Robin Hood Recension


All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018 

Summering: Lösskägg, plastsvärd och estetik hämtat ur en dödsmetall video, detta är så uselt att det tangerar komik. 

Det bästa som kan sägas om Robin Hood är att det inte är en ny King Arthur: Legend Of The Sword. Men om så hade varit fallet så hade det varit historiskt, Guy Ritchie uppfann en helt ny sorts bottennivå med den monumentala kalkonen. 

Vid det här laget finns det fler versioner av banditen med smak för ekonomisk jämställdhet, än det finns gula taxibilar i New York City. Kevin Costner och Errol Flynn är bara en handfull aktörer som åtagit sig rollen. Det krävs en hel del för att rättfärdiga ännu en filmatisering. Den senaste filmversionen som regisserades av Ridley Scott, hade åtminstone en väl tilltagen budget, det var snyggt och välgjort men som med de flesta av Scotts filmer under 00-talet, så var det en konceptuellt urtråkigfilm utan större inspiration. 

Scott kan – tillskillnad mot den nuvarande regissören Otto Bathurst, stoltsera med att faktiskt ha jobbat inom filmindustrin i över 40 år. Bathursts CV är närmast icke existerande, förutom ett par inhopp som regissör för bla ’’oförglömliga’’ TV-serier som Urban Gothic och Hysteria, så ekar det tomt i erfarenhetsspalten. Vad en regissör med så lite rutin, skulle kunna tillföra något så slitet  som Robin Hood, förblir en fråga som vi aldrig kommer att få svar på. 

Att hitta ett primärt problem med Robin Hood är i det närmsta omöjligt, det är som att gå in i ett fördömt hus och försöka gräva fram något av värde. Scotts film må har varit en trist axelryckning, men det visuella kunde man inte ifrågasätta. Att Bathurst saknar vana att regissera långfilmer blir tydligt från första bildrutan, Robin Hood fullkomligt osar av billig – riktigt billig, TV-film. Detta får nyårsplågan Ivanhoe att framstå som en produktion i världsklass. 

’’It’s only a model…’’

Det skamlöst billiga  samt fula utseendet, tillsammans med en katastrofal berättarröst från huvudrollsinnehavaren Taron Egerton, gör parallellerna med Monty Python And The Holy Grail oundvikliga. Där man i den klassikern skämtade om att Camelot enbart var en modell, så gnisslar Bathurst istället tänder och försöker ilsket övertyga publiken med kulisser och dekor som verkar vara hämtade från Richard Hoberts superfiasko Tre Solar med Lena Endre i huvudrollen. 

Nottingham är – i verkligheten, en pittoresk stad som upplevt industrialisering, men i denna version av Storbritannien har staden förvandlats till något som ser ut som en billigare version av Tolkiens mardrömslika landskap Mordor. I sina bästa stunder ser Robin Hood ut som en vedervärdig musikvideo för något namnlöst dödsmetall band, där man kastar in eld och mörker i kombination med bedrövlig musik. 

Filmens budget sägs ligga runt 100 miljoner dollar, vart de pengarna har tagit vägen kan också läggas till i frågeformuläret kring varför denna film ens existerar ? Ett redan gräsligt utseende förvärras av ett närmast skogstokigt användande av slow motion. 

Flaxande slow motion 

Detta påfund bör användas selektivt och då man har förmåga att faktiskt hantera det. Om någon nu har drömt om att se hur Taron Egerton, LÅNGSAMT, grimaserar då han förbereder sig på att avlossa sin plastiga pilbåge, så har drömmen blivit sann. 

Varenda actionsekvens följer samma mönster – skådepelare springer i cirklar och flaxar med armarna. Koreografin och själva kompositionen är så överarbetad och stel att vartenda slagsmål snarare känns som en steril dans. Om man nu skulle klippa bort de delar som involverade slow motion eller den genomusla koreografin, så skulle speltiden förmodligen kunna reduceras ned till en halvtimme, även då så är det trettio minuter för mycket. 

Engagemanget från någon av de inblandande står inte heller rakryggat, Taron Egerton ser lika bekväm ut som den gången vår egen kungafamilj skulle visa det svenska folket hur man utförde ett klassiskt julbak. 

Ben Mendelsohn är vanligtvis en formidabel aktör, australiensaren har alltid gett sina rolltolkningar närvaro och intensitet. Denna gång har Mendelsohn reducerats till att uppfylla varenda antagonistisk klyscha som finns till hands, antalet ondskefulla skratt och urfåniga monologer är oräkneliga. 

Jamie Foxx medverkar också på ett hörn som Lille John. Efter insatsen som Ray Charles, borde Foxxs karriär tillägnas någon sorts doktorsavhandling i hur man sumpar allt… Med ’’fantastiska’’ karriärsval som The Amazing Spider-Man 2 och Valentine’s Day, så kan man undra om Foxx lyckats ordna någon försäkring i bästa The Producers-anda, där kalkonerna förr eller senare skall ge avkastning via försäkringspengar. Denna gång är Foxx återigen ute på hal is med en insats som pendlar mellan apati och avsmak. Övriga skådespelare bör inte ens analyseras i närmare detalj, detta utav respekt för deras fortsatta karriärer.  

Disaster Artist 

Tafatthet och meningslöshet är själva kontentan av hela Robin Hood, försöket att vara en fräck och modern matiné misslyckas då man saknar all form av nödvändig kompetens. Berättelsen har så dålig puls att man kan dödförklara den omedelbart. Tillråge på det så är flera partier närmast stulna från Ridley Scotts film, varför man berättar en snarlik historia ännu en gång är inget annat än fullkomligt vansinne. 

