Månadsarkiv: oktober 2018

Bohemian Rhapsody Recension

Publicerad den av
0092

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Det helt geniala slutet får en i övrigt platt film att lyfta något.  

150-300 miljoner sålda skivor… Det är bara en av de ofattbart många och stora valörerna som det brittiska rockbandet kan pryda sin Wall Of Fame med. Det är nu hela trettiotvå år sedan Queen genomförde sin sista konsert med Freddie Mercury som frontman, men ständigt drar bandet till sig nya och yngre lyssnare. 

Mick Wall författade för tio år sedan en bok om Led Zeppelin med titeln; When Giants Walked The Earth. 70 och 80-talet var den tidsperiod då rockmusiken nästan uppnådde religös status.  Rockband spelade numera på gigantiska sportarenor som utan större problem kunde husera tiotusentals besökare. Flertalet av dessa gudomligt framgångsrika band omgavs av minst lika bisarra och otroliga anekdoter. Van Halen sades tex kräva att godiset M&M inte fick innehålla karameller med färgen brun. Led Zeppelin levde ett minst lika osannolikt lov med en privatjet som hade en öppen eldstad installerad. 

Queen var definitivt inte befriade från bandmedlemmars drogmissbruk eller excentriskt uppförande, men då vi jämför dem med sina kollegor så var den brittiska kvartetten osedvanligt dämpad. 

Således har man ganska liten tillgång av dramaturgisk ammunition, filmer som Walk The Line och Beyond The Sea tenderar alltid att sammanstråla då det kommer till artisternas livskriser.  Bohemian Rhapsody har istället genomgått en osannolikt strulig produktion. Redan på manusstadiet var bandmedlemmarna Roger Taylor och Brian May missnöjda med filmens fokus. Enligt utsago så ansåg de att den initiala versionen uteslöt resten av bandet och enbart fokuserade på Mercurys liv och karriär. Vem som skulle spela en av musikvärldens mest kända ikoner var också långt ifrån problemfritt. Klåparen Sacha Baron Cohen var till en början redo att ta sig an rollen som Mercury, vi får nog tacka högre makter för att detta inte blev verklighet. 

0084

’’How music changes through the years’’

Svårigheterna ville inte ge med sig, regissörer och skådespelare kom och gick. Det såg ut att vara lika låst som det nuvarande svenska parlamentariska situationen. 

Mitt i detta infernaliska utvecklingshelvete så stod det till slut klart att Bryan Singer skulle regissera med Rami Malek i huvudrollen. Men det tog inte lång tid innan denna sjösättning också började nosa på samma öde som Vasaskeppet. Singer verkar – enligt uppgift, ha äntrat någon sorts temporär galenskap och utsatt hela filmteamet för diverse otrevligheter. Delvis vägrade regissören att komma i tid, det blev också aggressiva konfrontationer med Rami Malek. 

Och som kronan på verka så drogs Singer ned av MeToo och ytterligare avslöjanden om att han  utnyttjat minderåriga sexuellt. Då Bryan Singer slutligen lämnade projektet var förvåningen minimal. Skådespelaren och regissören Dexter Fletcher fick det otacksamma jobbet att ta över inspelningen, men pga av filmindustrins bångstyriga byråkrati, så får Singer fortfarande stå kvar som regissör, ett faktum som ingen kan känna sig särskilt bekväm med. 

Sådan här turbulens brukar aldrig leda till något bra, i bästa fall så kan hoppas på en nödlandning. Bohemian Rhapsody är inte på något sätt en katastrof, bara medelmåttig och anonym. Att spekulera i vad för sorts film Singer hade gjort är helt lönlöst, att byta regissör under pågående inspelning verkar bli allt mer normalt. Årets Solo: A Star Wars Story känns nästan som ett avlägset syskon till Bohemian Rhapsody, två högt profilerade projekt som bägge stötte på oväntade missöden. Slutprodukterna är inte förskräckliga, men meningslösa och tråkiga.  

0062

’’You’ve yet to have your finest hour’’

Brian May och Roger Taylor må ha opponerat sig mot tidigare utkast av manuset, men de kan omöjligt ha blivit mer tillfredsställa över detta slutresultat. Förvisso så är Taylor, May och basisten John Deacon närvarande i filmen. Men det största fokuset är på Mercury, allt annat faller bort ju längre man fortsätter i berättelsen. Det finns flera tillfällen då man kunde ha avvikt från Mercury och åtminstone nämnt egenheter som att Brian May faktiskt spelar på en gitarr som är skräddarsydd av honom och hans far. 

Genom hela filmen så försöker man understryka att bandet var – och är, som en sammanvävd familj, att deras kreativa skapande var som bäst då de argumenterade och slogs för sin sak. Hur många gånger man än poängterar detta så känns det ihåligt då själva karaktärsarbetet är genomgående mediokert. Saker och ting förvärras också av att berättelsens struktur är stel och mekanisk. Det handlar om övertydlig symbolik, klena sekvenser där man försöker binda dramat direkt till det kreativa skapandet. Själva dramaturgin har en alldeles för uppenbar passform och allting smälter samman på ett ytterst tveksamt sätt.  

0023

’’You had your time, you had the power’’

Med tanke på att Queen ägnade stora delar av studioinspelningarna till att experimentera och böja på normerna, så är det beklagligt att filmen vägrar att ta risker eller göra ett tydligt avtryck. 

Mercurys resa, som börjar på flygplatsen Heathrow, är den sortens narrativt stoff som Hollywood åtrår mer än något annat. Mercurys egen sexualitet var ständigt en medial diskussionspunkt, och då filmen skall visa hans insikt kring att vara homosexuell så känns det osannolikt klumpigt. 

Rami Maleks porträtt känns också något obestämt. Privat så beskrevs Mercury som skygg och lågmäld, Malek spelar enbart rollen som den flammande och energiska karaktär man kunde se på scen. Mercurys något säregna sätt att tala – en bieffekt av hans fyra extra tänder, känns ogenomtänkt. Malek är alldeles för ansträngd och bekymrad över teknikaliteter, inte att hitta karaktärens sanna själ. De sista året av sitt liv så sägs Mercury ha varit mer produktiv än någonsin, han fortsatte att blanda soloprojekt med Queen, denna episod av hans liv berörs inte alls. 

0012

’’Our voices can’t be heard’’

Mercury besatt en röst som än idag är legendarisk för sin dynamik och makalösa omfång, att tro att någon icke tränad aktör skulle kunna imitera detta vore dåraktigt. Flera av de många montagen av konsertscener, använder originalinspelningar med Mercury, men utöver detta så har man valt att göra en mix där man blandar tre olika röster, Mercurys, Malek och en imitatör. Detta gör att vissa sångnummer som inte finns inspelade, låter någotsånär trovärdiga. Att vi har att göra med en sorts ljudmässig retuschering kan dock urskiljas alldeles för väl då själva ljudmixen är rejält ihålig, det låter ibland som en riktigt dålig bootleg inspelning.  

Resten av ensemblen får lika lite utrymme som Bröderna Marx i den där båthytten i En Natt På Operan. Basisten John Deacon må har varit gruppens mest tillbakadragne medlem, men hans närvaro i Bohemian Rhapsody är nästan spöklik, han är enbart en kropp som skall fylla en av fyra stolar, mer än så är det inte.   

