där en allt mer desperat familj försöker överleva och komma ifrån krigets olika fasor. Det finns ingen tid för eftertanke eller ens introduktion till dessa personer, det enda som är viktigt för de här människorna är överlevnad. Klockan står redan på fem i tolv och döden gäckar ständigt.

Denna stress blir till ett utmärkt skolexempel på det klassiska spänningsmomentet som Alfred Hitchcock talade om. Samtliga karaktärer sitter på en tidsinställd bomb som hotfullt tickar ned. Ingeting skyddar de här personerna, energin är slut och inte ens hemmets heliga status som en personlig fristad är en garanti för den mest grundläggande tryggheten.

Mothers Of The Disappeared

I centrum står en fantastisk Hiam Abbass som ger oss en helt monumentalt stark rollprestation som en mor som gör allt för att hålla ihop familj och vänner. Abbass har både en pondus och närvaro som gör att hon inte behöver gestikulera eller ansträngt visa upp sina förmågor på ett uppseendeväckande vis. Hon skapar en omedelbar empati för karaktären och hennes blick – som verkar bära hela världens bekymmer på sina axlar, cementerar detta som en strålande prestation.

Abbas lyckas med intressera trots det tunna manuset. Det blir därför väldigt sorgligt att resten av filmen inte håller samma nivå.

Det uppstår för många komplikationer i och med det väldigt bryska handlaget, filmen uppfattas tillslut som ofärdig och slarvigt avhandlad. Flera scener och händelseförlopp blir i det närmaste obegripliga, att låta hotet vara ansiktslöst är i praktiken en bra idé, men att finna en kontext blir svårt i en film som mer eller mindre är den absoluta finalen på den tredje akten, detta i en berättelse där vi inte får någon indikation eller referens kring varför vi befinner oss just här och nu.

Övriga aktörer kommer inte ens i närheten av Abbass insats. Alla biroller känns som utfyllnad av sämsta sort, deras personliga svårigheter och interna stridigheter lämnar mig helt oberörd. Att Van Leeuw låter de flesta karaktärer vara apatiska och trötta är självfallet inget felaktigt beslut i en film som helt och hållet centrar kring människor som tvingas leva på kanten av vad som är mänskligt möjligt. Men då ingen av aktörerna lyckas engagera mig emotionellt blir det svårt att inte själv känna sig något uttråkad då resten av persongalleriet skall ta plats.

Panic Room 

Mot slutet blir filmens grovhuggna natur så pass abstrakt att jag mer eller mindre slutar att bry mig. När det verkar som att filmen skall lägga in nästa växel och verkligen sättas i rullning så slår eftertexterna till som ett knytnävsslag rakt i solar plexus. Philippe Van Leeuw drar ut alla strömkablar och andra startmedel innan maskinen ens hunnit värma upp. Introduktionen är också en osedvanligt sömnig historia och det känns reserverat på absolut sämsta sätt.

Även om Hiam Abbass gör en stark insats och slutet bitvis är mycket gripande, så blir summan av kardemumma en tråkig och menlös film som lämnar mig både tom och irriterad över att såhär bra potential har förbrukats.

Betyg 4/10 

All The Money In The World Recension 

Publicerad den av
stillbild-all-the-mo_5a65f8e05ad04.jpg

All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Pengar och girighet hade räckt att porträttera, olyckligtvis förlängs All The Money In The World med utdragna falsarium och krystade twistar. 

Ridley Scott har lyckats göra en film som både innehåller och har skapt hela tre skandaler av varierande storlek. Den första är såklart den där en av världens rikaste män – J. Paul Getty, vägrade att på något sätt förhandla om sitt kidnappade barnbarns säkerhet. Skandal nummer två kom i form av de obehagliga anklagelserna mot Kevin Spacey som stod i huvudrollen som Getty.

