Ghost På Gröna Lund 29-09-2017 Recension

Publicerad den 30 september, 2017 av bosstime55

ghost_fbdela

En mycket tight och underhållande åktur får stå som avslutare för sommarens konserter på nöjesfältet Gröna Lund. Omgivningen är knappast som gjord för denna melodiska djävulsrock, men Ghost struntar fullkomligt i detta och ger – nästan, allt det har.

Om man bara ser till det ytliga så kan Ghost verka vara ett potpurri på hårdrockens allra mest utslitna klichéer och fördomar. Den gotiska framtoningen med lätta helvetesinslag och bandets utstyrslar känns till en början lite fånigt. Numera har bandets framgångar lett till att de nått en hipster-statuts, en mycket ovanlig position för ett Heavy Metal band. Och med den enorma mängd attiraljer och prylar som finns att köpa med bandet, så kan det hela verka vara en enda stor merchandisemaskin.

Melodiska monster

Men under den mörka ytan och de fräcka maskerna så återfinns ett band som både har drivkraft, energi och stor musikalisk förmåga. Och det har växt snabbt, väldigt snabbt. Gröna Lund är närmast överbelastat med en bred publik där småbarn ränner runt med masker och t-shirts med bandets igenkännbara logga.

Konserter på ett öppet nöjesfält där folk gallskriker mer från åkturen ’’Fritt Fall’’ än då frontmannen Papa Emeritus III gör en Bruce Dickinson manöver och försöker få igång publiken, är inte heller idealt. Fokuset på själva spelningen är inte heller det som i första hand prioriteras, intressenivån ser ut som ett diagram från ett oscilloskop.

Ghost verkar dock inte särskilt berörda av denna splittrade spelplats, de trycker på rejält med sin tunga men mycket melodiska hårdrock. Efter otaliga konserter runt jorden så är detta nu en mycket sammansvetsad grupp som både spelar med stor teknik men även stor glädje.

Inga M&M

Ryktet – eller snarare nyheten, om medlemsbyten och stridigheter i de hemliga rummen bakom rampljuset känns inte heller särskilt närvarande ikväll. Trots den teatrala showen och estetik som lånar från alltifrån Iron Maiden till de mest psykedeliska Beatles videos, så är Ghost ett band utan särskilt stora egon på scenen. Det understryks såklart av anonymiteten hos de maskerade musikerna, men man tillåter tex aldrig långa och tråkiga solon eller dryga pretentioner någonsin ta plats. Det är på så sätt nästan en motreaktion till en genre som under 70-80 talet var nära på att sluka sig själv i divalater och godis sortering.

Mellan två faser

Ibland känns det som att bandet försöker sitta på två stolar, som att de inte är helt säkra på om de vill skapa en massiv arenashow eller en intim kväll på den lokala klubben. Mellansnacken från Emeritus känns i vissa länge publikfriande och andra busigt fräcka, mer designade för en mindre miljö. Längden på knappt 90 minuter känns också lite knapert, detta är en grupp som har flera suveräna covers på allt från ABBA till The Beatles som alla skulle passa perfekt som extrakrydda till en kväll som denna på bandets hemmaplan.

Och nog kan man se att det snart är dags för bandet att ta steget förbi de små spelplatserna och inta arenor som Madison Square Garden eller The O2 i London. Att föreställa sig explosioner i låtar som Year Zero och Square Hammer med tusentals skuttandes galenpannor samlade under ett tak ger faktiskt rejäla rysningar.

Det steget kanske blir om ett, två eller… ja, ni förstår, men vad som än sker härnäst i denna framgångssaga så står det klart att Ghost sedan länge kastat ifrån sig fördomarna om att bara vara en gimmick, världsherraväldet i hårdrockens land är inte långt borta nu.

Betyg 8/10

Bäst: Year Zero är precis så svulstig, pompös och mäktig som bara hårdrock kan vara.

Sämst: Den korta längden och den bökiga och trånga betongplanen som är Gröna Lund.

Tävling: Wonder Woman

Publicerad den 30 september, 2017 av bosstime55

LOOK IT’S…. Okej, den fantastiska repliken är gammal vid det här laget. Men nu har vi i alla fall ett exemplar utav Wonder Woman på Blu Ray att tävla ut, tack till Warner Brothers Sverige som gjort det möjligt att arrangera denna tävling. Som vanligt gäller det att skicka ett mail till vår

mailadress så kontaktas vinnaren då tävlingen avslutas den 9 oktober.

stromsonab@gmail.com

Great Hera !

Mother Recension

Publicerad den 28 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott.

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna.

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10

The Nile Hilton Incident Recension

Publicerad den 27 september, 2017 av bosstime55

Det är så synd att en film med så mycket potential som The Nile Hilton Incident aldrig skakar av sig gamla rutiner och förutsägbara vändningar.

Att placera en film i Egypten där den arabiska våren är i full blom är en sannerligen inte en dum idé. Man inkluderar även en hel del klassiska noir element, med en kedjerökande Fares Fares som inte har några problem att nonchalant köra över sina kollegor. Här skall man ge regissören Tarik Saleh beröm då han håller – vad som kunde bli en både överdriven och platt karaktär, i ett hårt koppel. Vilket i sin tur leder till att det aldrig slår över till en risig parodisk pastisch på Humphrey Bogart iförd sin bästa trenchcoat.

Kriminal all inclusive

Trots den exotiska miljön och att filmens huvudsakliga språk är arabiska, så känns det sällan främmande eller ens måttligt spännande. Det är som att Kurt Wallander och Martin Beck satt sig på ett charterplan med destination Kairo med ’’all inclusive’’. Med sig i bagaget följer alla typer av loja tricks och vändningar. Men ’’all inclusive’’ är nog en lite för generös beskrivning för själva innehållet. När man väl slagit upp dörren till hotellrummet har alla löften blivit brutna, där havsutsikten blivit en grå parkeringsplats. Filmen är uppdelad i tre mycket ojämna delar som aldrig formar en bra helhet.

