Copyright Tiger Film Blog 2018

Det är väl ingen hemlighet att jag inte är den största supportern av Alicia Vikander och hennes – nästan alltid, torra skådespel. Oscarsstatyetten hon mottog är inget annat än ett skämt i filmhistorien. The Danish Girl är ett skräckexempel på regissören Tom Hoopers kompletta oförmåga att göra en film som inte framstår som lockbete för Oscarsjuryn. Tyvärr så har den ’’eminenta’’ juryn – som alltid, svalt både lina, bete och kroken.

Men man får ta det man får, och en galapremiär med chans till både bilder och autografer är alltid en adrenalinrusch. Trots de privilegium vi fått motta genom åren såsom pressvisningar och annan exklusiv access så är upplevelsen att vänta bakom staketet med fans fortfarande lika spänningsfylld som för alla de där åren sedan. Tiger Film har sina rötter i det här och det är viktigt för oss att aldrig glömma det.

Premiärer i vår huvudstad är sannerligen inte lika ’’glamorösa’ som de kan vara i andra europeiska huvudstäder där arrangemangen och staketdeltagande är betydligt mer välplanerat, med numrerade armband, storbildsskärmar och konferencier.

Just den här kvällen verkar också ha passerat obemärkt förbi nästan hela Svealand. Den kan delvis bero på de mycket generösa kampanjerna som bedrivits den senaste veckan, där olika institutioner sköljt över med fribiljetter och tävlingar. De som vanligtvis brukar få nöja sig med att vänta utanför fick nu chansen att faktiskt se hur saker och ting ser ut förbi den röda mattan.

Med tiden har det blivit klart att galapremiärer i teorin är glammigare än vad de faktiskt är. I och med ökad mängd säkerhetspådrag, så innebär det oftast att man skyfflas in i salongen och enbart får se celebriteter någon knapp minut då de presenterar filmen innan de rusas vidare till hotellet eller efterfesten. Det värsta skräckexemplet på detta är London Film Festival som tar hutlösa biljettpriser för en upplevelse som är lika glamorös som en varmkorv i regnet under skyddet av korvståndets parasol.

Stockholms premiärer tycks alltid också förläggas till de månader som är kallast. Och som alltid så var vädergudarna inte på humor, en bitande kyla infann sig från första början och jag kan inte påminna mig senast då jag faktiskt skakat med händerna pga kylan.

Än mer bisarrt blev det då det visade sig att det inte fanns en själ utanför biografen. Rigoletto är sannerligen inte någon särskilt bra plats att hålla en premiär på, Kungsgatan dånar med sin trafik och den slaskiga trottoaren lurar ingen om att detta är en onsdag mitt i mars månad.

Ikväll har också säkerhetspersonalen bestämt sig för att vägra att samarbeta. Fördomen om att säkerheten går före trivsel har punkterats i nästan varje land utanför Sverige. Tyskland, USA och Spanien har alla haft duktig personal som förstått av provokation och buffelmetoder inte hjälper till att lugna ned massorna. Jag tänker inte genomföra något angrepp på säkerhetspersonalen utan nöjer mig med att säga att den inte ens är värd att betygsätta.

Efter någon timme är vi fem (!?) personer utanför som väntar med kameror och bilder som skall signeras. Självfallet är samtliga av huvudgästerna sena. När väl Vikander anländer varken ropas det eller hojtas det, utan att kasta en blick så far hon in i biografen och snuvar således denna pyttelilla skara av ’’fans’’ på bilder och autografer.

Vikander har ett bra rykte då det kommer till att signera och ställa upp för foton, så detta blir nästan en chock som inte på något sätt förbättrar min inställning till henne.

Men när bollen väl är i rullning så är det svårt att ge sig, tricket brukar således bli att se om man har bättre tur då gästerna lämnat, vanligtvis så stannar aldrig huvudgästerna för själva filmen. Vid den tiden Vikander lämnar är det bara ’’folket’’ från Tiger Film kvar. Och på vägen ut verkar Vikander inte längre vara fartblind, således får vi våra bilder och signaturer och ett mer än väl godkänt möte där hon kommenterar kylan.

Det innebär att en av de konstigaste premiärerna någonsin har klarats av.