Precis som förra årets film om tennislegenden Björn Borg, så är Bohemian Rhapsody fylld med pompösa och överdrivna tal, karaktärerna genomför teatral monolog där de begrundar vad deras handlingar kommer innebära för framtiden. Hela persongalleriet känns ofullständigt, trots alla strapatser och äventyr så har det egentligen hänt väldigt lite då vi når filmens slut. 

0034

’’Become some background noise’’ 

Det största misslyckandet är att man helt och hållet ignorerar att belysa de ting som gjorde att Queens musik blev så framgångsrik. Gruppen går från barband till världsartister på ett par minuter, detta är i en tid då konkurrensen var mördande. Möjligheten att ge publiken en god inblick i varför detta band lyckades med att dominera försäljningstoppar och fortfarande får folk att tala i tungor då man nämner dem, utesluts helt och hållet, det är ett klassiskt filmmisstag där man enbart fastslår artisters briljans utan att egentligen utreda vad som gör dem så unika.             

Emotionellt känns hela upplevelsen tandlös, men mot slutet så rycker man upp sig och levererar en fantastisk sekvens där man iscensätter bandets mest bejublade framträdande – Live Aid konserten 1985. Genom lite enkla berättarknep och en oerhört imponerade rekonstruktion av de smockfulla Wembley Stadium, så lyckas man förmedla den extas och lycka som rockmusik kan innebära. Musikens helande kraft visualiseras av den upphetsade publiken som sjunger med och fäller tårar, det är obeskrivligt kraftfullt att se. Det är så starkt att man nästan kan förlåta resten av den ytterst medelmåttiga upplevelsen… Nästan….     

Om man hade kunnat ta denna briljanta sekvens och låtit den ge näring åt restan av filmen så hade vi haft en rockopera fylld av känsla och glädje, nu får vi bara en påminnelse om vad som kunde ha varit, showen fortsätter inte, den sätter sig bara i ett hörn och suckar uppgivet.  

Betyg 5/10 

The Girl In The Spider’s Web Recension 

Publicerad den av
0022

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En barrock och fullkomligt chockerande usel film som gör narr av allt Lisbeth Salander är och var. 

Vad är det här !? Egentligen kan man inleda denna recension med riktigt stora ord, obscena eller slagkraftiga, men det spelar det knappast någon större roll. Lisbeth Salander var en gång i tiden en fiktiv pionjär som slog hål på alla fördomar, klyschor och förutfattade meningar. 

Hon var en iskall men empatisk själ som trollband läsare runtom hela världen. Stieg Larssons tre första böcker om den piercade och tatuerade superhjältinnan har sålt i oräkneligt många exemplar. Kontroverserna och diskussionerna om och kring böckerna har varit minst lika många, med arvstvister och en rand med skandalösa böcker om författaren själv. Måhända så dessa romaner inte i klass med T.S Elliot eller F. Scott Fitzgerald, men som underhållning är de fullkomligt lysande. 

Inför The Girl In The Spider’s Web så stod vi inför viktigt beslut – skulle David Lagercrantz böcker läsas eller inte ? Rent arbetsmässigt borde det första alternativet ha genomförts, men efter hela fyra biofilmer – där storyn redan rullats ut, så beslutade vi att – uteslutande, analysera och bedöma The Girl In The Spider’s Web som film.  

Som tidigare nämnt så har hela fyra olika filmatiseringar gjorts av Larsons böcker, alla har haft sina styrkor och svagheter. Där Män Som Hatar Kvinnor är en fullt acceptabel adaption, så är uppföljarna skam på torra land, beslutet att låta dem fullföljas som TV-filmer måste höra till ett av de mest bedrövliga besluten någonsin. 

David Finchers filmatisering hade kanske lite för mycket gemensamt med Niels Arden Oplevs film, men det var en mörk och intensiv film där Fincher – som alltid, skänkte projektet sin absurda perfektionism och stil. Mottagandet var bra men inte extatiskt, men någon rusning till biograferna blev det inte, ekonomiskt var The Girl With The Dragon Tattoo nästintill en flopp. Sony – som stod som producerande bolag och även distributör, fick göra en avsevärd avskrivning som efterföljd. Förhoppningarna att producera potentiella uppföljare söndrades. 

0041

Turn My World To Black 

Men från ingenstans så kom nyheten att Millenium-serien skulle få en litterär följetång. David Lagercrantz skulle nu ta över där Larsson slutade. Sony sadlade om och tog in ett nytt team för att filmatisera romanen. Denna gång väljer man att mer eller mindre bortse från Larsons två uppföljare, The Girl In The Spider’s Web utspelar sig i ett sorts berättarmässigt vakuum där man inte vill tillkännage Finchers film, men ändå försöker spinna vidare på de redan etablerade narrativa trådarna. Om detta nu låter helt förvirrat så är det ingeting emot vad som väntar. 

Fede Alvarez som står som regissör, har tidigare gjort en helt gräslig nyversion av Sam Raimis Evil Dead och sedan den nervpirrande Don’t Breathe. Alvarez filmer har alltid varit tekniskt kompetenta, Evil Dead är en av de mest bloddrypande och brutala skräckfilmerna som gjorts detta årtionde. Där det brister för Alvarez är i hans personregi, manuset innehåller flera intressanta möjligheter för karaktärerna att båda utvecklas och förändras, men Alvarez tycks aldrig kunna inspirera eller förhöja sin skådespelare. Oftast blir det monotont då de alltid spelar över. Aktörerna som tidigare funnits tillhands har inte varit av någon vidare högkaliber, så med en ensemble som pryds av både Claire Foy och ett axplock av andra uppkommande europeiska filmcelebriteter, så finns det inga ursäkter…

0091

Tattoed Everything

Olyckligtvis är det uppenbart att problemet inte ligger hos aktörerna utan hos regissören. Där Fincher och Oplev tydligt definierade berättelsens diverse karaktärer, så är The Girl In The Spider’s Web en härdsmälta då det kommer till personregi eller något som helst engagemang för sin ensemble. Trots att Claire Foy har enorm potens som aktör, så är hennes version av Lisbeth den mest anonyma och tvetydiga av filmversionerna. Eftersom Alvarez är fullkomligt ointresserad av sina skådespelare och karaktärer, så förblir deras motiv och handlingar utan substans. 

Och där Lisbeth är anonym så är Sverrir Gudnasons Mikael Blomkvist så irrelevant att han kunde ha utelämnats helt och hållet. Problemet ligger inte hos Gudnasons skådespel utan en uppenbar brist på förmåga hos Alvarez. Viktiga biroller som Milleniums chefredaktör Erika Berger, spelad av Vicky Krieps, är nästan oskiljaktiga från statisterna. Mikael Persbrandt repeterar återigen sin roll från The Hobbit på så sätt att hans medverkan är så kort att man kan missa den om man blinkar. 

