Red Joan Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En drös urusla skådespelare tränger undan den helt fantastiska Judi Dench, frågan om filmens manus eller skådespel är värst, kommer aldrig kunna besvaras.   

Judi Dench blir inte yngre… Det är nog ett av tidernas mest uppenbara påståenden. Rollen som MI6 chefen M lämnade Dench för 7 år sedan, detta i och med den makalösa Skyfall (den bästa Bond-filmen någonsin). Dench har i intervjuer nämnt att hennes syn blir allt sämre och att åldern börjar ta ut sin rätt. Men detta stoppar henne inte från att fortfarande befästa sin position som en av de mest noggranna och hängivna skådespelarna på denna jord. Det spelar ingen roll om inhoppet bara är minimalt – Shakespeare In Love, Dench efterlämnar alltid ett avtryck – som ansiktslyfta och – betydligt, mindre talangfulla, kollegor enbart kan drömma om. 

Måttligt användande av Dench  

Därför är det chockartat då jag konstaterar att Judi Dench inte ens nyttjas till femtio procent i Red Joan. Den legendariskt duktiga skådespelerskan får istället bara fungera som en trist hållpunkt, inte filmens drivkraft. Dench förekommer sporadiskt och får dessutom ett helt bedrövligt manus som försöker övertala publiken om en politisk agenda – och logik, som är rentav löjeväckande korkad. 

Huvuddelen av filmen består av genomusla tillbakablickar, om dessa ändå hade innehållit Dench – i någon utsträckning, så hade något minimalt mervärde gått att extrapolera. Vad vi istället får är Sophie Cookson, som förutom sin medverkan i Kingsman: The Secret Service, har noll erfarenhet, i synnerhet för en krävande roll som denna. Vad som skall vara en tvetydig och moralsikt grå person, blir – i Cooksons oerfarna händer, en klen, feg och frustrerande människa som ständigt tar till gråten och vägrar ta ansvar för sina handlingar. 

Dracula !? 

Ovanpå Cooksons ensidiga och mördande trista skådespel, så får vi Tom Hughes som verkar tro att detta är en nyinspelning av Dracula med Christopher Lee i huvudrollen. Hughes förvandlar sin karaktär till en flåsande slempropp som smackar fram sina repliker. I ett par scener så verkar Hughes vara på väg att dra fram en flaska med blod som sedan insups tillsammans med ett ondskefullt skratt. Kemin mellan Hughes och Cookson är lika spektakulär som då man blandar kallt och varmt vatten… 

Detta apokalyptiskt usla skådespel sträcker sig tyvärr längre än dessa två aktörer. Tereza Srbova – som blir den tredje punkten i någon sorts dramatisk triangel, gör inte mycket för att försöka rädda denna sjunkande skuta, publiken får istället än mer iskallt skådespel och skräckinjagande usel dialog. Speltiden må vara måttlig på drygt 100 minuter, men detta hindrar inte filmen från att kännas längre än de båda världskrigen ihop.

Pinsam och patetisk 

Red Joan kategoriseras som en romantisk och dramatisk thriller, de två förstnämnda kan istället bytas ut till termerna pinsam och patetisk. De – få, gånger berättelsen får någon som helst relevans är då man berör historiska landmärken, som kampen mot klockan att lyckas konstruera atombomben för axelmakterna. Utanför dessa små historiska markeringar, så verkar filmens tidsflöde vara fastfruset, varken frisyrer eller kläder ändras ens marginellt. 

De horribla tillbakablickarna kunde istället ha berättats genom Judi Dench. Samtliga sektioner som Dench medverkar i är placerade i några av de fulaste och mest otrevliga utrymmen jag sett i en film. Men Dench oerhörda pondus naglar fast tittaren, om filmen hade varit ett hermetiskt tillslutet kammardrama, så hade man kunnat skapa monumental spänning och intensitet. Istället får vi någon avart från den mest pinsamma av Hallmark-filmer. 

Filmtribunal 

Att låta en aktör som Dench bli till en distraktion, och istället lägga all energi på ett gräsligt drama som inte ens skulle kunna godkännas som en skolpjäs, borde klassas som ett brott mot filmkonsten. Om det även funnits en filmtribunal i Haag, så hade Red Joan behövts låsas in på livstid. 

Betyg 2/10  

Avengers: Endgame Recension

All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: En helt euforisk avslutning som dräper allt motstånd…  

Gode gud… Skall man skrika och fullkomligt kapitulera ? Erkänna sig helt besegrad, överkörd, mållös och knäckt ? Känslan efter att ha sett Avengers: Endgame, går knappt att fånga i ord, den är för stor för recensioner eller allmän analys.  

Tidigare recensioner – som berört Marvel Studios filmer, har blivit till försvarstal, detta är fortfarande en av de mest utsatta genrerna då det kommer till elitistisk mobbning som jämställer Marvels filmer en sorts allmän lobotomi för samhället. 

Det är tidsödande, irriterande och rent av bedrövligt att denna typ av artiklar och krönikör fortfarande florerar ute i mediala kretsar. Det handlar inte längre om den faktiska filmen är bra eller inte, det är sorts otäckt förtids där man dömmer ut filmerna långt innan de ens har setts, dess genre räcker för att stämpla det som skräp. 

Men i och med denna recension så är det slut med att försöka förklara meriterna och det fantastiska som Marvel Studios gett oss. Elva år har gått sedan Iron Man hade premiär. För den som vill peka ut det idiotiska i hjältefigurer och deras berättelser, befinner sig på fel film – om de löst biljett till Endgame. Det är lika galet som att ställa sig längst fram på en Metallica konsert och klaga på att ljudet är för högt. För att citera Brie Larson från Captain Marvel ’’ I have nothing to prove to you…’’ 

Under de få år som Tiger Film har funnits, så har vi delat ut ett fåtal tvåsiffriga betyg.
Ett högsta betyg skall innebära något alldeles extra, en upplevelse som skakar om, berör och förblir oförglömlig. Än idag så ångrar jag inget av de maxbetyg vi satt – och det inkluderar även Star Wars: The Last Jedi.

’’Paid the cost to be the boss’’

Jag refererar alldeles för ofta till Bruce Springsteen och hans artistskap. Det må vara tjatigt, men må så vara fallet. Ingen annan artist har påverkat mig på samma sätt… Konserterna mannen från New Jersey har gjort – och gör, saknar motstycke. Och efter de mest fantastiska omgångarna så är känslorna svåra att beskriva. 

Även om Springsteens konserter bygger på total eufori, frigörelse och tröst, så kan de lämna ett massivt hål. Topparna som nås under spelningarna är en konstig alkemi som aldrig går att återskapa då man lämnar sportarenans plan. 

Efter den andra spelningen på Ullevi 2012, så berättade ett antal konsertbesökare om en slags sorg – veckorna efter spelningen. Topparna var många, men då paradnumret Jungleland – tillslut, gjorde debut – första gången efter saxofonisten Clarence Clemons död, så stod det klart att detta inte bara var en emotionell brytpunkt för publiken. 

Hela E Street Band var i upplösningstillstånd, med en tårögd Springsteen och en Jake Clemons – brorson till Clarence, som grät floder efter att ha spelat det tidlösa saxofon solot. 

Känslan efteråt kan var en av de mest besynnerliga och smärtsamma någonsin. Tomrummet, saknaden och förvirringen vägrade att släppa. Jag har ingen psykiatrisk kompetens, och inte ens de bästa forskarna – inom mänsklig psykologi, kan ännu förklara varför vi kan bli så berörda av konst, poesi, musik och film. 

High Hopes 

Men när känslostormen enbart eskalerar inom oss så sker obeskrivliga saker och ting. Jag kallade Infinity War för en fysisk påfrestning, upplevelsen var så intensiv, laddad och mäktig att den lämnade mig fysiskt utmattad. Minnet – att efteråt, ligga och flåsa på kökssoffan kommer aldrig att försvinna. 