På rekordtid så valde produktionsbolaget och Scott att gör om alla scener med Spacey och ersätta honom med Christopher Plummer, en man som inte heller kan kallas för guds bästa barn. Plummers privata beteende beskrivs av flera som minst lika provokativt som Gettys – han sägs ha hyrt en Rolls Royce för att bevisa att han var värd mer än alla andra han gjorde en teaterpjäs med, hans självbiografi går till största del ut på att objektifiera kvinnor som han beskriver på det mest vulgära tänkbara sätt.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Easy Money

Spacey-kontroversen ledde i sin tur till något som bara kan ses som ett hyckleri. Spaceys avsked kom som ett efterskalv i och med #metoo-rörelsen. Andra aktörer behövde infinna sig på plats för att spela in nya scener med Plummer. Och på bästa Hollywood-maner så lyckas man skapa ännu en oförrätt, om än något mindre än att låta sin egen familj kidnappas och passivt se på. Mark Wahlberg sägs ha tagit emot ca 1 miljon dollar för sitt extraarbete medan Michelle Williams fick nöja sig med 1000 dollar. Om inte detta är tillräckligt för att visa filmbranschens totala brist på respekt och integritet, så vet jag faktiskt inte vad som skulle kunna vara ett bättre exempel för det. Det är en situation där man låter publicisterna komma på en snabb lösning som ser bra ut de första timmarna, men i praktiken råder inte bot på det faktiska problemet, som är den otroliga diskrepansen mellan män och kvinnor då det kommer till respekt och monetär jämställdhet.

Michelle Williams;Mark Wahlberg

’’Grab that cash with both hands and make a stash’’

Dessa tre uppmärksammade punkter är också betydligt mer relevanta som diskussionsämne än den faktiska filmen. Pengar, makt, girighet och storhetsvansinne är svårt att misslyckas med på film. Jag slutar inte underhållas av verklighetsbaserade filmer som har att göra med ekonomiska imperium och dess påverkan på samhället.

J. Paul Getty var som en modern Joakim Von Anka, ett själviskt monster som enbart värderade ekonomiska valörer över människor – även sin familj. Filmens porträtt känns inte helt avskilt från den verkliga personen, när man läser historier och utsagor. Gettys enda drivkraft är girighet och han följer ’’mycket vill ha mer’’ paradigmet till punkt och pricka. Christopher Plummer är således ganska perfekt som denna uppblåsta galning. Han är förförisk, karismatisk och manipulativ.

Mark Wahlberg;Christopher Plummer

Green Disease 

Att tycka illa om filmversionen av J. Paul Getty är inte särkilt svårt. Och de scener där han pompöst berättar om sig själv är filmens bästa delar. Kidnappningen och hur den skildras är däremot raka motsatsen till intressant. Behovet av att ha något med  att göra verkligheten, verkar inte intressera Ridley Scott. Precis på samma löjliga som Ben Affleck gjorde en actionfilm utav Argos slut, så raderar Scott all trovärdighet då han försöker iscensätta olika – uppenbart, dramatiserade flyktförsök som bara förlänger filmen med onödig utfyllnad.

Filmen hade varit mer spännande utan dessa avstick. Mot slutet måste till och med en friskrivningsklausul dyka upp för att styrka att ’’delar’’ av filmen är gjorda för fiktiva ändamål. Flera scener sätts upp som förspel för olika vändningar som misslyckas kapitalt, envisheten att få ut mer spänning än vad berättelsen har att erbjuda blir tillslut utmattande, vad som finns tillhands räcker mer än väl för att göra en både intressant och nervpirrande film.

Michelle Williams

’’I’m all right, Jack, keep your hands off of my stack.’’