Precis som i Finchers vision så tvingas flera av skådespelarna tala med någon konstlad version av engelska med svensk brytning. Och om någon nu opponerade sig mot hur det lät för sju år sedan så väntar en ren chock denna gång. Claire Foys accent låter som en blandning mellan tyska och ryska, Sylvia Hoeks som vi såg i Blade Runner 2049, är ursprungligen från Nederländerna och har en lika förvrängd accent som då Madonna plötsligt hade blivit britt, Vicky Krieps som har tyska som modersmål bryter även på det… Och så där håller det på. 

0202

My Name is Salander, Lisbeth Salander  

Att Alvarez inte brytt sig dom att få sina skådespelare att låta trovärdiga, kunde ha förlåtits om resten av filmen varit en lyxresa, men där fallerar det också, kapitalt…  Intrigen tar priset som  årets mest klichéartade och patetiska. Alvarez menar i en intervju att James Bond har varit en stor inspirationskälla för filmen, vilken version av den brittiska spionen han använt sig av kan man fråga sig. Det är inte tal om någon elegant och gastkramande Skyfall, snarare Roger Moore eran med laserpistoler och Grace Jones som hantlangare.

The Girl In The Spider’s Web är nästan  kränkande i sin totala omedvetenhet, den förutsätter att ingen av biobesökarna sett en actionfilm i hela sitt liv. En sak som i alla fall följer med från Bonds värld av lyx och glamour, är skamlös produktplacering. Där Daniel Craigs platta reklamuttalanden om klocktillverkaren Omega kan vara humoristiskt klumpiga, så är den helt maniska viljan att visa upp Sony produkter rena rama komiken. 

Och filmens actionscener är ett kapitel i sig. Att beskriva dessa med adekvata ord är lika svårt som att första förklara vad socialmedia är för något på latin.  

Vi har i år sett Josh Brolin ge liv åt en lila titan, hajar som är större än hela Gotland och även Dinosaurer som stampar runt inne i ett lyxig herrgård. Dessa exempel är alla otroliga, till och med tokiga, men The Girl In The Spider’s Web får detta axplock att framstå jordnära. Att välja ut det sämsta ur denna vedervärdiga action kavalkad av kass regi och än sämre manus är omöjligt. 

Stieg Larssons böcker hade alla en stark social agenda. Efter att ha bevittnat en våldtäkt där han själv inte ingrep, så ägnade Larsson hela sin fortsatta karriär som journalist och författare, att  markera och fokusera på de svenska sociala problemen som oftast soppas under mattan. Detta var nästan två decennium innan MeToo rörelsen hade startats. Lisbeth Salander var en modern suffragette som inte skydde några som helst medel för att skipa rättvisa. Salander blir extra fascinerande då hon drivs av ett orubbligt rättspatos samtidigt som hon – likt de bästa antihjältar, gör det som vi inte ens kan föreställa oss i våra mest förvridna drömma. 

0083

Guns and bruises 

Alla dessa mångbottnade nyanser är helt utraderade här, Alvarez använder enbart Lisbeth som en ren och skär actionhjälte. Larsons böcker är egentligen långa mysterium där avslöjanden sakta men säkert rullas fram, de få gånger då Lisbeth får utöva våld är korta och koncentrerade sektioner som ofta är chockerande våldsamma. Alvarez förstår inte behovet av balans utan fokuserar bara på action, mysterium eller gåtor är inte av intresse, istället så får vi oändliga och bedrövliga försöka till att leka James Bond, Batman och John Wick. Att behöva konstatera att Rowan Atkinsons Johnny English Strikes Again känns som en rafflande action upplevelse i jämförelse får mig att rysa av obehag. 

Där alla dessa beståndsdelar är fullkomligt anskrämliga, så finns det ett ytterligare skräckelement för oss som är bosatta i Sverige. Även om man har gjort det klart och tydligt att stora delar av filmen har spelats in i Berlin pga kostnadsskäl, så är själva porträtteringen av Sverige och specifikt Stockholm, så barrock att man bara sitter och gapar. Stockholm verkar ha flyttat upp till den finska gränsen med skogsmarker som sträcker sig ändå till horisonten. Flygfoto av Djurgården  har klippts ihop med bilder från Berlin, där det är helt uppenbart att staden inte delar ett uns gemensamt med den svenska huvudstaden. Inte ens vägskyltar har man brytt sig om att korrigera och sådär fortsätter det. 

0212

Kalkonfarm 

Denna geografiska terror summerar hela filmen, slarvig, tramsig och inkompetent. Lisbeth Salander må vara den moderna versionen av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, men här är hon snarare besläktad med Åsa Nisse och allt vad den lyteskomiken innebär. Och trots alla dessa utlägg så har vi ändå inte lyckats beröra alla minuspunkter. Detta är som att stirra rakt in i ett svarthål.  

Om det inte vore för att Claire Foy får en mikroskopisk sekvens där hon får briljera, så hade detta varit redo att skickas raka vägen till kalkonfarmen.  

Betyg 2/10      

Sorry To Bother You Recension 

Publicerad den av
0211

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2018

Summering: Lysande satir och en rad överraskningar levererar en helt bindgalen film som inte har några hämningar då det kommer till att lura publiken. 

När den här recensionen skrivs så börjar löven bli gula och snart tas de tunga vinterkläderna fram. Det är oktober och lite drygt två månader innan 2018 skall tackas av med fyrverkerier och champagne. Dagens samhälle rör sig nästan i ljusets hastighet, mycket kan hända på väldigt kort tid. Men om vi får se något mer tokigt, vansinnigt och bindgalet än Sorry To Bother You, så kommer jag svimma utav förvåning. 

Sorry To Bother You förutsätter att man äntrar biosalongen med neutrala förväntningar, filmens synopsis är nästan provokativt tråkig och diffus. Boots Riley som gör sin långsfilmsdebut gillar uppenbarligen att leka med publiken, bara ett par minuter in, så bedrar man sina tittare – på ett positivt sätt, när man äntligen börjar förstå vilken sorts film vi har att göra med så vänder man på steken. 

0201

’’I love the country but I can’t stand the scene’’

Riley har inga betänkligheter med att följa sina impulser och sin egen magkänsla. Ett tag verkar filmen vara en grym allegori över dagens amerikanska samhälle – som allt mer handlar om förnedring och fördomar, sedan blir det till en vass romantisk komedi. Sorry To Bother You tar ut fler svängar än Formel 1 föraren Lewis Hamilton. Det är hämningslöst från början till slut, jag vet inte vad för sorts vävnad som kan hålla ihop så här utspridda koncept och genrer, men Riley har uppenbarligen hittat ett grundämne som både är följsamt men oförstörbart, hur motsägelsefullt det nu må låta. 

Humorn är i alla fall en huvudsaklig ingrediens, alla möjliga typer av skämt förekommer, som riktigt låg ’’under bältet’’-humor eller mer slagfärdiga och ironiska scener om krystad team building och groteska företagsstrukturer. Att Sorry To Bother You har både ett och annat att säga till om nutidens USA gör man klart och tydligt genom hela filmen. Det klassiska konceptet med att bryta ned den amerikanska drömmen och dess mörka baksidor är en central del av filmen. Den ständiga viljan att göra karriär och bortse från framgångens negativa konsekvenser är en stor fascination för Riley, sättet han använder bisarra situationer och överdrivna stereotypa karaktärer, gör det klart mer intressant än då man burdust skriker publiken i ansiktet med en megafon – Oliver Stone. 

