Summering: Ett rent sömnpiller som står utan tänder, attityd eller för den delen skräck.
Hur tortyrfilmen överlevt i en tid då varenda Saw-uppföljare blivit utskrattad och där Hostel bara finns att hitta i det mörkaste hörn på filmbiblioteket, så kan man undra varför Sony valt att ge oss en barntillåten version av ovanstående filmer.
Gammal trött genre
Själv har jag aldrig varit lockad till genren, men intresset och fascinationen i att betrakta timmar av extremt brutal tortyr på film, verkar inte kunna mättas. En del av nöjet tycks ligga i hur uppfinningsrika filmskaparna varit i att designa de olika bloddrypande avrättningarna. Hela konceptet om att ta våldet till sin yttersta spets är ett måste i en genre som enbart handlar om chockvärde.
Escape Room misslyckas därmed kapitalt, jämte Saw och Eli Roths makabra slakthus så är detta ett litet trevligt barnprogram på en lördagmorgon. Inte en enda utav filmens livsfarliga dödsrum kan överhuvudtaget betraktas som det minsta innovativ – eller för den delen spännande. Vad som borde vara nervkittlande, svettigt och otäckt, destilleras ned till uselt regisserade sekvenser där hela skådespelarensemblen tvingas göra bort sig själva.
Bellman !?
Den största skräcken i Escape Room är inte de fasansfulla dödsrummen, det är faktumet att vi tvingas spendera över 90 minuter med en samling karaktärer som är som hämtade direkt ur ett lastgammalt Bellman-skämt. Det brukar vara en tysk eller en ryss, men i Escape Room så får vi följande; en lantis, en marinsoldat, en slemmig finanshaj, en suput, ett ungt matematiskt geni och slutligen en överaktiv nörd. Alla alarm och varningssignaler om stereotyper fullkomligt skriker.
Om det inte vore för att en av historierna innehåller Bellman, så hade karaktärerna nog kunnat byta plats. Skådespelet är därefter inte heller av någon hög kaliber. Bortsett från Deborah Ann Woll, så ställer jag mig skeptisk om någon av dessa skådespelare ens skulle klara av att iscensätta en ordinär kafferast, än mindre att agera genuint livrädda och uppspelta.
Ingen vändning, ingen story, absolut ingenting
Bortser man från ’’onödigheter’’ såsom skådespel och dialog, så lämnas vi med en film som har lika mycket substans som ett påstående som menar att jorden är platt. Konceptet är alltför bekant och händelserna är tragiskt förutsägbara . Det skulle behövas ett antal – MYCKET, genomtänkta vändningar för att motivera varför Escape Room skall få ta upp något som helst utrymme på en bioduk. Den minimala optimisten inom mig hoppas på någon chockartad vändning där idiotin framstår någotsånär vettig…
Denna hoppfulla inställning får tyvärr se sig överkörd av en ’’berättelse’’ som till varje pris försöker lägga krokben för sig själv. Att försöka pussla ihop hur allt hänger ihop förblir lika omöjligt som att få en tupp att värpa ett ägg.
Alla de livsfarliga scenarion känns tillslut som en loj version av Lustiga Huset på Gröna Lund. Det är ingen våldsam och häftig kamp på liv och död, det är ett lekrum för vuxna barn. Som åskådare ställer man sig bara och skakar på huvudet. Nästa gång föreslår jag att vi åker till IKEA och låser in oss i det klassiska bollhavet, det är betydligt mer spännande och oförutsebart än något i Escape Room.
Summering: Klyschor och felriktad sympati haglar över brottslingar och samhällsutsugare.
Platt som en pannkaka eller torr som fnöske, de där metaforerna har använts i decennium…
Det finns alltid en tendens – och risk, att upprepa sig när man recenserar eller analyserar film. Ord som ’’dramaturgi’’ och ’’visuell’’, återkommer ständigt för att beskriva det olika filmiska attributen. Någonstans i formalian måste man också försöka hitta nya sätt att engagera läsaren, detta gäller även för film, som måste innehålla något mått av överraskning.
Men då det kommer till att recensera White Boy Rick så blir det i det närmaste omöjligt att inte dra fram gamla verbala stapelvaror. Efter ett kommer två, eller som Jackson 5 sjöng ’’ One, Two Three, Easy as ABC’’… Alla de där följderna känner vi till. Och då vi räknar eller stavar är regler och logik hela essensen. Men i en film så är minsta lilla tecken på ett förutsägbart mönster detsamma som den dödskyss som Al Pacino delar ut till John Cazale i Gudfadern Del II.
Kliché Blues
Då White Boy Rick sakteliga vevar igång, så får jag den där otäcka känslan av att vi har att göra med en riktigt plump parodi. Johnny Cash inspelning från fängelset Folsom dundrar ut i högtalarna, samtidigt står en hel hop av hillbilly-stereotyper och köpet handvapen på en vapenmässa. En sådan ohygglig klyscha borde ha utplånats tillsammans med digerdöden.
