The Incredibles 2 Recension

0152

All images courtesy and copyright of Walt Disney & Pixar Animation Studios 2018

Summering: Pixar och Brad Bird kör över hastighetsgränsen, denna enorma urladdning tar dem nästan fram till mållinjen. En viss utbrändhet och utmattning gör att finalen mest blir prövande, med den detaljen bör inte avskräcka någon från att uppleva en fantastiskt underhållande film. 

Pixar står alltid inför ett svårt val; att ägna sig åt att göra uppföljare eller originella idéer. Båda sorterna har studion både lyckats och misslyckats med. För varje Coco, Ratatouille och Toy Story, så finns det en Brave, The Good Dinosaur eller Monster’s University. 

Sedda som en av världens bästa filmstudios, så har en stor majoritet alltid associerat den skuttande lampan med högsta kvalitet. De senaste månaderna har den familjevänliga studion drabbats av en förödande skandal; producenten och studiochefen John Lasseter har blivit utmålad och anklagad som en monstruös demagog som mer än gärna förnedrade och häcklade kvinnliga medarbetare. 

Brad Bird som återvänt som regissör anländer inte heller med flaggan i topp efter brakfiaskot Tomorrowland. The Incredibles anses vara den filmen som började dela folks uppfattning om Pixars och deras projekt. Här i Sverige flög den närmast under radarn och mottogs inte alls med samma värme som på andra sidan atlanten. Pixars två senaste filmer är egentligen utmärkta exempel på studions tudelade natur; Coco – en suverän film och Cars 3 – en förkastlig historia. 

The Incredibles 2 lyckas inte ta sig in i samma finrum som Pixars största stunder, men underhållningsvärdet och skaparglädjen – som filmskaparna förmedlar genom överlyckliga scener av skratt och action, lyfter filmen långt över konkurrensen från tex DreamWorks Animations eller Illumination. 

0141

’’We could be heroes’’ 

För fjorton år sedan fanns inte Marvel Studios, Iron Man var fortfarande en relativt obskyr karaktär som enbart de mest inbitna fansen kände till. Christopher Nolan hade inte ens slutfört Batman Begins – tanken på en uppföljare fanns inte. Brad Bird tog inspiration från 40 – och 50-talets serietidningar, med sina storväxta muskelmän, värderingarna kring rätt och fel var ännu större. Visuellt var det starkt influerat av Jerry Siegel och Joe Shusters klassiska version av Stålmannen. 

Pixars filmer är mångbottnade, det finns ett enkelspårigt koncept som porträtteras i den mästerliga animationen och de vackra miljöerna – dessa saknar än så länge motstycke inom industrin. Under ytan finns det vuxnare och mer abstrakta koncept såsom saknad, mognad och försoning. Det är tunga ämnen som på något sätt samverkar med det visuella spektaklet, resultatet kan vara förödande starkt. Nästan ingen kan ha undgått att blivit djupt berörd av Toy Story 3 och dess slutsekvens. 

Brad Bird valde den amerikanska kärnfamiljen som bas för en klassisk ’’rädda världen’’ berättelse i den första filmen. Syskonrivaliteten, ett trassligt äktenskap och en galen kläddesigner var ingredienser som verkade bra på pappret, men inger utvecklades till någon intressant helhet. 

Bird vet denna gång om styrkorna och svagheterna, i dagens filmklimat har superhjältar blivit en modern form av mytbildning, klichéerna och grundpelarna är väl kända vid det här laget. Det Bird gör är att fortsätta där man slutade sist – bokstavligt talat. De färgstarka karaktärerna är tillbaka och får fler tillfällen att visa upp sina distinkta personligheter. 

008

Mrs Fantastic 

Där Craig T. Nelsons Bob Pratt fick stå i centrum i föregångaren så tar Holly Hunters hemmafru Helen nu över. Hunters starka stämma i kombination med ett vasst manus gör Helen till den häftigaste gummisnodden på jorden, alla former av skepsis mot superkrater som involverar elasticitet slås i bitar då vi får fenomenala actionscener som både är rafflande och ståtliga. 