014

’’He’s tellin’ me more and more about some useless information’’

Detta samhälle har både dystopiska och futuristiska inslag. Socioekonomiska problem har lösts med hjälp kommersialisering och storföretag, som i sin tur inte har några som helst förebråelser att köra över samhället och dess invånare. I amerikanska storstäder pågår nu en stor debatt om gentrifiering, successivt så river man ned mer prisvänliga boenden och ersätter dem med Trump Tower liknande palats med guldkranar och marmor för miljoner. Riley lånar en hel del av den intensiva debatten, filmens absurditet belyser hur människan allt mer säljer både sin själ och kropp för en ideal livsstil som dikteras utav samhället – politiskt och av folket. 

När vi ser ut på filmens klaustrofobiska kontorslandskap – fylld med lågavlönade telefonförsäljare, så ser det nästan ut som om att filmen utspelar sig i purgatorium, där man oavbrutet försöker motivera sina anställda med att något större väntar där uppe – i synnerhet de övre våningsplanen. 

0131

’’Homicidal bitchin’’

Dagens mediaklimat får sig också en rejäl känga, alltifrån reality shower som fråntar mänskligheten sin värdighet till internet sensationer som inte innehåller något av substantiv värde. Den allt mer växande rasismen i samhället inkluderas också, om än lite mer dämpat än förra årets stora snackis Get Out.

Det låter mer pessimistiskt och deprimerade än vad det egentligen är. Vi har förvisso att göra med vardaglig terror men Sorry To Bother You är förvånansvärt lättillgänglig. Boots Riley undviker tex att skruva dialogen eller interaktionen mellan karaktärerna, hela filmen verkar utspela sig i en relativt trovärdig men alternativ verklighet där allting har förvrängts en aning. 

Huvudrollsinnehavarna Tessa Thompson och Lakeith Stanfield presterar väldigt väl, men deras kemi är något bristande, förhållandet är det som övertygar minst i denna märkliga mix av det allvarliga och bisarra. Själva glöden och passionen uteblir, och om karaktärerna inte hade ingått i ett romantiskt förhållande så hade det förmodligen varit ett mindre problem. 

0161

’’The machinery for change’’

Sorry To Bother You har också en väldigt tydlig puls och energi som får näring utav sin humor och parodiska inslag. Men mot slutet så börjar mjölksyran och utbrändheten smyga fram, även om vi får en final som är precis så späckad som man kunnat förvänta sig – utav en film som bombarderar publiken med diverse vitt skilda inslag, så känns filmens slutskede något segt. 

Tillsammans med Get Out och Blackkklansman så börjar filmvärlden ta tag i det personlighetskluvna amerikanska samhället. I en tid då intolerans och fördomar borde vara borta, så klargör gör dessa filmer att vi har en lång väg att gå innan vi uppnår ett produktivt och positivt samhälle där alla är välkomna. 

Betyg 7/10 

Suspiria (2018) Recension 

Publicerad den av
0033

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Stor potential massakreras av dålig disciplin och fruktansvärt utdragen speltid.  

Vissa saker skall inte kunna inträffa… Som att förlora en fotbollsmatch då man leder med fem mot noll i den sista perioden. Men i år har två sådana kapitala misslyckanden skett i filmvärlden, i våras hade Jason Reitmans Tully premiär. Allting var på sin plats för en godkänd eller till och med bra film, sedan kom avslutningen som underminerade allting. 

Många gånger så kan man på ett ganska tidigt stadium avgöra vad för sorts film man har att göra med. Att någonting börjar mediokert och sedan blir bra är väldigt sällsynt. Suspiria når en nagelbitande topp mot mitten och ser ut att klara sig hela vägen fram till målsnöret. Men då segern hägrar så tar man både en toalettpaus samt en kafferast, när man väl kommer fram till mållinjen så finns varken åskådare eller domarna kvar. Både filmen och publiken bli snuvade på segerfyrverkerierna och folkets jubel. Att Suspiria misslyckas så kapitalt med att ro hem segern är närmast smärtsamt då det finns flera inslag som är mäkta imponerande. 

0011

’’Wanna bewitch you in the moonlight’’

Regissören Luca Guadagninos senaste film var Call Me By Your Name, det var allt annat än en färgstark upplevelse. Romansen mellan Timothée Chalamet och Armie Hammer må – narrativt, ha varit dämpad och reserverad, men det innebär inte att det inte skall återfinnas någon passion eller emotionellt kraft. Ang Lee lyckades hitta en helt fantastisk balans i Brokeback Mountain, där var karaktärerna är än mer tillbakadragna och inkapabla att visa upp sann kärlek mellan varandra, men det som skedde mellan raderna var både vackert och plågsamt att bevittna. Call Me By Your Name lämnade mig enbart kylig och ointresserad. 

Dario Argentos Suspiria film är en kort, ganska otydlig och abstrakt upplevelse. Argento må ha varit en pionjär då det kom till att göra mer ”intellektuella” skräckfilmer. Men samtidigt som han gärna stoltserade med att göra skräckfilmer som inte följde i genrens fotspår, så hade Argento inga större problem med att ösa på med våld, blod och makabra vyer. 

004

Chaos Walking 

Denna version av Suspiria inleds något förvirrat, salongen där filmen visas har – till en början, tekniska svårigheter. Mitt under titelsekvensen så smattrar det till och allt blir svart. Om det är menat som en konstpaus eller inte är något oklart… När väl allt rullar på som det skall känns det fortfarande som om någonting inte stämmer. Den tyska huvudstaden 70-talets Berlin är filmens nav, uppdelat i öst och väst. Introduktionen känns främmande och inte alls som någon gotisk skräckupplevelse. 

Hela inledningen är ett smärre kaos, då filmen ser ut att börja så följer ännu en titelsekvens, förvirringen är mer än total. Om nu inte denna narrativa röra var illa nog så har Radiohead sångaren Thom Yorke fått komponera filmens soundtrack. Efter att hans Radiohead kollega Jonny Greenwood blivit universellt hyllad, för att ha upptäckt konsten att förstöra folks öron genom att uteslutande göra filmmusik med hjälp av hemsk distorsion, så har nu Yorke beslutat sig för att även han skall satsa på en karriär inom filmbranschen. 

Där Greenwood i all fall låter musiken vara instrumental, så har Yorke den fantastiska ’’ödmjukheten’’ att låta två av filmens spår innehålla sång – hans egen för att vara mer exakt. Att Yorke bedriver verksamhet som musiker och härjar runt med sin snurriga politiska agenda, är   fullt godkänt om det sker i hans eget forum – det vill säga Radiohead, varför denna drönande och sega musik nu blivit en del av en psykologisk skräckfilm är ett mysterium.     