Där introduktionen följer typiska spelregler för en kriminalhistoria, så är mellanspelet närmast ett segt relationsdrama där mordundersökningen helt stagnerar tillsammans med filmens tempo. Och på slutet försöker man stressat ge svar och konklusion på en bunt med frågor som vid den här tidpunkten inte känns viktiga eller särksilt relevanta.

Alldeles för tråkigt och platt

The Nile Hilton Incident spelar också in bollen på alltför bekanta områden, när konspirationen ökar i storlek och flera sidospår öppnas upp så tappar man helt kontrollen. Allt är simpelt och förutsägbart när man väl lämnar intrigen bakom sig. Man lägger armarna i kors och tittar snett på publiken istället för att försöka dra med sig den. Trots att själva ytan är vågad – med den unika miljön, så är den faktiska filmen bara en av många i raden menlösa thrillers med politiska inslag.

Man hade utan större svårigheter kunnat göra samhällskritiken vassare. Istället så blir detta bara en insprängd bit som aldrig får stå i centrum. Som actionthriller står sig filmen slätt och som en politisk thriller film så saknas det intressanta personer och fascinerande mysterium. Förutom Fares Fares känns alla personer som pliktskyldiga katalysatorer som forcerat driver fram berättelsen till sitt uppenbara klimax.

När allt kommer omkring, så är det bara det lingvistiska som tillåter mig att kunna skilja på den här historien kontra alla de hundratals söndagsdeckare som man kan se på sena kvällar på sin TV. Trots att filmen står med sina fötter i Egypten är själen och framförandet gjort efter västerländska normer.

Så trots en spännande idé och flera små indikationer på att något riktigt bra kan vara i görningen så slutar allt med att vara anonymt och splittrat.

Betyg 4/10

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Publicerad den 25 september, 2017 av bosstime55

VARNING: Spoilers kring allt som rör Captain Marvel/Carol Danvers, samt händelserna i serietidningarna Secret Invasion och Civil War

Captain Marvel eller Carol Danvers – hjälten som fick ett helt nytt liv och titel (tidigare Ms. Marvel) för fem år sedan i och med författarinnan Kelly Sue DeConnicks fantastiska porträtt.

DeConnicks gjorde allt rätt då hon satte Carol på kartan genom att visa upp ett stort allvar blandat med humor där hjältinnan får brottas med allt från att hantera sin huskatt till att göra tidsresor. Mixen är fenomenal och karaktärerna mycket sympatiska.

Tillsammans med fantastiska teckningar från David Lopez, Dexter Soy och Emma Rios blev denna följetong en av Marvels mest älskade. Själv kan jag bara instämma med hyllningskören, DeConnicks era är ett lysande exempel på hur kraftfulla och underhållande serietidningar kan vara som medium. Flera sekvenser och bilder har etsat sig fast för all framtid. De scenerna där där Danvers och Rocket Raccoon interagerar är klassiker i mina ögon.

Dags för filmen

Marvel Studios annonserade för tre år sedan att karaktären äntligen skulle få göra sin entre på vita duken och ställa sig bredvid de övriga ikonerna som Iron Man och Thor. Redan på förhand har Captain Marvel hamnat i blixtfokus av flera anledningar, men den främsta; det blir första gången Marvel låter en kvinnlig hjälte få sin helt egna film.

Projektet är fortfarande en bra bit borta, premiären är för närvarande satt till början av år 2019. Men vi har fått tillräckligt med intressanta detaljer för att jag återigen skall sätta mig ned med spåkulan och sno ihop lite funderingar.

Innan vi går igång med nörderi på högsta nivå, så skall vi vara helt ärliga och konstatera att våra tidigare teorier kring Marvels filmer (Captain America: Civil War och Spider-Man: Homecoming), visat sig vara lika korrekta som den gången Copernicus fick avslag på sin teori kring jordens rotation runt solen.

Så med det klargjort så ger jag mig i kast med ett par ideér och funderingar kring Captain Marvel, som förhoppningsvis visar sig vara något vettigare och mer i linje med verkligheten än tidigare.

Bakgrund

Kevin Feige – chefen för Marvel Studios, har (som alltid) varit enigmatisk i samtliga intervjuer med media kring filmen, men två saker står klara för tillfället.

I rak motsats mot tidigare rapporter, så kommer inte karaktärens ursprung ta sin plats efter Avengers: Infinity War – det sades även att Danvers på något sätt skulle ha en roll i Infinity War, något som regissören Joe Russo bestämt dementerat.

Filmen kommer utspela sig under 90-talet (ja, detta är tillräckligt för att kalla filmen för en ’’period piece’’). Det primära hotet kommer bestå utav den utomjordiska rasen Skrulls som ändrar skepnad och ser på övriga utomjordiska raser som ohyra.

’’And where have you been ?’’

Den självklara frågan som ställs är varför Carol Danvers inte framträtt tidigare ? Om nu karaktären varit ’’aktiv’’ sedan nästan tjugo år tillbaka, borde vi väl ändå hört om henne på något sätt ? Man klarar sig (bitvis) ur den logiska lucka genom Samuel L. Jacksons uttalande (från den första Iron Man ) om att Tony Stark inte är den enda superhjälten där ute, något som nu i efterhand kan ses som en indikation till att Captain Marvel varit närvarande tidigare. Sam Jackson skall också medverka i filmen.

DC och Warner Brothers har behövt tampas med samma problem då de introducerade Batman och Wonder Woman från ingenstans i sitt DCEU, där blev lösningen förödande.

Teorierna

Och så till vilka händelser Marvel Studios kan ta inspiration ifrån.

Innan karaktären fick titeln kapten bar hon enbart det ganska tunna namnet Ms. Marvel. Vissa av dessa berättelser är nu över trettio år gamla, något som för med sig ett stort arkiv att låna ifrån.

