All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2021
Summering: Kammardramat förblir lika fascinerande som alltid, att placera ett par aktörer i världsklass och låter dem husera ostört i två timmar leder till ett mirakulöst resultat. Med The Father så tar man kammardramat till sin spets och levererar en makalös film som förstenar och förhäxar tittaren från första till sista bildrutan.
Florian Zeller långfilmsdebuterar med The Father som är en adaption av teaterpjäsen med samma namn, Zeller är dessutom ansvarig för både pjäsen och filmens manuskript.
The Father utspelar sig i en storslagen och elegant lägenhet, men oavsett vart den hade utspelat sig så är scenografi och det visuella helt irrelevant. Detta är definitionen av avskalat filmskapande där allt tillägnas aktörerna. Zeller har en avskalad och direkt registil som bär tydliga spår av hans tid som teaterregissör. Det finns inget onödigt eller överflödigt i The Father, om det så hade behövts så hade allting lika gärna kunnat utspela sig i en av Lars Von Triers osynliga Dogville-kulisser. Från första stund då Olivia Colman äntrar genom ytterdörren så kan man nästan känna hur publiken tar ett djupt andetag inför vad som komma skall. Vad som sedan följer är en skådespelardemonstration som ringar in, understryker och tydligt deklarerar hur skådespeleri i världsklass skall se ut.
Olivia Colman och hennes makalösa framgångar de senaste åren är en gåva från filmgudarna. Efter sin Oscarsbelönade roll i Yorgos Lanthimos mästerliga The Favourite så har Colman äntligen tilldelats den uppmärksamhet som hon alltid förtjänat. Colman är en unik aktör som helt åsidosätter glamouren, skandaler och trivialt trams. Hon är en skådespelerska som definierar sitt yrke med proffessionalitet och ödmjukhet. I rollen som desperat och utsliten dotter till en burdus, bufflig och hänsynslös Anthony Hopkins, så skapar Colman en roll som är lika djuplodande som den är empatisk och fascinerande. Demensen som drabbat Hopkins karaktärer är ständigt i centrum och genom Colmans skådespel så förmedlas och terrorn, sorgen och hopplösheten där verkligheten sakta men säkert håller på att försvinna från en familjemedlem. I och med att Anthony Hopkins väntar på andra sidan rummet så väntar också ett bestialiskt bra samspel. Interaktionen och meningsutbytena mellan Hopkins och Colman är fullkomligt förödande, de är blixtsnabba och kraftfulla, utan någon som helst pretention. Varje gång som en konflikt eller diskussion inleds mellan de två huvudpersonerna så är det som att bevittna de mest kraftfulla gudarna på Olympen drabba samman i en episk strid. Om The Father hade varit en actionhjälte så hade man fått självaste Chuck Norris att kissa nedför byxbenet. Detta är två aktörer i sitt absoluta esse, och det går inte en sekund utan att man hänförs av deras ofattbara talang.
Men The Father är så mycket mer än ett kammardrama med genialisk dialog. Demensen och den ständiga bristen på att kunna uppfatta verkligheten iscensätts alldeles lysande. Zeller lyckas göra förvirringen till ett spänningsmoment där man ständigt frågar sig vad som händer. Faktumet att Hopkins karaktär är paranoid skapar scenarion som hade fått Hitchcock att gnissla sina tänder i avundsjuka. Zeller leker med förvirringen, han skapar spänning, obehag och skräck då varken Hopkins eller publiken förstår vad som händer. Är allt en komplott eller bara en mycket förvirrad mans psyke ? Mysteriet byggs sakta upp men säkert och det kulminerar i en helt förödande final. Det finns inte en sekund som inte är fullkomligt gastkramande.