Förväntningarna för Endgame är stora, kanske för stora… Om bröderna Russo inte levererar ännu en jordbävning – som får publiken att lyckligt stappla ut ur biosalongen, så kommer Endgame ses som en besvikelse. Vad vi faktiskt får är en film som är svår att beskriva, ett jättelikt sagoväsen, en ny standard för alla filmer som vågar kategorisera sig som en actionfilm. Vi har inte bara mottagit en jättelik final – som summerar över tio års heroiska berättelser, en filmupplevelse som jag själv aldrig kommer kunna att släppa. Detta är ett vägstopp i filmhistorien, ett ögonblick där en studio var störst i Hollywood, och där hela världen såg på och höll andan. Det är kort och gott filmhistoria som äger rum. 

Den största kritiken gentemot Infinity War var dess brist på emotionell intimitet – tydligen räckte inte fantastiska stunder mellan Elizabeth Olsen och Paul Bettany, eller för den delen Zoë Saldaña och Josh Brolin. Bröderna Russo utformade Infinity War som en tredje akt, där allting kulminerar,  och där publiken förväntas vara väl insatta i tidigare händelser. 

Anthony och Joe Russo är inte bara duktiga på att ge sina filmer ett perfekt tempo – som aldrig saktar ned eller känns för hetsigt. De har också en förmåga att förstå filmkonstens diverse byggstenar. 

Struktur och händelseförlopp är för mig tydliga indikationer på om en film är gjord med finess eller inte. Filmer vars struktur följer en alltför uppenbar mall – då man inte tar risker eller vågar leka med förväntningarna, kan aldrig mätas med dem som faktiskt vänder upp och ned på regelverket. 

Endgame borde enligt lagarna vara en ännu större explosion som river biografer och får biopubliken att springa ut med leende – lika stora som fotbollsplaner. Men efter att ha genomgått en makalös actionkavalkad i föregångaren, så antar Endgame en annan – och mer oväntad form… 

Story – Nothing Else Matters 

Berättelsen blir än mer central, den största choken och anstormningen är över. Detta är en epilog som lever upp till namnet. Den låter oss komma ännu närmare de kvarstående hjältarna, den ofta förkommande tystnaden och stillheten är poetiskt vacker. 

Dramatiken har aldrig varit såhär drabbande i en film från Marvel Studios, skådespelet är nästintill fläckfritt ifrån alla inblandade. Bröderna Russo har lyckats inspirera och tända sin ensemble, detta gör att reserverade och tysta stunder blir rena njutningar att beskåda. Laddningen och intensiteten är inte längre i stora strider, istället blir de brustna och spruckna relationerna till filmens bränsle. Endgame känns som en evolution som respekterar sin publik, ingenting får stå i vägen för karaktärsarbetet eller berättelsens framfart.   

Att Marvel vågar göra en film som bryter så kraftigt mot sin föregångare, är ett oerhört våghalsigt drag. Redan nu kan jag se ilskna konversationer ta form, argumentet att Endgame är för långsam – kommer säkerligen tapetsera internetforum de kommande månaderna. Genom att låta pulsen gå ned så tillåts filmen samla kraft, man tillfredställer själen istället för längtan efter adrenalinrusher och ren extas. 

Believe In Miracles 

Elva år och tjugo långfilmer har gett oss enorma berättelser, samt önskningar och förhoppningar från fansen, i praktiken borde det vara omöjligt att ge svar på allt och tillfredsställa. Det finns en tydlig känsla av reflektion hos både filmen och dess karaktärer. Alla uppoffringar, gångna strider och permanenta ärr, kommer äntligen fram i detta öppna forum.  

Avengers: Endgame fullkomligt slaktar de kritiska röster som menar att Marvels produktioner är ihåliga sedelpressar. Den allvarliga och mörka dramatiken som Ryan Coogler visade upp i 

Black Panther, är närvarande genom hela Endgame. Att dialog och interaktion mellan de många karaktärerna är minst lika gastkramande som den gång vi beskådade Thanos horder av rymdvarelser invadera Wakanda, är inget annat än sinnesjukt. De mest oväntade interaktioner visar upp nya sidor hos dessa väletablerade hjältar. Ingen av personerna känns som endimensionella karikatyrer som enbart målas i svart eller vitt. 

Infinity War bars fram på en hoppfullhet och gladlynt attityd, det var som en hemkomst för stadens eget sportlag som just vunnit världsmästerskapet. Insatserna var höga, men ändå inte astronomiska. Endgame är sotigt svart, sorglig och tung, alla ljuskällor har slocknat och hoppet är nästintill uträknat. Marvel-filmer har alltid varit kända för sin varma humor, men i Endgame så blir det klart och tydligt att fingerfärdigheten för att skapa dramatisk friktion är lika briljant som konsten att göra actionscener. Marvel Studios visar även upp skillnaden i genren äventyr kontra action. Endgame mer gemensamt med svepande äventyr än renodlade actionfilmer.  

Balansgången mellan det mörka och humoristiska är även den bortom all sans. Publikens hjärtan slits och skakas om – som om de befann sig i ett beskjutet stridsflygplan, samtidigt så återfinns det mer humor här än i något som komedigenren gett oss de senaste decenniet. Självsäkerheten i att kunna skratta åt sig själv – i det absurda som är en serietidningsfilm, är en unik egenskap hos Marvel Studios som visat sig svår att efterapa. Genom att blotta sina fel och logiska brister, så försäkras publiken om filmskaparnas totala kontroll och kunskap om denna fantastiska värld. 

Allt vi har sett under de gångna åren spelar en avsevärd roll här, små emotionella sidospår blir till fullfjädrade berättelser som lämnar ett stort avtryck. Där berättelsens olika sektioner kan vara enkla till ytan, så fylls varenda scen med en sådan övertygelse och passion att vad vi än stöter på blir trollbindande. 

Då rockband spelar utan förstärkare och stora scenbyggen så återstår bara musiken och artisternas talang. Genom att inte förlita sig på klyschor eller gammal skåpmat, så visar bröderna Russo upp Endgames jättelika hjärta som i sin tur slår hårdare än Muhammed Ali i toppform. 

Time flies 

Speltiden på hela tre timmar har varit hett omdiskuterad, men det handlar inte om tid utan om filmen faktiskt utnyttjar den väl. Och inte sedan Lord Of The Rings: The Return Of The King, har så mycket tid framstått så kort, i flera tillfällen önskar man att filmen aldrig skall ta slut. Från första rutan så är publiken fast i en trans som knappt släpper då biosalongens belysning slås på. 

Visuellt är Endgame fulländad. Än mer detaljrik och färggrann än sin föregångare, varenda scen är färgsprakande konst som får tittaren att sucka av beundran. Användandet av närbilder är påtagligt, Endgame filmas – likt Infinity War, helt och hållet med IMAX kameror. Med detta så uppnår man en detaljrik intimitet som visar upp det fantastiska skådespelet. Jeremy Renner och Scarlett Johansson har något aldrig varit så här bra, empatiska och kraftfulla. Men det är 

Robert Downey Jr. som helt och hållet briljerar, Tony Stark är bräckligare, mognare och framförallt mer härdad. Downey ger ett otroligt emotionellt porträtt av den tidigare skrytmånsen, numera ödmjuk och rädd. 

Ordet kraftfullt borde vara slogan för Avengers: Endgame. Filmen är ett enda långt känsloanfall, varav allt känns som ett slag i solarplexus, längden och de konstanta intrycken kunde lett till att denna motor snabbt kunde ha lagt av, men genomslagskraften kvarstår, där allting förblir ett jättelikt äventyr som bara fortsätter att ge.