Familjedynamiken är återigen i fokus, och det är inte bara Hunter som får skina. Paret Pratts barn – Dash, Violet och Jack-Jack får precis lika mycket kärlek och entusiasm. Röstskådespelet är fullkomligt lysande och det går inte att värja sig från charmen och värmen. 

The Incredibles 2 är en oväntat vuxen film, det betyder inte att det förkommer svordomar eller obscena sekvenser, men temat om familjeroller och samhällets förväntningar kan nog vara förvirrande för de yngsta i publiken. Då The Incredibles 2 inte heller kan luta sig tillbaka mot färgsprakande bakgrunder – barriärrevet i Hitta Nemo, så känns det nästan som att titta på ett animerat drama, men Bird låter aldrig allvaret ta alltför stor plats. 

Att det tagit fjorton långa år märks, hela filmteamet verkar vara i extas att återigen få arbeta med det här materialet. Glädjen visas upp i det rafflande tempot, där man öser på med tokigheter, humor, action och såklart filmvärldens mest underhållande modedesigner – Edna Mode. 

0031

’’The Incredibles are go !’’

Och filmens första hälft känns som en adrenalininjektion, det är snyggt, polerat och vansinnigt underhållande. Filmens många fordon och byggnader är i klass med Gerry Andersons arbete i TV-serier som Thunderbirds, skaparglädjen är självlysande och det finns en stark vision bakom allt vi får se. 

Det är så pass överlyckligt att Bird och hans kollegor ibland har svårt att lägga band på sig själva. En del sekvenser spårar ut och känns mest som övningar i att kasta in onödigt stora mängder skämt och vändningar – som i sin tur inte fungerar särskilt bra, det blir både utmattande och ansträngande efter ett tag. 

Extrem längd 

Den extrema längden – för en animerad film, på två timmar, tar ut sin rätt och The Incredibles 2 får svårt att motivera varför den tar rekordet som världens längsta animerade film 

Om man bara hade kunnat lugna ned sig lite grann så hade betyget definitivt kunnat höjas. Hela finalen verkar består bara utav mjölksyra och träningsverk, filmen går på tomgång och försöker desperat nå upp till samma höga hastigheter som tidigare. 

Trots denna menlösa avslutning så är har Brad Bird och Pixar skapat ett suveränt stycke underhållning som är moget, roligt och trivsamt. Vetskapen att det kan dröja ett bra tag innan vi får återse dessa karaktärer är betydligt svårare än för fjorton år sedan. 

Betyg 7/10 

Maria By Callas Recension 

maria-by-callas-1771-copyright-fonds-de-dotation-maria-callas.jpg

All images courtesy and copyright of Nonstop Entertainment 2018

Summering: Om vi fått ett par ytterligare perspektiv och ett bättre hantverk hade vi haft en helt superb inblick i en av kulturhistoriens mest kända och aktade personer. 

Bara för en månad sedan så gick dokumentären om Whitney Houston upp på svenska biografer. Houston kallades för poppens drottning och blev en sorts modell för den moderna sångdivan. Om nu sångerskan från New Jersey – i toppform, var nutidens kvinnliga gigant, så var Maria Callas den som uppfann hela konceptet om en skönsjungande primadonna. Maria Callas är inte bara historia, hon är en del av DNA-strängen för nutidens mest älskade artister. 