När allting väl är slut så är man lika utmattad, imponerad och skakad som efter en åktur i världens mest skräckfyllda berg och dalbana. Anthony Hopkins, Olivia Colman och Florian Zeller har skapt ett dramatiskt mästerverk som fullkomligt knäcker ryggraden på tillgjorda och pretentiösa filmskapare som innerst inne hoppas på själv-bekräftelse genom en guldbelagt statyett.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Stabilt och funktionellt men långt ifrån magiskt
Allt handlar om timing. Den klyschan är lika gammal, dammig och sorgen som en kassettbandspelare på återvinningsstationen. Men i fallet med Frank Herberts Science Fiction epos Dune så kan man fråga sig om inte tiden – och samhället, har sprungit förbi den. Att idag läsa Herberts bok är en splittrad upplevelse, att filmskapare som George Lucas och Stanley Kubrick kikat både en och annan gång på sanddynerna och de metafysiska inslagen råder det inga tvivel om. I en tid då Science Fiction enbart bestod av flygande tefat och gröna utomjordingar så var Dune en revolution, men idag är klimatet för genren något helt annat. Många av de innovationer som Herbert presenterade 1965 har blivit standardiserade – i många fall uttjatade. Inte blir det bättre av att Dune har filmatiserats ett antal gånger där slutresultatet har varit minst sagt oangenämt. Att nämna alla stapplande och sorgliga försök är som att läsa dödsannonser. Den kaotiska och mer eller mindre obegripliga David Lynch-versionen anses som ett av filmhistoriens största fiaskon. Sedan har vi den kriminellt sjaskiga TV-serien utrustad med rekordlåg budget och det ökända och ofärdiga ”superprojektet” av Alejandro Jodorowsky som fått samma bisarra kultstatus som Tim Burtons nedlagda Stålmannen.
Alla dessa misslyckanden, krossade förhoppningar och väntetiden – för en rekorderlig adaption – som får en svensk vårdkö att framstå kort, försätter regissören Denis Villeneuve tolkning av Herberts verk i en svår sits. Efter så lång tid och så många felsteg på vägen så måste Dune vara briljant, utomordentlig och i det närmsta revolutionär för att kännas relevant. Tyvärr så är Dune bara duglig, även om ambitionen och resurserna finns tillhands så visar sig projektet och bagaget vara övermäktigt.
Inledningsvis skall det sägas att Villeneuves adaption är den bästa hittills, inte för att det säger särskilt mycket. Dune är både påkostad och dessutom oerhört ståtlig visuellt. Men tyvärr så räcker det inte hela vägen för att övertyga om att Herberts kreation är en allfader till all modern Science Fiction. Villeneuves tidigare filmer har – för personlig räkning, varit lika spännande som restskatt eller försenad hyra. Från den krystade Prisoners, till den helt anskrämliga Arrival och nu senast Blade Runner 2049, som liknande ett stycke risigt fan fiction, så är min egen uppskattning för Villeneuve minst sagt låg. Men Dune är som gjord för Villeneuve och dennes pretentiösa registil. Herberts mycket stela och osexiga prosa går som handen i handsken med Villeneuves kliniska och aningen känslokalla regi.
Förutom att vara oerhört tung på exposition så är Herberts bok otydlig vad gäller att beskriva och måla upp det visuella. Detta tillåter Villeneuve att stöpa filmen i sin – vid det här laget, igenkännbara visuella stil som känns som ett möte mellan Christopher Nolans funktionella design och David Finchers glåmiga och sylvassa foto.
Dune är många gånger mycket slående då Villeneuve bjuder på gigantiska rymdskepp, storslagna vyer över öknen och familjen Atreides karga hemvärld. Från ett rent visuellt perspektiv så har Villeneuve alltid varit kompetent och självsäker. Istället så är det hans otydliga, högtravande och alltför självgoda berättade som kapsejsar projekten som om de vore spelpjäser i Sänka Skepp. I och med att Herbert och Villeneuve befinner sig på samma breddgrad vad gäller det pompösa så blir Dune mer uthärdlig. Karaktärsgalleriet är lika djupt och nyanserat som en urklipp från ett radikalt partiprogram men detta avhjälps med en ensemble som är oerhört namntung. I och med att kända ansikten som Josh Brolin, Oscar Isaac och Javier Bardem så skapas en ytlig men acceptabel relation med publiken, även om karaktärerna som gestaltar knappast är minnesvärda eller särskilt intressanta. Rebecca Ferguson fortsätter att vandra runt i sömnen och är lika likgiltig som alltid. Timothée Chalamet som växt för varje roll och som senast gjorde en mycket minnesvärd insats i Greta Gerwigs Little Women, gör Paul Atreides till en klart mer empatisk och lättillgänglig person än den litterära förlagan. Där Atreides i novellen snabbt hittar sin roll som ostoppbar sagohjälte så lyckas Chalamet nyansera och skapa en välbehövlig ambivalens hos Paul. Vår egen Stellan Skarsgård är briljant och verkar ha ovanligt roligt i sin roll som den övergödde och hänsynslöse Baronen Harkonnen.