Jag tror att dessa två skeenden kan ge oss en viss insikt i vad som kan tänkas ske i filmen.

En av de mest kända händelserna från serietidningen är då Danvers förlorar sina förmågor, minnen och personlighet. Detta efter att Rogue (från X-Men) sugit ur henne allting genom att vidröra henne med sina blodigel krafter. Danvers lämnades som en bitter och förlorad människa som sökte efter sin förlorade identitet med hjälp av spritflaskan och självömkan.

I Captain Marvel tappningen från 2012, drabbades Carol av en form av hjärntumör som innebar att karaktären inte kunde flyga eller nyttja sina krafter utan att riskera att radera stora delar av sitt minne.

Carol har sin bakgrund i flygvapnet och ställer sig därefter gärna i ledet. Jessica Jones påpekar vid ett tillfälle att Danvers alltid har föredragit att ta order från högre ort.

En möjlighet kan vara att Carol Danvers – efter att ha fått sina förmågor, utför specialoperationer för den amerikanska staten eller S.H.I.E.L.D. Kanske även kosmiska utfärder ingår i arbetsuppgifterna, i de senaste årens serier har karaktären spenderat en stor del av sin tid ute i kosmos.

Väl där skulle man kunna spekulera kring att hennes frekventa användande av sina krafter leder till att tumören (eller liknande ) slår ut både minnet och förmågorna. Danvers blir fast i någon form av limbo, kanske en främmande planet utan möjlighet att ta sig tillbaka till jorden ?

Guardians Of The Galaxy och Captain Marvel har flera gånger slagit sig samman för att bekämpa diverse hot. Och med den tredje delen i sagan om Peter Quill, Gamora och Rocket kanske vi får se en sammanslagning ?

En annan teori – som verkar vara mer aktuell, är att Danvers fastnat i the microverse, den mycket psykedeliska platsen vi fick se i slutet av Ant-Man. Vissa spekulerar kring att uppföljaren Ant-Man And The Wasp kan vara första steget till att introducera karaktären.

Marvels starkaste hjälte

Kom ihåg att Infinity War bara är den första delen av den här ’’slutklämmen’’, och från vad vi har hört så verkar samtliga hjältar åka på rejält med stryk i första omgången. Blir Captain Marvel avgörande för seger ? Kevin Feige har klargjort att Captain Marvel är den mest kraftfulla hjälten de någonsin introducerat.

När det kommer till annonseringen av Skrulls, så kan det indikera att dessa ständiga antagonister kan bli nästa stora skurkhållpunkt för framtida Marvel-filmer. I Secret Invasion – från serietidningarna, infiltrerar Skrulls samtliga delar av jordens infrastruktur. De imiterar och byter ut flera av de mest välkända hjältarna, däribland Elektra och Spider-Woman.

Marvel Studios har redan ett enormt persongalleri där någon mycket väl redan kan vara en Skrull. Om så visar sig vara fallet så är det nog inte helt osannolikt att en mindre figur – som vi har stiftat bekantskap med, redan blivit utvald att hålla hundhuvudet som Skrull, inte helt olikt från hur Captain America: The Winter Soldier slog sönder S.H.I.E.L.D.

En milstolpe

Kelly Sue DeConnicks nytändning av Captain Marvel är närmast en milstolpe för kvinnliga hjältar, serien är en varm, rolig och medryckande berättelse som tar läsaren genom en episk resa från vår egen jord rakt ut i rymden. Genom DeConnicks fantastiska berättande blev detta genast en karaktär att älska.

Jag ställer mig fortfarande en smula skeptisk till valet av Brie Larson i huvudrollen. Inte ens hennes Oscarsbelönade porträtt från Room fick mig att höja på ögonbrynen. Men Marvel Studios har gjort guld av de mest galna premisser – som Guardians Of The Galaxy eller Doctor Strange, att jag är villig att ge dem ett frikort fram tills premiären.

Det är fortfarande två år kvar tills vi får se filmen, men än så länge är detta ett av Marvel Studios mest intressanta projekt och det skall bli mycket spännande att följa utvecklingen.

Kingsman: The Golden Circle Recension

Publicerad den 21 september, 2017 av bosstime55

All Images Copyright Of 20th Century Fox 2017

Vad hände egentligen ? Efter en mycket bra start i den spirituella uppföljare till kultfilmen Kick-Ass kunde det väl ändå inte bli helt bedrövligt ? Manusförfattaren Jane Goldman återvände såväl som regissören Matthew Vaughn. Men allt som kunde bli fel har blivit fel, Kingsman: The Golden Circle är en härdsmälta…

Kick-Ass 2 blev själlös, cynisk, trött och framförallt intellektuellt kaputt. Matthew Vaughn stod tack och lov inte som regissör till den tragedin, istället gick han vidare till att regissera X-Men: First Class. Den filmen blev nystarten för X-Men-serien, en välbehövlig räddning efter att Brett Ratner och Gavin Hood gjort sina bästa försök till att slakta det fina arbete som Bryan Singer gjorde.

Vaughn gick sedan tillbaka till sitt samarbete med serietidningsförfattaren Mark Millar, som skrev Kick-Ass. Den här gången skulle man adaptera Millars relativt nyskrivna berättelse om den topphemliga organisationen Kingsman. Resultatet blev en James Bond doftande pastisch som omfamnade sitt arv samtidigt som man tillät publiken ett par rejäla skratt då man gärna drev med klichéer och kutymer från genren.

Kingsman: The Secret Service blev som en spirituell uppföljare till Kick-Ass, attityden och den där skärpta insikten finns att hitta i båda. Filmen var sannerligen inte genial men ändå tillräckligt bra för att kunna klassas som riktigt bra underhållning. Uppföljaren behövde inte vara Rymdimperiet Slår Tillbaka för att kunna lyckas, det hade räckt med att nå upp till samma nivå som Rocky II.