Whitney var en högst ordinär dokumentär – till sättet, som använde sig av traditonella inslag. Maria By Callas går åt motsatt håll med lite mer okonventionella metoder som skall få oss att komma nära dokumentärens huvudperson. Andra dokumentärfilmer intervjuar ett stort antal individer som på något sätt har anknytning till ämnet. När det fungerar så kan publiken få en bra insyn i personen och händelserna som formade eller deformerade deras liv. 

photo_1 maria-by-callas Copyright Fonds de Dotation Maria Callas

’’My friends are gone and my hair is gray’’

Maria By Callas tar bort ’’överflödiga’’ intervjuobjekt eller externa synvinklar. Med hjälp av privata videofilmer, brevväxlingar och annat svårtillgängligt material, så lyckas man ge de dokumentära bilderna – från TV inslag, en helt annan innebörd. Callas var inte bara flitig och ihärdig som artist, hennes brev till vänner och bekanta är långa, emotionella och utlämnande. 

De filmklipp där operadivan förföljs av media och häcklas för inställda framträdanden, blir djupt besvärande och tragiska då Callas berättar om sitt lidande och kompletta maktlöshet inför detta drev. Vid visa tillfällen kan man tro att det handlar om ett välregisserat drama, så pass slående och träffsäkra är de upplysningar vi får i kombination med bilderna å en person som fly kameror och påträngande frågor. Detta är startperioden för en era då kändisskap blev en acceptabel del för det allmänna intresset. 

Flera TV-intervjuer har också tagits fram och där får vi en bild av Callas som en eftertänksam, driven och förvånande ödmjuk människa. Föreställningar om att den typiska operadivan alltid är en narcissist, klubbas omedelbart ned, tillskillnad mot dagens mediatränade celebriteter så är Callas genuin och väldigt ärlig i sina svar och observationer.   

Derniere Norma a Paris 1965 Fonds de Dotation Maria Callas

’’I’m just paying my rent every day in the Tower of Song’’

Att det är intimt och mycket närgånget råder det alltså inget tvivel om. Men då man helt valt att fokusera och zooma in på Callas psyke och tankevärld, så förloras en behövlig kontext som ger andra dokumentärer dimensioner och perspektiv. Callas var beryktad som en svår person, med ett eldigt temperament och hårda nypor. Filmen framställer detta som en biverkning av utmattning, irritation och desperation. Men det vore fördelaktigt om fler hade kunnat berätta och beskriva Callas, detta för att få en bättre överblick. 

Debutanten Tom Volf är tydligt orutinerad då det kommer till själva presentationen, ofta tillgriper man montage och snabba klipp där vi kastas mellan olika turnédestinationer, städer och människor. 

Volf vill visa hur Callas omänskligt intensiva turnerande dränerar henne på ambition och ork, något som gör att det kan bli förvirrande att vet vart och när vi befinner oss. Ibland kan det handla om flera årtionden som avhandlas i ett par korta minuter. Av någon anledning så har man beslutat att sätta alla årtal och platser högst upp i kanten med minimal textstorlek. 

De brev som Callas skrev till närstående blir den klassiska berättarrösten, där själva innehållet är drabbande så är själva framförandet – utav den franska skådespelerskan Fanny Ardant, distraherande. Det känns som att lyssna på en sagoboksberättare där man hela tiden försöker understryka sorg och saknad. Inhållet talar sitt tydliga språk och denna klumpiga presentation irriterar. 

’’Born with the gift of a golden voice’’

Sedan så fullkomligt frossar man i det arkiv av filmer som öppnats upp. Callas röst och scennärvaro skulle flera moderna operasångare sälja sin själ för. De bilder och filmer som används har restaurerats och all form av distorsion har avlägsnats från ljudspåren. Men detta förändrar inte det faktum att filmerna är bedrövliga  – flera av dem har ett perspektiv som filmar rakt in i ridån och är så lågupplösta att en enkel stillbild hade varit att föredra. Alla de här småfelen blir alltför problematiska för att helt och hållet kunna uppslukas av berättelsen. Att bara sluta ögonen och lyssna rekommenderas starkt.

Maria By Callas ger oss en strålande inblick i en utav kulturhistoriens största personligheter. Flera visuella detaljer hade gärna fått förändras och ett ännu större omfång hade gjort upplevelsen ännu bättre. Men en såhär intim studie av en sådan dignitet är minst sagt imponerade. 