Men det är inte ensemblen som får publiken att lösa en biljett till Dune. Marknadsföringen och dess trailers lovar något stort och så pass episkt att syrgas borde medföras. Intressant nog så skapar Villeneuve sitt spektakel med hjälp av vyer kontra action. Detta innebär att miljöer, rymdskepp och den enorma skalan på allting får stå för publikfrieriet. Även om tanken är god så stöter man på patrull då mycket har setts tidigare och i en betydligt mer energisk kontext. För hur man än vrider och vänder på det så har Dune sprungits förbi av oräkneligt många Science Fiction projekt genom åren. Det skulle ha krävts än mer krut, ambition och framförallt energi för att skapa en genuint engagerande upplevelse. Det blir inte bättre av att Villeneuve försöker iscensätta en rad närstrider som alla faller platt. Med genuint usel koreografi och apatisk regi så blir vartenda slagsmål till en lång och utdragen gäspning.
Dune dras ständigt med att kännas acceptabel men aldrig spektakulär. Det finns potentiell för en genuin klassiker men man fastnar i utdragna scener som misslyckas med att tydliggöra sina idéer. Allting kulminerar i en oerhört utdragen final som lämnar flera frågor om den påstådda uppföljaren. Utan att avslöja för mycket så sker brytpunkten ungefär två tredjedelar in i boken – i strikt strid mot Villeneuves påstående om att filmen är menad att adaptera halva boken. Detta lämnar publiken med en olustig känsla där det känns som om vi bara fått en utdragen prolog och inte ens en första akt.
Denis Villeneuve må ha gjort sin bästa film hittills men bristen på energi gör att slutresultatet endast kan kallas acceptabelt. Förhoppningsvis kan en uppföljare binda ihop säcken och höja entusiasmen.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021
Summering: Makalöst uselt då Lisa Joy får carte blanche att göra sin ’’drömfilm’’
Att ifrågasätta Lisa Joy och hennes intelligens vore lika skrattretande som de shamaner och vädertrollkarlar som varje dag lever rövare mot vaccin och andra empiriskt effektiva medicinska botmedel. Utbildad till jurist vid Harvard Law School och oerhört framgångsrik i rollen som producent för HBO-serien Westworld så är Joys meriter ingenting att fnysa åt. Men av någon outgrundlig anledning så är Hollywood fullt övertygade om att människor – som aldrig tidigare regisserat eller ens associerats med långfilmer, plötsligt blir lämpade för uppgiften tillföljd av en enda succé, i det här fallet Westworld. Med tanke på att flera mycket kompetenta tv-regissörer har haft svårigheter med att gå från TV till film så känns resan från producent till regissör helt uppåt väggarna. Se bara till The Sopranos och Game Of Thrones-regissören Alan Taylor som fick se sitt goda renommé raseras med Thor: The Dark World och Terminator Genisys.
Taylor kunde i alla fall kunde luta sig tillbaka på års erfaret inom tv-branschen, då vi faktiskt ser till Joys meriter inom mediaindustrin så är de lika magra som minimjölk. I hennes CV finner vi endast ett enda ynkligt avsnitt av Westworld som hon regisserat, men även i rollen som producent så har Joy endast producerat fem projekt. Det finns en uppsjö nyutexaminerade filmstudenter som kan stoltsera med mer yrkeserfarenhet. Dessutom så har manuset till Reminiscence legat nedfryst i över åtta år, något som omedelbart borde innebära kraftiga varningssignaler. Varför Joy plötsligt skulle vara rätt person för att omvandla denna fula ankunge till en svan kan nog ingen svara på. Det här är som att tro att en duktig husbyggare skulle kunna starta en skofabrik utan svårigheter.