Resultatet är dock många gånger en förvånande dålig (tom usel) film som saknar både hjärtat och den kaxiga jargongen från sin föregångare.

030

Som ett jobbigt raveparty

I en helt vild öppning står det klart att Vaughn och hans kollegor lusläst vartenda internetforum, där kan man snabbt se att scenen där Colin Firth går loss på en församling fascister i en kyrka, är på väg att befästas som en klassiker inom genren. Introduktionen försöker fånga samma brutalitet och intensitet, men det slutar bara med att likna ett plågsamt rave-party med besinningslöst hög musik som lägger sig likt ett larm.

Vaughn blivit mer rutinerad i sitt hantverk, han nyttjar fler udda vinklar och klipper snabbare, detta kunde ha resulterat i en snabbare och aggressivare film, men istället blir händelseförloppet svårt att följa. Alla nya tillvägagångssätt till trots så känns filmen fattigare än sist, Matthew Vaughn verkar närmast obekvämt medveten om att manuset är betydligt mer bristfälligt denna gång. Därefter kompenserar han med yta som i det långa loppet får filmen att kännas ytlig och ihålig.

Just strukturen är närmast obefintlig, tempot går från pulserande till helt stillastående. Man kastar sig runt om jorden och introducerar karaktärer som inte går att lägga på minnet så länge man inte tatuerar in dem i armen likt Guy Pearce i thrillern Memento.

013

Tama och torra rollprestationer

Skådespelet är också lika stadigt som ett svenskt sommarväder prognostiserat av SMHI.

Julianne Moore gör en helt menlös antagonist som varken fascinerar eller skrämmer. Motivet och uppsåtet till Moores skurkplaner är också pinsamt efterapade från den domedag Samuel L. Jackson planerade i föregångaren.

Colin Firth känns anonym och nästan lite uppgiven och Taron Egerton gör inte särskilt mycket av den lite mognare agenten Eggsy. Flera av nytillskotten som Jeff Bridges och Halle Berry påminner snarast om gästinhopp. Och alla som hoppades på svensk triumf med Lena Endre och den bortgångne Björn Granaths inhopp, får se sig om på annat håll, även om de båda faktiskt framkallar ett lite ansträngt fniss från mig och då bara för den svenska igenkänningen.

En håglös och trött film är sannerligen inte skäl nog att dra fram de riktigt drastiska betygen, men någonstans i mitten går det från mediokert till en rent outhärdlig. Jag tror inte många såg framemot att se de mer dramatiska inslagen ta mer plats.

012

Förfärlig mitt

Om nu dramatiken eller berättelsen på något sätt hade varit medryckande eller ens intressant, så hade det kanske kunnat fungera. Vad vi istället får är en närmast smärtsamt tråkig upplevelse som vägrar att ta slut, där absolut ingeting händer och där man slarvar med allting. En stor del av filmen ägnas åt krångliga förklaringar för hur flera av de döda karaktärerna kommit tillbaka. Här börjar jag titta på klockan och inser att det återstår nittio minuter, då börjar paniken komma.

Själva mellanspelet i The Golden Circle kan höra till bland de tråkigaste jag sett på bio i år. Man lägger fokus på ganska jobbiga uppvisningar i testosteron där kvinnor blir objekt och billiga sexskämt väntar i varje dialog.

Det har pratats en del om att Kingsman: The Secret Service objektifierade Hanna Alströms karaktär, och där finns det inte mycket att egentligen försvara. Men Mark Millar visade faktiskt upp ett par ganska bra och genomtänkta karaktärer i Sofia Boutella och Sophie Cookson, som stod som kapabla och väldigt farliga. Den mångfalden finns inte här, istället blir allt vidriga skämt kring könsorgan och andra barnsligheter.

Mark Millars berättelser har alltid legat på gränsen mellan obscent och vulgärt, men här tippar det över till rent motbjudande. Ett par scener känns som tagna ur Pier Paolo Pasolini groteska Salò, eller Sodoms 120 dagar, där man ställer till med maximalt snusk och äckel bara för att pröva gränserna.

003

Dåliga effekter och fult foto

Skärpan som Vaughn visade upp i Kick-Ass är helt borta, det blir bara en stel process där man måste ta filmen till eftertexterna. Man kopierar sig själv och vill inget annat än att lyckas göra en scen som är minst lika bra som massakern i kyrkan, med facit i hand misslyckas man kapitalt…

Ovanpå allt det här så klämmer man på med enormt mycket digitala specialeffekter som får flera scener att se ut som akvarellmålningar från ett dagis. Kingsman: The Golden Circle är för det mesta riktigt ful visuellt, och det hjälps inte av att man ger sig i kast med saker som budgeten inte räcker till för. Många gånger ser det ut som de filmer Robert Rodriguez filmade med tidiga och ofärdiga digitalakameror, det är smetigt och saknar textur.

023

Spelet är över

Efter ett tag är allt förlorat, Vaughn tappar kontrollen helt och hållet, det känns som om man tittar på tre ofärdiga filmer som man fogat ihop med alla tänkbara grova metoder. Det slutgiltiga resultatet blir tråkigt, rörigt och otroligt nedslaget.

Som salt på såren är speltiden på sjuka två timmar och tjugo minuter en garanti för att placera sig som en av årets sämsta och mest ledsna filmer.

Betyg 2/10

Victoria & Abdul Recension

Publicerad den 20 september, 2017 av bosstime55

Det är lite mysigt, bitvis intressant och så har vi en Judi Dench som alltid levererar suveränt skådespel. Men bortom den där lite försynta ytan återfinns schabloner och ibland till och med ren rasism. Om det inte vore för Dench skarpa rolltolkning så hade betyget behövts tas ned rejält.

