Vi fortsätter på vår spartanska och enkla väg, vi har nu öppnat vårt bildgalleri där de första bilderna är från årets Gamex/Comic Con. Vi är oerhört glada att få göra denna minimala expansion. Detta galleri kommer få se stora uppdateringar med tiden och vi lovar att förbättra oss när det kommer till kvalitet och mängden bilder.
Slutligen ett stort tack till alla er cosplayare som vara generösa nog med sin tid.
”I’m no Picasso but…’’ – Jack Nicholson/ The Joker, Batman (1989)
Jag finner mig sittande på en av Friends Arenas obekväma och plastiga säten. Det är Gamex som kommit tillbaka till huvudstaden. Framför mig är kommersen hög – cosplay, speldemos, försäljning av plastigt skräp etc. Det är fullkomligt packat på den klaustrofobiska och omgjorda fotbollsplanen.
Flera av de yngre besökarna spärrar upp sina ögon som om de vore Jennifer Lawrence. För dem är detta kanske början på ett liv av hängivenhet,dyra inköp och en livstidsgaranti som älskande nördar.
Stämningen borde vara på topp….
Men istället finner jag mig nedslagen och trött, hur många fler tillställningar kan vi ha där trista kiviksmarknad försäljare försöker kränga mjukisdjur till kraftiga överpriser ? Det är ett givet ont alla evenemang av det här slaget skall dras med, det är en ritual – Star Wars cosplay,urusel mat och övergivna bås, men att ingen av våra svenska mässor lyckas höja insatserna gör mig orolig för den kommande generationen fanatiker av alla de slag, Star Wars,Star Trek eller för den delen Marvel eller DC Comics.
De första mässorna som arrangerades i början av 00-talet av Jesper Isberg kan nu med tidsperspektiv ses som oerhört starka och viktiga. Om det inte vore för de där gångerna jag fick åka till Sollentuna mässan och storartat se på fantastiskt detaljerade figurer och replikor från Sideshow och Master Replicas (nu i konkurs sedan år tillbaka) hade jag förmodligen inte ens varit där jag är idag. Tidigare gäster som Rutger Hauer och Andy Serkis får det att värka i mitt bultande nörd-hjärta. Vad hände med denna fantastiska trend ? Detta fick mässorna att verka unga och vitala, det var stor spänning som nya gäster introducerades, detta var också en tid innan social media och cyniska bloggar (jag står åtalad). Men kulmen skulle nås redan 2004 då Ron Pearlman gästade. Sedan dess har Sci-Fi mässan haltat, utställare har kommit och gått – även mässans starkaste har fått se sig helt marginaliserade och ge upp plats till försäljare av rent tjafs som Darth Vader kuddar. Idag är Gamex/Comic Con och Sci Fi Mässan nästan identiska i och med att Gamex valde att expandera och bära det anrika Comic Con namnet.
Att den generella besökaren inte är beredd att offra tre månadslöner på en fullskalig Jason eller Freddy är lika givet som att BR leksaker kommer se ökad trafik innan jul. Att det finns ingångsnivåer för allt samlande eller allmän memorabilia är såklart inget ondo, men när detta får dominera och helt ersätta makalöst hantverk från svenska Elm Studios känner jag en oro inför vad som väntar våra yngsta nördar.
Vi behöver få se saker att drömma och fantisera om, nörd-konventioner av detta slaget skall inspirera, föra samman och ena passioner. Vi måste inspirera och bevara nästa generation nördar, låt dem få se och bli helt förstörda av önskan att ha en Vader hemma i sovrummet. Jag vägrar att uppleva framtid utan folk klädda som Stormtroopers, galenpannor som studerar varenda gjutskägg på rekvisita för att återskapa dem själva. Vi behöver passionen och drömmarna. Och till alla er som faktiskt lyckas bli helt tagna av morgondagens mässa tar jag till ännu ett platt citat ’’I know how it feels to have wings on your heels and to fly down the street in a trance’’ dröm på alla ni där ute och ha roligt imorgon, ni förtjänar bättre än ett trångt och fult Friends Arena att få era första nörd aspirationer.
Uppgiven,trött och hjärtskärande besvikelse i uppföljaren till den bästa Bond filmen någonsin.