Dance Macabre 

Nu är det tack och lov inte musiken som avgör om Suspiria lyckas eller misslyckas, även en mer psykologisk skräckfilm måste – då det kommer till kritan, vara obehaglig. Och filmens stämning är oerhört tätt och syrefattig. Att låta filmen utspela sig i den västra delen av Berlin skapar en stark klaustrofobi, den helvetiska dansskolan står mittemot den lika hotfulla och otäcka Berlinmuren, bakom den lurar ett diktatoriskt övervakningssamhälle, det känns som att vara fångad i skärselden. 

Det visuella är i sin tur oerhört vackert, Guadagnino ramar in sina bilder på samma sätt som Stanley Kubrick, tittaren får en total överblick över karaktärerna och utrymmet de befinner sig i. Med sitt utomjordiskt gröna filter och otroligt trovärdiga miljöer, så förstärks den apokalyptiska stämningen.

Witch Image 

Och flera gånger är Suspiria lika obehaglig som att ha en hel myrstack innanför skjortan. Då filmen börjar varva upp mängden blod och chockmoment så fastnar obehaget och skräcken på hornhinnan, snart blir en vardaglig uppgift som att gå och lägga sig en ren ångest för publiken, vad som helst verkar kunna hända i denna mardröm. 

Dakota Johnson är ganska uträknad jämte en gigant som Tilda Swinton, men tillskillnad mot hennes bedrövliga insats i Bad Times At The El Royale så får hon denna gång en roll som är klart mer hanterlig. Johnsons karaktär Susie är menad att vara lika lågmäld som en skogsmus, hon närmast viskar fram sina repliker, detta fungerar men kan knappast kallas världsomvälvande. Swinton däremot är som alltid et kraftpaket av närvaro, karisma och gigantisk pondus. 

Storyn är fortfarande abstrakt och i värsta fall obegriplig, men filmens beslutsamma drivkraft är påtaglig och Argentos film känns ganska snart som ett litet kommatecken. 

Body And Blood

Men någonstans mot mitten så åker man rakt ned i helvetet – bokstavligt talat, speltiden är nästan 50% längre än originalet, om denna utökade speltid hade använts till produktivt innehåll så hade en detalj som utökad speltid inte ens behövts nämnas. Det stora – till och med gigantiska, problemet är att man halvvägs in inte har något mer att erbjuda. Skräcken blir tandlös och återigen så blir allting ett osammanhängande kaos. Att filmen är tydligt uppdelad i fem kapitel gör det än mer svårsmält då man alltid påminns hur mycket av filmen som faktiskt kvarstår. Om man hade haft självinsikten att koncentrera sitt innehåll hade man haft en liten men solid film. 

Om turbulensen hade upphört efter en stund så hade svackan kunnat förlåtas, men Suspiria faller tillslut ihop som ett korthus. Det underliggande obehaget och de magstarka bilderna tas till barnslig överdrift, sedan har vi det rent bedrövliga slutet som vägrar att ta slut. När allt verkar vara på väg att ta slut så går man i en otroligt utdragen epilog, vid den tiden har mitt tålamod redan förbrukats 

Att se god potential bli överkörd utav dåligt fokus och än sämre disciplin är smärtsamt. Suspiria är till ytan förförisk och full av möjligheter, slutresultatet är enbart en gröt som både är en smula arrogant och framförallt tröttsamt. 

Betyg 2/10  

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

Publicerad den av
daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10   

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

Halloween (2018) Recension 

Publicerad den av
0251

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En initialt intressant start mynnar ut i en medelmåttig axelryckning som signalerar att slasher-filmen sjunger på sista versen.   

Jodå, visst är årets upplaga och nytolkning av John Carpenters klassiska slasher rysare den bästa filmen i serien sedan originalfilmen 1978. Inte för att det säger särskilt mycket, trots att Halloween II tar vid precis efter den första filmens slut, så har ingen av uppföljarna eller Rob Zombies remake ens kommit nära att fånga den skräckinjagande upplevelsen som då massmördaren Michael Myers återvänder hem till staden Haddonfield, för att avlägga sin egen version av bus eller godis – ondo och död. 

0032

Mitt liv som seriemördare 

John Carpenters original är en av de mest obehagliga och rysliga skräckfilmer jag någonsin sett. Carpenter förstod att en skräckfilms största tillgång är det okända, Michael Myers rör sig i gränslandet mellan trovärdig seriemördare och mytomspunnet monster. Balansen mellan det realistiska och fantastiska i Myers karaktär gjorde att det nästan verkade som att han kunde stå på lur utanför ens egen dörr. Mystiken kring karaktären gör honom till den kanske mest effektiva slasher-ikonen. 

Halloween (1978) står sig ännu som ett extrakt av det bästa skräckfilmen har att erbjuda. I år fyller filmen 40 år, det firas genom ännu en uppföljare/remake, finansiären bakom projektet är det numera välkända filmbolaget Blumhouse, som har specialiserat sig på skräckfilmer med liten budget som i sin tur ger gigantisk avkastning. Årets version av Halloween är en sorts hybrid mellan remake och uppföljare, man ignorerar samtliga uppföljare och rättar sig endast efter den första filmen. 

Jamie Lee Curtis återvänder i rollen som Laurie Strode och viss nostalgi uppstår. Flera scener är rena hyllningar till originalfilmen. Men viljan att referera och påminna publiken om originalets största stunder orsakar också problem, stora sådana. De nya Star Wars-filmerna har lyckats med att både förvalta nostalgin men samtidigt vända upp och ned på förväntningarna. Här är referenserna mest substanslösa då de saknar kraft, energi eller inspiration.

0103

Homecoming 

Till en början verkar Halloween vara en ganska vuxen och återhållsam film som inte har några större problem att INTE visa upp blodbad och avrättningar. Jamie Lee Curtis är inte längre en oskyldig och blåögd barnvakt som skriker halsen ur led då faran närmar sig. Istället är hon nu en disciplinerad enstöring som ägnat hela sitt liv åt att vara kapabel nog att oskadliggöra Myers vid en eventuell konfrontation. Vibbarna av Linda Hamiltons Sarah Connor från Terminator 2: Judgement Day är oundvikliga. Då vi besöker ett mentalsjukhus så kan man luras till att tro att Hamilton skall dyka upp i bild, i full gång med armhävningarna. 

Curtis ger oss förvisso inte en lika rå och känsloladdad insats som Hamilton, men hennes porträttering av en människa i allvarlig kris är oväntat seriös och trovärdig. Särskilt trovärdigt kan man dock inte kalla resten av filmens skådespelare, även om det finns en och annan karaktär som faktiskt är mer än ett lamm som väntar på slakt, så är skådespelet oprofessionellt och i värsta fall anskrämligt. 

Rhian Rees och Jefferson Hall – som spelar två så kallade ’’journalister’’, gör en välgjord öppningsscen till en uppvisning i det sämsta filmmediet kan erbjuda skådespelarmässigt. 

026

A Knife In The Dark 

Själva skräcken är också tudelad, vissa sekvenser är nervpirrande och påminner om en era där man inte försökte få publiken att hoppa ur stolen genom starka ljud eller skrikig musik. Ett och annat tillfälle klargör – 40 år senare, varför Carpenters original orsakade sömnlöshet i flera dagar. Upptakten lovar en koncentrerad och stilig film, men potentialen försvinner lika snabbt som Michael Myers blir ett med skuggorna. De lite mer djupsinniga inslagen – såsom den posttraumatiska stress som Curtis går igenom, ignoreras och den elegans som skymtas i filmen inledande fas, försvinner och ersätts av repetition som mest involverar en bunt meningslösa mordsekvenser som varken är otäcka eller chockerande. 