Stephen Frears är lite som en brittisk Woody Allen, i alla fall då vi ser till produktionstakten. Frears verkar fullkomligt spotta ur sig filmer som alla bär gemensamt DNA. Det är väldigt brittiskt med torr humor och gärna en veteran i huvudrollen som Meryl Streep eller Helen Mirren. De har oftast en liten dramatisk ådra som är precis tillräcklig för att filmen skall kunna kännas lagom intelligent.

Precis som en engelsk frukost så vet man att vita bönor, korv och ägg kommer att ligga på tallriken. Sannerligen gott mellan varven men ganska tjatigt om det skulle vara det enda alternativet på menyn.

Platta filmer

Frears filmer lider definitivt av denna ensidighet. Det här lite tafatta sättet att göra filmen kändes redan av i The Queen från 2006 som fegt och trött. Den mycket hyllade Philomena (även den med Dench i huvudrollen) var så tillrättalagd och fånigt proper att jag snabbt började harkla mig för att få bort irritationen i halsen.

Florence Foster Jenkins var än mer platt och utvecklad för att Meryl Streep skulle kunna försvara sitt Oscarsrekord. Frears verkar ha någon fascination kring att porträttera mycket förmögna personer, gärna i maktpositioner. The Queen kan nog kategoriseras som en av de minst uppseendeväckande filmerna kring kungahuset i England, förutom det syrliga porträtter av Prins Philip så är det inte mycket att faktiskt höja ögonbrynen över.

Även nu tar man med sig denna snälla blick över monarkin, drottning Victoria framställs som en resonlig och för det mesta sympatisk person, detta trots att hon styrde över ett imperium som mer än gärna koloniserade och tog kontroll över stora delar av världen. Ett par gånger påpekas detta genom skådespelaren Adeel Akhtar – som får spela något så spännande som en kuli som skamset får sova på golvet och lyfta väskor.

Pratglad försäljare

Huvudpersonen Abdul Karim som blir en mentor och god vän till drottningen, framställs ofta naiv och påfrestande pratglad. Trots att Victoria bedömer honom som både intelligent och ärlig, så får vi i publiken aldrig riktigt se prov på detta. Abdul framstår som en jobbig gatuförsäljare som till varje pris måste prata in sig.

Det här ganska slapphänta sättet att porträttera filmens karaktärer går så långt att Frears inte verkar ha större problem att ge en helt galet överdriven version av Skottands befolkning. När Dench och hennes entourage drar upp till slottet Balmoral, är det första vi möts av en totalt försupen herre som spelar säckpipa och en annan som dansar likt en besatt.

Bara för att en film utspelar sig i en period där rasism och fördomar är normen, betyder inte att attityden och porträtten måste krypa in på dessa obehagliga spår.

Alldeles för förutsägbart och bekant

Annars är det mesta ganska förutsägbart, de dramatiska vändningarna och den som alltid stela brittiska humorn kan ses på flera mils avstånd. Allting är precis på kanten till sliskigt inställsamt. Kostymer och foto är helt fantastiska – som alltid när britterna vill slå på stort.

Vad som gör Victoria & Abdul värd att faktiskt ta en titt på är självfallet Dame Judi Dench. Trots att hon flera gånger har gjort denna livströtta och syrliga monark, så är pondusen och rutinen helt makalös att beskåda. Dench pressar in humor, drama och enorm precision i sitt porträtt. Och tillskillnad mot Meryl Streep så känns framförandet aldrig hungrande efter uppmärksamhet.

Så trots det obehagliga synsättet på personer utanför den västerländska kulturen, en speltid som är alldeles för lång och ett nästan alltid förutsägbart manus, så är Judi Dench och hennes fantastiska porträtt tillräckligt för att faktiskt motivera till ett biobesök.

Betyg 5/10

Stockholm Comic Con 2017

Publicerad den 18 september, 2017 av bosstime55

Och så var det slut… Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM.

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

Legogubbar och trams

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

Lyx nörderi hos MIVA Gallery

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

American Assassin Recension

Publicerad den 13 september, 2017 av bosstime55

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

Amerikanska martyrer

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

Seagal är föredömlig i jämförelse

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10

U2 Diskografi

Publicerad den 12 september, 2017 av bosstime55

636036833835589644176333592_u2

Efter U2s fantastiska konsert på Olympiastadion i Berlin och nyheten att ett nytt album snart är redo att släppas, så kör vi en hyllning kring allt som har att göra med ett av världens största band. Här följer en diskografi av samtliga skivor, vi har ej tagit med live inspelningar som tex Live From Mexico.

u2-boy

Boy (1980)

En fullt duglig debut med ett par riktiga diamanter som I Will Follow och Out Of Control. Den mycket unga gruppen hoppfulla musiker bestående av Paul Hewson (Bono), David Evans (The Edge), Adam Clayton och Larry Mullen Jr, tog inspiration från punkmusikens energi, i synnerhet The Ramones. Förmodligen har Claytons bas aldrig varit såhär framträdande, ljudmixen är definitivt åt det tyngre hållet och de nuvarande versionerna som U2 spelar på sina spektakulära scenbyggen är lättare och lite lösare, mer i linje med deras moderna sound som påbörjades med The Unforgettable Fire.

’’Gömda’’ höjdpunkter är bland annat An Cat Dubh som har ett av de mest hotfulla U2 riffen någonsin, den stillsamma Into The Heart. The Electric Co har också blivit till en fantastisk upplevelse live, den låter som en melodisk vinkelslip som skär sig igenom publiken med kirurgisk precision.

Övrigt material känns dock utdraget och något trött, det pågår för länge, saknar substans och känns mest som utfyllnad.

Betyg 6/10

Bästa spår

I Will Follow

Out Of Control

Into The Heart

The Electric Co

An Cat Dubh

388557e0bc1408ebaf218dca63466b2f-1000x991x1

October (1981)

Efter att ha klarat av startsträckan utan större problem så springer bandet nu rakt in i väggen. October är ett album som U2 själva helst vill glömma bort. Mycket av texterna och idéerna sägs ha förlorats då en resväska innehållandes förarbetet försvann.