Och än mer bisarrt blir det då filmens titel – noga, understryker att allt är baserat på verkliga händelser, det är blir nästan komiskt. Varför man väljer att inleda med denna typ av cirkuskonster förblir ett mysterium. Tragiskt nog så är detta inga kort tillfälligheter, White Boy Rick går i klyschornas fotspår, vad – eller vem det än handlar om, så känns händelserna och personerna som slitna ur en Gary Larson teckning, där karikatyrer och det överdrivna regerar.
Känslorna under den tuffa ytan
Matthew McConaugheys ’’gigantiska comeback’’, verkar ha stött på allvarlig patrull, inte sedan Interstellar år 2014 så har McConaughey medverkat i något som kan kallas relevant eller ens medialt uppmärksammat. Bakom McConaugheys väldigt tuffa och hårda yta, så har han en god förmåga att visa upp sprickorna i fasaden, även hos de mest hårdhudade karaktärer.
Lite av de kvaliteterna återfinns faktiskt i hans rolltolkning i White Boy Rick, återigen är det en både slarvig och moraliskt tvetydig individ – som under sin yta som alfahanne, är på väg att krackelera. Denna mer empatiska sida hålls dock tillbaka i filmens första hälft – som är ett skamligt slarvarbete.
Livrädd regi
Yann Demange som regisserar, debuterar som långfilmsregissör, och att kalla filmen osäker och nästintill skärrad vore en underdrift. Demange verkar nästan livrädd att arbeta med en skådespelare som kan skryta med en Oscarsstatyett hemma på spiselkransen.
McConaughey får därmed alldeles för mycket spelrum att överdriva och leva rövare, karaktären är så överdriven och tramsig all kvarvarande trovärdighet genast försvinner ned i den imaginära golvbrunnen. Samma slapphänta hantverk fortsätter i dialogen och övriga karaktärer. Hela filmen känns som en trist siffersekvens, det är nästan så att man kan höra hur berättelsen tyst mumlar ’’Efter ett kommer två’’… Händelseförloppet är lika förutsägbart som TV-repertoaren på en svensk julafton.
Demange använder sig av en skrämmande passivitet som gör att filmen saknar syfte och mening, faktum är att femtio procent av hela White Boy Rick känns som ett överflöd. I bästa fall så hade filmens första timme kunnat delges i ett par korta textrader. På så sätt hade vi sluppit att slösa bort värdefull tid på absolut ingenting.
Men om tidshanteringen är i klass med SJs tåg avgångar, så ligger den största problematiken i de karaktärer vi är menade att intressera oss för.
Modifierad verklighet
Om vi läser synopsis, så framställs fallet med Richard Wershe Jr. – huvudpersonen, som ett rättsfel där myndigheter har begått ett tydligt juridiskt övertramp. Själva premissen låter nästan för otrolig för att vara sann, och självklart så står det snart klart att filmens synopsis enbart är skandalös marknadsföring som utelämnar en stor mängd vital fakta.
Richard Wershe Jr må ha varit informatör åt FBI, detta under en kort period. Därefter väljer han att fortsätta bygga sig en förmögenhet på narkotika. Filmens andra hälft är utan någon som helst moralisk myndighet. Wershe Jr – på film, saknar några som helst sympatiska karaktärsdrag, han är en odräglig och självgod narcissist som är lika lätt att tycka om som en säng gjord av sylvass spik.
Moralsikt vansinne
I en ofrivilligt dum replik så försöker McConaugheys fadersgestalt att förmildra omständigheterna, han påstår att hans son ändå inte dödat någon. Ja… En narkotikaförsäljare har såklart inget ansvar för människor som överdoserar, och att drogmissbruk sliter sönder familjer och dränerar samhället. Denna inställning är helt och hållet förnuftsvidrig, det är lika provocerande som när Aaron Sorkins försökte mildra bilden av Molly Blooms superlyxiga – och synnerligen illegala pokerspel, i Molly’s Game.
Inom rättsväsendet finns ett antal dömda som faktiskt är oskyldiga, i USA har flera av dem avrättats i de delstater som använder dödsstraff. Där har vi ett genuint rättsfel, Richard Wershe Jr hade – både i filmen och verkliga livet, chansen att ta avstånd från det kriminella, att Yann Demange försöker framställa Wershe som ett offer känns helt tondövt. Och som en liten notis så kan det nämnas att Richard Wershe Jr – efter att ha blivit villkorligt frigiven, återigen sitter bakom galler då han varit inblandad i en bilstöld.
Oförlåtlig
Det spelar ingen som helst roll hur filmen vrider och vänder på det, både far och son Wershe begår oförlåtliga handlingar genom hela filmen. Att sedan påstå att de är offer för någon sorts kollektiv ondska känns förbluffande dumt. Om det inte vore för att McConaughey har en kort liten stund av starkt skådespel så hade hela det här åbäket varit redo för skroten.