Men inom filmindustrin så är denna typ av resa mellan yrkesroller inte det minsta ovanlig eller ens uppseendeväckande. Medan lärare och andra samhällsarbetare kämpar för behörighet och drägliga löner så kan personer inom Hollywood – utan några vettiga meriter, tilldelas mastodont projekt. Och i de flesta av fallen så slutar denna vansinniga hybris i tragedi. Det kanske mest flagranta och upprörande exemplet är den makabert usla Transcendence som utkom 2014. Signerad Wally Pfister, vars enda merit var att ha fotograferat samtliga av Christopher Nolans filmer upptill The Dark Knight Rises, ett arbete han genomfört med stor bravur, men knappast något som – med automatik, borde leda till ett regissörsjobb och en påstådd budget på 100 miljoner dollar. Resultatet var så pass hemskt att det fortfarande förföljer mig i mina värsta mardrömmar. Efter detta fiasko så har Pfister fått ’’spektakulära hedersuppdrag’’ som att regissera två avsnitt av den nedlagda TV-serien The Tick samt en reklamfilm till snabbmatskedjan Taco Bell…. Endast en mycket grym och känslokall människa skulle önska att Lisa Joy hamlade i samma sits som Pfister.
Olyckligtvis så slår blixten ned på samma ställe. Hela Reminiscence är ett praktfiasko som utan problem platsar bredvid Pfisters groteska kreation. Dessutom så har Lisa Joy också sadlat sin debut med den mest pretentiösa och klumpiga dialog jag hört på år och dagar. Det är inte en fråga om vad som är fel i Reminiscence, utan vad som är rätt, tyvärr så finns ingenting som kan ens kan anses marginellt acceptabelt. Oavsett om det gäller det film-tekniska eller berättarmässiga så väntar något fruktansvärt. Det dränkta och raserade Miami som filmen utspelar sig i kunde ha varit stämningsfullt och atmosfärsikt, för en kort sekund så dras tankarna till författaren H.P Lovecraft och dennes försjunka stad R’lyeh. Med sina Art déco-inredningar så kunde Reminiscence varit en smart och modern tolkning av noir-filmen, det finns ett par mikroskopiska segment som skulle ha fungerat bra som en ren detektivberättelse. Men den ynkliga potentialen blir förbisedd, istället så får publiken utstå en malande och plågsamt överdriven berättarröst – signerad Hugh Jackman, som dumförklarar publiken. Vad som än sker på duken så måste allt förklaras noggrant och ingående. Koncepten och idéerna som presenteras är som bäst banala, i värsta fall imbecilla. Det finns ett fåtal filosofiska aspekter, men givetvis blir dessa så pass pretentiösa och självgoda att man inte kan göra något annat än att skaka på huvudet. Men tortyren slutar inte här, Hugh Jackmans berättarröst bjuder också på en bombmatta av metaforer och aforismer som är importerade från den mest bedrövliga pekoral. Efter ett tag så är den enda hälsosamma reaktionen att leta reda på närmsta livboj och kasta sig överbord, oavsett om det är vatten eller cement som väntar.
Trots sitt efternamn så är Joys regi utan någon som helst glädje eller entusiasm. Istället så verkar hon vara lika laddad för sin arbetsuppgift som då man tvingas att hand om en extra stor last med smutstvätt. Miamis översvämmade gator och dess oundvikliga undergång blir tillslut bara till en löjlig liten plaskdamm som skådespelarna tvingas vada igenom. Att se Reminiscence är som att besöka ett bårhus, allt är sterilt, dött, hemskt och fasansfullt. Om man önskar att bli än mer deprimerad i dessa pandemi-tider så är det bara att lösa en biljett och känna hur mörkret och eländet slukar ens själ i Reminiscence.