Sedan kastar man in en vändning som får själva filmen att blöda mer än någon utav Myers offer. Tredje akten är helt och hållet meningslös, då man tillintetgjort det mest intressanta innehållet.  

När filmen når sitt slut så är det svårt att bry sig om något annat än när det skall ta slut. Michael Myers må fortfarande vara den o-bestrida kungen av slasher filmen, men hans glansdagar är över, nu börjar den likbleka masken och den vassa kniven kännas som ett lastgammalt rockband som turnerar med sin enda hitlåt och som ingen vill se eller höra ifrån. 

Betyg 4/10  

Bad Times At The El Royale Recension

Publicerad den av
009

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Drew Goddard är full av självgodhet och pretentioner, detta leder till en film som aldrig får nog av sig själv, men en som publiken känner sig illamående av bara några få minuter in.  

Titeln säger allt… den svåra eller dåliga tiden, spenderad på motellet i regissören Drew Goddards senaste film, är lika roligt som då lantbrukare upptäcker att hela årets skörd just blivit förtärd utav gräshoppor eller andra skadedjur. 

Att Drew Goddard känns både frustrerad och ofokuserad är kanske inte så konstigt efter allt han behövt genomlida. Efter The Cabin In The Woods verkade den universella Hollywood-drömmen vara en verklighet. Goddards lilla skräckfilm hade både identitet och humor, att Joss Whedon hade ett finger med i spelet var uppenbart då allt kulminerade i någon sorts våtdröm för skräckfantasterna och nördarna. 

Goddard var efter detta påtänkt att regissera och även skriva manus till Sinister Six – en grupp som innehåller några av Spider-Mans värsta fiender. Sony var i full gång med att försöka gå vidare efter den bedrövligt dåliga The Amazing Spider-Man 2. Drew Goddard sades ha en tydlig vision för filmen, men allt förarbete med manus etc, blev till sand i händerna när Sony valde att inleda ett samarbete med Marvel Studios och således ”överge” Spider-Man. Hårt arbete som går till spillo är sällan en trevlig upplevelse, Goddard har i flera intervjuer talat om sitt skrotade manus och hur han gärna hade velat se det bli till en färdig film. 

Nu senast var Goddard förknippad med ett annat serietidnings projekt – X-Force, där Deadpool, Cable och resten av de rekryterade bråkstakarna från den andra filmen, fortsätter sina galna upptåg. Men även här kom Marvel Studios/Disney in i bilden och ”förstörde allt’’ med sitt uppköp av 20th Century Fox. X-Force och eventuella Deadpool uppföljare är just nu i limbo då de båda företagen bara inväntar den stundande sammansvetsningen. 

Goddard har inte varit aktiv som långfilmsregissör sedan 2012. Och efter att ha sett Bad Times At The El Royale, önskar jag att Goddard hade fortsatt sin tjänstledighet från regissörsjobbet om det inneburit att vi sluppit detta. 

0031

En lek med klicheer

The Cabin In The Woods hade en budget som – i jämförelse mot andra Hollywood produktioner, var lika liten som ett knappnålshuvud. Utvärtes såg det ut vara ännu en dussinproduktion som lutade sig mot fossila slasherfilmer som Fredagen den 13’e. Men Joss Whedon – som stod som manusförfattare, är minst sagt bevandrad i nördkulturen och dess många klyschor. 

Alla fördomar och numera välkända skräckfilmsklichéer användes på ett humoristiskt och ironiskt sätt. Publiken fick skratta ganska gott åt diverse fåniga inslag – som att karaktärer givetvis separerar ifrån gruppen och på egen hand går ned i den mörka källaren. Upplösningen var nästintill perverst fånig och specialeffekterna lika trovärdiga som ett uttalande från Donald Trump, men The Cabin In The Woods står sig som en hyfsat underhållande upplevelse. 

När Goddard nu återvänder efter sex års vila och tar sig an uppgiften att göra en thriller, så räknar nog publiken med att han gör det med samma självdistans och charm… Goddard gör dock raka motsatsen och ger oss en tråkig, rörig och förvirrad film som nästan spricker av sin egen självgodhet. 

0071

En soppa  

Efter att ha förlorat sina två hjärtprojekt så tar Goddard ut ilskan och frustrationen på biopubliken. Bad Times At The El Royale är från första sekunden impulsiv och obestämd, öppningen ser ut som ett experiment från den danska filmens dogma-period, scenen upplevs vara

filmad i en tagning och kameran står lika stilla som en marmorstaty. Detta verkar lovande men Goddard överger denna presentation.  

Filmen börjar istället presentera sina huvudkaraktärer, en besynnerlig och ojämn skara aktörer får ”nöjet” att försöka ge liv åt en samling människor som är lika originella som julmust på julafton. Om Goddard hade kunnat fasa in någon form humor eller sitt lekfulla bus från The Cabin In The Woods, så hade karaktärer – som inte ens skulle vara godkända i gamla videovåldsfilmer, varit ett mer godtagbart inslag. Goddard verkar inte riktigt förstå att ingen i publiken varken bryr sig eller gillar karaktärerna han skrivit. Denna totala brist på självinsikt leder till en scen som tycks vara i tio sekel, där Goddard försöker leka Quentin Tarantino – med popmusik och flummig dialog, att säga att han misslyckas kapitalt vore en underdrift.  

0102

Sabotage 

Efter denna nästan komiskt dåliga öppning så fortsätter man att sabotera sina chanser. Det är nästan så att man kan höra hur någon spelar Beastie Boys sången ’’Sabotage’’ på högsta volym medan man aggressivt slår sönder filmen med en slägga. Vad filmen vill vara är aldrig särskilt tydligt; en komedi, en mörk thriller eller vara rena rama cirkusen ? Ingen har svaret…

Filmens högmod och egoism saknar nästan motstycke, vi får leta upp hemska reality program för att hitta något bra att jämföra med. Varenda scen tar evigheter på sig att faktiskt komma någonstans, utfyllnaden blir kass dialog och en bunt med konstigheter som aldrig borde fått klara sig förbi en anständig redigering. Bad Times At The El Royale har också en uppbruten narrativ struktur – där varje karaktär skall presenteras i närmare detalj, men vem det än handlar om så är upplevelsen densamma – dödstrist. 

Jon Hamm kan i och med detta förmodligen kassera alla förhoppningar på att få en bra karriär utanför supersuccén med Mad Men, till och med insatsen i Tag är riktigt bra när man jämför med det han gör här. 