Så för att summera; första halvan är ett sammelsurium av klyschor och överdrivet skådespel, avslutningen är en snedvriden galenskap där man försöker dämpa faktumet att vi har att göra med en tvättäkta brottsling. För de som är intresserad av den verkliga historien om Richard Wershe Jr, så finns det ett flertal artiklar ute på nätet, ett klart bättre och mer intressant alternativ än att behöva plåga sig igenom två timmar av klichéer och ofrivillig pinsamhet.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019
Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet.
Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska .
Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt.
Ready Player Ralph ?
Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall.
Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph.Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent.
Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.
Fury Road
Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road.
Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’…
Tillfällig magi
Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen.
För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.
Lång och onödig final
Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.
Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt.
Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat
ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension.
The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,
ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar.
Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage.
Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör.
Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet.
Luftslottet Eastwood
Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår.
Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve .
Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb.
Gaggig galenskap
I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa.
Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret.
Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor.
Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren.
Uselt skådespel på alla fronter
Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken.
Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.
Den emotionella kärnan uteblir, istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser.
Dags för pension
Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?
I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss…
Summering: Spielbergs mest emotionella och kraftfulla film har aldrig sett bättre ut, och dess relevans har kanske aldrig varit större än nu.
Detta är lite av ett unikt tillfälle, trots att jag sett Spielbergs mästerliga epos om Oskar Schindler hela två gånger, så är det minst ett årtionde sedan jag såg den i sin helhet. För ett par år sedan så publicerade vi en artikel där vi kort recenserade alla filmer som Spielberg regisserat. Då utdelade vi vårt näst högsta betyg till Schindler’s List.
Berättelsen om överlevnad, hjältemod och skräck, innehåller oförglömliga scener och personer. Sekvensen där den Krakows judiska befolkning tvingas ifrån sina hem och sedan häcklas på vägen in till ghettot, förblir lika permanent som ett födelsemärke på tittarens minne.
Men Schindler’s List är mer än bara sina många delar. 1993 var ett stort och viktigt år för Steven Spielberg, Jurassic Park försatte biodukar i eld och lågor runt om världen. Med hjälp av – då, revolutionerande specialeffekter så övertygades en hel generation att dinosaurier återigen vandrade på vår jord.
Schindler’s List var raka mot det gigantiska publikfrierit. Ursprungligen önskade Spielberg att få regissera Schindler’s List först, filmstudion Universal ställde sig rejält skeptiska till att finansiera ett nischprojekt. Men efter det enormt framgångsrika äventyret på Isla Nublar, så kunde Spielberg äntligen påbörja arbetet med Schindler’s List, förhoppningarna var att påminna världen att aldrig glömma bort ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens historia.
Då jag först såg Schindler’s List så kändes det som en genialisk tidskapsel, en helt utomordentlig representation av en händelse som fortfarande förblir ofattbar. I min unga naivitet så var jag övertygad om att samhället aldrig skulle kunna tillåta att något liknande skulle återupprepa sig.
Otäckt relevant
Där är nu sjuttio år sedan förintelsen ägde rum, och man undra vad som gick fel ? Att beskåda scenerna där de sadistiska, moriska och hatiska SS-trupperna sliter barn från sina föräldrar och skickar dem till en säker död, skapar otäcka associationer då vi läser om Donald Trumps fortsatta tyranni – där den amerikanska staten splittrar familjer, enbart på meriten att de inte i ’’det förlovade landet’’ USA. Även det pågående förtrycket mot Rohingyafolket i Burma delar allt för många paralleller med det vi ser i Schindler’s List. Att se hur maktgalna ledare kan avhumanisera människor – enbart för en politisk agenda, får blodet att koka. Att vi fortfarande inte lärt oss någonting av våra tidigare misstag lämnar mig mållös.
Ur ett filmiskt perspektiv så slås jag av Spielberg enorma finkänslighet, i filmer E.T dras Spielberg allt för mycket åt det sentimentala och konstlade. Denna gång så avför han alla sådana typer av berättarknep. Filmens genialiska struktur och atmosfär visar upp Spielbergs i sitt esse, allt börjar med en munter middagsbjudning, man undviker att förebåda de kommande hemskheterna, vi i publiken är nästintill på plats i cigarettröken och dimmorna av dyr alkohol, och sakta men säkert så eskalerar terrorn och skräcken.
Alltifrån dialog till det mycket diskreta skådespelet bidrar till att skapa en film som trollbinder och fascinerar, även i sina mest skräckinjagande scener. Ralph Fiennes tyska accent är det enda som kan ses som distraherande.
Ultimate Edition
Där Steven Spielbergs nära vän och kollega George Lucas, virrade bort sig i onödiga korrigeringar och ändringar – då han bestämde sig för att återlansera den ursprungliga Star Wars-trilogin under 90-talet, så har Spielberg istället varit mogen och låtit innehållet förbli orört.