Det går tillslut så långt att man inte kan undvika att skratta åt hela travestin. Precis som scenen ifrån förra årets The Disaster Artist – då den katastrofala filmen slutligen har premiär, så viker man sig nästan dubbel av skratt utav uselheten som utspelar sig på duken, det går inte att se det här som något annat än ett gigantiskt skämt.

Betyg 1/10         

House Of Cards Säsong 6 Recension


All images courtesy and copyright of Netflix 2018 

Summering: Allt slutar i ett enda elände som förolämpar tittaren och där manusförfattarna självbelåtet smiter från sitt ansvar. Detta är skamligt uselt avslut…  

House Of Cards var serien som stack ut näsan och tog det första steget in i det om skulle bli en revolution för distribution av filmer och serier. År 2013 så var konceptet – att omgående leverera  tittarna en hel säsong, fortfarande helt oprövat. Det visade sig fungera och House Of Cards blev en stor kritiker – och publikfavorit. 

Att så tydligt inta positionen som en pionjär har inneburit att granskningen och bedömningen är något hårdare än i vanliga fall. House Of Cards är i grund och botten en nyversion av en BBC serie, som i sin tur byggde på en roman skriven av Michael Dobbs. Det är många och långa år sedan denna version utav House Of Cards ens befann sig i samma solsystem som ordet fräscht och innovativt.

Efter seriens andra säsong har det varit ett dödslopp rakt ned till närmsta soptipp. Idéerna är lika uttömda som vattenkällor i öknen. Vändningarna och spänningsmomenten har bara blivit mer och mer löjeväckande, ett besök till den topphemliga militärbasen Area 51 i Nevada öknen, där konspirationsteoretiker menar att rymdvarelser bor, känns inte alltför avlägset. 

Korthuset faller 

Då vi recenserade säsong 5 av House Of Cards så jämförde vi seriens övergripande kvalitet med det senare säsongerna av 24. Och med säsong 6 så har man nått hela vägen fram till den skrämmande låga nivån. Det fräcka och manipulativa konceptet från den första säsongen har förvandlats till en rörig och uttråkad historia, korthuset har rasat samman och denna gång permanent. 

Efter anklagelserna mot Kevin Spacey, så valde Netflix att avskeda huvudrollsinnehavaren med omedelbar verkan. Man kan se det som att bolaget satte ned foten, den moraliska problembet i detta är att Spacey långt innan #MeToo rörelsen varit i blåsväder kring sina mindre trevliga vanor. 

Usel krishantering 

Sättet man har hanterat denna kontrovers på, måste helt och hållet underkännas. Genom hela säsongen så försöker man distansera sig från Spacey och hans Frank Underwood på det mest krystade vis. Man kan fråga sig varför man ens valt att fortsätta serien efter avhoppet. Budskapet hade varit betydligt starkare om kontakten dragits ut helt och hållet. Säsong 6 kännas som en enda lång och ansträngd förlängning, man försöker desperat stabilisera en patient som de senaste åren varit hjärndöd. 

Robin Wright må vara samma kapabla skådespelerska, men grundmaterialet som hon getts denna gång skulle inte ens Jesus kunna vända till någonting positivt. Om detta hade varit ett skjutvapen så hade man utan större svårigheter kunnat höra hur det klickar då man trycker på avtryckaren. Berättelser och händelser som borde varit avklarade för åratal sedan, kommer nu tillbaka och tillför absolut ingenting, alla vändningar och chockmoment har flutit samman till fruktansvärd gröt. Med åren som gått så har House Of Cards också förlorat flertalet av sina mest  intressanta karaktärer och skådespelare.

Vägkoner 

Om man skulle ta ett klassfoto av denna säsongs ensemble så skulle det vara Robin Wright omgiven av vägkoner, ungefär så intresseväckande är de personer vi tvingas spendera åtta timmar med. Nytillskott som Greg Kinnear och Diane Lane är lövtunna skräpkaraktärer som tjänar ett lika stort syfte som en skidbacke i tropisk hetta. 

Den uppenbara desperationen hos skaparna är påtaglig, idéerna tryter och detta löser man genom att plump försöka reflektera nuvarande politiska händelser. Frank Pugliese och Melissa James Gibson – seriens primära författare och kontrollanter, verkar enbart ha satt sig ned med en uppsjö av morgontidningar och sedan lyft ett par rubriker från dessa, rakt in i manuset. Flera ämnen borde kännas glödheta, men i dessa inkapabla händer blir de enbart pinsamma och krystade. 

Och precis som med verklighetens mest makthungriga politiker, så vet säsong 6 inte när den bör lämna in sin avskedsansökan. Det är som en karusell som bara snurrar runt utan att någonsin stanna, saker och ting äktas och repeteras, halvfärdiga idéer planteras och glöms sedan bort. Tittarens tålamod prövas också som aldrig förr, säsongen må vara nedkortad – med hela fem avsnitt, trots detta så känns säsongen mer utmattande än att följa den nuvarande regeringsbildningen.   

Ett slag i ansiktet 

Men slutet då ? Efter allt detta elände så kan vi väl åtminstone delges en kraftfull konklusion efter de fem gångna åren ? Hela serien har en samlad speltid på över 70 timmar. Det är nästan tre dygn som vi gett till Netflix och House Of Cards. För denna uppoffring så får vi ett slag ansiktet som retur. Slutet kan vara bland det mest provokativa och frustrerande jag sett sedan David Chase valde att dra bort mattan under publikens fötter i The Sopranos sista avsnitt. 

Ett slut behöver inte vara definitivt, samtliga frågor måste inte besvaras, men det måste finnas en känsla av att samtliga kapitel är slut och att boken kan stängas igen. House Of Cards blir istället  en strandad val och tittarna lämnas under denna koloss för att sakta klämmas ihjäl. 