Filmens berättelse är lika innovativ som en kokt korv med bröd och senap. Vändningarna och ’’överraskningarna’’ är lika effektiva som ett ärtrör mot en stridsvagn. Joy verkar ha spenderat majoriteten av produktionen med att snabbläsa ett par böcker i filmvetenskap för att sedan till punkt och pricka följa instruktionerna i den. Det känns konstant amatörmässigt, osäkert och totalt riktningslöst.
Det hade i alla fall varit en mager tröst om Reminiscence hade varit utan någon som helst mänsklig involvering, för att på så sätt förskona alla inblandande. Men till och med Hugh Jackman kommer behöva be om samma läkekrafter som hans X-Men karaktär Wolverine för att kunna återhämta sig efter detta. Jackman – som är en underhållare och scenpersonlighet av rang, tvingas muttra och grymta likt en upprörd sjöman. Hans karisma dränks i osannolikt usel dialog, mördande tråkig exposition och en karaktär som inte ens hade varit godtagbar i de de allra mest testosteron-fyllda actionfilmerna från 80-talet. Rebecca Fergusson fortsätter att slå världsrekord i konsten att vara totalt likgiltig i sitt skådespel. Precis som Jackman så har Fergusson den otacksamma uppgiften att spela en karaktär som är lika spännande som TVs testbild. Romansen och kemin mellan dessa två är inget annat än usel. Med tanke på att hela filmen bygger på denna – påstått, villkorslösa kärlek så faller allting platt. Inte blir det bättre av att Joy – av någon obegriplig anledning, objektifierar Fergusson med beklämmande kameravinklar, överdrivet sexuellt beteende och en uppsjö av karaktärer som flåsar likt hundar i värmen så fort hon stiger in i rummet.
Att fortsätta med att lista alla felen är lönlöst, hur man än vrider och vänder på eländet så stöter man på något hemskt, det är som ett avsnitt av Arga Snickaren där varenda kvadratcentimeter är byggd utan kompetens eller kunskap. Det kan skrivas evighetslånga rapporter om det erbarmliga slutet, om ett antal karaktärer som endast är rasistiska stereotyper och actionscener som skulle göra Steven Seagal stolt över sitt nuvarande predikament. Lisa Joy må vara briljant som producent, jurist och affärskvinna, men yrkesrollen som regissör bör hon inte tillföra till sitt CV om hon värnar om att uppehålla sitt anseende.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Summering: Särklassig action och oförglömliga karaktärer skapar 2021 års hittills bästa film.
Det börjar bli tjatigt, men det spelar ingen roll… Marvel Studios briljerar igen med spektakulär action, en fantastisk ensemble och sin mest vågade och säregna film hittills. Argumentet och formuleringen må påminna om en robotpapegoja som hakat upp sig. Men vad gäller att bedöma Marvel Studios och deras produktioner så blir det förr eller senare oundvikligt att inte snubbla in på snarlika superlativ. Inte sedan Age Of Ultron har studion stapplat eller levererat något som inte varit bra. Det har aldrig handlat om att favorisera eller slaviskt berömma Marvel – något som flera konspirationsteorier grundar sig på. Som ett annat exempel på kontinuerligt högt kvalitet så kan man se till Pixar. En filmstudio som bibehållit en hög lägsta nivå i över tjugo år. Den tyska sportbilstillverkaren Porsche har inte förändrat mycket gällande designen för sin mest berömda modell – 911, men versionen som idag rullar på vägarna är utan tvekan den allra bästa, Porsche innoverar konstant men behåller också sin essens, detsamma gäller för Marvel och deras filmer.
Marvel Studios må vara en filmfabrik – precis som vilket kommersiellt filmbolag som helst, men det som kommer ut ifrån rullbandet överträffar alltid studions forna projekt. MCU fundamentet som gjutits i över tio år är idag orubbligt. Men de förflutna glansdagarna är aldrig särskilt relevanta för studion då ny projekt anländer. Istället så tar studion djärva kliv framåt, tidigare galjonsfigurer pensioneras och framtiden är den största lockelsen, inte det förgångna.