Michelle Williams är – för det mesta, bra som en desperat mor som får utkämpa två enorma strider, den om hennes son och mot Getty som vägrar att ge moraliskt eller finansiellt stöd. Williams förmedlar en bräcklighet där hon är på bristningsgränsen till ett sammanbrott. Williams blir lite repetitiv mot slutet då hennes karaktär verkar stagnera. Även Mark Wahlberg är godkänd i rollen som en slug fixare. Alla aktörerna hade säkerligen kunnat framstå ännu bättre om Scott bara varit villig att trimma och justera vissa sceners längd. Nu blir det ofta lite uttjatat och segt.

Som ett stycke ren underhållning så är All The Money In The World fullt acceptabel. Den är mer eller mindre helt befriad från något större djup eller trovärdighet. Speltiden är också överdriven, detta till följd av alla omvägar som tas i scenerna med den kidnappade Getty. Betyget är svagt och en brasklapp bör följa med.

Betyg 6/10 

 

Molly’s Game Recension 

Publicerad den av
010

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

140 minuter av självömkan och excesser i hasardspel, knark och glorifiering av samhällets mest imbecilla.  

Aaron Sorkin är en av vår tids mest inflytelserika manusförfattare. När Sorkin står som avsändare får ett manus så vet man att det väntar besinningslöst rapp dialog och en story som har stark bäring i det nuvarande samhället. The Social Network blev en kultklassiker genom sitt manus och fantastiska tempo, det är en av David Finchers största stunder och tillsammans med Sorkin så gjorde de båda film som utan tvekan förtjänar att bära tituleringen mästerverk.

The Social Network ledde till Sorkins första Oscar för bästa manus, jag minns de hoppfulla förväntningarna på vad tacktalet skulle innehålla. Det visade sig vara ett erbarmligt skräptal som knappt gick att urskilja från det sedvanliga struntpratet som vi bombarderas med varje år i slutet av februari eller början av mars. Luften verkade ha gått ur Sorkin och mycket av hans följande projekt blev ointressanta. TV-serien The Newsroom var tänkt att bli ett flaggskepp för HBO, den tog slut efter tre säsonger och har nu försvunnit som Coca Cola uppföljaren New Coke. Sedan anförtroddes Sorkin med att adaptera Walter Isacssons bok om Apple-grundaren Steve Jobs. Det kändes som ett självklart val, men det var också lite typsikt att Sorkin ännu en gång försökte sig på att upprepa framgångarna från The Social Network, inte helt olikt hur Martin Scorsese mer eller mindre kopierade sin Goodfellas då han gjorde Casino.

Steve Jobs är en beklaglig film som hör hemma på någon riktigt obskyr och desperat TV-kanal. Michael Fassbender känns felplacerad och inte ens dialogen bjöd på några klassiska replikskiften.

0013

Roll Of The Dice 

Nu tar Sorkin och debuterar som regissör och inkonsekvensen från hans senaste projekt fortsätter att spöka här. I en tempofylld och stöddig start ser det visserligen ut som om Sorkin bara vill ha lite roligt, det är cyniskt och fyllt med svordomar som avfyras i rasande fart. Jessica Chastain inspirerar för första gången till mer än en gäspning och de förfärliga mansgrisarna som utgör de flesta manliga karaktärer känns som perfekta antagonister i en post #metoo – värld. Det ser ut att bli 140 minuter av intellektuell och skarpsinnig underhållning, varken mer eller mindre. Men på vägen tappar Sorkin greppet och koncentrerar sig mest på att få oss i publiken att sympatisera med dekadenta snorungar som nonchalerar samhället.

Huvudpersonen Molly Bloom porträtteras som ett offer, en klipsk kvinna som enbart tjänar pengar genom att vara lite smartare än konkurrensen. Sorkin verkar nästa beundra det överflöd av knark och pengar som forsar in. Det är provocerade att Sorkin väljer att sätta Bloom i ett ljus som får henne att verka som en god entreprenör som bär med sig något snedvridet rättspatos. Dallas Buyers Club visade upp en person som verkade utanför lagen, men det i en verksamhet som i flera fall hjälpte människor som led av AIDS. Molly Bloom arrangerar hasardspels kvällar med kändisar som dricker vodka och sprit för tusentals dollar. Det finns inget ädelt eller ridderligt över den här verksamheten överhuvudtaget.