När ett sådant magnifikt djur dör på ett sådant brutalt vis, så är det en tragedi. Förhoppningarna om att House Of Cards – förhoppningsvis, aldrig återkommer, är snarare en välsignelse. 

Betyg 1/10 

Tävling: Mission Impossible Fallout Blu Ray


All images courtesy and copyright of UIP 2018 

Om knappt en månad är det julafton. Vi har tyvärr ingen julkalender men likväl en hel del tävlingar som vi hoppas kunna köra under December. Vi har ett par exemplar av Mission Impossible: Fallout på Blu Ray att tävla ut.  

Vi är väldigt tacksamma till UIP för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 7 december 2018. 

Lycka till !  


The Favourite Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: En spektakulär, färggrann och skamligt underhållande film som har allt. 2018 års – hittills, bästa film kröns här och nu… 

Bohemian Rhapsody – som går på biograferna när denna recension skrivs, må handla om rockbandet Queen, Freddie Mercury må vara ett av rockmusikens tämligen sällsynta helgon. Men vilken den riktiga kungligheten på bio är råder det inget tvivel om nu… 

Yorgos Lanthimos har regisserat sin bästa film hittills och lyfter sin lysande ensemble till himmelen, detta är inget annat än genialiskt. 

Ni som har sett Lanthimos tidigare filmer kan nog ana om vad som väntar. Den grekiske regissören gör ingenting efter rutin eller ’’struntsaker’’ som normer. Vilken genre regissören än åtagit sig så har han vridit och skruvat på all dess parametrar. Att därefter försöka kategorisera The Killing Of A Sacred Deer eller The Lobster är ganska svårt, de blandar bisarr humor med nattsvart drama, det är allvarligt, fånigt och förunderligt. Lanthimos rykte om att göra svårtillgängliga produktioner är därför inte obefogat, antingen gillar man denna eklektiska stil eller inte. 

Paul Thomas Anderson må vara aktad som en filmisk guru, men den amerikanska regissörens säregna stil har nästan aldrig förtrollat mig. Bara en enda gång så har Andersons arbete verkligen skakat om mig – There Will Be Blood. Där släppte Anderson mycket av sina gamla knep, det var en rustik och lite mer lättillgänglig historia som också hade en elektrisk Daniel Day Lewis i huvudrollen. Anderson har sedan dess aldrig gjort en så bra film, det var som att han satte upp garden och vägrade tona ned sina mer pretentiösa tendenser. 

The Favourite är Yorgos Lanthimos There Will Be Blood, en förhållandevis tillgänglig film som ger oss en destillerad och slipad version av regissörens tidigare visioner, en slags Apple Computer lösning där man samlar flera idéer och presenterar dem i ett raffinerat och tillgängligt paket.  

’’Is this the real life? Is this just fantasy ?’’

Ett kostymdrama – för egen räkning, inspirerar sällan till några större euforiska föraningar innan premiär. Det är en genre som har gjorts i årtionden och aldrig lyckats förnya sig. Det är filmvärldens motsvarighet till Shake ’N Bake, man blandar vatten med pulvret och så har man sin film redo och klar för visning. Det är så oinspirerat som man kan föreställa sig. 

Lanthimos är dock inte redo att bege sig till snabbköpet och servera någon smaklös historia. 

The Favourite är i sin inledande fas lite avig och obekväm, dialogen och skådespelet är ansträngt och en smula stelt. Humorn som kommer att användas genom resten av filmen känns som en kalldusch bland de perfekt sydda kostymerna. Till ytan så är The Favourite lika korrekt och uppklädd som gastronomen Carl Jan Granqvist. Varenda extravagant klänning och kuliss är strålande vackra. Tillsammans med ett helt genialiskt foto så ser detta ut som ett samlat besök från alla världens kungafamiljer – stort och majestätiskt.  

Därför är de snabba och fräcka replikerna nästan chockartade, de går i polemik med det vi har lärt  oss att förvänta av genren. Men för att fortsätta dra paralleller med det kungliga rockbandet (Queen), vem hade någonsin kunnat ana att en låt som börjar som en sentimental ballad, som senare förvandlas till opera och slutligen hårdrock, skulle kunna bli en odödlig klassiker ? Bohemian Rhapsody (låten) är den där bisarra kombinationen av allt som inte borde fungera ihop, det är lika bisarrt som att blanda ihop alkoholhaltiga drinkar med läsk. Det vansinniga i detta är att det funkar, rättelse… Det är rentav fantastiskt ihop. 

’’Sends shivers down my spine…’’

The Favourite må se ut som något mer allvarsamt och tråkigt, introduktionen fungerar som en försmak för vad som skall komma. Och så fort Emma Stones karaktär Abigail sätter ned sin fot i det leriga England så är loppet igång. Där genren brukar diktera sävligt tempo, strama karaktärer och berättelser som vägrar att röra på sig, så har Lanthimos vänt upp och ned på allting. 

Allting börjar med dialogen som visar sig vara giftig och dräpande slagfärdig. Den ursprungliga  rivaliteten mellan Stone och Rachel Weisz, börjar som ett litet käbbel, sedan förvandlas den till en strid som kan utmana det största fältslaget i Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi. 

Detta kungliga hov är inte en samling propra damer eller herrar, alla är blodtörstiga, manipulativa och makthungriga. Oliva Colmans drottning Anne är en –  till hälsan sett, sjuk och skröplig gestalt. Drottning Anne har förlorat förmågan att se klart på händelserna runt om henne. Manipulationen och dolda agendor är en del av vardagen, och Anne har svårt att genomskåda dem. 