October är så tråkigt att lyssna till att jag kan känna hur sömnen tar över. Arrangemangen är slarviga och helt utan liv. Omslaget säger väl egentligen det mesta med några av tidernas fulaste frisyrer, dock inte sämre än den den blonda frisyren Bono körde med år 2015.

Gloria och titelspåret October har fått en viss resning i och med liveframträdanden, dock är versionen av October så usel på albumet att jag undrar vad producenten Steve Lillywhite sysslat med, basgången är så ur fas att Lars Ulrich trumspel verkar precist.

Betyg 2/10

Bästa spår

Gloria

October

b6a649093fc22eaba7061075a0895c0d-1000x999x1

War (1983)

Efter October var U2 fast beslutna om att inte låta inspelningsprocessen spåra ut ännu en gång. Där det föregående albumet befann sig i djup kris från början i och med bristen på material, så var War raka motsatsen. Sunday Bloody Sunday som öppnar skivan slår an tonen direkt. Larry Mullen Jr lånar takten och intensiteten från sin tidigare roll som trumslagare i ett marschband.

Sunday Bloody Sunday är en arg men sorgsen attack som aldrig blivit irrelevant ’’how long must we sing this song ?’’ är en av rockmusikens mest drabbande lyriska stunder.

Resten av skivan är en ilsken och kompromisslös historia där U2 tar första steget i att diskutera politik och samhälle. Jag kan tycka att spår som Sunday Bloody Sunday och New Year’s Day är vida överlägsna övrigt material som låter som försiktiga förlängningar av det vi fann på debutskivan Boy.

Men War är punkten då U2 satte ned foten och visade att de var här för att stanna.

Betyg 7/10

Bästa spår

Sunday Bloody Sunday

New Year’s Day

The Unforgettable Fire (1984)

Nu börjar det ta sig ! The Edge går tillbaka till sitt växande bord av gitarreffekter. Melodierna har fått en tydligare karaktär. Daniel Lanois steg in som producent tillsammans med Brian Eno och gjorde musiken tätare och mer intensiv. Spelrummet är större än tidigare, det förekommer en liten hymn i MLK, dedikerad Martin Luther King Jr, Bad är en enorm stund av U2s helt unika gitarrljud och förmåga att leka med sångers strukturer.

The Unforgettable Fire är ständigt energiskt, spännande och varierat. Och så har vi Pride (In The Name Of Love) som blivit ett signum för bandet. Den stora hyllningen till doktor King har fått anta flera olika skepnader genom åren, men kärnan som uttrycker desperation och en odödlig vilja att strida för sina ideal talar sitt tydliga språk än idag.

Detta är början på en av U2s bästa kreativa perioder.

Bästa spår

Pride In The Name Of Love

Bad

Wire

The Unforgettable Fire

MLK

u2_joshua-1488996977

The Joshua Tree (1987)

Detta är stunden då man som skribent darrar. Vi övervägde länge om vi skulle göra en individuell artikel enbart om detta mästerverk. Man kan kan antingen skriva oändliga rader text om denna milstolpe eller bara peka på skivans innehåll.

Hur kan man ens rangordna Where The Streets Have No Name, I Still Haven’t Found What I’m Looking For, With Or Without You, Running To Stand Still etc ?

Det går faktiskt överhuvudtaget inte att försöka avgöra vad som är bättre eller sämre på The Joshua Tree. U2 hade vid den här perioden gjort sig kända som ett liveband i toppklass. Nu var den unga gruppen rutinerad och redo att ta in nya influenser. Temat för skivan blev ett USA under Ronald Reagan som låtit stora delar av sin befolkning förlora sitt sociala skyddsnät och där klyftorna mellan rikedom och misär ökat.

Bono besökte även Afrika och Sydamerika där fattigdomen slagit sönder familjer och vänner, men där folkets vilja fortfarande var stark.

Samtidigt ville The Edge fortsätta experimentera med sitt redan unika sound. Gitarristen har en filosofi som utgår från principen att reducera antalet noter i ackord och slingor. Genom att nyttja delay och ekoeffekter så kan Edge simulera ytterligare ett lager av ljud. Where The Streets Have No Name sägs ha varit en av skivans svåraste produktioner. Den både mäktiga men intima monsterlåten går likt en vals. Ljudbilden är öppen, filmisk och suggestiv.

Jag har lyssnat till Where The Streets Have No Name så många gånger att jag närmast har tryckimpregnerat allt som har men låten att göra i mig. Mina fingrar har ärr efter min vilja att lära mig spela låten på gitarr.

With Or Without You är öm, intensiv och fylld med enorma känslor. Den första halvan av skivan är som en dröm för stora arenor där publiken förflyttas till en annan värld med melodiska ballader och explosioner i den snabbare sångerna.

Men som jag skrev i Berlin recensionen, så är del två av ett annat slag. Detta är skivans själ, från och med att Bullet The Blue Sky rört om i grytan, så tystas allt ned och vi promenerar in i Red Hill Mining Town. En plats som inte längre besitter något riktigt liv.

U2 tog precis som Bruce Springsteen för Darkness On The Edge Of Town stor inspiration från countrymusik och Hank Williams. Bono menar att The Joshua Tree är den första gången hans lyrik fick en genuin mening. Hela bandet förflyttade sin essäns till gospel och mogna observationer.

Running To Stand Still transporterar mig till ett regnigt landskap där jag kan se den förstörda flickan försöka fly från skräcken och isoleringen. Motsägelsen i textraderna:

’’You got to cry without weeping

Talk without speaking

Scream without raising your voice’’

Får mig fortfarande att rysa.

På den officiella inspelningen från Vertigo turnén i Chicago år 2005 återfinns en obeskrivlig version av detta spår. Här har allt växt till någon slags musikalisk fantasivärld.