Vi såg tecknen i skyn långt innan, problemen,motsägelserna och den generella obekvämhet som följt Spectre; Sam Mendes tvångsåterkomst, Craigs snurriga utspel och likheterna med seriens stygge lillebror Quantum Of Solace.
Spectre är som Sheryl Crow sjöng, ’’martinis,girls and guns’’ men inte en Tom Ford-fluga mer.
Makalöst stilig men stel
Det börjar makalöst stiligt. Hoyte Van Hoytemas foto är sagolikt vackert, med genial komposition, tydlig visuell profil och en allmän känsla av modernitet. Hoytema lyckas mot alla odds utklassa det superba jobb Roger Deakins presenterade i Skyfall.
Även uppbyggnaden är strålande, det finns en puls och en känsla av upptäckt. Allt rör sig mot punkten där Spectre borde explodera och slita ned biografens väggar med sin råstyrka. Men istället presenteras ett tröttsamt mönster som hela filmen skall vandra i – det byggs upp,vi väntar på ett big bang, vi tror, vi hoppas och sedan……. ’’var det allt?’’
Detta trista mönster går igenom hela filmen, det repeteras om och om igen. Även om Sam Mendes vill överträffa Skyfall med större actionsekvenser, större miljövariation så framförs det med en chockerande apati. De mer dramatiska sekvenserna saknar substans och blir ofta långtråkiga transportsträckor. Längden på över två timmar är svårsmält och kunde enkelt ha klippts ned med trettio minuter. Det övergripande berättandet är stelt och får aldrig igång något momentum.
Sett och gjort det förr
För hur mycket än Spectre spränger upp på duken så lämnas jag med en konstig känsla av tomhet och bitterhet. Trycket, helheten, överraskningarna, uteblir. Spänningen som borde stiga och bli varmare ju närmare vi rör oss mot filmens klimax lämnas kvar på någon flådig hotellbar.
300-miljoner dollar maskinen får istället gå tomgång. Det förekommer överhuvudtaget inte någon enskild sekvens som genererar den mest slentrianmässiga upphetsning. Vi har sett det för och då bättre.
Tillkrånglad kontinuitet
Spectres primära ambitioner vill fylla de luckor vi lämnades med när den ursprungliga iden om en trilogi skrotades i och med Quantum Of Solace. Filmen löser detta genom att köra en George Lucas-prequel-metodik. De tidigare filmerna vrids,beskärs och misshandlas till oigenkännlighet i filmens vilja att koppla ihop precis ALLT från tidigare delar. Resultatet blir ofta frustrerande och destruktivt då flera komponenter i tidigare filmer vanställs. Detta skapar en olustig känsla av förvirring. Någonstans kan jag uppskatta konceptet att binda ihop den nära tio år gamla berättelsen, men då skall det göras med mer passion och fräckhet än det här ynkliga försöket.
När vi djupdyker i Spectres actionsekvenser vilar samma konstiga mönster av uppbyggnad,eruptionspunkt och sedan punktering. Den omtalade biljakten går mest runt med handen i backfickan och kulminerar i ett stort ingenting. Sekvensen i österrikiska Sölden går i samma spår; stiligt,välgjord men hjärtat och intensiteten uteblir.
Blek kopia
I många lägen känns det som en trött blandning av Marvels Captain America: The Winter Solider och den senaste delen i Mission Impossible-serien. Storyn går i exakt samma fotspår som dessa två, och hela skeenden och sekvenser är lika svåra att se skillnad på som två enäggstvillingar. Det lämnar publiken med ännu mer av den där kalla tomheten.
Allt Mendes vill utforska har gjorts förut och då med med mer pondus och kraft. Försöken att utöka Bonds bakgrund känns tillfälligt och ofärdigt. Konceptet att figuren är en utdaterad dinosaurie lyckades Judi Dench redan förmedla för tjugo år sedan i Goldeneye. Vart än Spectre går så styr den snabbt in sig på ett spår som känns förlegat eller ointressant. Det vore såklart ett oerhört krav att ännu en gång begära samma briljanta lek med förväntningarna som Skyfall valsade med, det funkar bara en gång. Men att Spectre känns så här uppgiven och trött är obegripligt. Det känns inte ens som att Mendes och hans gäng försöker att överraska.