Det hade varit lätt att dra paralleller med dagens politiska klimat i både Sverige och USA – där politiker agerar som förvuxna dagisbarn, men Lanthimos undviker att göra filmen ’tidstypisk’’, istället blir det en universell överblick kring maktspel och viljan att ständigt vara uppvaktad av maktens inre. Intrigerna och motiven är så många att det snabbt blir ett spindelnät, minsta felsteg kommer leda till att odjuret vaknar och sväljer de som fastnat. 

Like A Rolling Stone 

Lanthimos använder ofta ett grodperspektiv då han ramar in sina skådespelare, det känns som att vi bevittnar konfrontationer mellan titaner när vi blygsamt tittar upp emot dem. Ett annat trick är ett användande av en ’’fish eye lens’’, detta förvränger flera scener, en sorts visuell indikation på att allting är på väg att förändras.   

House Of Cards må självgott se sig själv som någon sorts mästare då det kommer till intrig och politiskt rävspel. Men The Favourite får den numera övergödda och trötta Netflix serien att framstå som en dammig fossil. De många illvilliga planerna blir än mer diaboliska och effektiva då ges till en mästare som Emma Stone. 

Stone lyckas återigen hitta ett ny sida av sig själv, Abigail må vara främmande inför mycket av hovets strukturer, men hennes förmåga att ta sig fram i maktens korridor är exceptionella. Att Stone är amerikan bland en uppsjö av brittiska skådespelare visar sig vara ett snillrikt drag, även om den brittiska accenten är trovärdig, så bär Stone med sig en sorts exotisk kvalitet som förstärker illusionen att hennes karaktär verkligen är en utomstående som hanterar spelet på ett helt nytt sätt. Lägg sedan till den sedvanliga genialiska mimiken och timingen som Stone besitter, så har man ännu en klassiker från en aktör som egentligen bara kan jämföras med sig själv. 

Killer Queen 

Tack och lov så är resten av skådespelarna inga sekundavaror heller. Olivia Colman är fullkomligt strålande som Drottning Anne. Det är ett skört men samtidigt bombastiskt porträtt, slitaget är uppenbart, men med tiden så luckras enfalden och blindheten upp. Drottning Anne börjar som en distraktion och blir tillslut en vital komponent för berättelsen. 

Rachel Weisz utgör den sista pusselbiten, det finns en anledning till varför Weisz närmast försvunnit från det allmänna vetandet sedan hennes Oscarsbelönade insats i The Constant Gardner. Hennes karriärsval tillsammans med ett stelt och kyligt skådespel har inte fått många att dansa av glädje. 

Kylan och stramheten finns fortfarande kvar, men här är dessa egenheter passande. Sarah Churchill är en stenhård och iskall cyniker som inte har några problem att säkra sin plats i hovet med våld och förnedring som huvudsaklig metod. Weisz gör karaktären till en hemsk och horribel själ – positivt menat, det är helt omöjligt att känna någon som helst sympati för denna självgoda och giriga människa. 

Men på konststycket så lyckas Lanthimos ändå injicera lite empati i denna iskub. Det är en otrolig bedrift att plötsligt införa ombytta roller då Abigail börjar få övertaget. Styrkan i berättelsen och personregin är så kraftfull att man kunde ha låtit hela filmen göra volter och vurpor utan att de hade skadat slutresultatet. 

’’Are you ready, hey, are you ready for this? Are you hanging on the edge of your seat?’’

Intensiteten och spänning når olidliga proportioner ju längre filmer fortsätter, det behövs inga explosioner, bomber eller granater för att få publiken att sitta på nålar. En liten udda blick räcker för att få hela världen av skälva. Lanthimos låter varenda sekund vara av största betydelse, respekten gentemot tittaren är monumental, inte en enda scen känns irrelevant eller överflödig. Samtidigt är det en film som är fylld med humor och skratt. Vilken sorts film vi än har att göra men, så är balansen mellan allvar och humor en av grundpelarna för att skapa en upplevelse som känns varierad och mänsklig. 

Illusionen är så stark att slutet blir som ett grymt uppvaknande. Man vaknar genast och hastigt från denna underbara dröm, om det gick skulle jag vilja somna om igen och aldrig vakna från denna trans. 

Obrytbar trans 

För att avsluta det hela med en sista Queen referens, Bohemian Rhapsody startar udda, vaggar sedan in lyssnaren i en mörk berättelse om döden, sedan exploderar det i bombastisk opera. Vad som sedan följer är partiet då publiken tappar förståndet och börjar hoppa jämfota. Slutligen lugnas allting ned men en melankolisk slutkläm. Allt det där stämmer för The Favourite, det är en exotisk kombination av perfekt dramatik, vass humor och fullständigt briljanta skådespelarinsatser. Allting slutar i tillstånd av totalt utmattad extas där man bara sitter och stammar i biostolen då eftertexterna rullar. 

Betyg 10/10   

The Front Runner Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ogenomtänkt och ofullständig historia om den bortglömde och enigmatiske presidentkandidaten Gary Hart. Filmens två sidospår är betydligt mer fascinerande än den huvudsakliga berättelsen.  

Jason Reitmans andra film för 2018 är som starkast då den sträcker sig ut i periferin och undersöker effekterna gentemot politiska observatörer. Tyvärr så är filmens kärna emotionellt otillgänglig. Med Tully så var Reitman nära att uppnå kritisk massa – dvs, en hyfsad film, tyvärr kunde hela publiken känna doften av rök då slutet smög sig på. Charlize Therons starka insats förvandlades till ånga – som den elaka häxan från öst, hämtad från Trollkarlen Från Oz. 

The Front Runner exploderar inte plötsligt i tittarens ansikte som ett felande telefonbatteri, men den når inte heller några hisnande höjder heller. Reitman fortsätter på de lite nedtonade och allvarliga spåret från Tully, några lustigheter med en charmör som George Clooney är det inte tal om, inte heller någon syrlig satir – Thank You For Smoking. Detta är rakt av en liten tårtbit av amerikansk nutidshistoria. 