0021

Dakota Johnson gör det igen… 

Hamm må spela över och ta detta på lika stort allvar som Ulf Kristerssons löfte om vuxna i rummet. Men den värsta förbrytaren mot skådespeleriets rättigheter är Dakota Johnson och Caille Spaeny, båda två har medverkat i två av årets största kalkoner – Johnson med Fifty Shades Freed och Spaeny med Pacific Rim: Uprising, förutom en uppenbar brist på förmågan att faktiskt kunna agera någotsånär trovärdigt, så är karaktärerna de skall porträttera än värre. Till och med den enorma jättehajen Megalodon från actionfilmen The Meg är mer karismatisk och inbjudande än dessa två vedervärdiga personer. Om de var filmens huvudsakliga antagonister hade detta kunnat vara ursäktat, men när Goddard försöker framställa dem som empatiska offer är det svårt att inte bli allvarligt provocerad.    

Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de enda aktörerna som skänker filmen någon sorts värme, resten är cyniskt, grymt och själviskt. De delar som kunde ha lett till en godkänd slutprodukt prioriteras bort för ett multum utav schizofrena sekvenser som bara förstärker intrycket av att Goddard inte har någon som helst aning kring vilken sorts film han gör.   

Bad Times At The El Royale är bland det mest meningslösa man kan se på bio för tillfället, speltiden på nästan två timmar och trettio minuter är rent vansinne. Vad som kunde blivit ett underhållande mysterium förvandlas till en fåfäng spegel som inte kan få nog av sig själv.  

Betyg 2/10 

Christopher Robin Recension 

Publicerad den av
0051

All images courtesy and copyright of Disney 2018

Summering: Platt och tröttsamt patos förtar nöjet att se några av världens mysigaste karaktärer komma till liv.  

Hur mysiga och fantastiska regissören Marc Forsters versioner av A.A Milnes skapelser är, så dras resten av filmen ned utav ett sötsliskigt patos som undervärderar publikens intelligens allt för ofta. 

Att det på så kort tid har kommit ut två filmer som berör författaren A.A Milnes och hans världskända författarskap, är något sorts märkligt filmiskt eko som då och då uppstår. Infamous och Capote är ett skolexempel på när två snarlika filmer utkom med litet mellanrum. Nästa år dyker Mowgli upp – ännu en Djungelboken adaption, denna gång regisserad av Performace Capture mästaren Andy Serkis. Goodbye Christopher Robin och den nu aktuella Disney versionen delar enbart huvudpersonens namn, den förstnämnda utforskar Milnes privata liv medan detta är en fullfjädrad Disney film. Det innebär fantastiska produktionsvärden och tillgång till de bästa specialeffekterna på denna jord. 

Man talar ofta om en så kallad ’’Disneyfiering’’, med det åsyftas att allting blir mjukare och mer barnvänligt. Disneys version av Puh är idag mer lik Hello Kitty, med sina rundade former – som är som gjorda för att massproducera mjukisdjur. 

Men Christopher Robins utseende kan inte kritiseras, man försöker inte att adoptera Disneys retuscherade version av Puh, utan Milnes ursprungliga teckningar.

023

’’When we were young’’

De diverse djuren är helt makalösa att beskåda, och även om jag växt upp med dubbade versioner av samtliga karaktärer, så fångar man det bästa av två världar. Vare sig det är Puhs utbuktande mage eller Iors klagan, så går det inte att värja sig för hur otäckt gemytligt det är att se dessa enkla blyertsteckningar förvandlas till fotorealistiska mjukisdjur. Samtliga av dessa plyschdockor är mer uttrycksfulla än ett flertal överbetalda Hollywood aktörer. Det är också en väldigt snygg produktion med fantastiska kostymer och än snyggare miljöer. 

Och då det bara handlar om den lilla grisen Nasses oro eller Tigers studsande, så är det en ren fröjd att se på. Men när vi lämnar Sjumilaskogen och istället måste bekanta oss med en vuxen Christopher Robin spelad av Ewan McGregor, så blir filmen lika grå och tråkig som det krigshärjade London som håller på att byggas upp efter andra världskriget. Att delarna med talande kängurus och ugglor är lättare att omfamna, än någon av filmens mänskliga karaktärer är någon sorts grym ironi. 

021

Teddybjörnen Puh 

Christopher Robin är nu en medelålders familjefar som upplevt andra världskrigets fasor, och nu återvänt till en grym och orättvis arbetsplats, där nedskärningar och ständiga kompromisser är en självklarhet. Puh och hans vänner blir en slags väckarklocka för en numera hård och bitter människa. 

En annan sagofigur genomgick en liknande process i en av Steven Spielbergs mest pinsamma stunder – Hook, med Robin Williams i rollen som pojken som aldrig ville bli vuxen – Peter Pan.

Precis som i den ohyggligt långa och b-doftande kalkonen, så är själva patoset med att barndomens oskyldighet läker alla sår, precis lika banalt nu som då. 

Marc Forster har redan utforskat detta tema i Finding Neverland – hans sista relevanta film, ironiskt nog handlade den filmen om Peter Pan författaren J.M Barrie. Forster gör om samma misttag som i den filmen, genom att fullkomligt slå på alla knappar för att spruta in tårgas i salongen, mot slutet av Finding Neverland så kunde man lika gärna skickat med publiken en lök och en vass kniv, den hetsiga önskan att få publiken att gråta floder av tårar är minst lika fånigt nu. 

Och i de stunderna känns hela Christopher Robin som en enda stort svinn. Hayley Atwell tillför alltid en viss ryggrad med sitt propra och kraftfulla skådespel, men hennes motståndskraftiga hemmafru reduceras till att vara en statist. Ewan McGregor verkar inte riktigt vara med på banan och känns ofta ganska desperat. Barnskådespelet når inte heller upp till några svindlande höjder. 

029

”I’m not a boy, I’m a man”

Det juvenila budskapet är fullt acceptabelt i en renodlad barnfilm, men stora delar av Christopher Robin är förhållandevis mörk och dyster, så blir detta underliggande motiv bara frustrerande. 

Höjdpunkterna i Christopher Robin finns där och är flera gånger ljuvliga ,varje scen i Sjumilaskogen är en nostalgisk dröm, och än mer trivsamt blir det då man utdelar små referenser till Disneys animerade adaption från 1977. 

När man då förvanskar dessa tillgångar – genom att låta majoriteten av filmen bli någon sorts mellanårs kris för en förbittrad man, känns det som ett slöseri med publiken och filmskaparnas tid. Puh och vännerna bör nog stanna i skogen och leva lyckliga i alla sina dar, istället för att agera som terapeutiska medlare.

Betyg 5/10 

First Man Recension 

Publicerad den av
016

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: En intensiv och gastkramande upplevelse som placerar sig i det absoluta finrummet. 

Ja… Vad skall man egentligen kalla regissören Damien Chazelle ? Mästare, kameleont eller pojken med guldbyxorna ? Chazelle har egentligen bara inlett sin karriär som regissör men har redan ett renommé som flera äldre och mer rutinerade kollegor enbart kan drömma om. Sedan långfilms debuten med Whiplash har Chazelles stjärna rusat upp mot himmelen. La La Land är kanske den enda moderna filmmusikalen som avgudas universellt, även utav människor – som jag själv, som har utvecklat en stark allergi mot dansande och sjungande karaktärer på film. 

Nu sätter Chazelle siktet på stjärnorna – bokstavligt talat, där La La Land är en surrealistisk explosion i sång, dans och färg så är First Man en koncentrerad och intensiv upplevelse som vägrar släppa taget om publiken. Det här är filmad historia då den är som allra bäst. 