Det man har gjort är att gå tillbaka till de ursprungliga negativen, där de nu har restaurerats, resultatet är häpnadsväckande… Schindler’s Lists visuella attribut är inget annat än enastående, den svartvita paletten och den obegripligt vassa skärpan, skapar en tidlös och autentisk känsla. Bildkompositionen och användningen av skuggor får det att se ut som ett förlorat verk av Orson Wells.
Förutom två små scener – där det förkommer en viss oskärpa, så finns det ingeting som indikerar att Schindler’s List fyllt 25 år. Att vi också ges möjligheten att se denna – tekniskt, perfekta version på en bioduk, gör man nästan kan övertala sig själv att vi upplever filmen för första gången.
Kör över nutida konkurrens
Och för att fortsätta dra paralleller till vår egen nutid, så är det värmande att se hur man kan skapa ett drama utan pretentioner och exhibitionism. De nyligen Oscarsnominerade Roma och Cold War – båda dramatiska och filmade i svartvitt, framstår bara än mer otillräckliga och bristfälliga då man jämför dem med detta nästintill fläckfria epos.
Båda filmerna har helt missförstått hur man skulpterar och förvaltar sin berättelse. Pawel Pawlikowski – som i Cold War, egentligen bara behöver koncentrera sig på sina två huvudpersoner, lyckas aldrig att gripa tag i publiken.
Alfonso Cuarón – i sin tur, fascinerar sig för rent nonsens som nakna ninjor och livslånga bilder på rinnande vatten. Båda regissörerna misstar passivitet och brist på känslor med stillsamhet. Spielberg låter flera scener i Schindler’s List vara ytterst tillbakadragna, trots det så är de mest enkla bilderna – som dem på ett brinnande stearinljus, nästan hypnotiska.
Dramatiken är i sin kanske mest renodlade och potenta form här, Spielberg jonglerar med ett tiotal karaktärer, rör sig snabbt genom tiden och bibehåller publikens intresse i över tre timmar.
25 år senare är Schindler’s List minst lika aktuell, skrämmande och hjärtskärande, frågan är bara när vi kommer att lära oss av våra fruktansvärda misstag ?
All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019
OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension
Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi.
Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer.
Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i.
Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.
Väntetid
Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig.
Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt, ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.
Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna.
Amatörbrottning
Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma.
Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.
Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt.
Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig.
Filibuster
Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass.
I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga.
’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’
Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan.
James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett.
Prozac
Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.
Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.
Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse.
All images courtesy and copyright of Lucky Dogs 2019
Summering: En exakt och plågsam resa genom ensamhet och utanförskap. Bortsett från en menlös mittsektion så har regissören Lukas Dhont skapat en högst unik paradox – en ’’må dåligt film’’ av bästa sort.
David Cronenberg må kunna stoltsera med att vara en mästare på så kallad ”Body Horror”, i nyversionen av Flugan, skyr den kanadensiska regissören inga medel. Jeff Goldblums förvandling till en jättelik insekt är en motbjudande upplevelse, slem, kroppsvätskor och facettögon dränker tittaren. Att bara observera Goldblum i sin slutliga skepnad, orsakar fortfarande ett krypande obehaglig i hela kroppen.
Men nu får Cronenberg snällt ställa sig på andra plats. Girl innehåller inte någon frätande saliv eller ruttnande hud, men i något så vardagligt som ett par smala fötter, så lyckas man skapa spänning, skräck och livsfarlig intensitet.
Inget debattinlägg
Trots att vi bor i en av de mer progressiva delarna av världen, så har vi – tyvärr, inte kommit till den punkten där ämnen som transsexualitet och samkönade relationer är självklarheter.
Girl bryr sig inte om att försöka bli ett inlägg i tramsiga debatter på TV, regissören Lukas Dhont ignorerar alla former av slentrian och klyschor. Den politiska infallsvinkeln lämnas därhän, detta är en film som enbart är intresserad att visa upp ett specifikt livsöde.
Victor Polster som får axla huvudrollen, gör ett rentav monumentalt jobb i rollen som Lara, en transsexuell tonårspojke som står inför en stundande könsoperation. Transamerica – som kom ut 2005, är ett klockrent exempel på en film som struntar i den personliga historien, och istället försöker trycka sig längst fram i den mediala debatten, det fanns inget som helst hjärta eller engagemang att finna. Att filmen också hade stöd av The Weinstein Company gör inte saken mycket bättre.
Bigger Than My Body
Genom ett otrolig intimt och närgånget kameraarbete, så förmedlar Dhont en sällan skådad känsla av fysisk bräcklighet. Polsters trådsmala kropp är lika skört som ett äggskal. Karaktärens dröm om att bli balettdansös, utsätter en redan spröd kropp för påfrestningar som får publiken att grimasera i obehag.