Med Shang-Chi så tar man inte ett steg framåt, istället så skuttar man fram rakt in på obeprövat territorium, men landningen kan jämföras med den bästa av friidrottare. Från första sekunden så demonstrerar man en uppkäftig och självsäker attityd, den ganska bastanta inledningen visar sig nämligen vara helt på mandarin. Med tanke på den eviga myten gällande att den amerikanska publiken avskyr att läsa textremsor, så kan detta vara bland det allra mest vågade jag sett i en storbudget film på länge. Detta kreativa beslut blir än mer kraftfullt och vågat i och med det politiska krisläget i USA, där människor med asiatisk härkomst förföljs och beskylls för att ligga till grund för COVID-pandemin. Likt Black Panther så är Shang-Chi en enda långhyllning till en vitt skild kultur. Den östasiatiska kulturen omfamnas på alla tänkbara vis, samtidigt så är filmen inte skygg vad gäller att närma sig familjeproblematiken som så många asiatiska immigranter mött då de stiger i land. Den asiatiske immigranten har länge ansetts vara en mönsterinvandrare, men denna ide har också inneburit stora komplikationer. De barn som växer upp i ett land som är främmande för föräldrarna tvingas till att anta en dubbelroll. En roll där man försöker hålla fast vid sitt ursprung, trots världen runtom kräver omedelbar assimilering. I ett nyligen utgivet exemplar av tidningen The New Yorker så ger journalisten Jiayang Fan ett mycket drabbande porträtt gällande hennes personliga identitetskris. En kris där hon har försökt att balansera mellan att vara trogen sin mor – som vägrar att lämna fosterlandet Kina bakom sig, både fysiskt och emotionellt. Samtidigt har Fan mött ett amerikanskt samhälle som föraktar henne för sitt ursprung men som kräver anpassning. Denna mycket svåra och komplicerade balansgång spelar en viktig roll i Shang-Chi, och regissören Destin Daniel Cretton förenklar inte denna svåra verklighet som så många invandrare – oavsett nationell bakgrund, möter. I en tid då främlingsfientligheten blir alltmer utbredd så känns Shang-Chi som ett uppvaknande gällande allas lika värde och hur kulturer kan samexistera och även berikas av varandra.
Även om action och stora explosioner får stort spelrum i Shang-Chi så är Marvel duktiga på att hitta en mänskligt ankare som gör karaktärerna och händelserna betydelsefulla, inte till trista transportsträckor där actionscenerna är det enda av värde. Cretton har tidigare regisserat mindre och intima filmer vars fokus alltid legat på familjedramatiken och hur uppväxten påverkar oss genom hela livet. Familjebanden mellan Simu Liu och Tony Leung är själva hjärtat i Shang-Chi. Det är en både trovärdig och oerhört drabbande relation som såväl belyser både kärleken och antagonismen som kan finnas mellan fäder och deras söner. Ännu en gång så måste man häpna inför vilken ensemble Marvel har samlat. De – som alltid, ’’återhållsamma och insiktsfulla’’ diskussionerna på internet har sedan en tid tillbaka spekulerat i att huvudrollsinnehavaren Simu Liu inte har det som krävs för att leda en film av den här storleken. Trivialt tjafs om hans utseende och andra befängda påståenden har varit så pass högljudda att till och med branschtidningen Variety nämnt kritiken.