’’You made ‘em laugh, you made ‘em cry
You made us feel like we could fly’’

Och som alltid så väntar en final… Att säga ett knyst om den borde vara kriminellt. Men där så börjar sinnet krackelera, alla former av hämningar slängs ut genom fönstret. Filmkonsten pressas till sin yttersta gräns. Anstormningen av glädje, hysteri och förälskelse är olikt något annat jag upplevt i en film. Mitt i denna furiösa galenskap så rinner tårarna och viljan att utbrista i ett vårskrik är nästan ofrånkomlig. 

Den enda kritiken som går att rikta mot Endgame är att man i ett tillfälle är nära på att fastna i en narrativ struktur som inte är lika innovativ och vågad som resten av filmen. Detta rättas till med hjälp av den tredje akten som med nöd och näppe styr undan berättelsen från fallgropen som är förutsägbarhet. Logiska luckor finns det också, men i en film med talande tvättbjörnar och flygande farbröder med gigantiska hammare, så är detta lika befängt att påpeka som att friterat smör har en hög kolesterolhalt. Och för den som inte har sett och minns de tidigare äventyren, har en potentiellt väldigt svår film att förstå i alla dess detaljer. 

’’En film som aldrig kommer igen…’’

Där Infinity War lämnade mig matt, så är känslan då jag lämnar salongen denna gången inte ens möjlig att beskriva i ord. Urladdningen och den ostoppbara kraften som är Avengers: Endgame antar en gudalik form som inte kan – eller bör, beskrivas i hyllningsord eller skyhöga betyg. 

Vad som händer härnäst vet jag inte… Kanske visar det sig att Endgame är en ny The Last Jedi – en film som slukas av hat och ilska. Men det är inte mitt jobb att förutse eventuella reaktioner. Efter tre timmar av oförglömliga scener, perfekt humor och en final som är större än allt annat vi sett, så finns det inget annat att säga än att jag är för knäckt och förstörd för att att ens inse att jag mycket väl kan ha bevittnat något historiskt. 

Jag får någon otäck känsla att Marvel Studios kanske aldrig kan göra något liknande igen. Konsten att summera tio års berättelser, med sagor utan dess like, som dessutom vuxit och nu blivit fulländade, går inte att göra om. Avengers: Endgame saknar motstycke inom sin genre och står som herren på täppan över allt annat. 

Betyg 10/10   

Tävling: Aquaman Blu ray

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Än är det inte dags för ett dopp i det blå, men till dess kanske en tur till undervattens kungadömet Atlantis vara något ? Därför tävlar vi nu ett antal exemplar av James Wans Aquaman på Blu Ray. 

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial Blu-ray & 4K UHD: DIVE INTO MORE THAN 60 MINUTES OF BEHIND-THE-SCENES ACTION WITH THE KING OF THE SEVEN SEAS (IN 2D)! Exclusive Sneak Peek of SHAZAM! • GOING DEEP INTO THE WORLD OF AQUAMAN: Explore the Making of the Movie • BECOMING AQUAMAN: Enter the World of Jason Momoa • DARK DEPTHS OF BLACK MANTA: Discover the History of Aquaman’s Deadliest Foe • AND MORE!

Tävlingen avslutas den 29 april och vinnaren kontaktas genom mail. 

För att delta så svarar ni på följande fråga och skickar ett mail till oss. 

Fråga

Jason Momoa kommer alltid vara förknippad med Game Of Thrones. Vad heter skådespelerskan som agerade Momoas hustru i seriens första säsong ?

Sekiro: Shadows Die Twice Recension

All images courtesy and copyright of Activision & FromSoftware 2019

Full Disclosure: Allt spelades igenom på en vanlig Playstation 4 (ej Pro) 

Summering: Ett benhårt, gruvligt svårt och hänsynslöst besök i ett blomstrande Japan visar sig vara både belönande och förlösande… För den som har ork… 

Innan internet, innan hutlöst prissatta guideböcker och långt innan internetforum, så var TV-och datorspel ett medium som enbart existerade i periferin. Att branschen – idag – omsätter mer än filmindustrin, hade för ett tiotal år sedan låtit som ett dåligt aprilskämt – indränkt i alkohol. 

Idag så är mediet så utbrett att en jobbtitel som spelutvecklare är minst lika ansedd som aktningsvärda titlar som jurist eller ekonom. Men om vi går tillbaka till den era då spel levererades i förpackningar – större än mjölkpaket, och när allmänhetens intresse var måttligt, så var det värsta som kunde hända i ett spel inte att stöta på lustiga buggar, utan att helt och hållet köra fast. 

Den problematiken existerar inte längre.

Med hjälp av oändliga genomgångar samt videoklipp på nätet, så är detta irritationsmoment för all framtid borta. 

Onödig elitism  

En militant skara spelare har genom åren förbannat den allmänna svårighetsgraden i dagens spel. Kritiken går ut på att utvecklarna låter stödhjulen sitta på allt för länge. Denna diskussion är egentligen för lång för att kompromissas som en detalj i recension för ett spel. Men ett utmanande spel är inte detsamma som att påtvinga absurda funktioner – likt Deus Ex: Mankind Divided, som

på sin högsta svårighetsgrad – raderade spelarens sparfil permanent om spelaren skulle dö under sin resa. 

Idag kan man engagera spelaren på fler sätt än att skapa artificiella svårighetsbarriärer. Berättande kan numera vara en central del i spelandet. 

Naughty Dog och Sony Santa Monica har bägge utvecklat spel som har mer gemensamt med de mest extravaganta av Hollywood produktioner. God Of War och Uncharted-serien drivs till 100% av sin story, med sekvenser som flätas samman utan synliga sömmar, då dessa upplevelser är som starkast är upplevelsen förödande kraftfull och även emotionell. 

Men att fastna i någon av dessa spel är närmast katastrofalt. Det kan jämföras med att tvingas se om slutscenen ur Terminator 2: Judgement Day – då Arnold avlossar granaten mot Robert Patricks outhärdliga dödsmaskin T-1000, gång på gång, enbart för att man inte hunnit trycka på korrekt knapp i rätt tid. 

Spel som drivs utav denna typ av strikta regi – där storyn och spelmekaniken måste vara i balans, har jag alltid spelat igenom på enklaste svårighetsgraden. För min personliga räkning så bibehålls den önskade illusionen då man slipper repetition och frustration.

Push Me, Pull Me 

FromSoftwares har byggt sitt renommé på spel som anses vara så svåra att flera spelare drar sig för att ens närma sig dem. Detta har inneburit att en elitistiskt klick har belägrat spelen, denna ”gräddfil” välkomnar inte direkt nya spelare. Istället så ser – vissa, i denna ’’exklusiva’’skara ned på dem som inte klarar sig igenom dessa elddop. Detta har gjort att en plattform för vettig diskussion är snudd på omöjlig. 

Jag var själv en av dem som svor på att aldrig associera mig med ett FromSoftware spel. Efter Demon Souls hänsynslösa brutalitet och tillkrånglade rollspels system – kombinerat med måttligt intresse från min egen sida, gav ingen mersmak. Men efter att ha gett Bloodborne en chans – då spelets erbjöds gratis till PSN prenumeranter, så kunde jag tillslut se charmen och fascinationen. 

Då man slutligen bemästrar konsten att paralysera fiender med hjälp av pistoler och hagelgevär, så påbörjas en sorts interaktiv dans där man – likt en dansös i världsklass, tar sig igenom allt med både kraft och elegans. Att kunna återvända till tidigare oövervinnerliga motståndare och slå dem i bitar resulterar i en sällsynt eufori. 

FromSoftwares världar och karaktärer har alltid varit slående ur en visuell synpunkt. Arkitekturen och stämningen är oftast lysande. Men både Dark Souls och Bloodborne, har alltid inkluderat en mycket abstrakt och luddig berättelse. Det finns ett multum av försök till att dechiffrera och förstå händelserna och karaktärernas motivation. 

