De kommer……. Det har varit lika självklart som att Ferdinand kommer dofta på blommar den 24 december.  Men nu har alltså en stor vikt lyfts, de brittiska supermusikerna väljer Göteborg och dess klenod Ullevi över den fullkomligt anskrämligt hemska Friends Arena som förhoppningsvis ruttnar bort likt någon hemsk sjukdom som gula febern.

Det är ungefär en dryg månad sedan Iron Maiden släppte sitt senaste album The Book Of Souls. Det vore en Berlusconi-lögn om jag sade att jag var imponerad efter första lyssningen. Flera spår kändes som inspirationsfattiga karbonkopior. Men efter dubbelsiffriga avlyssningar kan jag bara konstatera att The Book Of Souls stolt kan ställa sig bredvid bandets andra superba 2000-tals skivor som startade med ’’återföreningen’’ Brave New World.

Från det öppnande spåret If Eternity Should Fail – som för tankarna till David Leans Lawerence Of Arabia episka proportioner – med sitt synth-mellanöstern-intro, står det klart att Iron Maiden vägrar stå stilla och istället fortsätter bygga på de idéer som gjort att bandet forfarande kan stoltsera sig som det bästa inom sin genre enligt mig själv.

Gitarristen Janick Gears har ofta uttryckt sin avsky för musik utan melodi, denna filosofi verkar ha hängt som ett plakat på väggen under inspelningarna. Den där aggressiva galoppen, hejarklacksallsången och de ’’varma smör’’ gitarrerna finns där som en flirt med allt som gjorde bandets gamla hörnstenar som Piece Of Mind och Powerslave till genre definierande epos.

Många spår är som uppföljare eller gensvar gentemot materialet från A Matter Of Life And Death och den senaste skivan The Final Frontier. Detta hade kunnat falla snabbt men bandet lyckas väva ihop sitt material med sällsynt hög kreativ energi – som alltid håller musiken intressant och på tårna. Death And Glory för tankarna till älskade Aces High, The Great Unknown är som en enäggstvilling till gigantiska Brighter Than A Thousands Suns.

Bäst i skaran är dock Robin Williams hyllningen Tears Of A Clown som förmodligen har blivit välsignad med Iron Maidens bästa lyrik….. någonsin. Det andra kärnkraftverket är The Red And The Black – som förutom sin ojämna övergång till ’’ohoh’’ refrängen i slutet, hör till det absolut bästa Iron Maiden någonsin gjort. Den enda fläcken är skräp singeln The Speed Of Light som bara kan liknas med mardrömmar och förkylningar. Toppbetyget kanske är i det lite väl generösa laget men i en värld där sampling och omelodisk tortyr står sig som störst, känns det som ett måste att verkligen utnyttja den tid vi har kvar med musiker i den här klassen.

I februari drar de igång sin anslutande turné, att få djupdyka i setlisten blir en försenad julklapp. Att Hallowed By Thy Name borde göra en stor återkomst känns som det enda självklara just nu – efter att ha varit förpassad till förvaringslagret sedan 2011.

Följande är djupdykningar i vissa spår på skivan:

The Red And The Black 

Kanske inte helt mjuk i sina multipla övergångar, men vem kan värja sig då de lägger in högsta växeln ? En helt perfekt melodi och sedan det där mitt partiet……. Oj, oj, oj.

Tears Of A Clown 

Makalöst vacker om depression och hopplöshet. Iron Maidens lyrik har aldrig varit starkare och får mig att drömma om den dag då de låter texterna få vara såhär gripande.

The Book Of Souls 

Titelspåret har begåvats med utsökt orkestrering och ännu en melodi som får den mest stelbente att skutta runt som en Duracell-kanin.

Betyg: 9/10

Bäst: The Red And The Black, Tears Of A Clown och The Book Of Souls

Sämst: Speed Of Light är inget annat än tandsten.

Fråga: Vad är deras planer på setlisten ? Enligt herr Dickinson utlovas en blandning av både nytt och gammalt. Är seten från 2011 något vi kan gå på ? Eller kommer de köra över publiken som i fallet A Matter Of Life And Death ?