Denna anrättning har vi dock sett förut, Reitman är inne på samma spår som Steven Spielbergs The Post, faktum är att The Washington Posts chefredaktör Ben Bradley, förekommer i båda filmerna. Jag slutas aldrig fascineras av den uppsjö av historier och anekdoter från det amerikanska maktspelet. 

Judgement Day 

Den demokratiska presidentkandidaten Gary Hart är mer eller mindre okänd/bortglömd för oss utanför förenta staterna, och av ganska goda skäl, hans katastrofala kampanj för att bli näste president, störtade omedelbart då anklagelser om otrohet publicerades i The Miami Herald. Skandalen var tillräcklig för att sänka Hart, men inte så skandalös att den har någon anledning att trumfa större skandaler som Watergate eller valfri anekdot kring Donald Trump. 

Således är det lite svårt att verkligen engagera sig för något som i det långa loppet känns trivialt. Harts kandidatur må ha kostat demokraterna valet 1988, men med tanke på att George Bush enbart satt som president under en period, så var skadan långt ifrån permanent för demokratiska partiets räkning. 

Just det där med engagemang är The Front Runners stora problem, Gary Hart porträtteras i filmen som en allvarsam och stel person som verkar tondöv inför sanningar och svårsmälta kompromisser. Hugh Jackman porträtterar senatorn med en barsk aggressivitet som framträder i de mest pressade situationerna. Reitman verkar själv var mycket osäker kring vem Gary hart faktiskt är. 

Vid flera tillfällen så framställs Hart som en överarbetad slarver, andra gånger som en genuint  trögfattad tjurskalle. De få tillfällen då filmen vill få oss att sympatisera med Hart så misslyckas man, det enorma mediauppbådet må ha varit hänsynslöst gentemot presidentkandidaten, men Harts familj är de som verkligen utsattes mest av skandalen. Sorgligt nog så är det just denna del av filmen som är mest ointressant och likgiltig. 

Vera Farmiga – som spelar Harts hustru Lee, övertygar inte och de delar då vi spenderar tid med hustrun och dottern hemma i Colorado, är både tråkiga och menlösa. Och då Gary Hart själv inte heller intresserar, så är en stor del av filmen nästan lamslagen. Farmiga och Jackman saknar kemi och lyckas därefter inte vinna några sympatier. 

The Times They Are Changin’ 

Filmens starkaste sidor är i de ganska negligerade sidospåren som berättelsen visar oss. Delvis så får vi en inblick i både The Washington Post och The Miami Herald, två nyhetsorganisationer som befann sig i en tid av förändring. Washington Post stod som den kanske mäktigaste nyhetsinstansen på denna planet efter Watergate avslöjandet, tidningen var ansedd som guldstandarden inom grävande och undersökande journalistik. 

The Miami Herald å andra sidan hade redan börjat adaptera en mer smutsig arbetsmetodik, en metodik som inte hade några större problem med att inkräkta i människors privata sfär. Vi får följa ett par journalister från de båda tidningarna, och deras kval och tveksamma moraliska beslut är ofantligt mycket mer spännande än filmens huvudperson.  

Även Donna Rice, som pekades ut som Harts älskarinna framställs också som ytterst empatisk. Rice är en kvinna som fastnat i fördomsträsket och som desperat försöker visa att hon är mer än bara ett attraktivt yttre. Sara Paxton i rollen som Rice är utan tvekan filmens största tillgång, det är en både lugn och sansad rolltolkning som verkligen griper tag i åskådaren. 

Inga insikter 

The Front Runner är trots dessa positiva punkter ogenomtänkt, det är en film som borde kunna säga mer än vad den gör. Det är inte någon slump att filmens produktion fick grönt ljus bara ett år efter att Donald Trump blev vald som president. Frågeställningarna är snarare menade för dagens mediala klimat, tyvärr så kommer man inte fram till några intressanta insikter. 

Vi får inte ens någon ingående epilog där vi delges någon matnyttig information om Harts karriär och liv efter kampanjen. Och det summerar hela upplevelsen, ogenomtänkt och kortfattad. 

Betyg 5/10 

Sci Fi Mässan Älvsjö 17-18 november 2018

Jag citerar Mark Hamills Joker från filmen Batman: Mask Of The Phantasm, ’’For once, I’m stuck without a punch line…’’

Avengers: Infinity War är 2018 års största film, Star Wars lever igen och nördkulturen frodas som aldrig förr. Men på Älvsjömässan den 17 november 2018 så står klockorna stilla… Jag låter som ett trasigt videoband – gnälligt och hemskt, men förutom att träffa fantastiska vänner som Björn från Elm Studios och Paul och Cynthia från Lost In Collectibles – som tillsammans med Sci-Fi Shop är de enda som säljer något av värde, så finns det ingenting att bli glad över. 

Detta är ingen mässa, det är en loppmarknad där man säljer vad som helst, till vilka priser som helst. Bara det har minmal anknytning till science fiction så trycks det in i överfylla hyllor fyllda med strunt. Tappra själar som 501st garnisonen är lika ihärdiga och godhjärtade som alltid med sin outtömliga passion för Star Wars och välgörenhet. Tyvärr så har denna fantastiska organisation fått en monter som jag upplever som något mindre än tidigare. Bredvid dessa fantastiska människor, så säljs det lastgamla mjukisdjur från diverse Disney filmer och än äldre Star Wars rymdskepp med gulnad plast. 