Många gånger kan detta diffusa narrativ vara förvirrande och något pretentiöst, men då man förbigår ett mer tydligt narrativ så känns motståndet – och den ständiga repetitionen, snarare som en svettig session på ett gym, eller upprepade försöka att lära sig spela ett stycke musik. 

’’Build you muscles while your body decays’’

Om Bloodborne hade haft en berättarmässig struktur likt den i Uncharted, så hade upplevelsen varit oerhört påfrestande. Den påtänkta spänningen – i en hårt regisserad story, hade snabbt förlorats i den konstanta repetitionen. 

I dagens samhälle – där tid blir en allt mer värdefull valuta, så bör man ha repsekt för att en stor andel spelare, helt enkelt inte kan dedikera tiotals timmar till att memorera fiendeplaceringar och respektive attackmönster. 

Muskler byggs upp genom rätt diet, hängivenhet och tålamod. Då vi spelar Sekiro må svetten inte spruta i samma mån som då vi pressar våra kroppar i träningsmaskiner, men processen är mycket lik. Med tiden klarar vi av en större belastning. Tidigare plågsamma övningar blir tillslut enkla och självklara. 

Sekiro: Shadows Die Twice, fortsätter att utmana spelaren, samtidigt som man introducerar ett snabbare och än mer oförlåtligt stridssystem, som inte ens rutinerade Dark Souls och Bloodborne – spelare kommer att kunna adaptera utan att ägna ett antal timmar till att förstå dess många nyanser. 

Take no prisoners

Där tidigare spel har innehållit kryphåll – som möjligheten att pumpa upp sin karaktär genom att samla erfarenhetspoäng – för att sedan kunna slå motståndet på ren statistisk råstyrka, är nästintill eliminerat i Sekiro. Rollspelsinslagen är till största del borttagna, först i spelets slutskede så ges spelaren möjligheten till att genomföra så kallad ’’farming’’. Utan detta trygga skyddsnät så återstår bara ett alternativ: att noggrant lära sig konsten att blockera attacker, spela aggressivt – men aldrig slarvigt, och att alltid kunna improvisera. 

För återkommande FromSoftware spelare är undanmanövern – där spelarens karaktär kastar sig åt sidan, det mest essentiella för att överleva anstormningen av motbjudande monster och zombiefierade stadsbor. Bloodborne ansågs vara betydligt snabbare än Dark Souls, men i och med Sekiro så känns de flesta fiender i Bloodborne numera som bagateller. Nyckeln till framgång ligger fortfarande i rutin och automatisk respons, men då FromSoftware introducerar en ny form av attack – kallad Perilous, så tvingas spelaren till än större koncentration. 

Där Bloodborne går att ta sig igenom med hjälp av observationer kring diverse luckor och hål som kan ge ett tillfälle att attackera, så innebär dessa attacker att alla repetitiva strategier numera är mycket svåra att bibehålla. Beroende på vilken attackställning som fienden intar, så kan man behöva besvara attacken med en rad olika manövrar. 

Roulette    

Vi får förvisso en varningsindikation då dessa attacker är på ingång – inte helt olikt Rocksteadys Batman Arkham-spel, men detta är till föga hjälp, spelaren måste instinktivt förutse vilken sorts undanmanöver som krävs för att inte bli träffad. I enskilda dueller så är detta utmanande nog, men i ett antal sekvenser så omges spelaren av ett multum av härskna och bindgalna soldater som går på som trimmade utombordsmotorer. 

Att bli omringad i något av FromSoftwares spel har alltid varit en självklar väg till den ökända Game Over-skärmen, men denna gång så blir den mest ordinära fotsoldat rentav skräckinjagande. 

En tidigare hörnpelare i Bloodborne och Dark Souls, har alltid legat i risken att förlora sina erfarenhetspoäng, något som inträffar då man dör. Om spelaren lyckas ta sig tillbaka till punkten där man tidigare besegrades, så går dessa vitala poäng att återfå. I Sekiro så är den lilla respiten borta, döden innebär att hälften av en erfarenhetspoäng är förlorade – för alltid, även insamlat guld (spelets valuta) halveras. Det finns dock ett statistiskt lotteri, där spelaren har en chans att få behålla dessa livsnödvändiga resurser, men detta sker sporadiskt och är inte något man kan finna någon större trygghet i. 

No Retreat… 

Utöver denna nyuppfunna nervpärs så försöker FromSoftware introducera ytterligare ett ångestmoment, detta i och med ett system som med tiden degraderar karaktärer runt om en, detta kan innebära att vissa sidouppdrag försvinner, även chansen att återfå alla sina erfarenhetspoäng minskar för i och med upprepade dödsfall. Tyvärr så är detta system bättre på papper, själva genomförandet känns ofärdigt. Trots att vi dog oräkneligt många gånger genom den första genomspelningen, så påverkades aldrig vår session särskilt mycket av detta, enbart ett par alternativa replikskiften är den största skillnaden – så vitt vi kunnat se.  

Men svårighetsgraden och hänsynslösheten från tidigare spel har inte förändrats det minsta. Ett fåtal felsteg leder oftast raka vägen till träkistan. 

Spelets titel – Shadows Die Twice, borde snarare vara – ’’Shadows Die Two Hundred Thousand Times’’. Även om vi ges möjlighet till en andra chans – i och med funktionen att återvända från  döden – en gång, så är fiendernas styrka och osannolika aggressivitet, nästan en garanti på att denna bekvämlighet aldrig blir till allt för stor hjälp. 

Ett relativt nytt inslag är möjligheten att decimera fiender genom att tyst smyga sig på dem – tidigare har denna mekanik varit ytterst simpel. Med hjälp av en änterhake så kan spelaren röra sig snabbt och tyst över spelets arkitektur. Men även denna nyvunna förmåga visar sig snart ha en baksida. Där andra spel har fiender som är lika observanta som en samling sövda hönor, så är vartenda fotsteg och tillfällig exponering ett ypperligt tillfälle för fiender med skutvapen att göra processen kort. 

…No Surrender 

Möjligheten att smyga är oftast ett välkommet inslag, men vid ett par tillfällen blir system något grovhugget. Oftast hinner man enbart avverka en fiende innan övriga reagerar, detta leder till en överdriven mängd tillfällen då man tvingas retirera och gömma sig, tills den artificiella intelligensen väljer att glömma bort spelaren. I början av spelet då spelaren är lika stryktålig som ett en istapp i värmebölja, så blir denna ’’slå och fly’’-taktik något utdragen. 

Ett par andra mindre trevliga inslag är en kamera som ibland är lika hopplös som Storbritanniens oförmåga att uppnå en lösning på Brexit-kaoset. I trånga utrymmen så kan kameran var snudd på vedervärdig, och då vi har ett spel som kräver precision och fläckfritt utförande från spelaren, så är detta inte acceptabelt. Sedan väljer FromSoftware att påtvinga spelaren ett par filmsekvenser som tyvärr återupprepas  – även då vi återvänder till samma punkt. Varför man inte behållit det tidigare systemet – med en portal till bosskonfrontationen, är förbryllande. 

Demonernas Port

Vad beträffar storyn så är detta en mer substantiell historia än tidigare. Det är slut med kryptiska fraser och gåtfull symbolik. Precis som mycket annat i Sekiro: Shadows Die Twice, så har FromSoftware försökt strömlinjeforma berättandet. 

Berättelsen är acceptabel men knappast makalös, det är uppenbart att den riktiga behållningen ligger i att övervinna omöjliga odds och den belåtenhet som infinner sig efteråt. Sekiro själv är inte heller något större charmtroll, fåordig, något kylig och stel så blir den första verbala protagonisten i ett Soulsborne-spel mer eller mindre en skugga (ordvits menad).  