Betyg 7/10   

The Equalizer 2 Recension 

0051

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ambitiösare, större och inte mycket bättre… Antoine Fuqua har satt siktet på att göra en film som skall kunna stå bredvid kolosser som John Wick och Jason Bourne, men det skrala ramverket klarar inte av dessa felplacerade ambitioner.

Jag är svag inför konceptet där en ’’hen’’ inte längre kan tolerera samhällets orättvisor och drar ut på ett korståg för att ställa saker och ting till rätta. Det medför flera element som passar bra i filmformatet, action, etiska frågeställningar och ambivalens – rättfärdigar slutresultatet de brutala medlen ? 

Det finns en diskussion kring hur mycket en film skall förklara och förmedla. Som med allting är det en fråga om balans, en alltför övertydlig berättelse leder till tristess, där man matar tittaren full med sensmoral – likt en dålig mentor. Men det andra alternativet är lika frustrerande, ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” för att citera Esias Tegnér. Målet är att hitta en balans mellan dessa två. 

011

Hårda nypor 

Regissören Antoine Fuqua har aldrig brytt sig om finlir eller detaljer. Sedan genombrottet med Training Day, så har regissören alltid gått rakt på sak, där andra filmskapare är kirurger – som noga konstruerar och skulpterar, så tar Fuqua och sätter på sig stryktåliga arbetshandskar och sliter som en arbetshäst. Filmerna känns därefter kraftiga och rejäla, ingeting är finkänsligt, det handlar bara om att få jobbet gjort. 

Därför har alltid actionfilmen legat nära tillhands då det blir dags för Fuqua att regissera. Det hårdhänta sättet har sina fördelar, Shooter med Mark Wahlberg är egentligen inget annat än en lövtunn dussinfilm, men den får bränsle av Fuquas kännetecken; brutalitet och intensitet.

Detta kompromisslösa sätt skapar fungerande filmer, men slutprodukten bör kanske inte säljas till fullpris. En nyversion av 80-tals serien The Equalizer verkade vara helt i Fuquas smak.

0011

Local Hero

Den första The Equalizer ligger på gränsen till att vara medioker, som vanligt så tar man inte hänsyn till saker som djup, nyans eller reflektion. Ont är ont och Denzel Washington är räddaren i nöden – mannen på gatan som räddar dagen. Övertygelsen i rätt och fel blev något befriande i tider då andra actionfilmer försöker rättfärdiga sig med onödiga pretentioner eller sensmoral. 

Denzel Washington har med åren levererat rolltolkningar som varierat kraftigt i kvalité. Den tysta, hårda och plågade själen i Man On Fire och Roman J. Israel Esq är typexempel på Washingtons enorma kapacitet att skapa något minnesvärt utan särskilt stora medel. Den andra delen av Oscarsvinnarens karriär är inte lila lätt att beundra, då Washington skall vara utåtriktad, högljudd och burdus så tangerar det nästan alltid överspel. 

Nu är han tillbaka i rollen som pensionerad CIA agent, måhända sker det ingen överväldigande utveckling, men Washington är fortfarande väldigt stark i den här rollen, han får både kombinera aggressivitet och pragmatism. Att karaktären går från en hedervärd karl med starkt rättspatos till en massmördare som nästan slumpmässigt ger sig på individer reflekteras det aldrig kring. 

När det bara handlar om inhemska problem – som ligister och våldtäktsmän, så är The Equalizer 2 som bäst, den grovhuggna regin gör sitt jobb och det finns en viss eskapism i att en relativt alldaglig person kan lösa de mest motbjudande problem utan större ansträngning. 