Jag sätter då mitt hopp till att Sorkin vill överösa oss med excesser av knark, sex och sedan konsekvenserna som följer av denna destruktiva livsstil. Det sker aldrig…

0051

’’Let the games begin…’’ 

Blooms drogmissbruk framställs som en halsbränna, hela argumentet blir att hennes aktiviteter inte är i paritet med grövre kriminalitet. Det är som att försöka rättfärdiga sin egen fortkörning enbart för att en racerförare utsätter sig för ännu högre hastigheter på en racingbana.

Hela samlingen av karaktärer sträcker sig från monster till själviska svin som negligerar familj och lagen för att sko sig själva. Sättet Sorkin försöker försköna och glorifiera olika sätt att trampa på samhället är plågsamt. Han blir som en skrikig försvarsadvokat.

Kevin Costners fadersgestalt är lika lätt att finna tycke för som den groteske Ramsay Bolton från Game Of Thrones. Idris Elba går på sparlåga och hans karaktär är en ynkrygg, Elba får snart börja se sin hårt vunna karriär isärplockade av skräpfilmer som The Dark Tower, The Mountain Between Us och nu detta. Chastain är betydligt bättre än i någon av sina tidigare filmer, men karaktären är ytlig och desillusionerad samt en girig karriärist som huvudsakligen ägnar sin tid åt att tycka synd om sig själv, trots att hon växt upp med silverskeden i munnen.

009

House Of Cards 

Så när två timmars dekadens och tveksam moral går mot sitt slut så bestämmer sig Sorkin för att slänga in lite pekoral i form av blödiga och komplett banala vändningar. En film som fullkomligt drypt av överflöd och cynism blir i de sista skälvande tjugo minutrarna till sockersöt pekoral där  syndare är ursäktade så länge man kan gråta en skvätt och erkänna ett eller annat fel i sin egen  person.

Vidare så irrar hela filmen bort sig i onödigt komplexa och innehållslösa scener där poker skall förklaras ingående. Jag har personligen noll koll på hur spelets olika kortkombinationer fungerar och att behöva blir överöst av text, bild i bild och andra helt obegripliga förstoringar kring pokers olika funktioner blir tillslut som att försöka förstå den svenske kocken från mupparna.

Molly’s Game hade varit fullt duglig som en modern historia om en persons uppgång och fall, det är en tidlös berättelse som alltid kan adapteras. Tyvärr så verkar Sorkin inte nöja sig med det utan kör fast i den här glorifieringen av kriminella.

Jag känner mig till slut rasande över att Sorkin förförts av allt som han själv har attackerat i sina tidigare verk. Om vi ser till hans porträtt av både Mark Zuckerberg och Steve Jobs så är dessa två herrar betydligt mer illasinnade och kolsvarta än en person som samlar gangsters och spelmissbrukare i en lyxsvit på hotelkedjan Four Seasons. Det är helt enkelt skrattretande idiotiskt…

Betyg 2/10 

Downsizing Recension 

Publicerad den av
0012

All images courtesy and copyright of Paramount Pictures 2018

Vad som börjar som en finurlig och festlig premiss utvecklas till ett haveri som pågår i minst en timme för mycket. Dessutom får vi bevittna ett stereotypt porträtt som är så dåligt att jag avväger att täcka för öron och ögon.   

Alexander Paynes största styrka som regissör är då han lyckas svepa med publiken i personliga resor som oftast slutar i både tårar och leenden. About Schmidt, Sideways och senast Nebraska, är alla helt suveräna i att fånga karaktärer och deras – ibland, udda målsättningar. Mot slutet blir det ofta tal om ganska omvälvande förändringar för dessa människor. Payne har också en ständigt närvarande värme i sina filmer och en helt suverän känsla att avsluta på bästa sätt.