Visuellt så är Shadows Die Twice inte lika förtrollande och suggestivt som Bloodbornes mörka och hotfulla värld. 
Det fiktiva Japan är förvisso vackert med sina blommande körsbärsträd och vackra berg, men dessa har setts förut i både film och spel.
De tidigare världskända fiendedesignen är inte heller riktigt lika nyskapade denna gång. De fasor vi möter och får se, följer i mycket traditionella fotspår, med alltifrån Bruce Lee-munkar, åldrade svärdsmästare och akrobatiska ninjas. 

Stuck In A Moment 

Tekniskt så har kämpar fortfarande FromSoftware med sin spelmotor, på en standard PS4’a är spelet långt ifrån så följsamt och behagligt som det borde vara. Det är fortfarande problem med delar av ljussättningen vilket ger spelet en platt känsla mellan varven. Slutligen så är ett par konfrontationer – som skall förbli namnlösa, för att undvika spoilers, så pass svåra att de tangerar det groteska. Det går helt enkelt för långt då spelets eget ramverk kringgås för att maximera svårigheten. FromSoftware må göra spel som är hårdare och mer oförlåtliga än Skatteverket i och med en deklaration, men rättvis design måste ständigt finnas, detta glöms tyvärr bort i ett par tillfällen.         

Men när allting tillslut sitter i ryggraden, då spelaren byggt upp sin vana och kompetens, så är känslan att gå fram likt en mördande skördetröska, svårslagen. Belöningen och utdelningen för allt slit, den ständiga terrorn att bli tillintetgjord, den eviga repetionen och den slutgiltiga belöningen är fortfarande helt unik. 

Ett antal sekvenser och möten har varit några av de mest krävande, prövande samt frustrerande jag någonsin stött på i ett spel. De tillfällen då man står redo att skicka ut sin spelkonsol genom fönstret ,förvandla handkontrollen i skrot och ge upp, men slutligen leder till att spelaren reser sig och övervinner det omöjliga, resulterar i en hysterisk eufori, en känsla som FromSoftware är helt ensamma om att kunna frammana. 

Betyg 8/10 

The Brink Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Glöm dubbelgångare och djurkyrkogårdar, detta är vårens mest skräckinjagande filmupplevelse. 

Alla texter, recensioner eller artiklar, bör vara skrivna utan politisk agenda – eller värderingar. Men efter att ha sett The Brink så skulle det behövas både tvångströja och lugnade medel för att inte dra fram de elakaste orden, meningarna och uttrycken för att beskriva vad vi bevittnar i dokumentärfilmen. 

Alison Klayman har – i samtycke med filmens subjekt – Steve Bannon, lyckats smyga in en kamera i Breitbart grundarens vardag. Vad vi får bevittna är en skräckfilm utan dess like där några av de värsta rövarna och banditerna på denna jord smider planer för ett framtida samhälle som inte ens satan skulle vilja vistas i. 

Killing In The Name Of 

Av Donald Trumps oändligt många skandalministrar och medarbetare, så är Steve Bannon den som allra tydligast bär en röd svans och två horn i pannan. Bannons ”nyhetsorganisation” har haft ett syfte – att krossa den amerikanska demokratin och ersätta den med en höger nationalistisk agenda där kvinnor, forskning och sunt förnuft är lika välkomna som pesten. 

Efter ett antal skandalösa och fasansfulla händelser – Charlottesville attacken, så lämnade Bannon sin roll i vita huset. The Brink följer Bannon nuvarande arbete där han försöker att underminera världsdemokratin, inte bara i USA utan även Europa. 

Klayman må inte låta oss känns personen Steve Bannon – något vi kanske skall vara tacksamma för. Filmen fungerar som en glorifierad dold kamera, vi tas in i lejonkulan där giriga och makthungriga extremister smider planer som kan komma att ha förödande konsekvenser för världens fortsatta välmående. 

’’The badge of the chosen whites…’’

Den värld Bannon och hans anhang strävar efter är fylld av lögner, svek, segregering och manipulation. Även om Bannon och co, är sluga nog att utestänga kamerorna från ett antal diskussioner och möten, så är flera inblickar chockerande. Ett antal europeiska höger politiker – däribland Kent Ekeroth och Nigel Farage, medverkar och kan ses konspirera ihop med Bannon. 

Bannons desillusionerade visioner försöker påminner om de mest löjeväckande James Bond skurkar. Bannons personliga ego har inte heller några gränser, Bannon är lika uppblåst pompös och självgod som sitt eget midjemått, alla observationer och uttalande är sluddrande och osammanhängande. Politikerna som Bannon försöker skapa allianser med, köper – bokstavligt talat kejsarens nya kläder. Mötena och diskussionerna är så infantila och trångsynta att man undrar om det är en komedi som utspelar sig… Tyvärr så är det inte fallet. 

’’The one who burns crosses’’

Hyckleriet är på hög nivå, Bannon talar själv om hur samhällets elit måste brytas ned, hur arbetarklassen skall segra och att invandring och integration kan slänga sig i väggen. Samtidigt fullkomligt njuter Bannon av att flanera sig med samhällets mest övergödda elit, som ser människor som en sunkig handelsvara.

Ironin blir total då Bannon och hans entourage drar runt i en glamorös privatjet och talar om mannen på gatan, i nästa scen bor de i lyxsviter vars dagskostnad skulle kunna ge en medelstor familj mat för ett år. Människoföraktet och manipulationen är lika motbjudande och snuskig som de värsta kök som Gordon Ramsay hemsöker i Kitchen Nightmares

Att följa Bannon under åren 2017-2018, visar sig vara ett nästintill genialiskt drag. De inledande åren under Trumps styre har lett till några av de mest vulgära politiska episoder som vi sett i modern tid. Det bildas per automatik en dramaturgi då vi ser hur Bannons agenda sprider sig som ett dödligt virus över hela världen. Den fortsatta ökningen av högerpopulism och flera vansinnesdåd, förstärker – åtminstone min, övertygelse om att Bannons lögner och propaganda ligger till grund för världens – nuvarande, kaotiska tillstånd. 

’’%&% you I won’t do what you tell me’’

Det enda som gör The Brink något ofullkomlig är Klaymans något passiva och observerande förhållningssätt gentemot filmen. Det hade gett ett stort mervärde att få föra mer ifrån Klayman , de tillfällen regissören inflikar med ett genomtänka och intelligenta kommentarer, så förvandlas Bannons vimsiga och repetitiva retorik till en miserabel liten vattenpöl. Det hade varit spännande att se mer av Bannons politiska och moraliska motståndare, oftast förvandlas de bara till en ansiktslös massa av demonstranter. Man kan fråga sig om detta verkligen är en dokumentär kontra en observation.  

Det tillstånd som publiken lämnas i då filmen tagit slut, är en blandning av raseri och sorg. Det känns många gånger hopplöst, men i det allra sista skedet får vi en liten strimma hoppfullhet. Tanken att saker och ting kanske kan förändras – om vi alla tar vårt ansvar och väljer att hitta den allt mer sällsynta mänskliga anständigheten inom oss, gör mig något hoppfull. Den förhoppningen gör det omöjligt att inte falla platt för The Brink, en av de mest angelägna dokumentärerna på lång tid. 

Betyg 7/10

Hellboy (2019) Recension

All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Ett vulgärt stycke skräpfilm som definitivt höra hemma i helvetet. 

Detta kan inte vara sant… Nog för att films trailer knappast har fått någon att dansa av glädje… Nog för att Guillermo Del Toro inte regisserar… Men det här är snudd på obeskrivligt uselt… 

Hellboy (2004) må inte ha försatt världen i lågor… 

Ekonomiskt så var Del Toros två filmer undermåliga, de var både dyra och måttligt  populära. För ett par dagar sedan släpptes en trailer för Todd Phillips Joker med Joaquin Phoenix i rollen som världens dödligaste clown. Belackare och cyniker som avskyr allt som bär kategorisering – serietidningsfilm, sätter redan nu sitt hopp till att Phillips film kommer att skriva om regelboken, precis som Heath Ledger då han blev regisserad av Christopher Nolan. 