Antalet kvalitetsprodukter går numera att räkna på fingrarna, att vi faktiskt hittar det mycket snygga Hulk vs Wolverine dioramat från Sideshow måste ses som ett under. Därefter så är det hundratals kvadratmeter med PVC leksaker som påminner om någon förskräcklig utställning på det gamla leksaksmuseet i Stockholm. 

Comic Con Stockholm drabbades i år av flera svåra avbokningar, Sci-Fi World – årgång 2018, har haft samma problem, Jason Momoa från kommande Aquaman och Game Of Thrones fick i våras avboka i sista minuten pga personliga skäl. 

För Stockholmsmässans så var Lance Henriksen påtänkt att gästa, men bara några dagar efter att han annonserats så avbokade skådespelaren. Ersättaren blev Michael Madsen, men denne drabbades av den fruktansvärda branden som härjar i Kalifornien och kunde därför inte heller medverka. 

Guy Henry som hade till uppgift att återuppliva Grand Moff Tarkin/Peter Cushing, sitter nästan helt ensam, detsamma gäller för Kevin Sussman och Helen Slater, bara Tobin Bell har en någotsånär lång kö. 

Egentligen finns det ingen poäng att fortsätta med denna surmagade kritik, med tanke på inträdespriset på nästan 200 kronor, så kan detta bara kategoriseras som bedrövligt.  

Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10 

Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: Allting har gått käpprätt åt helvete i denna katastrofala uppföljare. Ett narrativt kaos som helt och hållet indikerar att J.K Rowling tappat greppet om sin egen berättelse. 

Jag har faktiskt svårt att finna orden för det här… I somras fick vi möjligheten att närvara då 

rockbandet Pearl Jam skrev in sig i historieböckerna, det var en spelning som kommer minnas  som en av de bästa någonsin. Det var en så magnifik upplevelse att jag – nästan ett halvår senare, inte känner att jag gjort den rättvisa rent skriftligt. I och med Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald står jag mållös, men av helt fel skäl.  

Spider-Man 3 var – och är, den enda filmen som krossat mitt hjärta… Och ja, det där är en ganska fånig formulering då man faktiskt talar om en spelfilm, men när de första recensionerna började publiceras, så framträdde någon sorts minimal klump i halsen. Efter tre års väntetid och en hypemaskin utan dess like, så var det en grym verklighet att Spider-Man 3 inte bara var medioker, den var rentav genomusel…

Det är 16 år sedan J.K Rowlings magiska värld trollband mig i och med den första filmen i Harry Potter-serien, även om få idag – inklusive mig själv, inte ser tillbaka på Chris Columbus två första två filmer med någon större entusiasm, så är minnet av själva bioupplevelsen odödlig. Efter att ha sett De Vises Sten – genom en förhandsvisning, så stapplade jag in genom ytterdörren och var helt oförmögen att sluta tala om filmen.

Men efter Hemligheternas Kammare så började Potter-filmerna sluta komma ut regelbundet. Då Fången Från Azkaban slutligen fick premiär, så lämnades jag förvånansvärt oberörd. Rowlings böcker fortsatte dock att vara lika spännande och underhållande, men mitt riktigt fanatiska intresse för serien hade avtagit många år innan den sista filmen utkom 2011. 

Harry Potter – eller The Wizarding World, som det nu kategoriseras som, har fortfarande en arme av följare som är religiöst hängivna till Rowlings författarskap. Samtliga av dem har nog bevakat uppföljaren till Fantastic Beasts med samma intensitet som en vakande moder över sitt nyfödda barn. Och drygt elva år efter Spider-Man 3 så får jag ta på mig den osmickrande uppgiften att  komma bärandes med hundhuvudet. Det är inte filmens antagonist Grindelwald som begått det största brottet denna gång… Den skyldige är istället J.K Rowling och regissören David Yates. 

För att göra processen kort… Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är gräslig… 

Den där meningen svider nog lika mycket som salt i öppna sår för alla fans därute, även om jag själv inte längre är den påtänkta målgruppen, så vet jag hur exalterande och spännande det är att slutligen få se sin mest efterlängtade film. Men även för mig – som är vänligt inställd till Rowlings arbete, så finns det verkligen ingenting att tycka om här. 

Uselt mellanspel 

Warner Brothers låg på sina knän och bad om en möjlighet att få fortsätta göra filmer som relaterade till Harry Potter-universumet. Rowling uppfyllde önskningarna då hon tillkännagav att hon personligen skulle vara involverad i denna nya filmserie, då den utspelade sig flera årtionden innan De Vises Sten så hade man – enligt Rowling och Warner, fria narrativa tyglar.

Det första alstret var kanske inte så magiskt som teamet utlovat, återigen så bad man David Yates regissera – bara det ett oinspirerat val. Fantastic Beasts And Where To Find Them var medioker, men den såg åtminstone fantastisk ut. Eddie Redmayne hade också sina stunder, men därefter fanns det inte mycket att bli glad över. Katherine Waterston fortsatte med sitt döda skådespel och hela finalen var en axelryckning. 

När man nu har etablerat denna värld i hela åtta Harry Potter-filmer, plus den första Fantastic Beasts, så borde man kunna trampa gasen i bottnen och ge oss en explosiv film med fantastiska effekter och karaktärer som vi verkligen kan komma att älska… Men ingen av de förhoppningarna har uppfyllts, istället så har Yates och Rowling bestämt sig för att skapa ett horribelt mellanspel där absolut ingenting händer. 

Trots att det flyger båda besvärjelser och begivande kreatur, så står själva berättelsen helt stilla. Ett – av tusentals, problem är att Rowling valt att injiciera hela filmen med oändligt många sidospår och nya karaktärer, varav ingen av dem är det minsta intressanta.