Under åren har jag sett allt för många som filmer där man försöka att tänjt på gränserna då det kommer till extrema bilder, men att ett par högst ordinära närbilder på en mänsklig kropp, kan orsaka sådana kopiösa mängder av ångest och obehag känns närmast osannolikt. Att bevittna Laras kamp mot sina egna fysiska begränsningar, hör till bland det mest utlämnande och påträngande jag sett. Kameran är så närgånget att biosalongen snabbt blir klaustrofobisk, vartenda trevande danssteg blir en rysare. Dhont skapar en elektrisk laddning genom varenda närbild, om Girl kunde göras om till ett batteri så hade det kunnat ge ström åt hela Sverige i ett par decennium.
Utanförskapet och främlingskapet är minst lika obekvämt att titta på som de fysiska åkommorna. Den ständiga oron över att bli utpekad eller inringad i ett hörn, blir någon sorts övernaturlig kraft som ger de mest stillsamma scenerna en oanad intensitet. Det avskalade och nakna sättet att porträttera karaktärer, påminner om Dhonts landsmän bröderna Dardenne, hur många minnesvärda och starka stunder de båda bröderna än har gett oss under åren, så lyckas man här förädla deras dramatik ytterligare, närvaron och autenticiteten tas ett steg längre.
Different World
Ett antal filmer – som berör nutida och aktuella diskussionsämnen, blir ofta till rena rama Powerpoint presentationer, historien förblir ett trist protokoll, inte en fungerade berättelse. Att hantera dramatik på film är svårt, man kan inte förlita sig alltför mycket på visuella knep, karaktärerna som publiken möter måste lika välstämda och välljudande som en konsertflygel. Och försiktigheten och disciplinen som visas upp borde paketras som näringstillskott och skickas över till ett antal filmskapare som en del av deras diet.
Girl är från början till slut avskalad och nästan spartansk, det finns ingenting som står i vägen för varken karaktärerna eller händelseförloppet. Att man bibehåller en ständig spänning är rentav otroligt.
Men då man försöker att lägga in en annan växel – då filmen når halvvägs, så uppstår det problem i växellådan. Innan dess har allting handlat om intensitet och intimitet, av någon anledning så snubblar filmen in på en sekvens, som känns som hämtad ur de där pinsamma svenska ungdomsfilmerna som vi tvingades se på i grundskolan. Hur sådan tafflig klåfingrighet tagit sig in i ett proffsarbete som detta förbryllar och frustrerar.
Räddning i sista minuten
Tack och lov så lyckas man återta förlorad mark i filmens tredje akt, viss turbulens kvarstår men återigen så drar Dhont fram den stora kanonen och träffar mitt i prick på den dramatiska skyttetavlan. Mot slutet sitter publiken närmast förstenad och jag finner mig själv kvarsittande i biostolen någon minut efter att eftertexterna tagit slut. Girl är ett rent och skärt kraftpaket, det är en smärtsam, svår och utmattande upplevelse som jag förmodligen inte kommer att ha strykan att se en gång till. Tur då att upplevelsen är nästintill oförglömlig.
All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019
Summering: Årets första stora kalkon anländer oangenämt tidigt. Detta är så undermåligt att man inte ens kan kalla det för en spelfilm. Jag har ett antal bedrövliga hemvideofilmer som är bättre genomförda då det kommer till saker som narrativ och estetik.
Gode gud… Det har knappt gått två veckor på det nya året, saker och ting är fortfarande lite sömndruckna och stela efter julen. Sverige har ännu inte lyckats ge folket en regeringen, men svensk filmindustri har på konststycket redan lyckats positionera sig för att vinna årets mest oattraktiva pris – årets sämsta film.
Då Cissi Elwin tillträdde som chef för svenska filminstitutet 2006, så förekom det en diskussion i TV – deltagarna skall förbli namnlösa, där man lovade att svensk film skulle ta sig och inom ett par år och kunna stoltsera med flertalet regissörer i klass med Lukas Moodysson, vi skulle inte heller behöva leva i ett filmklimat där 50% av all svensk film innehöll karaktärerna Kurt Wallander eller Martin Beck.
Nu står vi här, tretton långa år senare, det svenska filmklimatet är mer eller mindre oförändrat, Martin Beck fortsätter jaga bovar och kalkonrullarna fortsätter att spruta ut från vårt avlånga land.
Ett rymdfiasko
Aniara av Harry Martinsson är närmast en nationalklenod som influerat och påverkat oräkneligt många verk inom Sci-Fi. Historien om ett folk som flyr från sitt hem – jorden, för att starta och etablera ett nytt liv på andra planeter, borde inte kunna förvanskas eller misshandlas till denna grad. Aniara har under åren antagit många olika format, delvis som musikal och enkla teateruppsättningar.