Färglös ensemble
Sprickorna fortsätter i och med skådespelarensemblen. Att Craig börjar närma sig det sista finstilta på kontraktet blir alltför ofta tydligt, för såhär stel och platt har jag aldrig sett honom – inte för att han någon gång visat upp gentleman charmen, men samtliga eleganta och humoristiska repliker försvinner i något jag bara kan tolka som ointresse. Lea Seydoux går också på minimal sparlåga och ser mest vilse och förvirrad ut. Kemin mellan henne och Craig är till och med värre än det trista marionettspel han och Eva Green visade upp i Casino Royale.
Den stora förvåningen och besvikelsen kommer genom Christoph Waltz. Här får vi kanske den svagaste skurken i hela Craig-serien. En karaktär som verkar ha lämnats på arbetsbordet och inte getts ett uns kärlek eller omtanke. Waltz blir aldrig obehaglig, överdrivet diabolisk eller ens underhållande, främst då han knappt medverkar. Att han också väljer att agera karaktären genom kraftigt överspel gör det omöjligt för hans Franz Oberhauser att bli något annat än en trist parentes.
Klump i halsen
Spectre än ingen katastrof, hantverket är solitt, Hoytemas foto makalöst, de otroliga kostymerna och någon slags rudimentär underhållning finns i den absoluta kanten. Men när en flådig yta är filmens starkaste lysande attribut är besvikelsen bara än mer uppenbar.
När jag väl lämnar salongen gör jag det med en klump i halsen, bara sorgen och besvikelsen finns kvar. Trots mitt kritik genom den här texten kvarstår bara flera negativa frågor: Varför återanvänds Thomas Newmans musik till den nivå att det känns slarvigt ? Varför väljer filmen att ta så mänga genvägar ? Vart försvann kärleken och intensiteten från Skyfall ? Varför så bedrövliga digitala specialeffekter ? Och slutligen, var det här allt ?
Betyg 5/10
Bäst: Fotot, öppningssekvensen och de fantastiska kläderna.
Sämst: Christoph Waltz svaga skurk, de platta actionsekvenserna och den övergående känslan av ointresse,slarv och uppgivenhet.
Fråga: Vart skall serien ta vägen nu ?
Martinis,girls and guns plus Tom Ford räcker inte den här gången.
Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.
Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).
Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.
1. Skyfall
En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.
Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.
Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.
Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.
Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.
Betyg: 9/10
2. Road To Perdition
Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.
Betyg 8/10
3. Jarhead
De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.
Betyg 8/10
4. American Beauty
Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.
Betyg 6/10
5. Revolutionary Road
Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.
Betyg 5/10
6. Away We Go
Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.
Betyg 2/10
En stor axelryckning utan utropstecken OBS milda spoilers !
Joel Edgerton var inte det första namn man tänkte sig när någon nämnde ordet regidebut. Men något verkar rinna igenom det sällsynta australiensiska vattnet i och med Russel Crowes The Water Diviner slog upp portarna för ett år sedan.
Fincher Kopia
Edgerton bjuder på en tekniskt väl genomförd film, som kanske hämtar några koppar för mycket ur David Fincher-brunnen, där det operations-kliniska fotot är som taget ur Finchers tre senaste filmer. Stämningen verkar också ha erhållits från en annan amerikansk mästare-Scorsese och hans otäcka Cape Fear.
Filmen lyckas faktiskt hålla igång en godkänd gissningslek mycket längre än vad den har någon rätt att göra, och även om slutet är ganska tamt så får man sig en relativt god stund med både fintar och luringar. Hela filmen följer i den lunken, godkänt,mediokert och som final en axelryckning.
Vilse och osäkert
Rebecca Hall fortsätter att förstöra sitt eget trasiga varumärke genom att ännu en gång dra upp ögonen och stirrigt dra runt som om hon just placerats i ett för trångt rum. Att den här kvinnan en gång bjöd på storheter som den där gången när hon agerade ut en fantastisk uppvisning i kemi med Christian Bale i The Prestige känns långt borta. Jason Batemans cyniske karriärs-besatta översittare är filmens stora problem, här verkar Edgerton inte veta hur han skall förhålla sig till figuren och en känsla av osäkerhet drar igenom alla sekvenser med Bateman, där publiken ofta känner sig helt vilse. Edgerton själv är anonym i sin roll som milt obehaglig antagonist och bidrar till den stora axelryckningen som är The Gift.