0041

Ett magasin fyllt med klyschor 

Antoine Fuqua nöjer sig tyvärr inte med att bara göra en helt regelrätt fortsättning, efter den första fjärdedelen börjar man introducera ett innehåll som drar tankarna åt de sämsta avsnitten av 24 eller Jason Bourne (2016). Plötsligt så blir allting ännu mer platt och styltigt, hela magasinet av klyschor och dåliga vändningar töms på skrämmande kort tid. Jag uppskattar tanken att man inte vill repetera misstaget att låta allting utspela sig på brädgårdslager. Nu pendlar man istället mellan länder, städer och karaktärer som alla har väldigt liten betydelse. Det saknas en tydlig rödtråd och blir snabbt ointressant. 

De tuffa fasonerna och den – till ytan, hårda jargongen, känns ansträngd och överdriven, tillslut så kulminerar hela filmen i något som drar tankarna åt uppföljarna till Taken med Liam Neeson – med fåniga scenarion och tvivelaktig action. 

Med det sagt så finns det en hel del på pluskontot som avhåller The Equalizer 2 från att bli ett komplett magplask, det är en klart snyggare film än sin föregångare och vi får en fruktansvärt nervpirrande sekvens som måste berömmas. 

Större är nödvändigtvis inte bättre, om Antoine Fuqua menar allvar med att fortsätta serien så måste en bättre och solidare formula appliceras om det inte skall sluta i total katastrof. 

Betyg 4/10  

The Meg Recension 

004

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det blir oväntat lugnt ute på havet då klyschorna haglar och spänningen uteblir, men andelen självdistans gör en ytterst medelmåttig film till lite mer än en axelryckning.  

Det är inte någon 100 minuter lång och kvalitativ lyxkryssning som Jon Turteltaub tar med publiken på. Likheterna mellan The Meg och Steven Spielbergs klassiska Hajen har varit oundvikliga att förbise. Förutom att två fiskar spelar en större roll i båda filmerna, så är skillnaderna detsamma som den mellan sjötunga och frysta fiskpinnar. Hajen är en långsam, karaktärsdriven film som sparsamt utnyttjar sin animaliska antagonist. En hel generation fick allvarliga fobier för öppet vatten efter att ha upplevt den filmen som också legitimerade att film under sommarmånaderna kunde dra in stora summor pengar.   

The Meg kategoriseras utan större problem som en typisk sommar blockbuster – budgeten är över 100 miljoner dollar och genren är action, men den har mer gemensamt med moderna b-films klassiker som Sharkando och Piranha 3D än stordåd som The Dark Knight eller Star Wars. Vad som lyfter den här överlag medelmåttiga historien är att Jon Turteltaub verkar ha mognat – något, i sitt filmskapande. Turteltaubs mest kända verk som regissör är National Treasure – en serie filmer som ingen vill eller kan komma ihåg, det var en tafatt försök att göra Indiana Jones med inslag av Dan Browns Da Vinci Koden. I detta ”spektakulära” paket så ingick en hysterisk Nicolas Cage och en måttligt road Diane Kruger. 

Även om premissen inte var genialisk, så borde ett halvdant actionäventyr inte kunna vara så slätstruket som de två slutprodukterna faktiskt blev. Turteltaub regisserade filmerna med handen i fickan och där sprudlande äventyr skall ha både spänning och fara, så blev allt till en tand- och ryggradslös soppa. 

Efter ett knippe av meningslösa filmer – Last Vegas och The Sorcere’s Apprentice, så väljer Turteltaub att förenkla sitt filmskapande, ingredienserna blir bad, sol och stora hajar. Det är lika platt som en pannkaka och besitter samma djup som en plaskdamm, men det finns ett visst mått av ödmjukhet som väger upp en stor del meningslöshet. 

006

’’Den som gapar efter mycket…’’ 

Inledningen stapplar fram, det skiftar mellan att vara mörkt och spänt till att vara ironiskt och fånigt. Efter ett tag så hittas fotfästet och då har man insett att det inte går att skapa ett uns av skräck eller spänning. Turteltaub är fortfarande lika oförmögen att bygga upp någon nerv. Inte en enda sekvens förmedlar fara eller olustighet, till och med då karaktärerna är som mest utsatta så dämpas obehaget av att de är skyddade av fordon eller skottsäkra fönster. Adrenalinruschen uteblir och det känns som att åka berg- och dalbana i virtual reality, du kan se men inte röra. 

