Månadsarkiv: oktober 2016

Arrival Recension

Publicerad den av

003

Om expert regissörer vore piloter, skulle de kunna landa ett plan under vilka omständigheter som helst likt Chesly Sulenberger. Denis Villeneuve å andra sidan har i och med Arrival cementerat sig som en klåpare som verkar oförmögen att landa ett modellflyg på Arlandas största landningsbana.

Pulversås

Arrival må inspireras av klassiker som Närkontakt Av Tredje Graden och Världarnas Krig. Ingredienser som rymdvarelser och uppkommande domedag borde kunna bli en enastående  huvudrätt.

Den sammansatta produkten liknar mest en tragisk pulversås med tillhörande pulvermjölk.

Uttråkning i kvadrat 

Villeneuve väljer at berätta Arrival genom olidligt segt tempo och karaktärer som framstår som suddiga skuggor. Amy Adams språkvetare samt Jeremy Renners helt o-trovärdiga fysiker förbli   sina yrkesroller med vad allt det innebär i form av schabloner och klichéer.

Det är länge sedan jag känna mig så uttråkad och rent frustrerad av en film som borde kunna förföra utan några vidare problem. Villeneuve lyckas varken skapa spänning eller mystik i en enda ynklig sekund. Bilderna av det stora monolitiska skeppen förblir lika sterila som en flaska handsprit.

Lost In Translation med Aliens 

När filmen slutligen går in i sin andra akt känns det som att Lost In Translation sätter sig på en rymdfärja rakt in i solen dock utan ådra kvalitéer. För den som förväntar sig något storslaget eller grandiost får lång näsa. Vi skulle lika gärna kunna döpa om filmen till Italienska för rymdvarelser. Att se Amy Adams krafsa på en whiteboard i oändlighet känns som ett muterat aprilskämt som inte vill dö ut.

Kalkonmiddag

När väl säcken skall stängas så får vi en hel kalkonfarm i famnen. Arrival skulle utan tvekan kunna mata hela förenta staterna denna kommande Thanksgiving. Filmens slut och vändning hör till det mest patetiska jag någonsin sett, det för tankarna till de där riktigt usla Arkiv X avsnitten som gick undangömda kring småtimmarna.

Det måste vara något slags rekord att lyckas självsabotera hela tre filmers klimax. Prisoners förvandlades till en skrattretande BBC deckare av sämsta sort. Sicario vreds om till action filmen Commando med Arnold Schwarzenegger.

Arrival känns som Independence Day Resurgences perfekta partner. Det är bara att ta fram tranbärssylten och bjuda in hela kvarteret till en kalkonmiddag av första klass.

Betyg 1/10   

American Honey Recension

Publicerad den av

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10

Manchester By The Sea Recension 

Publicerad den av

001

Manchester By The Sea seglar in som den största av erövrare. Efter sina bejublade besök på anrika filmfestivaler som Toronto och Telluride, har det blivit dags för Stockholm att få se vad som orsakat en mindre lavin av hysteriska hyllningar på andra sidan jorden. Tyvärr så kan det redan nu sägas att vi fått en kejsare i hysteriskt usla och nya kläder, och det om ens några.

Smutsig och hemsk diskbänk 

Diskbänksrealism och totalt mörker täcker Manchester By The Sea som ett åskväder från början till slut. Predikamentet Casey Afflecks karaktär genomgår under två outhärdligt uddlösa timmar blir i det närmast parodisk i flera lägen. Nedgången och förstörelsen av en ’’blue collar-worker’’ behandlas med sådan apati och icke känsla för detaljer att det är omöjligt att bli det minsta berörd.

Det tangerar flera gånger en parodi som för tankarna till Joel Schumacher filmen Falling Down – där en nedtryckt Michael Douglas hankar sig igenom ett mardrömslikt Los Angeles i ett konstant fall nedåt.

Då regissören Kenneth Logeran regisserar helt utan nerv eller engagemang för varken karaktärer eller berättande, blir hela filmen till en malande terror där desperation och sorg trycks ned i halsen på publiken utan något som helst eftertryck.

 

Mumlande…… 

Casey Affleck – som redan nu verkar gå mot en självklar Oscarsnominering, levererar samma mumlande sömniga karaktär som han gjort sedan Gone Baby Gone och Jesse James. Det blir snabbt ett få dimensionellt porträtt som är svårt att engagera sig för. Detsamma kan sägas om övriga ensemblen. Kyle Chandler försvinner i periferin, Michelle Williams får stå för ett (ETT!) vulkanutbrott av konstlade och falska känslor mot filmens klimax, en scen som känns så tillverkad och falsk att jag börjar undra om inte produktionen delvis ägt rum i en otäckt lågavlönad fabrik någonstans långt borta.

Avsaknaden av engagemang eller någon som helst förtrollning uteblir konstant, hur mycket dramatiska och plågade ögonblick som än presenteras för tittaren. Det känns utslitet och förutsägbart, likt den gången Susanne Bier bombarderade tittaren men ångest och tårar i Efter Bröloppet.

Folk gråter, råkar i slagsmål, och detta på någon slags impulsiv och Pavlovsk betingning.

Mindre än en myra 

Inte förrän slutet kommer någon som helst minimal känsla av känslomässig beröring, och då är den så liten att man behöver använda super teleskopet Hubble för att se det.

När eftertexterna väl rullar så känns de två passerade timmarna istället som fem utdragna med tillhörande vattentortyr.

Förutom det makalöst vackra fotot finns det lika mycket att hämta i det här havet som Östersjön en kall januari dag.

Betyg 2/10