Mellanmjölk
Det är på det hela ganska svårt att skriva en vettig recension då filmen är fullt duglig men samtidigt intetsägande. Det som kunde ha lyft stannar vid att vara godkänt, det som är dåligt håller sig ifrån radioaktivt territorium. Det är som en tråkig mellanmjölk, varken fet,o-nyttig eller särskilt god.
Betyg 4/10
Bäst: Det fullt solida hantverket och den överraskande fungerande gissningsleken.
Sämst: Filmens övergående känsla av ’’mhm’’.
Platt och ointressant med en överdrivet stel Mirren.
Jag brukar kalla det för Weinsteins-otyg. Filmer som The Butler,Mandela: Long Walk To Freedom och nu Woman In Gold är alla tennsoldater i Harvey Weinsteins Blofeld-plan att erövra varje enskild Oscarsgala. Man får ända ge den gamla demonproducenten någon ytterst minimal respekt över att han alltid lyckas snärja in sig hos den alltid så naiva och rent utsagt tröga akademin. Weinsteins filmer är cyniska monster som är iskallt kalibrerade att passa in i alla tänkbara politiskt korrekta mallar. Det är för mig inte filmer utan platta produkter, inte mycket bättre än ett pall med Arla-mjölk.
Woman In Gold må vara ett snäpp under debattklimats-radarn, men är ändå fylld av Weinstein manipulation och utspel för att vinna falsk sympati. Det skall slås på den stora känslotrumman, det skall finnas politisk korrekthet och sedan avslutas paketet med att den bygger på verkliga händelser. Vi vet formulan nu och den borde inte lura någon.
Sömnigt och slappt
Men det är inte bara de ganska dubiösa bakgrundsintentionerna som är filmens stora svagheter, det ligger främst i utförande och hantverk. Simon Curtis regisserar utan något intresse och med fingrarna på sin smartphone istället för filmens puls. Filmen må ha en superb premiss och en historia väl värd en film, men dem lyckas sänka sig själv genom det ointresse som går genom filmen.
Det hoppas fram och tillbaka i tiden och filmen känns rentav uppgivet slö till största delen. Resultatet blir uttråkning och i ännu värre lägen ren apati. Återblickarna i ett Nazist-styrt Österrike är lika undermåliga som den trasiga filmatiseringen av Boktjuven, där det förekommer en ständig obekväm känsla av tv-produktion som vägrar att försvinna. Alla filmens komponenter känns som om det köpts på en medioker second-hand butik och sedan stuvats in utan kompetent förmåga.
En Philomena kopia
Faktum är att hela den första delen av Woman In Gold är som en platt ’’copy-paste’’ version av Stephen Frears Philomena, där interaktionen mellan Mirren och Reynolds inprincip speglar scenerna mellan Judi Dench och Steve Coogan. Det bidrar bara till känslan av en slarvig produkt.
Mirren agerar på sparlåga och rör sig inte ett knappnålshuvud utanför gränsen dugligt. Hon kämpar också mot en ointressant skriven och ibland genuint osympatisk karaktär, ofta blir Mirrens Maria Altmann så stel och smaklös att jag har svårt att finna ett skäl att slutföra filmen. Ryan Reynolds känns mest bortkommen och osäker i rollen som jurist.
Tomgång och tomhet
Det finns en bra grundidé med Woman In Gold, berättelsen borde på egen hand klara av att hålla intresset vid liv. Men nedkörd i ett träsk av blekhet,apati och ointresse skulle inte ens de starkaste av maskiner klara av att frigöra sig minst av allt en som går på tomgång.
Betyg 4/10
Bäst: Den solida grundberättelsen
Sämst: Sömnigheten, den uteblivna spänningen och den övergripande känslan av ’’jaha’’.