Att en opera/teater inte kan installera rymdskepp, överdrivna ljuseffekter eller häftiga kulisser, är en sak. Men att en spelfilm kan se såhär bedrövlig ut trodde jag var en omöjlighet. För den som orkar – eller vågat, se de trailers som finns på Youtube till ’’episka mästerverk’’ som Snakes On A Train eller Transmorphers, alla producerade av lurendrejeri studion The Asylum, behöver inte besvära sig med ett biobesök för Aniara.
En stor andel filmer har inte råd med effekter som kan mäta sig med de allra dyraste Hollywood filmerna, men med lite passion och framförallt kreativitet, så kan man skrapa ihop filmer som ser mer än respektabla ut. Förra årets indie snackis Upgrade, var en minimal men mycket välfjord film, filmmakarna lyckades där skapa en fullt trovärdig futuristisk stad.
Aniaras trovärdighet försvinner däremot redan i dess första scen – då människans skickas upp till det massiva rymdskeppet. Vi har sett prov på usla specialeffekter genom åren, de kan vara alltifrån dåliga miljöer till plastiga karaktärer. Men inte ens det mest utmärglade amatörprojekt ser såhär livlösa och billiga ut. Aniaras visuella ’’kvalitéer’’ är så obefintliga att det är lättare att hitta bevis på att vampyrer och näcken faktiskt finns.
Rymdskeppet toalett
Och på insidan av detta ’’hypermoderna’’ rymdskepp så fortsätter misären. Trots att man inte specificerar vilket årtal filmen utspelar sig i, så kan jag inte för en sekund tro att en futuristisk superfarkost skulle vara identiskt med insidan på en Silja Line båt. Ja, ni läser rätt, hela interiören är en skamlig mix mellan korridorer från det mest usla budgethotell och någon gudsförgäten konferenshall. Och då en guidad tur tar oss runt rymdskeppet, så svär jag på att man använt sig av ingången till en av toaletterna på Mall Of Scandinavia…
Någonstans där sätter jag de imaginära popcornen i halsen och börjar aggressivt sticka mig själv med anteckningspennan, detta för att övertyga mig själv att detta inte är en hemsk, hemsk mardröm.
Tyvärr så vaknar jag inte, skräcken fortsätter i evigheter. Det vulgära utseendet får ögonen att vattnas som på en pollenallergiker under våren.
Dramatik och poesi är menat att värma och skaka om vårt inre, omskakad blir man nog, men av helt fel anledning. Martinssons ursprungliga verk är i diktformat, där man beskriver den malande vardagen på farkosten, en del av de mer poetiska stroferna har satts rakt in i filmen. Poesi eller verser kan bli ett effektivt komplement till rörliga bilder, men självfallet så hanteras detta så erbarmligt att de mest insiktsfulla reflektionerna känns som pretentiös pekoral som orsakar utslag.
Skådespel ?
Sedan kommer vi till själva skådespelet… Jag vet faktiskt inte hur detta skall analyseras eller bedömas. Som barn försökte vi iscensätta Peter Jacksons Sagan Om Ringen på rasterna. Att ens namnge det som agerande är en förolämpning mot hela skådespelaryrket, men då jag ser på Aniara, så börjar jag inse att dessa barnsliga utövningar närmast är skolexempel på professionellt skådespel, i alla fall i jämförelse med det vi får se prov på här.
Det spelar ingen roll vem vi tittar närmare på, det finns inte en enda aktör som klarar sig levande ur detta. Och som slutkläm får vi en helt ohygglig orgie i sex där biopubliken får nöjet att spana in ett illrött manligt könsorgan…
Och där sätter jag punkt, just då antar filmens uselhet en ny form som jag inte har orden för. Sverige har knappt två veckor in på det nya året gjort en av 2019 års sämsta filmer, gratulerar…
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Girighet, maktspel och en mycket trind Christian Bale, första halvan av Vice är bedrövlig, tack och lov så är filmens andra – och bättre hälft, rentav gastkramande.
Vilken röra… Adam McKay regisserar fortfarande som ett omoget barn som inte kan kontrollera en enda, av sina många impulser. En alldeles för stor del av upplevelsen är den filmiska motsvarigheten till hela havet stormar. Det är som att befinna sig på en livsfarligt snabb karusell medan man intravenöst häller i sig vodka, där sedan yrsel och illamående infaller omedelbart.
The Big Short, McKays första film – som kunde kategoriseras som någorlunda legitim, var en katastrof. Michael Lewis bok – om den amerikanska finanskrisen år 2008 och hur finansmannen John Paulson, införskaffade sig en förmögenhet genom en mycket komplicerad investering – vars detaljer jag inte tänker besvära någon med i denna recension, förvandlades från ett upprört manifest över girighet och inkompetens, till en ren kavalkad i pajaskonster där McKay – likt ett förvuxet barn, enbart kastade in finansiella begrepp, händelser och trista karaktärer, medan han själv försökte framstå som ytterst påläst och intellektuell, att kalla det var pretentiöst och drygt vore en underdrift.