Trots att The Joshua Tree utgjort grunden till U2s spellistor i över trettio år, så går det inte att tröttna på att höra dramat i With Or Without You, friheten och lyckan i Where The Streets Have No Name och ilskan i Bullet The Blu Sky. Hur man än vrider och vänder på det hela så är det alltid perfekt. Detta är en av musikens största stunder någonsin, i detta fallet behövs ingen bästa spår-lista.

Betyg 10/10

0cb1feea847e8ef7d7225047d996865e-1000x991x1

Rattle And Hum (1988)

Menad som en dokumentation över bandets otroligt framgångsrika The Joshua Tree-turné spelningar, blev istället en konstig hybrid av nytt material och bortkomna men bra coverversioner av Helter Skelter och All Along The Watchtower.

Och visst finns det höjdpunkter, till och med fantastiska sådana. Versionen av Pride In The Name Of Love är så bra att enbart den motiverar att lyssna igenom hela albumet. Detsamma kan sägas om den helt enorma versionen av I Still Haven’t Found What I’m Looking For med en helt sakral gospelkör.

Men sedan följer all den där utfyllnaden, tråkiga och splittrade låtar som Hawkmoon 269 och Love Rescue Me borde legat som ett komplement till en singel och inte som huvudattraktioner på ett nytt album.

Av det nyskrivna materialet är det definitivt Desire och den underbara Angel Of Harlem som står som det verkliga guldet från skivan.

Åsikterna om Rattle And Hum delar fortfarande på fans och kritiker. Vissa slår fast att det är en riktigt vågad utflykt i olika amerikanska musikstilar, andra menar att den är ett bombastisk sömnpiller. Jag nöjer mig med att kalla den ljummen.

Betyg 5/10

Bästa Spår

Pride In The Name Of Love (Live)

Desire

I Still Haven’t Found What I’m Looking For

Angel Of Harlem

u2-achtung-baby-album-art-billboard-1240

Achtung Baby (1991)

Det finns fantastiska skivor, sedan finns det mästerverk, klassiker och så Achtung Baby. Här talar vi om konst som går utanpå det traditionella analyserande språket. The Joshua Tree må liknas med The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, som den skiva som alltid kommer dominera diskussionen kring respektive band. Men Achtung Baby är min personliga favorit.

Där The Joshua Tree var stor och öppen, är Achtung Baby ett mörker som kritiserar allt i vårt moderna samhälle. I en tid då kabel-TV regerade och MTV inledde sin indoktrinering av en hel generation, tog U2 och gjorde om sig själva till en parodi av den typiska bilden för rockstjärnor.

Ljudbilden har flyttats från blues och country till techno. Samtliga spår på Achtung Baby är lika pulserande som ett elektriskt dansgolv på en sömnlös nattklubb. Här stängs alla galna ljudeffekter inne och tar hånskrattande lyssnarens hand och slutar inte den förföriska dansen som går från extas till sorg.

De stunderna representeras bäst av Mysterious Ways och Even Better Than The Real Thing. Men Achtung Baby har en allvarligare sida, One är förmodligen en av världens vackraste kreationer. Vartenda ord öppnar upp gamla sår som påminner om våra mest utsatta stunder. Hur den vi älskar kan få oss att kräla i förtvivlan.

Balladerna som Tryin’ To Throw Your Arms Around The World och Who’s Gonna Ride Your Wild Horses försätter mig i någon sorts trans. Jag vet inte vad The Edge har gjort med gitarren, men detta låter som ett instrument som inte existerar på denna planet.

Zoo TV turnén som följde anses också ha byggt om hela landskapet för hur en konsert faktiskt kunde utföras.

Betyg 10/10

82356f6f0d3452f415cfe6541ee30371-1000x1000x1

Zooropa (1993)

U2 inledde med denna klena uppföljare till Achtung Baby en obehaglig fas där turnerandet fick gå före musiken. Skivan skrevs i mitten av den historiska Zoo TV turnén som passerade all rim och reson kring vad en konsert kunde vara för sorts upplevelse. Man tog med sig flygande Trabant bilar, satellit TV, dansare, telefoner och allt mellan himmel och jord. Bandet ville expandera på satiren kring media och världens fascination med ytligheter som kändisskap.

Goda idéer absolut, men där slutar detta hafsverk vara intressant. Zooropa är stendöd, allting låter som urvattnade remixar av Achtung Baby spår. Detta kan vara bandets mest ointressanta stund sedan October.

Balladen Stay (Faraway, So Close) som delvis skrevs här i Sverige är det enda vettiga att ta med sig härifrån, skivan borde annars nyttjas som grytunderlägg.

Betyg 2/10

Bästa spår

Stay (Faraway, So Close)

u2-1997-pop-album-cover-1488380434

Pop (1997)

Från obestridda musikungar till en samling förvirrade gubbar i medelålderskris.

U2 försöker blåsa upp sig själva denna gång. Men nu blir parodin från Achtung Baby snarare en tragedi. Pop hör till bland det sämsta jag någonsin lyssnat till. Från de helt pinsamma koncepten som låten The Playboy Mansion och ljudtortyren Miami.

Skivan blev ett mindre kaos då bandet ville ge sig ut på turné ännu en gång, trötta och slitna efter Zoo TV. Den här gången tog de med sig en gigantisk McDonalds båge och en gul citron (!?) som bandet skulle åka i, men som för det mesta slutade fungera och istället blev ett tillfälligt fängelse.

Lyriken har gått från storslagen till att bli mer eller mindre helt blåst. Melodierna är obefintliga och de låtar som inte låter som en tinnitus simulation är definitionen av katastrof. Det här representerar U2 när de är som absolut sämst. Såvida man inte gillar hälsofara bör detta monster hållas inlåst på Kumlas högsäkerhetsavdelning.

Bästa spår

Last Night On Earth

Betyg 1/10

1280x1280

All That You Can’t Leave Behind (2000)

Efter Pop kunde det bara gå uppåt. U2 insåg plötsligt att de inte längre var en kvartett av pojkar, utan män som vid den här tiden hade gott om personliga historier att förmedla. Man gick ifrån techno inriktningen och försökte hitta ny sätt att implementera sina musikaliska utsvävningar.