Oavsett vad troll och belackare på nätet tycker så är Liu imponerande, både vad gäller sin fysisk och karisma. Framförallt så har han en magisk kemi med Awkwafina, förhållandet mellan dem två är charmerande, värmande och trovärdigt. Aldrig tidigare har Awkwafina varit såhär energisk, karismatisk eller rolig. Faktum är att Shang-Chi innehåller ett antal av Marvel Studios allra roligaste skämt, varav några av de bästa kommer från munhugget mellan Liu och Awkwafina. Men där denna duo må vara strålande så är det Tony Leung som stjäl showen. Det återhållsamma men ändå känslosamma skådespelet har – tyvärr, blir alltmer sällsynt i en värld där det subtila och diskreta blir alltmer ointressant, till och med inom det allra mest dramatiska och jordnära berättelserna. Men Leung tar det tystlåtna och kraftfulla till sin spets, det finns inte en gest, min eller replik som kan uppfattas som konstlad, överdriven eller kalkylerande. Leung har en makalös pondus som gör varenda scen han förekommer i gastkramande. Oavsett om det enbart handlar om att sitta vid ett skrivbord, eller att leda män in i krig, så är Leungs prestation trollbindande. Efter en relativt klen antagonist i Black Widow så återvänder man nu med en av Marvels absolut bästa skurkar. Precis som Erik Killmonger i Black Panther så är Leungs karaktär Wenwu empatisk och så långt ifrån en endimensionell karikatyr som man kan tänka sig. Att man vågar slå ett slag för Leungs diskreta – men exakta skådespel, i en film som inte är rädd för att höja volymen och överösa tittaren med hisnande action är förundransvärt. Att vi inte heller har fått stifta bekantskap med någon av filmens huvudkaraktärer i tidigare filmer, gör det bara än mer imponerande att vi får ett helt knippe med karaktär som kommer att älskas och minnas för resten av livet.
Men när Shang-Chi väljer att ignorera hastighetsbegränsningarna så fullkomligt rämnar biosalongen. Vi har sett strider i rymden, intensiva slagsmål – där allt står på spel, samt en tvättbjörn som tömmer tusentals magasin i rymdvarelser. Men aldrig tidigare har en Marvel-film öst på så här mycket. En tidig actionsekvens är så pass rafflande att man måste nypa sig själv i armen – upprepade gånger, för att ens begripa vad som utspelar sig. Det är som att Jackie Chan och Buster Keaton har tagit sina bästa ögonblick och injicerat dem med steroider och matat dem med proteinpulver. Det är en obeskrivlig energi, intensitet och koreografi som visas upp gång på gång. Många actionscener får den klassiska striden mellan Captain America och Winter Soldier – i filmen med samma namn, att framstå som sömnig. Det är som att sitta i en bil som inte har någon maxhastighet, det går så pass snabbt att det gärna hade fått ingå ett par tabletter för att motverka yrsel – positivt sådan.
Men förutom dessa magiska stunder, som flörtar med både Jackie Chan och Bruce Lees ’’greatest hits’’, så väljer man också att inspireras av modern Hong Kong-action som House Of Flying Daggers och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Även för den som blivit mättad på danskoreografin och vajrarna så lyckas Cretton att framhäva ett berättande i dessa scener. Det kan endast beskrivas som Marvels första balett där man låter rörelser tala sitt eget språk. Faktumet att man blandar det brutala med det vackra skapar en behövlig variation som gör att Shang-Chi aldrig blir uttröttande eller ensidig.
Dessutom så får vi ta del av spektakulära färger, autentiska och trovärdiga miljöer som transporterar publiken till en tid då Zhang Yimou var regissören på allas läppar. Men dessa inspirationskällor tar aldrig överhanden, tillskillnad från det internationella mega fiaskot The Great Wall så blir Shang-Chi aldrig forcerad eller främmande inför det orientaliska, istället så verkar Cretton stortrivas. Några klyschor eller fördomar är det inte tal om, och om det inte vore för ett par kopplingar till tidigare Marvel-filmer så hade man kunnat missta Shang-Chi för att vara en icke västerländsk film, något som enbart kan ses om en triumf.
Det enda som hindrar Shang-Chi för att nå ett maxbetyg är en aningen medelmåttig final som inte alls når upp till samma höjder vad gäller action eller dramatik. Istället så blir det en tsunami av exhibitionistisk CGI och en segdragen slutkläm som saknar energin och inspirationen från tidigare delar av filmen. Utöver det så förekommer ett inslag – som förvisso är oerhört roligt, men som överdrivs och exploateras aningen för länge.
Men i slutänden så är det inte denna tama final som man kommer att minnas. Istället så är det humorn och värmen mellan Simu Liu och Awkwafina, Tony Leungs storartade skådespel, de magiska slagsmålen och det pulserande soundtracket. Shang-Chi är en filmupplevelse i världsklass som låter oss bli förhäxade av kampsporten och den östasiatiska kulturen. Det är utan tvekan 2021 års hittills bästa film.