Detta är förödande för en film i genren action-skräck, man får också känslan av censur då de mer obehagliga partierna känns nedklippta eller steriliserade.  

The Meg är därefter totalt misslyckad som någon sorts rafflande och spännande underhållning.

Men den harmlösa framtoningen har fördelar, överlag så är det svårt att reta sig på något.  Förvånande nog så har The Meg fullt godtagbara karaktärer som tjänar ett syfte utöver att vara fiskmat. Det största underhållningsvärdet blir då det munhuggs och snackas strunt. Tioåriga Shuya Sophia Cai överraskar rejält med en färgstark och karismatisk insats. 

Även om de äldre aktörerna inte kommer få någon plats i filmhistorien som världsbäst inom sitt område, så är insatserna tillräckligt avslappnade och sympatiska för att passera gränsen för mediokert. Till och med Jason Statham är fullt godkänd, även om försöket till att framställa honom som en charmig buse faller helt platt.  

005

’’…Mister ofta hela stycket’’ 

Tyvärr så går det rejält utför då filmen börjar anamma sina actionscener. Renodlad action kräver ett solitt hantverk, tyvärr så ser The Meg bedrövlig ut, foto och komposition är under all kritik, det är smetigt och platt. Det ser lika tragiskt ut som plasthajarna i de åtskilliga uppföljaren till Spielbergs original. 

014

Stoppkloss 

Hela slutklämmen blir en tråkig och sölig stoppkloss där hela The Meg tar in stora mängder  vatten – bokstavligt talat. Klyschorna fullkomligt haglar in, med riktigt bedrövlig dialog och logik som orsakar en lättare form av migrän. Man tappar helt bort B-films charmen som etablerats tidigare.

The Meg är definitionen av en B-film, det är inte mycket att bli glad över visuellt, slutet är en axelryckning och spänningen uteblir. Men trots detta så står man ut, om The Meg hade placerats på en streamingtjänst hade den varit i sitt rätta element. På bio finns det både större och bättre fiskar att åta sig. 

Betyg 4/10    

The Darkest Minds Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre. 

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen. 

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar. 

009

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting. 

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

0151 

Våld och mörker 

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren. 

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt. 

001

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama. 

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet. 

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta. 

Betyg 1/10 

Slender Man Recension 

Joey King

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Chockerande smörja som vill få oss alla till att tro på tomtar och troll.  

Filmskaparna kan glädja dig åt en sak; ingen film från 2018 kommer kunna mäta sig samma konspirations noja. Slender Man är till mångt och mycket, en helt osannolik film, avsaknaden av någon som helst kompetens är mer skrämmande än några utav filmens usla försök till skräckmoment. 

Att ens veta vart man skall börja gräva i den här gyttjan är mycket svårt, det är som att se ut på ett forntida slagfält där det ligger trasade kroppar som kvider och vädjar, synen får en att vilja rusa därifrån… 

Men för att behålla någon sorts simpel recensionsstruktur så kan vi börja med filmens ensemble av skådespelare som är ett ihopkock av några av de mest färglösa och intetsägande aktörerna jag någonsin behövt se på, måhända behöver de inte ha någon utstrålning som kan jämföras med Ingrid Bergman eller Audrey Hepburn för att få det att rulla på. 

Skådespelet – eller vad det skall föreställa, är så tragiskt att jag nästan får tårar i ögonen. Alla interaktioner och dialoger är som rivna ur amatörfilmer där glada galningar har snickrat ihop ett manus medan de intravenöst har hällt i sig sprit. Om vi samlade en hel trupp utav världens främsta forskare för att försöka hitta kemin mellan skådespelarna, så skulle det inte vara möjligt med den teknik som idag finns tillgänglig. 