Om man enbart hade hållit sig till etablerade karaktärer, som Redmayne och Waterston ,så hade vi haft en dödstrist film, men inte en plågsam. Detaljer som i föregångaren borde föra med sig stora konsekvenser, avhandlas här så slarvigt att jag nästan får en allergisk reaktion i ögonen. 

Konsten att döda en åsna

Rowling verkar mest intresserad av att pröva om man kan lasta en packåsna tills den stupar och dör. Efter att ha sett The Crimes Of Grindelwald så är svaret ja, efter att det stackars kreaturet stupat så fortsätter Yates och Rowling att – helt oberört, fortsätta binda fast bråte på den sedan länge döda åsnan. 

Denna barlast är i sin tur lika onödig som internet mobbing och allmän oförskämdhet. Vem har tex inte drömt om femton minuters lång lyteskomik där Dan Fogler gör sig till åtlöje ? Och då vi ändå håller på med att förstöra filmkonsten, så får vi specialeffekter som jag trodde hade begravts tillsammans med mammutar. 

Trots en skyhög budget så är allt det som skall verka magiskt mer som en sunkig trollerilåda från Tobbe Trollkarl. Men den där lådan har i alla fall magiska tricks som fungerar. Harry Potter har alltid tagit det fantastiska till en extrem, med flygande kvastar och jättelika hundar med tre huvuden, till och med för 17 år sedan detta genomfört med stor sofistikation, framförallt så var det påkostat.

Tekniken befinner sig numera ljusår förbi tidigare filmer, men The Crimes Of Grindelwald ser förkastlig ut. De magiska odjuren skulle inte ens kunna få göra ett inhopp i ett bannlyst avsnitt utav barnprogrammet Bolibompa. Designen är i sin tur gräslig, innovationsnivån är katastrofal, synen av katter med kycklingben är fulare än stryk. 

Med tanke på att ordet fantastisk är med i titeln så överväger jag att gå till konsumentombudsmannen och klaga, det finns inte ens en mikroskopisk fiber av detta som kan beskrivas som fantastiskt eller ens måttligt roande. 

Viva Las Vegas !

Alla trollformler och magiska uppfinningar har spetsats men någon hemsk drog som får allting att framstå som en förvriden parodi. Där det tidigare räckte med lite enkla färger och ljuseffekter, så vräker Yates nu på med en ljusshow som måste vara stulen från en av Celine Dions Las Vegas shower. Allting överdrivs och förlöjligas i denna totalt tondöva hantering. 

Förra gången fick vi åtminstone besöka ett vackert New York, med snygg art deco design. Nu så får vi istället packa resväskan och åka tills Paris, men förutom Eiffeltornet så ser den europeiska pärlan identisk ut med Manhattan. Den franska huvudstaden verkar också bara bestå utav en gatukorsning. 

Sedan har vi ’’berättelsen’’ och skådespelarna som tvingas medverka i den. Att filmen är fylld av referenser och påskägg är fullt acceptabelt, problemet är att de tryckts in utan någon större eftertanke. Precis som när George Lucas ödelade Star Wars med sin ökända prequel-trilogi, så begår man misstag på misstag då man desperat försöker länka The Crimes Of Grindelwald med de – kronologiskt, framtida Potter-filmerna. 

Trafikvakt 

Detta bidrar också till känslan av att filmen verkar vara på väg att brisera. Så fort det finns möjlighet så trycker man in lite till. Filmens tempo borde också fängslas på livstid, varenda sekvens är utdragen och innehåller vedervärdiga inslag då man klumpigt försöker förklara vad som händer. Inte ett enda av dessa tusentals klargörande ger oss någonting av värde, det är som att titta på en aggressiv trafikvakt som hurtigt dirigerar trafiken. 

Filmens mest effektiva scen – då vi återigen får så den magnifika trollkarlsskolan Hogwarts, förtas av det hemska manuset, i en scen som borde vara ren och skär magi, så passar man istället på att fördunkla och krångla till sin – redan genomusla, berättelse ytterligare. Rowling binder ett knut runt sina egna ben. författarinnan är den som borde ha svar på alla frågor, men hon framstår här vilsen och skogstokig när hon demolerar sitt egna noggrant uppbyggda arbete. 

Att idéerna är slut och inspirationen bortblåst sedan årtionden tillbaka, är plågsamt uppenbart. Enligt uppgift så kvarstår hela tre filmer i denna serie, det känns redan nu som att det är dags att börja samla på sig sandsäckar och konservmat för att överleva den epidemin. Det måste också tilläggas att detta är en rent groteskt mörk och otäck film, Rowling verkar vilja leka George R.R Martin och klämmer in ett par helt onödigt grymma sekvenser som inte har någon anledning att existera i en familjefilm.  

Eddie Redmayne och Katherine Waterston må stå som huvudrollsinnehavare, men deras tid på duken är minimal, istället för att utveckla dessa två, så stirrar mig sig istället blind på allt som inte har någon relevans. Det tillkommer en drös med nya och anonyma karaktärer, tillslut orsakar det huvudbry då jag förtvivlat försöker sortera dem i sinnet. Redmayne fick utstå en hel del kritik för sitt porträtt som den excentriske Newt Scamander, nog för att det var spretigt, men Redmayne är en karaktärsaktör som ändå försökte stabilisera föregående film. Denna gång så verkar Oscarsvinnaren vara nedbruten till ett miserabelt tillstånd där han stirrar ned i golvet och mest verkar vilja att eländet skall ta slut. Waterston som aldrig inspirerar till några glädjeskutt, är lika trist som alltid. 