Vi tog beslutet att inte recensera Microsoft och 343 Studios super satsning, då ingen av oss besitter kompetensen för att bedöma spelet fullt ut. Trots att jag har deltagit i varje del förutom sidospåren Reach och ODST känns det fel och orättvist att ge en bedömning då multiplayer delen är helt obekant för min egen del. Halo har personligen alltid spelats på samma sätt som Call Of Duty – där singleplayer delen varit huvudrätten. Serien har aldrig accelererat till den hysteriska extas de flesta verkar uppleva för varje del som släppts under seriens 14 långa år. De har alltid varit förnöjsam underhållning men inte mycket mer. Jag tror inte ens vi skall spekulera i vilka reaktioner vi skulle få om vi gick in med dessa förutsättningar för att sedan publicera en recension. De elakheterna får gärna stanna kvar på någon server långt bort i cyberrymden där ingen kan höra trollen skrika.
Och i och med att split-screen funktionen föll bort i denna version försvann en stor del av värdet av Halo för min egen del. Och av att döma av den flodvåg av recensioner som drabbade nätet idag, verkar det som om 343 Industries lagt allt krut på multiplayer delen och återigen slarvat med den – som för så många, viktiga storyn, och lagt enspelarläget som en andra prioritet.
Så för alla er som planerar att införskaffa en av höstens största titlar kan vi bara önska er lycka till och be till server-gudarna att allt funkar. Good hunting out there…….
”Not this time……..”
Hur skulle det vara att få följande skivor nedhuggna till ved och sammanfogade i ca 300 sekunder ?
Achtung Baby
Abbey Road
Born To Run
(What’s The Story) Morning Glory ?
En dålig liknelse måhända men också det enda som beskriver dagens trailer-klimat. Nej, det var inte bättre för, trailers har alltid varit en ren plåga för den som vill undvika att få en hel film återgiven under två minuters format – den ökända Gudfadern trailern tex.
Idag förekommer liknande otäcka exempel som The Man From UNCLE, vars absolut sista scen gavs iväg i trailern. Jag har inte varit så chockad sedan vår HD-DVD spelare brann ned.
Iron Man (2008) var den sista filmen jag själv-saboterade med hjälp av TV-spots,trailers och uthuggna klipp. Vad som återstod var bara ett fåtal magra trådar som kopplade ihop sekvenserna. Överraskningen spänningen och som U2 sade ’’ the element of surprise’’ var borta. Någonstans där insåg jag att den här filmslakten behövde få ett omedelbart slut.
Sedan dess har följande policy gällt; två trailers och inget mer – helst en. Jag har försökt hålla radioskugga gentemot alla årets stora tältpinnar; Star Wars,Spectre,Terminator,Avengers Age Of Ultron.
Det är numera en skräck att besöka en biograf för risken att få en o-önskad spoiler-bomb i knäet. Nu senast på Suffragette ville tortyren inte sluta i de 30 (!) horribla minuter som engelsk bioreklam är. Allt gick hyfsat fram tills Spectre dundrade upp på duken. Reaktionen blev att krampaktigt ställa sig i någon slags fosterposition och tala i tungor för att undvika ljudet.
Tyvärr hjälpte inte det här bisarra utspelet, nu vet jag att ’’Astonen’’ är vapen bestyckad, Monica Belluccis tal om den illvilliga organisationen, ja till och med bitar av relationen mellan Waltz och Craig. Och således försvann en stor del av nöjet.
För mig är överraskningen och helheten av en film närmast huvudsaklig. Att se om filmen lyckas väva ihop sina beståndsdelar till en jämn helhet, att låta de spektakulära sekvenserna få vara så kraftfulla och överraskande som de borde. Det tillåter också bedömningen att vara mer o-nyanserad där jag inte behöver sitta och finna mig själv tänka ’’då var det bara den där sekvensen kvar då’’.
Så när väl Disneys atombomb släpps iväg i december sitter jag i alla fall tryggt. Då kan jag se den där Millennium Falcon-jakten, när en skvadron av X-Wingar anländer och smeker vattnet, Kylo Rens hemslöjds-ljussabel,attacken mot Star Destroyer-skeppet och sedan de…. åh, satan…….
”You know I love the element of surprise” – U2, Until The End Of The World
Att det här är hyckleri av den största sorten är jag väl medveten om. Det här borde ha skrivits långt innan för att ha någon som helst relevans, men nu är sakernas tillstånd som de är.
Det är här värt att nämna att jag INTE har sett någonting från Spectre sedan den första TV-spoten och trailern som släpptes för evigheter sedan pga min fåniga trailer policy.