Att uttala sig om Joker är ännu för tidigt, men för de som frågat efter en annorlunda film inom genren så borde man gå tillbaka och titta på Hellboy (2004), ett skolexempel, filmen är både  annorlunda men ända kvalitativt, utan några som helst pretentioner, inte någon förvrängd version av Martin Scorseses The King Of Comedy – som Joker verkar vara. Den värld Del Toro visar upp i Hellboy (2004) är drömlik men samtidigt skrämmande och levande. 

Del Toros unika signum

Del Toro har ett visuellt signum som innebär en hängivenhet till smådetaljer, Ron Perlmans jättelika pistol – namngiven The Good Samartin, är nästan lika imponerande som valfri ljussabel från berättelserna om Luke Skywalker och Prinsessan Leia. Men utöver att vara en stilsäker och visuellt vacker film, så har Hellboy (2004) en överrumplande emotionell kraft. Relationen mellan Perlman och den numera bortgångne John Hurt, hör till bland det mest finkänsliga och drabbande jag sett – inte bara i en serietidningsfilm. 

Framförallt så har den första filmen om beskyddaren från helvetet, ett hjärta som är minst lika kraftfull som huvudpersonens jättelika hand gjord utav sten. 

Att Hellboy (2004) ligger i skymundan än idag är något av en tragedi.

Drömmen som aldrig blev av… 

En tredje – och avslutande, film har länge varit efterfrågad. 
Del Toro har varit ovillig att lova något. 
Ekonomiskt har det helt enkelt inte gått att få någon filmstudio att finansiera det avslutande kapitlet. 
Enligt Del Toro skulle en tredje film behöva kosta multum. 

Trots påtryckningar och förhoppningar från flera inbitna fans, så är den hypotetiska filmen numera permanent skrotad. Neil Marshall – känd för hårda och brutala skräckfilmer som The Descent, har nu blivit kapten för en ny skuta som skall försöka ge nytt liv åt karaktären. 

Deadpool öppnade upp en tidigare stigmatiserad sorts film. 
En barnförbjuden superhjältefilm som kunde tänja på gränserna men ändå spela in stora mängder stål. James Mangold – som regisserade Logan, kommenterade att en högre åldersgräns också innebar att berättelsen kan – och borde, vara mer avancerad. 
Berättelsen kan ta sin tid och inte stirra sig blind på action. 

Helvetesfilm

The Descent är ännu något av en modern skräckklassiker, det är en svettig och skräckinjagande upplevelse som får varenda nerv att bli lika spänd som en gitarrsträng. Det fascinerade obehag som Del Toro alltid dragits till, borde därför kunna förvaltas väl av en regissör som gjort karriär på att visa brutalitet och cynism. 

Men Neil Marshall behandlar Hellboy (2019) som en enda lång lekstuga – utan lekfullhet eller entusiasm. Där Del Toro gjorde en personlig, varm och distinkt film, så är Marshalls Hellboy (2019) en gapande bullerfest som misshandlar den mest tålmodiga biobesökaren. 

Att kalla Hellboy (2019) för slarvig smörja är att ge den mer beröm än den förtjänar. Allt går åt skogen redan i filmens stökiga introduktions sekvens, där bli vi serverade hårresande usla specialeffekter samt horribelt skådespel som borde få biografens nödutgångar öppnas på vid gavel.

Skamligt skådespel 

Då filmen väl kommer till David Harbour – som tagit över efter Ron Perlman, så går det från uselt till skandalös katastrof. Ron Perlman må inte vara en skådespelare i absolut toppklass, men i rollen som tungt sminkad demonisk hjälte var han helt lysande. Med hjälp av fantastisk kostym, sminkning och karisma, så blev denna hårdhänta och nonchalanta hjälte både empatisk och underhållande. Harbour har ingen av dessa förmågor…         

Istället är denna Hellboy slö, tråkig och plågsamt stel. Det finns inte något i Harbours rolltolkning som ens kan bedöms som godtagbart, inte blir det roligare av att dialogen framförs som om han – och karaktären, vore kraftigt berusad, något som inte kanske är helt omöjligt…

Det skulle förklara hur man orkat läsa igenom detta manus.  
Detta ohyggligt usla skådespel är inte exklusivt för David Harbour… 

Milla Jovovich, Sasha Lane och Ian McShane borde alla skämmas över sina ’’ så kallade’’ insatser. McShane som är en sann veteran inom skådespelaryrket, är – med allt rätt, förbannad, frustrerad och helt obekymrad om att leverera något av värde. Lane och Harbours försök att iscensätta en trovärdig och respektfull relation, är inget annat än vedervärdig. 

Snusk och smörja 

Att Neil Marshall inte bryr sig om att berätta en historia eller att inspirera sina aktörer borde vara indikativt nog för vilken pina hela filmen är. 
Men Marshall fortsätter denna sandlåda genom att pröva gränserna får våld och snusk. 

Hellboy (2019) kan vara en av de mest bloddrypande och osmakliga filmer jag sett. 
Våldet, snusket och slemmet vet inga gränser, kroppar styckas, huvuden exploderar och dränker publiken i hjärnsubstans. I jämförelse så är Deadpool redo att visas på ett daghem. Om nu Hellboy (2019) hade haft ett hjärta, eller varit någotsånär sympatisk, så hade dessa groteska inslag kunnat accepteras. 

’’Som passar ett cyniskt svin’’ – Sillstryparen  

Men Neil Marshall är bara intresserad cynism och kylig överlägsenhet. 
Självfallet så svär alla karaktärer som borstbindare, vare sig det är befogat eller inte. 

Detta är filmvärldens svar på snuskbandet Onkel Kånkel. Marshall är övertygad om att denna burdusa och vidriga jargong skall förmedla någon sorts – stenålderssyn, av manlighet… 
Istället blir det bara en pubertal uppvisning i smaklöshet och dagisfasoner.  

Mitt i denna vulgära sörja av blod, inälvor och andra mindre trevliga inslag, så görs det ett par förkastliga försök till humor som är lika roliga som att ramla ned för en brant trappa. Ovanpå denna frånstötande kakofoni av massakrer och kroppsvätskor så har filmen ett ylande soundtrack – bestående av rutten rock, som får trumhinnorna att explodera. 

Man undrar snart om Marshall valt den här – apokalyptiska, vägen för att på så sätt differentiera sig ifrån Del Toros filmer ? I en intervju har makeup designern Joel Harlow tagit avstånd från Del Toros version och noga påpekat att de försökt stöpa om all design från de tidigare två filmerna. Detta påstående kan nog höra till de mest falska sedan de största tobaksbolag – under ed, vittnade och svor på att nikotin inte var beroendeframkallande.

Beväpnat rån 

Ganska snart så inleds ett beväpnat kreativt rån…
Det är inte bara designelement som stulits, flera scener och händelseförlopp är identiska med det Del Toro gav oss för femton år sedan. Dessa skamlöst efterapade scener är lika skrattretande som piratkopierade Rolex klockor eller skamlöst falska Louis Vuitton-väskor.

Där Del Toros värld var trovärdig och inbjudande, så stinker detta av plast, usel produktion och än sämre fantasi. 
För att vara en film om magi och varelser från sagorna, så är Hellboy (2019) lika spektakulär som en tråkig måndag i januari. 

Egentligen kan kritiken fortsätta tills nästa årtionde; actionscenerna är uselt koreograferade och kryddade med erbarmliga specialeffekter som inte ens är följsamma, berättelsen har lika mycket substans som ett avsnitt av Paradise Hotel och där filmens hjärta borde sitta, hittar vi bara ett tomrum, större än universum självt. 