Resultatet blev en delvis fantastisk skiva som gav bandet nytt liv. Kite är förmodligen en av de mest nakna stunderna, där Bono tar farväl från sin döende far. Walk On är en renande explosion med en hjärtskärande vacker melodi.

In A Little While blev en dedikation till Joey Ramone som också låg på sin dödsbädd. Och Beautiful Day och Elevation skulle visa bli gigantiska upplevelser på den mycket framgångsrika Elevation turnén.

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of borde blivit en klassiker, men har pga sin låga frekvens utanför Elevation turnén aldrig fått chansen att växa till den superhit som den är ämnad att vara. Mycket trist då detta är en makalös stund av musik och lyrik.

Skivans final är något utdragen och tenderar att falla i samma fälla Pop. Peace On Earth är löjligt naiv och New York ger tyvärr otäcka vibbar från Pop.

Men som helhet en fantastisk återkomst och nu en grundsten i repertoaren för konserter.

Bästa spår

Beautiful Day

Walk On

Kite

Stuck in a Moment You Can’t Get Out Of

Elevation

In A Little While

Betyg 8/10

71gydhr6gwl-_sl1200_

How To Dismantle An Atomic Bomb (2004)

Jag vet inte om U2 försökte komma på världens krångligaste album titlar med denna och All That You Can’t Leave Behind, men med titeln ut vägen så väntar ett ofta helt eminent album. Flera spår känns som uppföljare till historier som äntligen är redo att avslutas. Sometimes You Can’t Make It On Your Own är en av de starkaste emotionella stunderna bandet någonsin visat upp. Sången som är en djupdykning i det struliga förhållandet mellan Bono och hans far, är inget annat än mästerligt.

City Of Blinding Lights är också en anledning till att jag kan kalla bandet för ett av världens bästa. Detta monumentala spår med slidegitarr och en himmel som täcks av stjärnor är så stort att jag nöjer med att säga, genialt. Vertigo som öppnar härligheten har blivit till en ren masspsykos på nuvarande konserter då Bono räknar in på spanska.

Miracle Drug är en optimistisk stund laddad med stora känslor. Original Of The Species kan nog vara en av gruppens mest underskattade pärlor, och jag kommer aldrig sluta nämna den som ett självklart tillägg i setlistorna.

Precis som tidigare skiva hade helheten blivit bättre om gruppen vågat skära ned på skivans längd. Love And Peace or Else har ingeting att göra på denna sida av livet.

Men allt som allt ännu en fantastisk skiva.

Betyg 8/10

Bästa spår

Vertigo

City Of Blinding Lights

Miracle Drug

Original Of The Species

Sometimes You Can’t Make It On Your Own

e1976130caa4052a75f0c3a46425bac4-1000x1000x1

No Line On The Horizon (2009)

Den ackompanjerande turnén är historisk, skivan duglig. U2 ville återvända med stora melodier som skulle göra sig perfekt på superarenor där publiksiffrorna skulle slå alla tidigare rekord. Med sig hade de ett scenbygge som fick Zoo TV och Pop att likna sömniga generalrepitioner. Ingen kan nog glömma synen då vi fick bevittna det fyrbenta odjuret sluka hela planen på Ullevi.

Tekniken var i toppklass, med en skärm som levde ett eget liv och ljusshowen måste ha orsakat både en och annan kortslutning på närliggande elverk.

Men det var turnén inte skivan. Det finns stora, till och med enorma stunder på No Line On The Horizon som Moment Of Surrender, en låt som Bono hyllade som en gudagåva, men som vi inte sett sedan 2011.

Magnificent är mäktig men slog aldrig rot ute i publikhavet. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight blev en helt knäpp dunka-dunka upplevelse där skärmen spelade upp en ännu galnare video med samtliga medlemmars gungande huvuden. Unknown Caller är också helt tokig. Singeln Get On Your Boots hör hemma i en bur, ett genomuselt spår som vägrade försvinna från setlistorna. Men idag är allt material från skivan lagt i malpåse, i slutändan var det turnén som stal hela showen.

Betyg 6/10

Bästa spår

Moment Of Surrender

I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight

Magnificent

528104205bba58533c061cf27550d84c-1000x1000x1

Songs Of Innocence (2015)

Återigen ville U2 återvända starkt och man hyrde in hippa och unga producenter, målet var att återskapa energin från de första skivorna. Allt avtäcktes år 2014 då Apple presenterade iPhone 6.

Vad som följde var ett obeskrivligt predikament. U2 tillsammans med Apple skickade ut albumet på samtliga enheter, och responsen var illröd av ilska. Och det som skulle vara en storslagen återkomst blev en kontroversiell gröt. Ovanpå allt så cyklade Bono omkull i New York något som resulterade i att turnén fick skjutas upp.

Skivan sablades ned av gemensam press inklusive mig själv. Inspelningarna känns som demos och Volcano är bland det sämsta bandet någonsin gjort .

När vi tillslut fick turnén ett år senare så fick flera låtar ny energi. Iris (Hold Me Close), Song For Someone och Every Breaking Wave lät fantastiska.

Men återigen så har vi en U2 skiva som förmodligen aldrig kommer framträda på framtida spelningar.

Betyg 4/10

Bästa spår

Song For Someone

Iris (Hold Me Close)

Every Breaking Wave

Tiger Film

Est. 2015

Månadsarkiv: september 2017

Ghost På Gröna Lund 29-09-2017 Recension

Tävling: Wonder Woman

Mother Recension

The Nile Hilton Incident Recension

Tankar och teorier kring Captain Marvel

Kingsman: The Golden Circle Recension

Victoria & Abdul Recension

Stockholm Comic Con 2017

American Assassin Recension

U2 Diskografi