Där Margin Call och Wall Street-uppföljaren – Money Never Sleeps, var alltför diffusa och invecklade, så var The Big Short snarare dagisvarianten.
Tyvärr så blev McKay hyllad för sitt arbete och filmen mottog ett antal tunga Oscarsnomineringar. Detta har gett blodad tand och med Vice så ger sig McKay på ännu en omdiskuterad era i amerikansk nutidshistoria, men denna gång är det slut med fiktiva karaktärer, i bästa Oliver Stone- anda så är Vice en överblick kring Dick Cheneys politiska karriär och liv.
Transformer
Christian Bale har återigen genomgått en fasansfull förvandling för att efterlikna Cheney – rent fysiskt, med dubbelhaka och med kalaskulan i högsta hugg, så är den tidigare Batman-aktören oigenkännlig. Bale brukar ofta bli kritiserad för sitt bindgalna skådespel, och den ständigt återkommande diskussionen om hans Batman-röst, kommer han nog aldrig bli kvitt.
Denna gång är Bale något mer dämpad, Cheney påstås vara en högst enigmatisk man och Bale spelar honom med ett stort mått av reservation, bakom lugnet finns dock en järnvilja som inte skyr några medel för att ta sig fram inom Kapitoliums maktkorridorer. Bredvid sig har han sin fru Lynne, en kvinna som är minst lika hänsynslös och driven att göra karriär.
Amy Adams tar mer eller mindre och kopierar sin insats från Paul Thomas Anderson The Master, där som nu, så är det ett så osympatiskt porträtt som man kan tänka sig, det saknas nyanser, men man uppnår lyckas i alla fall framställa paret Cheney som fullkomligt motbjudande. Makarnas hungrande efter makt och inflytande är som hämtat ur en serietidning. Uttrycket om att verkligheten överträffar dikten, är utmärkt för att beskriva det vi får se i Vice.
Noise Pollution
Bales porträtt må vara fullt av subtila nyanser, men paradoxalt nog, så är filmens första halva ett kaos som varken kan hålla tyst eller lugna ned sig. McKay har en destruktiv registil där allting måste bli lustigt och bisarrt. Han åstadkommer detta genom att kasta in allt mellan himmel och jord. En scen visas två gånger i olika tappningar, det förekommer våld, ett antal horribla karikatyrer och en berättarröst som drabbats av mundiarhe. Det känns överlag oproffsigt och slarvigt.
Andra sekvenser är oväntat laddade och till och med obehagliga, som då Cheney och Donald Rumsfeld diskuterar en kommande bombning mot Kambodja. Men detta mörka och suggestiva slås i bitar då man en minut senare drar fram ett unket skämt som pågår långt förbi bäst före datumet.
Första halvan påminner om sekvensen från 2001: Ett Rymdäventyr, då forskaren och astronauten Dave Bowman reser i genom den kända psykedeliska tunneln för att nå sin destination, det är med andra ord helt barockt.
Cheneys initiala resa till Vita Huset, kantas av klichéer som får publiken att slå sig själva i ansiktet med handflatan. Ett antal partier är oskiljaktiga från Jason Reitmans tafatta The Front Runner – som hade svensk premiär för ett par månader sedan. Det blir otroligt plumpt när man ointresserat kastar in dokumentära bilder från nyhetsinslag och rör om i denna osannolika soppa, alla karaktärer introduceras med lika mycket pompa och ståt som när VM vinnare anländer vid sin hemkomst. Publiken hade lika gärna kunnat getts stora pappersark, där egenheter, ålder och erfarenhet stod specificerade för varje person som vi möter, det hade känts mindre ansträngt.
’’This land is mine, this land is free, I’ll do what I want but irresponsibly’’
Men då filmen når 2000-talet – Cheneys mest kontroversiella period i Vita Huset, så har filmen lyckats fixa fram en ryggrad och släppt sina barnsliga tendenser. Tramset upphör inte, men då dessa händelser – så starkt, anknyter till vårt nuvarande politiska klimat, så blir det svårt att inte förtrollas. Man får till och med fram ett mått av spänning som gör att den sista timmen nästan flyger förbi.
Mängden korruption, orättvisa och rättsliga övertramp är både chockerande och provocerande. Man ringar in människans värsta sidor, där allt handlar om att behålla sin plats längst upp på näringskedjan. Cheneys mest omtalade skandal – då han lyckades skjuta 78-åriga Harry Whittington under en jaktsession, framstår som en ganska mild synd då han krossar alla formar av etiska lagar och bestämmelser. Tortyr och vanmakt blir lika självklart som en kopp kaffe på morgonen.
Så vad vi har är en tudelad film, ett parti är nästintill ruttet och den andra fullt godkänd där vissa brottstycken är rentav lysande. Vice är ingen djupgående historia som på allvar utforskar Cheneys psyke, det viktiga är att placera in effekterna av Cheneys politiska beslut i dagens samhälle, och just då är Vice nästan omöjlig att slita ögonen ifrån.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Avsaknaden på djup och tydlig struktur, försvagar den centrala berättelsen. Ett fåtal höjdpunkter förhöjer en överlag halvdan film.