Recensionerna börjar trilla in och tillskillnad från den unisona hyllningen av den helt fantastiska Skyfall (9/10 i betyg) verkar serien tyvärr falla tillbaka flera steg i och med Spectre.
Sedan EON Productions annonserade att Sam Mendes skulle återvända som lagledare för den kanske dyraste filmen någonsin har jag haft onda föraningar. Producenten Barbara Broccoli fick jaga Mendes med alla möjliga tingest innan en överenskommelse kunde nås. Olust-känslorna om att en Von-Anka binge var det största skälet att återvända går inte att kasta bort.
Christoph Waltz i den förmodade rollen som Blofeld (?) kändes självklar men samtidigt tråkigt förutsägbart. Den första trailern antyder att serien går tillbaka i de förhoppningar och hjulspår som Quantum Of Solace så misslyckat försökte med – en direkt uppföljare, mer action än ett mänskligt sinne kan utså.
Att detta är minst sagt oroväckande vore en lika stor underdrift som att påstå att Roger Moore huvudvärken Moonraker inte helt levde upp till någon vettig standard. Den första TV-spoten som visades intensifierade bara dessa orosmoln. Där visas samtliga (?) stora actionsekvenser upp och om filmen precis som sitt äldre onda syskon Quantum enbart är en djupdykning i transportsträckor mellan uttröttande flängande kommer Spectre inte kunna vara något annat än årets kanske största sorgebarn.
Men som de säger man lever bara två gånger, kanske även detta gäller för Mendes och hans bundsförvanter. För man kan onekligen inte klaga på flertalet tilltalande plus såsom Hoyte Van Hoytema som fotograf, Tom Ford kostymerna, den oväntat trevliga 60-tals inspirerade The Writing’s on The The Wall, bara för att nämna några, och såklart…… Den där beryktade budgeten på 300 miljoner dollar.
NPEAL-tröjan är stilig i alla fall……
Det är kanske lite väl sent att skriva något om de tre kvällar som vi avverkade på Globen för över en månad sedan. Men då U2 visats sig vara helt outgrundliga när det kommer till deras paustider – över ett halv decennium för oss här i Sverige, känns det ändå relativt berättigat att få reflektera kring konserterna.
Ingenting gick vägen för den irländska kvartetten 2014. Songs Of Innoncence kom och försvann snabbare än december överenskommelsen. Som en god vän till mig brukar säga, ’’ man kan inte klaga om man får något gratis’’. Detta påstående punkterades genast då en halv världsdel verkade göra uppror i Jeanne D’Arc-anda och krävde att skivan skulle ut ifrån deras telefoner.
Och nej, Songs Of Innocence är och förblir misslyckad. Albumet saknar fokus,riktning och känns lika ogenomtänkt som dess digitala massutskick.
Predikamentet bara fortsatte de kommande månaderna då Bono cyklade omkull i Central Park. Det är fortfarande oklart om han någonsin kommer kunna greppa tag om sin specialdesignade gröna Gretsch gitarr.
Allt detta satte den kommande turnén i stor gungning. Planen var att imitera Pearl Jam och Bruce – variera setlisten och göra en mer skräddarsyd upplevelse. Allt detta skrotades snart. Istället har ’’Experience’’ turnén åkt runt med ’’Rolling (huggna i) Stone’’ setlistor där bara två till tre låtar bytts ut varje kväll. Scenbygget skulle också vara en mer ’’jordnära’’ historia – kontra det muterade rymdskepp de drog ut på vägarna för sex år sedan.
Den inledande konserten den 16 september uteblev och så enkelt var det med den saken.
Nästa kväll var långt ifrån den smärtfria upplevelse man kunde önska. Biljetterna införskaffades i sista minuten och hur illa det än må låta förloras öppningsnumret The Miracle (Of Joey Ramone) (ointressant och platt spår på skivan) och hälften av den härliga återgången till debutskivan Boy i fenomenala Out Of Control.