När Payne nu helt och hållet överger de här mer jordnära berättelserna så tar han också bort sina mest effektiva verktyg. Downsizing börjar som en lite småkul och galen bagatell som sedan sjunker ihop till ett rostig skrothög, där alla tidigare förhoppningar om en duglig film mosas.

downsizing

”From Small Things (Big Things One Day Come)… Not” 

Premissen är precis lika galen som Spike Jonze filmerna Her och I Huvudet På John Malkovich, för Jonze passar dessa helt tokiga filmer bra för hans lite excentriska och skruvade sätt att regissera film. Man köper konceptet, även om det som skriven synopsis kan låta som komplett skräp. Alexander Payne verkar inte lika bekväm med en så här tossig berättelse, inledningen är som bäst då det komplett absurda får blomma ut på alla möjliga bångstyriga vis. Kristen Wiig och Matt Damon har båda två en bra kemi, det  lovar någonting riktigt spännande då berättelsen skall gå in i sin andra akt. Payne får också in en hel del slående kommentarer kring vårt nutida samhälle – ekonomiskt och socialt.

Allt verkar gå mot en godkänd arbetsseger, men så fort filmen når halvvägs så går det från gemytligt och småroligt till ren smörja.

null

No Reason To Believe 

De galna små utspelen och den hysteriskt tokiga dialogen börjar allt mer bytas ut mot någon tråkig frågeställning om existentialism. Matt Damon blir också den enda aktören som anstränger sig för att hålla flaggan ovanför marknivå. Christoph Waltz fortsätter att förstöra sitt – redan, helt urvattnade varumärke. Waltz är – som vanligt, fånig och helt utan någon drivkraft, efter två Oscarsstatyetter och multipla roller i storfilmer – de flesta usla, så känns den tidigare lysande aktören som en bluff i klass med Växjö oljan.

Men Waltz behöver inte skämmas på något vis, Hong Chau får göra en roll som på mils avstånd stinker av rasism och dåligt författarskap. Chaus överdrivet energiska och pladdrande biroll blir tillslut så pass påfrestande för det personliga psyket att jag nästan skriker av lycka då hon faktiskt håller tyst. Det en en hemsk stereotyp som eldar på nidbilden kring att asiatiska kvinnor är hysteriska pratkvarnar som går på som en utombordare.

Varför Alexander Payne – som nästan alltid har kunnat leverera mångfacetterade porträtt av alla sorters människor, nu helt plötsligt börjar greppa efter stereotyper känns helt förbluffande. Vår egen Rolf Lassgård lyckas höja nivån marginellt då han medverkar, trots att han fått en otrolig tråkig karaktär att ge liv åt.

downsizing-matt-damon-paramount

Cut You Down

Berättelsen hade också gjort sig bättre i ett kortare och (ironiskt nog) lite mindre format. Downsizing är minst en timme för lång och den positiva energi som byggs upp i första akten krymps ned bortom atomnivå redan innan första akten är färdig.

Efter ett tag blir det inte bara tråkigt, det blir – tillslut, smärtsamt att sitta igenom en rad katastrofala scener som är utan någon som helst funktion. Slutet är svårt att beskriva i någotsånär anständiga formuleringar, finalen borde ha mottagit en dödlig dos gift av valfri sort för att bespara publiken och Alexander Payne från sin pinsamma uselhet.

Premissen bort, de flesta karaktärerna är irriterande och speltiden skulle inte ens kunna motiveras om Downsizing var den sista filmen på jorden.

Betyg 2/10 

The Post Recension 

Publicerad den av
005

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer. 

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp  Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies  – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer 

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett  otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och  filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper 

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt  under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall 

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10   

Wind River Recension 

Publicerad den av
0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken. 

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River 

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10 

The Florida Project Recension 

Publicerad den av
003

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.  

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed 

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family 

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel  

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10