Ett övergrepp 

Att säga att en film är besatt av djävulen är magstarkt, men detta måste vara fött ur helvetets mörkaste hörn. Hellboy (2019) är ett groteskt skämt som häcklar Mike Mignolas serietidning, spottar på filmkonsten och häller kloakvatten på publiken.
Detta är ett övergrepp som måste bojkottas, fördömas och snabbt glömmas bort. 

Betyg 1/10 

Mid90s Recension

All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2019

Summering: Total hybris och genomuselt manus gör Jonah Hills regidebut till perfekt bränsle för de kommande majbrasorna 

Ordspråket vid fel tid på fel ställe, är vanligt. Men för Jonah Hill borde uttrycket omvandlas till: – Fel man, vid rätt tillfälle och rätt tid. När Hill inledde sin karriär så var det som en fumlig fåne i Superbad. Om Jonah Hill hade insett sitt begränsade spektrum, så hade vi sluppit denna genomusla uppvisning i dumdryg hybris.

Ett antal komiska skådespelare har lyckats göra mörkare och allvarligare projekt – Jim Carrey i Eternal Sunshine Of The Spottless Mind är ett helt lysande exempel på en aktör som kan så mycket mer än att bara agera mänsklig gummisnodd. Tyvärr så har Carreys karriär inte lyft, och han fortsätter göra film som knappt kan betygsättas.

Den ’’reinkarnerade’’ Laurence Olivier 

Jonah Hill har däremot – olyckligtvis, fått se himmelens portar öppna sig efter sin insats i Moneyball av regisserad Bennet Miller. Hill mottog i och med den filmen en oförtjänt Oscarsnominering. Bara tanken på Hill som ett matematiskt geni är lika parodiskt som när popdivan Mariah Carey gav sig på att spela socialarbetare i Lee Daniels Precious.  

Och efter ytterligare en Oscarsnominering så har Hill intalat sig själv att han numera är en reinkarnerad Laurence Olivier. Detta har inneburit att Hill slutat skriva autografer och istället delar ut visitkort, och ett skådespel som känns så bekvämt och självgott att det närmar sig det outhärdliga. Den gräsliga insatsen i den annars lysande Netflix-serien Maniac, gör det tydligt att Hills nuvarande karriär är byggd på en gigantisk bluff. 

Nu har skådespelaren nått den kritiska nivån av hybris att han åtagit sig att göra debut som regissör. Resultatet är lika lyckat som då Keith Richards och Mick Jagger – desperat, försökte starta igång ett par taffliga solokarriärer. 

’’Ödmjukhet, vad är det ?’’ 

En debut brukar innebära ett mått av ödmjukhet från regissören. Men Hills astronomiskt stora ego förvrider en – i grund och botten, enkel film om en snårig och stökig uppväxt. Försöket att tvångsmässigt försöka skapa grå och betongliknande diskbänksrealism, går väldigt snabbt åt skogen då filmens manus är besläktad med pinsam ståuppkomik där man desperat försöker dra ut på skämten och aldrig kommer till slutklämmen. 

Dramatiken är lika tung och drabbade som en kudde fylld med det mjukaste av dun. Dialogen är i sin tur lika tragikomiskt patetisk, i en sekvens visas Scorseses mästerliga gangstersaga Goodfellas på en TV, ironin är total då mängden svordomar är minst densamma här. 

Och där väldigt ovårdad dialog ofta kan ha ett syfte, så känns detta snarare som ett sätt att prova gränserna för vulgaritet. Inom filmhistorien finns det ena uppsjö av både fascinerande och intressanta karaktärer, som både saknar moral och några former av empatiska kvalitéer, men som fortfarande går att observera. Ett sådant projekt kräver ett gediget ramverk, vilket Jonah Hill självfallet inte klarar av att bygga upp. 

Snacka strunt och röka 

Man talar om att stora konstnärer blir inspirerade av andras verk, och att mindre begåvade stjäl. Jag antar att ni kan gissa i vilken kategori Mid90’s landar i ? Man snor – helt ogenerat, stora partier från Richard Linklaters Boyhood samt Gus Van Sants vedervärdiga Paranoid Park. En gammal lärare summerade – grovhugget, skateboard åkande som en väldig massa snack, marginell aktivitet och en väldig massa rökande av cigaretter. 

Jag vill inte lägga någon vikt vid detta uttalandets potentiella trovärdighet, men det summerar åtminstone Mid90’s till punkt och pricka. Hela filmen är som ett utdraget häng vid någon gatukorsning, karaktärerna diskuterar nonsens i evigheter samtidigt som de begår ett antal förbrytelser, det är lika kul som det låter.  

Åtminstone ett par starka insatser 

Men i detta söliga trams finns faktiskt ett par starka skådespelarinsatser. 

Den vanligtvis bleka Katherine Waterston gör kanske sin mest detaljrika och nyanserade karaktär någonsin, denna ensamstående och övergiven karaktär har både djup och kraft, tyvärr så blir Waterston bara en marginell biroll. 

Huvudrollsinnehavaren Sunny Suljic – från Playstation 4 succén God Of War (2018), fortsätter att imponera. Suljic fångar de naiva förhoppningarna om att få ingå i en socialkrets, trots att det i slutändan kan innebära att stöta bort sin familj. Även Na-kel Smith gör ett minnesvärt porträtt av en buse med gott hjärta. 

Resten av karaktärerna kan däremot inte berömmas… Majoriteten är en samling hopplösa skamfläckar som jag aldrig vill påminnas om igen. Mitt i detta så finner Lucas Hedges, likt pollensäsongen under våren, så är Hedges lika jobbig och förutsägbar. 

Avgaser rakt ut i salongen 

Även om Waterston, Smith och Suljic lyfter enstaka segment, så är allting en cirkus av hemska personligheter, slentrianmässigt berättande och kass dialog. Man kan fråga sig vad syftet med allt detta är ? Jonah Hill har inte svaret på den viktiga frågan. Istället för att inrikta sig på en slutdestination, så tillåts filmen stå på tomgång och spy ut avgaser i biosalongen.  

På hemvägen råkar jag se reningsverket Käppalas informationsreklam, där ombedes allmänheten att inte spola ned det som inte är avföring eller toalettpapper… Jag skulle vilja föreslå att Mid90’s borde tillhöra det som utan större problem kan gå raka vägen ned i avloppet. 

Betyg 2/10 

Shazam! Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018 

Summering: Medioker action och en flamsig Zachary Levi vägs upp av en skarp samling av unga aktörer och mycket varm humor.   

Låt oss få ett antal elefanter ur rummet… Pressvisningen av Shazam! sker den 1 april 2019… Redan där kan man börja ana att något kanske inte står helt rätt till. Ett stort antal kolsvarta moln kan också ses på långt avstånd. 

Warner Brothers har fortfarande inte velat förklara sin DCEU satsning som död och begraven. Den mest allvarliga blödningen må ha upphört, men krisen är fortfarande uppenbar. Vitala karaktärer som Batman och Stålmannen står just nu utan skådespelare. Dessutom har Shazam! behövt genomlida en av de sämsta PR-kampanjerna jag sett på lång, lång tid. 

Den initiala trailer vi gavs fick mig att darra av skräck. I de diverse klippen så får vi se Zachary Levi springa omkring som en skållad råtta, samtidigt utför han en vedervärdig dans som lika gärna hade kunnat vara en stor och röd varningsskylt för hela filmen. Som om inte detta var illa nog, så är Levis kostym bland det gräsligaste genren behövt uthärda sedan Joel Schumacher gav oss ”erotiska” närbilder på latex klädda rumpor samt glansiga och plastiga bröstvårtor i sina obeskrivligt usla Batman-filmer. 

Med denna absurda uppförsbacke så är det närmast makalöst att Shazam! inte blir till årets största och mest bedrövliga aprilskämt. 