Filmvärldens fascination för amerikanska kärnfamiljer, som – till ytan, lever ett idylliskt liv, är ett ständigt återkommande ämne. Inom den amerikanska litteraturen har flertalet mycket omskrivna och välrenommerade författare – som Jonathan Franzén, gjort djupdykningar i familjedynamiken, helst sliter man bort mattan från karaktärernas fötter med katalysatorer som drar fram alla de uppdämda känslorna som förtryckts. Under den välpolerade ytan så finner vi ett känslomässigt kaos som består utav brutalitet och hänsynslöshet.
Beautiful Boy är – tillskillnad mot Franzens böcker, baserat på verkliga händelser och mer specifikt två böcker som kartlägger livsödet för familjen Sheff, en familj bosatt i San Francisco där den äldste sonen Nic Sheff, kämpar mot ett starkt drogmissbruk. Den senaste tiden så har både far och son Sheff, förekommit en hel del i svensk media där man diskuterat problematiken med att fängsla tusentals missbrukare, istället för att bidra med rehabiliterande vård.
Kroppen vs psyket
Droger på film brukat oftast bara figurera som en bisats, antingen är det ett målande verktyg för att visa på total dekadens – Scarface, eller så tar man en liberal ställning där det är fullt godkänt för vuxna människor att stå och inhalera marijuana som om det vore vattenångor. Man kan också porträttera det med tokig surrealism som i Fear And Loathing In Las Vegas. Även om jag har stora invändningar mot Darren Aronofskys Requiem For A Dream – dramatiseringen och inramningen är för övertydlig och grovhuggen, så står den sig fortfarande som en av de mest horribla och motbjudande skildringarna av missbruk, närbilderna på svettiga ansikten och förtvinade armar glöms inte bort i första taget.
Riktigt så långt går man inte i Beautiful Boy, om Requiem For A Dream är menad att förfära med sitt brutala uppvisande av de kroppsliga konsekvenserna, så är detta en studie kring hur drog- beroendet sliter sönder familjer och klipper isär de band som borde vara obrytbara.
Virrvarr
Felix van Groeningen gör i och med Beautiful Boy, sin första engelskspråkig film, och för att skildra kaoset och den inre konflikten för samtliga familjemedlemmar, så väljer regissören att använda sig av en onödigt aggressiv och förvirrande klippning. Man går fram som en skördetröska och kastar in tillbakablickar som i sin tur blandas med händelser i nuet. Tanken bakom detta är att försöka emulera den splittrade känslan som uppstår när vi drabbas av plötslig förtvivlan och då ens minnesbilder blixtrar förbi hornhinnan.
Utförandet är tyvärr för stökigt för sitt eget bästa. Det ständiga hoppandet blir tyvärr både för utmattande och svårförståeligt, förutom de sekvenser då Nic Sheff fortfarande är ett barn, så är det en krånglig uppgift att differentiera mellan nu och då. Detta leder till att filmen- tyvärr, inte får ett rejält grepp om tittaren, det känns ofta som en ren kakafoni, van Groeningen har också valt att lägga på ett påträngande och distinkt soundtrack, något som bara förstärker det kaotiska intrycket. Enligt uppgift, lär filmen ha klippts om ett antal gånger och det hetsiga arbetet bakom kameran, har tyvärr lyckats sabotera filmens helhet.
Obegripligt narrativt beslut
Timothée Chalamet har lyckats bli något mer sympatisk och tillgänglig sedan genombrottet Call Me By Your Name. Chalamet gör ett fullt godtagbart jobb i rollen som vilsen och desperat tonåring på jakt efter en identitet.Olyckligtvis nog så har man valt att utelämna Nic Sheffs biopolaritet. Denna diagnos hade förklarat varför Sheff ständigt söker sig till droger och varför ångesten och desperationen aldrig tar slut.
Eftersom denna vitala information utelämnas, så blir Nic Sheff – i filmen, snarare en neurotisk slöfock som aldrig lyckas ta ansvar för sig själv eller dem runt omkring sig. Steve Carrells fadersgestalt har också ett par tveksamma moraliska ståndpunkter, som i alla fall får mig att tveka då det kommer till att omfamna karaktären.
Carrells insats är däremot mycket lugn och pragmatisk, vilket blir ännu ett tecken, på att han en gång för alla, är villig att ta sig an mer än lövtunna komiska roller. Sedan är det uppmuntrande att få återse Amy Ryan, hur denna precisa och duktiga aktris nästintill fallit i glömska är inget annat än en skymf.
Och vid flera tillfällen så får vi se prov på starka sekvenser där skådespelet och berättelsen når långt över medelvärdet. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att att väga upp en alltför kaotisk och brusten film.
Tiger Film 