Osympatiska narcissister

Om vi nu bortser från att skådespeleriet inte kommer skrivas in i historieböckerna, så är filmens karaktärer det som förseglar kistan och begraver Slender Man flera kilometer under jorden. Slasher-filmen behöver inte ha personer med samma djup som Shakespeares Hamlet eller Macbeth, men något empatiskt drag måste existera, den här samlingen av uppblåsta narcissister är så osympatiska och odrägliga att jag drabbas av panik över det faktum av att jag kommer behöva spendera cirka 90 minuter i deras sällskap. 

Bilden av tonårstjejer är inte heller särskilt smickrande, hela hopen är besatta av festande och såklart olovligt sex, de är som en kollektion utav Barbie-dockor som läser upp slumpmässiga kommentarer från valfri social media.  

Varje filmgenre har sektioner eller områden, att kräva att allting skall leva upp till genreklassiker  som Kubricks The Shining av är inte rimligt. Det finns dyra chokladpraliner och billigt plockgodis, vissa föredrar det ena före det andra, mer enkelspåriga skräckupplevelser kan vara fullt godtagbara i rätta händer. 

Slender Man kan inte ens kategoriseras som en kass påse med det sämsta av sockerbomber, det är ett klistrigt pulvermos som försätter hela den mänskliga kroppen i allvarliga skakningar. Alla skräckmoment är presenterade med sådant ointresse att det framkallar starka gäspningar då det – klart och tydligt, signaleras att någonting ’’ruskigt’’ är på ingång. Till och med remaken av Terror På Elm Street förvandlas till ren poesi i jämförelse.

Kontrovers

Innan så premiär så har det uppstått en kontrovers pga ett relaterat mordförsök – där två unga flickor försökte ta livet av en skolkamrat, i tron om att detta skulle stoppa den så kallade Slender Man ifrån att mörda deras familjer och närstående. Båda har nu blivit dömda till isolering på mentalsjukhus. Offrets familj har – enligt uppgift, fördömt filmen som den värsta sorten av opportunism. Debatten var så hetsig att Sony övervägde att inte distribuera filmen överhuvudtaget. 

Så det är nog en väldigt klen tröst för alla drabbade, att Slender Man är genom rutten, samt att den traumatiska händelsen inte berörs i filmen. 

Att vi har att göra med ett bottenbetyg råder det ingen tvekan om, och då eftertexterna äntligen börja rulla så drar alla en lättnadens suck…. Men just då så kastar man in en serie sekvenser som får mig att blekna i ansiktet. 

Paranoida vanföreställningar 

Från att ha varit en gräslig superkalkon, så blir Slender Man till en konspirations mani som får det att vända sig i magen. Nojan och vanföreställningarna som sätts i rullning är så provocerande dumma att jag faktiskt bara kan gapa. I det tillfället så är vi inte långt ifrån att erkänna att Elvis lever, att Loch Ness har ett monster som bara väntar på att äta turister, och så lite tomtar och troll som bur under farstun. 

Istället för att lugna ned vansinnet och faktiskt belysa problematiken i ryktesspridning så eldar man istället på en farlig paranoia. Jag får obehagliga associationer med de lögner och fantasier som satte igång häxprocessen under 1400-talet. 

Om det var möjligt så skulle Slender Man täckas över med bly och sänkas ned till havets botten, det är nog den enda metoden för att rädda den goda smaken. 

Betyg 1/10            

      

Mission Impossible: Fallout Recension 

015

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.  

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en  sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned… 

Rörig historia 

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.  

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo  actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ? 

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen. 

003

Same old Tompa 

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört. 

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes precis som föregångaren Ghost Protocol lite avig och trött. 

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc. 

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.  

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator. 

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare. 

010

Doing the impossible 

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer. 

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se  prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av. 

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale  uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.    

013

Good Ethan Hunt 

 HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk. 

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.    

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action. 

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna. 

Betyg 7/10