Kvällen skulle bli en ojämn historia, där de mest älskade publikvältarna som Pride (In The Name Of Love) och Where The Streets Have No Name blev sektionen där konserten verkligen vakande till liv. De övriga två halvorna skiftade mellan att kännas slarvigt experimenterade och total ointressanta. Ett spår som Cedarwood Road skulle behöva sövas och gömas undan om om det inte vore för den fenomenala fem meter stora skärmen. Bono vandrar på en ’’flower power’’ tecknad väg och The Edge vandrar åt motsatt håll, U2 visar som alltid att de tänker lite längre när det kommer till sceneri än inprincip resten av musikvärlden.
Men aldrig har nog U2 kämpat så mycket med sitt nya material sedan den svulstiga och nedslagna Popmart-turnén, publiken kopplas helt bort då Iris Hole Me Close körs igång. Dock skall nämnda samt Song For Someone och slutligen den helt nakna versionen av Every Breaking Wave vara de låtar som faktiskt lyckas få mig att åter våga lyssna på det svarta fåret i U2’s tretton-skivor stora familj.
För att återgå till konserten så fortsätter känslan av en motorväg med dålig asfalt genom hela det första setet. En intensiv Until The End Of The World med en Bono som sprutar vatten får avsluta det första setet innan den snygga gröna berlinmurs-kopian faller.
Det är redan nu dags att säga att allt som spelas från mästerverket Achtung Baby (det jobbas på en helt separat artikel över den skivan) kan plockas ut som några de absoluta höjdpunkterna, och förutom min egen frustration att den briljanta The Fly har reducerats till en bisarr ’’hissmusiks-remix’’ både njuter jag och far runt som en övertänd ekorre när The Edge drar fram Rickenbacker gitarren och skjuter iväg en hett pulserande Even Better Than The Real Thing – som sedan binds ihop med att bandet placerar sig på den lilla scenen.
I den här sektionen lyckas U2 slutligen få den så opersonliga Globen att krympa till en intim klubb i och med Rattle And Hum-syskonen Desire och Angel Of Harlem.
När de oväntat lyckade pianoversionerna av Every Breaking Wave och den skiss-artade October nått sitt klimax får U2 slutligen igång den obekväma maskinen med den mest våldsamma version av Bullet The Blue Sky jag hört. Bono vrålar ur sig en monolog, Edge spelar sönder sin Stratocaster med en slide och äntligen aktiveras publiken, hela Globen badar i otäcka Syrien-bilder och rött ljus. Efter den gigantiska explosionen kommer den förutsägbara men otroliga stunden – Where The Streets Have No Name. Det finns inga ord eller ramsor för det här nu trettio år gamla mästerverket. Monumentalt långa texter skulle kunna skrivas om delay gitarren, melodin, styrkan i det spirituella, men det får summeras i ett ord… MAKALÖST.
Pride (In The Name Of Love) sätts igång med skrämmande hastighet – låten jag förstört mina öron i skrattretande försök att spela DET DÄR riffet. Sedan är det en största ’’hits’’ kavalkad som väntar. With Or Without You drar bara ytligt i hjärtsträngarna och är ljusår ifrån den odödliga tappning som spelades in Boston för fjorton år sedan. Att U2 vägrar att spela ut låtens klimax med en sista vers som under Elevation rundan får låten att kännas haltande.
Tre nummer till skall genomföras där City Of Blinding Lights sitter som handsken med den vackraste slide gitarren någonsin och en helt förödande bra refräng. Beautiful Day sparkar igång läktarna men borde ha tryckts in i setets tidigare del. Avslutningen med I Still Haven’t Found What I’m Looking For känns förutsägbar men får igång allsången.
Som helhet kan konserten beskrivas som solid men känns både fysiskt och emotionellt mil ifrån den andra kvällen på Ullevi för sex år sedan.
Kväll två (för egen del) kan man enbart pseudo-citera stjärnkocken Leif Mannerström. ’’Uppgiften var att se U2 och in kommer inget U2, det går ju inte’’’.
Jo, den där ökända kvällen var så långt ifrån Mysterious Ways refrängen ’’it’s all right’’ som man kan komma. En del av publiken spärras in på Globen, resten får frustrerat vänta i den bitande Stockholmskylan för att sedan få sina förhoppningar grusade då kvällen ställs in. Och till alla er som reste mer än 20 minuter och konserten uteblev – vi känner med er och hoppas och ber om någon rättvisa i och med att bandet gör den den beryktade fortsättningen på turnén nästa år.