Patienten som förblöder 

Innan Zack Snyder satte kniven i DC’s pråligaste och mest berömda trio – bestående av Wonder Woman, Stålmannen och Batman. Så fanns det en dröm om att DC, skulle kunna resa sig upp och förvandlas till en fullvärdig utmanare gentemot Marvels MCU. Där den eviga konkurrenten jobbat med en hand bunden bakom ryggen – i och med uteblivna filmrättigheter för ett antal karaktärer, så hade Warner Brothers tillgång allt som gick att beskåda i serietidningarna. Alla tänkbara kombinationer var möjliga…

Tyvärr så vågade Warner Brothers aldrig ta tjuren vid hornen, Man Of Steel innehåller ett mikroskopiskt gästspel – där Wayne Enterprises logotyp ses under en knapp sekund. I övrigt känns filmen helt isolerad, knappast någon grandios sjösättning av något så komplext som ett filmiskt universum.

Vi har gått igenom Snyders arbete samt David Ayers Suicide Squad så pass många gånger att vi nöjer oss med att kalla den kollektiva upplevelsen gräslig. Snyders kanske största brott mot dessa oskyldiga och fiktiva hjältar, är den totala bristen på humor och självdistans. 

Batman The Animated Series anses – fortfarande, vara den bästa Batman-adaptionen, dess påtänkta målgrupp, var betydligt yngre än någon av de filmer som ingår i DCEU. 

Serien hade förvisso en relativt generös censur, vilket innebar ett antal hårdhänta teman och blodiga sammandrabbningar. I jämförelse med Marvels samtida serier som Spider-Man – och X-Men The Animated Series, så var Bruce Timms vision utan tvekan barnförbjuden. Batman The Animated Series, innehåller några av de mest sorgliga och grymma historierna som den mörka riddaren behövt ta sig igenom. Flera avsnitt och tolkningar blev så lyckade att de snabbt fasades in i serietidningen. Än idag chockas jag av hur mogna och mörka flera av avsnitten är. Men även i denna ofta sorgliga och moraliskt gråa adaption, så får vi välbehövlig och charmig humor, som aldrig känns forcerad. 

En icke skräckfylld film  

Shazam! gör vad den kan för att distansera sig ifrån de skräckupplevelser som vi tidigare behövt utstå. Regissören – svensken David F. Sandberg, börjar med att ogenerat titta åt Marvels första fas  – där de inledande filmerna om Iron Man och Captain America ingår. Stämningen och utseendet känns som en nära släkting till Kenneth Branaghs första Thor-film. Sandberg – som tidigare har jobbat inom skräckgenren, lyckas många gånger skapa en rejält suggestiv stämning i filmens mest mörka avsnitt. 

Men skräck och allmänt obehag är inte syftet med Shazam!. Vår huvudperson Billy Battson må vara en ensamvarg som både är cynisk och egoistisk, men Sandberg är klok nog att inte grotta ned sig alltför mycket i dennes grubblande. Vi får istället – äntligen, välbehövlig humor som faktiskt kan kallas acceptabel tillskillnad mot de hemska toalettskämten från Aquaman

My Generation 

Asher Angel i rollen som Battson har både utstrålning och karisma, en egenskap varken Henry Cavill eller Ben Affleck visade upp innan de kastade in handduken. Barnskådespelare hör till ett av de mest riskfyllda momenten inom film. Deviktigaste rollerna spelas alla av relativt oerfarna skådespelare, risken är stor för en potentiell katastrof. Men denna ungdomliga ensemble är oväntat solid och lätt att tycka om. Jack Dylan Grazer är i synnerhet extra vass i sin roll som överentusiastisk och inbiten superhjältefanatiker  .    

För första gången någonsin i en DCEU-film så får vi också ett antal biroller som känns genuint sympatiska. Cooper Andrews och Marta Milans står för två av de varmaste och mest övertygande karaktärerna vi hittills sett i denna filmserie. Sandberg slår sönder flera av de klyschor som brukar ingå i filmer som berör fosterbarn och dess vårdnadshavare. 

Och det är i interaktionen mellan Battson och hans fosterfamilj där Shazam! är som starkast. Humorn är uppkäftig men charmig, Sandberg verkar genuint trivas med att utforska alldagliga situationer som möten med översittare i skolan eller ungdomlig dumdristighet. Det blir aldrig några riktigt rejäla gapskratt, däremot flertalet små härliga fniss som värmer. 

Pajaskonster 

Men när filmen skall låta Zachary Levi träda in som Battsons ’’vuxna’’ superhjälte alter ego, så börjar filmen darra på manschetten. Där Asher Angel hittar en balans mellan att vara självcentrerad och gatusmart, så lyckas Levi aldrig övertyga om att det är samma person vi tittar på då han tar över stafettpinnen.
Levi tappar bort Angels häfta och mentala konflikt där han ständigt väger sitt egenintresse mot potentiell vänskap. 

Även om filmen gör sitt bästa för att skapa distans och självmedvetenhet kring den kontroversiella kostymen – som Levi bär, så kommer i alla jag fall inte ifrån hur bedrövliga flera inslag är rent visuellt. Den löjeväckande muskulaturen och den plastiga självlysande blixten på bröstet framkallar nästan en allergisk reaktion. Levis insats drar alltför många gånger åt det överdrivna och slarviga, det blir en kavalkad av slapstick och märkliga grimaser som knappast kan kallas vassa. 

Castle Grayskull

Detta skapar en film som känns tudelad, så fort Levis hemska trikåer dyker upp på duken så tangerar filmen att kännas som ett andrahands alternativ till The Mask med Jim Carrey i huvudrollen, där ingenting är på allvar. Sandberg verkar inte heller särkilt bekväm med att hantera den här mängden av avancerade specialeffekter. De scener som är menade att imponera och bidra till stora adrenalinrusher, blir utdragna och utan någon som helst spänning. Specialeffekterna är överlag lika plastiga som Levis kostym och ett par inslag närmar sig samma kalkonterritorium som Masters Of The Universe med Dolph Lundgren.  

Shazam! känns alltför många gånger som flertalet lösa bitar som grovhugget satts ihop. Sekvenserna med den ordinäre Billy Battson har hjärta och humor, medan Levis sekvenser gör filmen osäker och fånig. Mitt i allt detta så försöker man krampaktigt klämma in en mer hotfull antagonist än de lokala mobbarna i skolan. 

Träig skurk 

Mark Strong har numera blivit en lika uppenbar skurk som Svenska Akademins Horace Engdahl. Tyvärr så är Strongs roll mer eller mindre en enda lång eftertanke, Sandberg verkar rentav likgiltig inför alla scener där Strong medverkar. Finalen går i samma malande och menlösa fotspår, spektaklet och krutet blir mest en långtråkig liten knall där Sandberg satt på autopiloten. 

Går faktiskt att titta på 

Shazam! må inte vara någon jättelik återupprättelse för DC, valet att – flera gånger, fortfarande vara bundna till Snyders kontinuitet hämmar. Men med sin genuina humor och ett gäng karismatiska skådespelare, så har vi i alla fall nått en punkt där vi har fått en film som faktiskt går att se på. 

Betyg 5/10  

Tävling: Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott Blu Ray

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Våren är här och därefter en tävling, denna gång Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott på Blu Ray.

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial: Explore the magical world created by J.K. Rowling and brought to life on-screen by extraordinarily talented filmmakers, and discover which actors were fans before becoming wizards on-screen. Then, unlock the surprising secrets behind key moments in the film. • Deleted Scenes.

För att delta svarar ni på följande fråga och skickar in svaret till vår mail

Tävlingen avslutas den 5’e april och vinnarna kontaktas via mail. Lycka till !

Frågan

Eddie Redmayne vann en Oscar för sin roll i The Theory Of Everything. Hans motspelerska Felicity Jones kommer från staden Birmingham i England, en sångare från ett av världens mest kända hårdrocksband har också sina rötter ifrån samma stad, vem är det ?

Fantastiska Vidunder: Grindelwalds Brott släpps på DVD, Blu-ray & 4K UHD 1/4