Det finns två sorters rymdfilmer – en är besläktad med fantasy och fantastiska element som strider i rymden och futuristisk teknologi – Star Wars, den andra uttrycksformen något mer pompös, steril och strama – The Right Stuff och Stanley Kubricks legendariska 2001: A Space Odyssey. Just den sortens film brukar använda yttre rymden för att visa upp dess fantastiska vyer – som hämtade från ett teleskop, det stora svaret utrymmet är snarare en palett för att visa människans aspirationer att nå bortom vår egen planet. 

Alfonso Cuaróns Gravity och Christopher Nolans Interstellar blev universellt hyllade som en slags arvtagare till Kubrick och det mer filosofiska filmerna i genren. Båda var visuellt väldigt vackra men innehållsmässigt både platta och snäva. Gravity var för min egen del en underutvecklad och emotionellt manipulativ film som aldrig övertygade. 

Chazelle hade gjort det lätt för sig själv genom att göra en pretentiös och pampigt patriotisk historia, om en av förena staternas största studier i världshistorien. Vad NASA och dess anställda åstadkom med dåtida och begränsade tekniska resurser – analoga instrument och miniräknare, är en bedrift som aldrig kommer att glömmas bort. Historien om en ikon som Neil Armstrong är således gjord för en grandios filmatisering, och nog är First Man grandios, men inte på det sättet man kan tror. 

025

It’s just my job five days a week

Apollo 13 och The Right Stuff visar upp astronauterna och NASAs anställda som hjältar från barnsagor – starka och hårdhudade män som klarar allt. De mer emotionella partierna delegeras oftast till de anhöriga – specifikt deras familj, allt följer ett protokoll som är lika bestämt som NASAs eget regelverk för en raketuppskjutning.Ööverraskningarna och de riktigt personliga lämnas alltid kvar någonstans i atmosfären. 

First Man kastar iväg denna regelbok och även dess förväntningar, i en klaustrofobisk och närgången öppningsscen så klargör man att vi denna gång inte kommer få observera historia – vi kommer få uppleva den… Chazelle väljer bort vida vinklar och placerar istället kameran rakt i rymdfarkosternas cockpit, vi har sett tyngdlöshet och livet ombord på rymdstationer i åtskilliga filmer och TV-serier, men klaustrofobin och bristen på utrymme har aldrig förmedlats på ett mer fysiskt sätt. 

Apollo 13 känns som ett rymligt vardagsrum i jämförelse med de prototyper som Armstrong tvingas att testflyga. First Man pressar in kameran i så små utrymmen att man kan tro att vi har att göra med ett extremt makroporträtt. Varenda liten skruv och mätare verkar vara placerade ett par millimeter från tittarens egen hornhinna, tillsammans med skrikande och skrala läten – som metal som håller på att brytas i tu, påminner detta om en åktur i en ruskig berg och dalbana, utan säkerhetsbälten. 

De olika rymdfärderna är så intensiva att man kan tro att hela salongen har tömts på syre. Intensiteten är närmast omänsklig, bara en bagatell som att försöka styra farkosten blir en thriller i världsklass, förhoppningsvis kommer biograferna som visar First Man förstärka sina säten, stoppningen kommer med största sannolikhet att rivas upp utav uppjagade naglar. 

Vi vet alla hur den här berättelsen slutar, allt finns väldokumenterat, både i historieböckerna och på film. Därför är den en makalös bedrift att få varenda sekund av filmen att kännas fascinerande och intressant. 

Mycket av First Man är en ren adrenalinkick, men det finns också ett finstämt och diskret drama som ger näring åt publikens engagemang. Jag kommer aldrig att kunna förstå Ryan Goslings status som en skådespelare i världsklass, den stela och lite trassliga karaktären som han livnärt sig på i stort sett hela sin karriär, borde inte kunna fungera en gång till. Chazelle vet dock hur man skall ta vara på Goslings specifika område. 

022

Burning out his fuse up here alone

Neil Armstrong porträtteras som en god men enigmatisk människa som ständigt kämpar med personlig sorg och inhumana arbetsförhållanden. Armstrong börjar filmen som en dedikerad familjefar som balanserar både sitt arbete och familjeliv. Under filmens gång blir det alltmer klart hur Armstrong försummar sin familj, inte pga illvilja utan som ett nödvändigt ont för att lyckas med sina arbetsuppgifter. 

Filmen gottar sig inte heller i den tragedi som familjen Armstrong gick igenom efter att deras dotter avled i sviterna av cancer. Sorgen och saknaden förmedlas genom Gosling och Claire Foys avsminkade ansikten. Själva sorgearbetet kunde ha blivit central men Chazelle förstår bättre än att förvandla sin film till en billig snyfthistoria. Flera dramatiska punkter avverkas snabbt, efter ett tag blir det tydligt att det faktiskt inte är karaktärerna som är i centrum utan uppdraget att nå månen. 

Allting har koncentrerats och förfinats för att ge så mycket syre och bränsle som möjligt till berättelsen. Sektioner som kunde ha blivit utdragna avhandlas istället blixtsnabbt. Detta kompromisslösa och kvicka sätt att avhandla stora saker som ångest och konflikt, blir till en enorm tillgång då karaktärerna aldrig får tid att reflektera eller bearbeta sin sorg, samtidigt kräver samhället och uppdraget att de bibehåller lugnet, det är nästan hjärtskärande hur familjen kämpar mot missöde efter missöde.

0101

I’m not the man they think I am at home

Armstrongs fru Janet genomgår en minst lika traumatisk och svår sresa som sin make. Under stressen och oron finns också ett medvetande om att ett lyckat uppdrag kanske är det enda sättet för Armstrong att gå vidare efter sin dotters död. Uppoffringarna som familjen tvingas göra är enorma, men Chazelle försöker aldrig göra det sentimentalt, därför blir det också väldigt drabbande och starkt att bevittna. 

Hantverket är närmast mästerligt, det intima fotot skapar mer dimension och närvaro än några 3D glasögon i plast någonsin kommer att göra. Kompositören Justin Horowitz – som blivit en självklar partner med Chazelle, , har nu komponerat musik som är lika diskret som en mörk skugga i vinternatten. First Man ljudbild består till största del av tystnad, där starka ljudeffekter skär igenom salongen som en varmkniv i smör. Varenda scen är lika laddad som en olympisk sprinter inför ett finallopp. 

First Man är otäckt nära ett tvåsiffrigt betyg, men trots att skådespelet är utomordentligt och manuset starkt, så hade lite mer utrymme för karaktärerna kunnat ge en lite kraftfullare upplevelse. 

Men den invändningen är närmast löjlig då vi ser till resten av filmen. I en tid då amerikansk patriotism enbart verkar bestå av martyrskap och perversion, så är det en fröjd att få se tillbaka på en tid då den amerikanska järnviljan kunde ena länder med en enda vision – som den att skicka en människa till månen. 

Det här är en inspirerande och rent omtumlande upplevelse som utan tvekan hör till en av årets bästa filmer. 

Betyg 9/10