Månadsarkiv: november 2016

A Monster Calls Recension

Publicerad den av

006

En underbar resa i eskapism och stor fantasi.

Och där satt den…..

Regissören J.A Bayona lever äntligen upp till ryktet om att kunna axla Guillermo Del Toros fackla. Mixen av fantasy och  drama i A Monster Calls är än mer lyckad än i Del Toros mörka saga om borttappad oskyldighet i en hård och död värld.

A Monster Calls är sentimental, sorgsen och helt förkrossande bra.

Hårdare och tyngre 

Patrick Ness ursprungliga novell får sig både en och annan ändring.

Eskapismen tonas ned och nihilismen får större utrymme. Huvudpersonen Conor O’Malley isoleras och fängslas i mer ensamhet och utanförskap än sin litterära förlaga.

Lewis MacDougall är för det mesta helt strålande i huvudrollen, även om han faller i fällan att emulera Asa Butterfield mallen – lite överemotionell och skrikig.

Felicity Jones är intim, tillbakadragen och skör i rollen som en borttynande moder.

Sigourney Weavers morförälder är full av tyngd och erfarenhet. Jag hade dock föredragit en brittisk aktör. Weavers brittiska accent känns något forcerad.

Toby Kebbels ruffiga fadersporträtt är också något för trubbigt och grovt. Här saknas bokens fingertoppskänsla.

Stora känslor 

Filmen må vara rejält emotionellt och svepande, det kunde ha blivit fånigt och sentimentalt. Men Bayona låter publiken andas genom en helt makalös visuell profil som skiftar mellan fantastiska animationer och mörka miljöer som berövats från färg och hopp.

Mixen mellan absurd fantasi och engelsk diskbänksrealism gifter sig som sylt och jordnötssmör. Berättelsen faller inte i fällan att kännas överdrivet naiv eller svävande. Fokuset på dramat förblir tydligt.

Ett oförlåtligt slut 

Det kanske är simpelt och rättframt presenterat, men samtidigt drabbande och medryckande. Den största invändningen är att Bayona har lite svårt att sätta punkt. Där filmen kunde borde tagit slut väljer man att fortsätta i en onödig slutsekvens som inte kan göra någon glad. Tre minuter mindre så kunde vi haft en klassiker. Så pass destruktivt är den absoluta finalen för helhetsintrycket.

Trots invändningarna så är det en andlöst magisk resa på under två timmar.

Betyg 8/10 

Bäst: Visuellt underbar, samtliga huvudrolls innehavare samt ömheten i regin.

Sämst: Den helt onödiga förlängningen av slutet.

Fråga: Hur och varför detta slut ?

 

Allied Recension

Publicerad den av

001

Vilken soppa Zemeckis. 

För många ser säkert Allied ut som ett gratis julbord hos Leif Mannerström. Två duktiga och välkända huvudroller i Marion Cotillard och Brad Pitt, en regissör som förvisso har svajat på senare år men ändå levererat vad många anser vara världens bästa film – Forrest Gump. Lägg sedan till en i praktiken intressant berättelse.

Vad kan egentligen gå fel ? Tydligen allt.

Chockerande fult 

Det som omedelbart faktiskt chockerar i Allied är dess foto och scenografi. Såhär billigt och platt har jag inte ens sett en skolpjäs te sig. Vi talar om ett platt fult foto som ger en plastig och falsk atmosfär. Det ser precis lika illa ut som i Zemeckis lekstuga Beowulf eller Spielbergs helt misslyckade filmatisering av Tintin.

Många gånger är det så fult att jag undrar om inte all budget spenderats på de två huvudrollerna, det här är verkligen en julkalender i storformat, produktionsvärden verkar vara helt obekant.

När det kommer till filmens stora dragplåster i Pitt och Cotillard så kan jag bara finna orden platt och dött som bästa liknelse. Kemin finns inte så långt ögat når, dialogen de får slåss med är tragiskt dålig. Romansen är lika levande som charkdisken på närmsta ICA.

Rambo ? 

Lägg sedan till ett manus  som påminner om en urvriden illaluktande disktrasa. Skeenden och händelser dras så till den extrem att det känns som en parodi. Zemeckis lyckas inte ingjuta någon form av puls eller tempo. I två hiskeligt långa timmar maler Allied på som någon otäck vinyl skiva som fått både ett eller två jack i sig, det vägrar ta slut och hettar aldrig till.

När det vankas action serveras kanske årets största komedi, här förvandlas katastrofen till ett skämt som fastnar i halsen och sakta kväver sitt offer där Brad får stoltsera som Rambo och mejar ned allt i sin väg, det är en enmans armé som enkelt kan utmana Chuck Norris.

Mot filmens andra hälft blir det något, något bättre då Zemeckis slänger in lite krystad spänning. Men den trösten är svag, likt att få ett skämt stycke kött serverat till sig marinerat istället för rått, slutresultatet är inte kul.