Så efter en längre paus på ett par extra dagar var det dags igen. I och med en andra titt börjar showen visa än mer av sina ärr och skador. Strukturen förblir stelbent och det blir bara än mer påtagligt hur mekaniskt showen tuffar på. Out Of Control slängs ut för en platt Gloria.
Rattle And Hum partiet skjuts iväg med en katapult och ersätts av en eldfängd Elevation. Och så vips kommer här den största negativa harangen. Hur U2 kan välja att ignorera piano-pärlan Running To Stand Still, den brutalt starka Sometimes You Can’t Make It On Your Own, vackra Kite, den oerhörda Walk On eller… ja för tusan till och med ’’bongo dunka-dunka’’ versionen av ‘ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight, för att istället välja att bräka ur sig den här fullkomligt gräsliga versionen av The Sweetest Thing som 15 000 personer tvingas uthärda. Bono klinkar på det golv-inbyggda pianot och försöker förtvivlat få till någon slags respons. Inte ens en tusen-volts blixt hade kunnat få nåt liv i den här soppan. För alla som gladeligen såg det här ’’stycket’’ ersätta nämnda mästerverk får gärna kontakta mig direkt och förklara storheten, det skulle göra min sömn något enklare.
One återgår till att avsluta showen i en rejält tafflig version. En av världens bästa låtar förtjänar ett bättre öde än att förvandlas till en skakig allsångsmaskin. Det hela staplar fram som ett lördags-fyllo som förtar styrkan och skönheten helt och hållet. Varför One ens skall behöva slängas ut ur setet för blir ett mysterium.
Den sista kvällen skall bli den jag finner som mest underhållande, kanske för att ’’Innocence’’ materialet börjat få någon slags ’’vana’’ hos mig. Setlisten fortsätter att ändras lika mycket som Donald Trumps politiska åsikter. Den stora bomben skall komma i den efterlängtade Bad/40. Låten vill inte sluta och U2 lyckas få med alla i den slutliga versen. Sedan drar Bono upp Elevation-strålkastaren och Globen släcks ned. Sedan vandrar bandet av för att avsluta de tre/fyra förnöjsamma men bristande kvällar.
Jag är nog inte ensam på att drömma om en utomhus runda nästa år, där setet kastats om rejält. Men tills dess Walk on………
Betyg: 7/10
Djupdykningar
Bäst
Where The Streets Have No Name
Det går inte ens att beskriva det här live-monstret. Gitarren, texten. Ja…. de måste ses.
Iris Hold Me Close
Bonos försök att tackla förhållandet med sin mor lyckas växa sig oerhört starkt till den sista spelningen. Det absolut bästa spåret från den annars så risiga Song Of Innoncence.
Until The End Of The World, Even Better Than The Real Thing, Mysterious Ways
Allt material från Berlin stunden är automatiskt superbt, så enkelt var det med den saken.
Bullet The Blue Sky
Har den någonsin varit såhär aggressiv och frustande ? Edge spelar sönder hela arenan.
I Will Follow
Det är helt omöjligt att värja sig från deras andra singel. Explorer-gitarren klyver hårdare än
pansar-brytande skott.
Pride (In The Name Of Love)
Inte den murbräcka som på Rattle And Hum, men den står sig fortfarande som perfekt stadium-dramatik.
Sämst
Invisible
Effekten av de fyra bandmedlemmarna inne i skärmen är spektakulär. Allt annat än den här fjädervikten till låt med andra ord.
The Sweetest Thing
Kort och gott usel.
Bonos frisyr
Jag har aldrig lagt någon större vikt vid sådana här fånigheter, men Bonos vansinnes-färgade styggelse måste bort, något som verkar skett i och med de senaste spelningarna. Tacka gudarna.
Ljudet
Hemskt,hemskt och åter hemskt. Bono hörs knappt och hela bandet verkar ha placerats i Sillstryparens konservburk.
Det stela setet
De lovade stora förändringar varje kväll. Att de inte ens orkat konstruera två skilda set som de gjorde under 360°-turnén är dårskap.
Fråga: Kommer vi någonsin få tillbaka material från deras grandiosa stunder under 2000-talet som Walk On,Kite,Original Of The Species, Miracle Drug och Sometimes You Can’t Make It On Your Own ?
Tiger Film 