Betyg 2/10     

The Birth Of A Nation Recension

Publicerad den av

001En urusel film med en berättelse som förtjänar bättre 

Det är inte helt lätt att recensera The Birth Of A Nation i dessa tider av extremåsikter och åsiktsförvrängning. Situationen blir inte enklare av den gigantiska kontrovers som filmen dragits med sedan sin premiär i januari på Sundance festivalen. Det är omöjligt att inte trampa någon på tårarna hur försiktigt och varsamt man än förhåller sig till recensionen.

Birth Of A Nation må hantera ett glödhett ämne som gör sig effektivt och relevant vare sig det är nu eller då. Tyvärr så är det ingen ursäkt eller undanflykt för en såhär dålig film.

Skakig och feg

Från starten känns hela förutsättningen riktigt skakig, då filmen lånar både det ena och det andra från Steve McQueens kraftfulla 12 Years A Slave. Måhända är det oundvikligt att inte dra jämförelsen. Men regissören Nate Parker klarar inte av att injicera någon som helst personlighet eller flamma i berättandet eller karaktärerna.

Det känns aldrig som att Nat Turner eller resten av persongalleriet ens skulle anhöra till riktiga människor av kött och blod, inte ens de mest intensiva scenerna lyckas framkalla någon som helst reaktion. Det angränsar ständigt till att påminna om ett diorama på ett museum, snyggt och ordnat men utan något som helst liv.

Passion Of The Christ 

Manuset vägrar att lyfta och förblir ståendes i två väldigt sega och oengagerande timmar. Det känns tafatt.

Delar av filmen präglas även av en helt absurd övertydlighet i både bildspråk och drama. Flera stunder tangerar det löjeväckande simpelt och i andra en pekpinne rakt ned i halsen.

Scenerna som verkligen chockerar gör det bara genom sitt extrema våld, det blir snart uppenbart att Parker spelar på samma svaga kort som gjorde Mel Gibsons The Passion Of The Christ till en vedervärdig historia. Utan förankring till publikens intresse spelar det ingen som helst roll hur många piskrapp som visas. Det känns flera gånger som ren våldsexploatering utan substans eller relation till berättelsen.

Meningslösheten själv 

Hantverket är det inget fel på i Birth Of A Nation, dugligt foto och god scenografi.

Suffragette och även Free State Of Jones som kom tidigare i år delar en ganska risig plats med The Birth Of A Nation, det må vara relevanta ämnen som hanteras på helt fel sätt. Uselt sammansatta filmer som spelar på känsliga strängar som borde hanteras klart mer varsamt och andaktsfullt.

Det slutar bara med att vara en påminnelse om att med stora krafter följer stort ansvar, och det tar inte Nate Parker.

Betyg 2/10 

Fantastic Beasts And Where To Find Them Recension 

Publicerad den av

049

En förvirrad och ointressant första film lyckas bara skapa oro för vad som väntar i många år framöver. 

Visuellt är det både mörkare och mer finslipat än någonsin tidigare. Fantastic Beasts är som bäst då den släcker alla ljus och går in i ett farligt och hotfullt mörker.  Det som omger dessa intressanta punkter är dock en röra av obekväm humor, risigt skådespel samt forcerad story.

Det skall sägas, jag tappade mitt mest fanatiska intresse för Harry Potter-serien redan efter Hemligheternas Kammare år 2002. De resterande sex filmerna kan bara beskrivas som meningslösa för min egen del. Alfonso Cuarons trea står sig som en obehagligt kylig och stel upplevelse. Del fyra är ett bottennapp och David Yates resterande delar kan jag bara beskriva med total indifferens.

Bedårande snyggt och stämningsfullt 

Fantastic Beasts har på förhand lovat något bedårande vackert. Och design samt scenografi är spektakulär. Bortsett från ett par riktigt usla CGI-skapelser – som i sina värsta ögonblick ger rysliga påminnelser om Joe Wrights hemska,hemska Pan från förra året, så är inramningen med ett 20-tals New York helt strålande. Det finns genuin känsla av närvaro, och designen på det mesta är suveränt uppfinningsrik, det är bitvis otroligt stämningsfullt. Tragiskt nog förblir det mer yta än substans.

Inkonsekvent och förvirrad 

Vad Fantastic Beast misslyckas med är att vara konsekvent i sitt syfte. Är det en prequel i samma anda som The Hobbit-trilogin eller en spinoff i Rise Of The Planet Of The Apes kostym ?  Osäkerheten och velandet genomsyrar varenda aspekt av filmen. Eddie Redmayne är det enda som prickar helt rätt, hans Newt Scamander är udda, besynnerlig och excentrisk. Redmayne jonglerar med humor, trams och allvar i en mycket lyckad kombination. Men här slutar det solida och blir istället en röra av frustration och otillräcklighet.

Rowling må kunna skriva effektiva och medryckande noveller för alla åldrar, men saknar vana som manusförfattare. Tonen i Fantastic Beasts är katastrofal. Humorn är ansträngd och i värsta fall helt snedvriden. Förutom Redmayne så misslyckas hela ensemblen med att sälja illusionen. Katherine Waterston är rent ut förskräcklig, hennes strikta byråkrat är distanserad, stel och mördande tråkig.

Vägrar lyfta 

Berättelsen vägrar att fokusera och spretar åt alla håll. Intrigen till resan är banalt långsökt, och även om en film med såhär många övernaturliga inslag såklart är tillåten till både en och annan logisk lucka, famlar Rowling och Yates bort flera skeenden som blir så extrema att det tangerar pinsamhet.

De sekvenser då Rowling försöker skriva projektet som en mer rättfram actionfilm är bedrövliga, med undermålig koreografi och ännu sämre upplösning. Den tredje akten är provocerande meningslös och otillfredsställande, där en attack av plastig och tröttsam CGI får dirigera hela skutan.

Fantastic Beasts lider också av sjukan att vara fast i ett universumbyggande som enbart Marvel lyckats med. De referenser och spår som leder enda vägen tillbaka till den nu över femton år gamla sagan om pojken som överlevde, känns tillkrånglade och pliktskyldiga för mig som inte läst böckerna på över fem år.

Men hur klumpiga referenserna än må vara så kommer Potter-fans stora som små och främst kalenderbitarna njuta av varenda varsam vinkning. Ur den aspekten är det som ett julbord för alla som helt förlorat sig i Rowlings djupa och ändlösa värld.

Som helhet är Fantastic Beasts en misslyckad och fattig film som inte lyckas med varken underhållning eller spektakel. Såvida det inte sker en rejäl renovering för de resterande delarna kan vi mycket väl behöva se ännu en filmserie urholkas till ingenting.

Betyg 4/10

Bäst: Eddie Redmayne, scenografin och fotot.

Sämst: Den förskräckliga tonen och velandet.

Fråga: Hur kan detta hålla i hela fyra filmer till ?

Doctor Strange Recension 

Publicerad den av

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa. 

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel 

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor 

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning 

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10 

Elle Recension 

Publicerad den av

elle_01

Elle är en sann Paul Verhoeven film. Fylld med galghumor, snusk,våld och en balansgång mellan superb underhållning och rent skräp.

Skräpunderhållning

Filmen känns trots sin seriösa yta – franska som språk, en stram och strikt Isabelle Huppert i huvudrollen, samt en miljö som inte är förlagd till Mars eller ett framtida dystopiskt Detroit, som en ’’greatest hits’’ för hela Verhoevens filmkarriär. Det finns lite av allt här. Erotiken och chockvärdet från Basic Instinct får hålla i taktpinnen flera gånger. Det grova våldet som alltid varit en del av hos Verhoevens filmskapande återkommer ständigt.

Våldsamt och vulgärt 

Oftast är Elle en film som underhåller rejält i sin perversion och flera gånger löjeväckande historia. Detta är skräpunderhållning då det är som roligast. Flera gånger framkallar absurditeten riktigt ofrivilliga leenden. De diaboliska planerna, den skrattretande intrigen och Isabelle Hupperts iskalla VD är som hämtade ur en noir parodi.

Och det funkar ett tag….

Men mot slutet förtär filmen sig själv i sitt vansinne och rent skogstokiga berättande. Chockvärdet avtar och Verhoeven vet inte när han skall sätta punkt. Det pågår minst trettio minuter för länge och upplösningen är rent förskräckligt dålig.

Genre-mästerverk som Robocop känns som en svunnen tid för Verhoeven men som en måttlig skröna är Elle fullt duglig.

Betyg 6/10 

Stockholm Comic Con 2016 

Publicerad den av

SAM_2902.JPG

Det blev en definitiv uppryckning på flera plan för Stockholm Comic Con i år. Efter en ganska risig sista omgång som tog sin plats på den helt gräsliga Friends Arena flyttar mässan tillbaka till den klart trivsammare Kistamässan. Skillnaden är enorm, mer utrymme, snyggare och generellt trevligare.

Olyckligtvis verkar mässan inte kunna frigöra sig från det faktum att Sverige fortfarande står utan riktgt starka utställare. Vi får det vanliga utbudet av veckogamla spel och ett kraftigt överflöd av mjukisdjurs försäljning.

Jag har sagt det förr men det tåls att sägas igen. Vart är de där montrarna som ger gåshud ? Som visar upp nördprodukter som får den mest bittra och cyniska att bli tårögd av skalan och hantverket.

De riktigt högkvalitativa produkterna kan räknas på fingrarna, och det är synd att se att en så stor aktör som Webhallen inte riktigt har förtroende att ta med sitt imponerande lager av Sideshow och Hot Toys. Att stå och stirra på ändlösa rader av Call Of Duty Infinite Warfare kopir kan väl ända inte mäta sig med Sideshows eminenta R2-D2 Premium Format som får stå undanskymd på en hörnhylla i Webhallens stora monter.

För mig som Virtual Reality skeptiker blir det inte bättre av att vartenda bås verkar ha utrustats med Oculus Rift eller HTC Vive. Och hur häftigt Titanfall 2 (vår recension kommer) än må vara med sin stora monter, så är det ett spel som redan stått i butikerna i lite över en vecka.

Som helhet en förbättring men fortfarande för ihåligt för att verkligen entusiasmera, något vi verkligen behöver i dessa tider.

Nocturnal Animals Recension

Publicerad den av

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10