Johnny Depp(ar) och dippar  

Allt det här är mer än tillräckligt för att helt och hållet underkänna filmen, men bottnen än inte nådd än. Mitt i denna totala gröt så finner vi Johnny Depp. Att ens beskriva Depps historiska nedgång i droger och anklagelser om våld mot – både, sin exfru Amber Heard och medlemmar av ett inspelningsteam, är en uppgift för betydligt bättre och mer erfarna skribenter och författare. J.K Rowling är inte rädd för att säga vad hon tycker på socialmedia, hennes progressiva och liberala agenda är något jag personligen kan relatera till och uppskatta. Därför är det så bisarrt då Rowling talade att försvara Depp i denna skandalcirkus. 

I all denna misär kunde Rowling inte ens ta det kloka beslutet att åtminstone vänta med att uttala sig tills dammet lagt sig kring skådespelaren. En redan grotesk film blir således än värre då denna kontrovers ligger som en tjock dimma över filmen. Depps insats är lika inspirerad som då han leker sjörövare, denna gång verkar han vilja efterlikna David Bowie, med en fruktansvärd frisyr och en kontaktlins som är otäckt likt sångarens skadade iris. 

Vart detta befinner sig på uselhetens botten är svårt att avgöra, Depp har på konststycket lyckats medverka i allt som kan kallas fruktansvärt de senaste åren, rockbandet’’ Hollywood Vampires som värsta exempel. 

Om det gör saker och ting enklare så är ni välkomna att kalla oss demoner för vårt låga betyg, om det på något sätt hjälper till i den läkande processen efter filmen så är det ett litet pris att betala vad det anbelangar oss. Men ingenting kan ändra det faktum att Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald är rent och skärt skräp, och för det är jag genuint ledsen för alla er hängivna fans där ute, ni förtjänar bättre…

Betyg 1/10 

Cold War Recension

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018

Summering: Illusionen att befinna sig på 50-talet kommer med oväntat mycket bagage. Cold War saknar intensiteten och målmedvetenheten från Ida och känns osammanhängande och diffus. 

Efter kritikerfavoriten Ida så gör nu den polska regissören Paweł Pawlikowski comeback med Cold War, återigen handlar det om den svartvit och avskalad film. Man talar rätt ofta om filmer som ”påminner” tittaren om en svunnen tid, Sista Natten Med Gänget känns som en enda lång hyllning till det tidiga 60-talet, framförallt så är det en träffsäker kommentar kring den annalkande förlorade amerikanska ungdomen, den som snart skulle behöva fara till Vietnam för att slåss för ett ideal som ingen längre trodde på. 

Det är dock stor skillnad mellan nostalgi och en faktiskt representation av en del av vår historia. Hur tidstypiska kläder och kulisser man än kan skapa, så behövs det så mycket mer än ytterligheter för att verkligen övertyga sin publik om att filmen utspelas flera årtionden sedan. 

Österliga mästare 

Pawlikowski listar Andrei Tarkovskys The Mirror som en av sina favoritfilmer. Men i både Ida och Cold War ser jag snarare paralleller med den ryske mästarens episka Andrei Rublev. Den svartvita paletten och de oerhört vackra kompositionerna är rena hyllningar till den legendariska regissören. Pawlikowski hyllar inte bara bildspråket från Tarkovskys film, tempot och den enigmatiska mystiken är också på sin plats. 

Cold War anammar hela serven då det kommer till att bygga upp illusionen om att detta utspelar sig under tidigt 50-tal. Ingmar Bergmans filmer från samma årtionde är också en stor inspirationskälla, Bergmans mest kända verk från denna period var oftast kring 90 minuter långa, de bekymrade sig inte med att artigt presentera sina visioner, allting förblev som en mörk låda där man själv fick försöka beräkna och lista ut vad allt betydde. 

Tidsmaskin 

50-talet var fortfarande tidsperiod med dåtida principer, känslor var något som man fick hantera i ett isolerat utrymme, långt bort från nyfikna ögon. Och Cold War känns så autentisk att den skulle kunna placeras in i en filmfestival med temat 50-tal och misstas för ett stycke filmhistoria från nästan ett halvt århundrade sedan. Varenda scen ser fantastisk visuellt, ett par mycket avancerade sekvenser drar tankarna åt Citizen Kane och Orson Wells säregna sätt att filma folkmassor.

Och disciplinen att bibehålla denna illusion genom 90 minuter är imponerande. Förvisso så var Ida också återhållsam och reserverad, men denna gång har Pawlikowski höjt ribban ytterligare. 

Detta må vara en bedrift – tekniskt, men samtidigt så för en tidsmaskin som detta med sig allt det man inte reflekterar kring då man drömmer om ett liv i historien. Romantiken att föreställa sig vara en dekadent middagsgäst i någon av F. Scott Fitzgeralds champagne orgier under 20-talet, låter fantastiskt… Till en början… Med sedan kommer allt det där vi filtrerat bort eller försökt att glömma, syfilis, tuberkulos, bilar där ratten spetsade sin förare vid en krock, för att inte tala om de vedervärdiga ideal som gällde gentemot kvinnor eller människor med annan hudfärg än vit. 

Baggage 

Visserligen behöver vi inte drabbas av några av de där hemskheterna då vi ser Cold War, men flera av de moderna filmiska innovationerna har skett av en anledning. Eftersom Pawlikowski är så fast besluten att ge oss en så autentisk upplevelse som möjligt, så får vi också uppleva grovhuggen redigering, medeltida tempo och ganska fumlig hantering av filmens mest centrala hållpunkt – romansen. 

Enligt Pawlikowski själv så baseras mycket av filmen på hans föräldrars mycket trassliga relation, ett giftemål som var lika osäkert som en eka ute på världshavet. Detta skildrar han genom att låta filmen kasta sig mellan årtal och olika länder. Cold War är avsevärt mer ambitiös film än den lilla road trippen som Ida innebar, att Pawlikowski vidgar sina horisonter är enbart positivt, men det saknas en tydlig röd tråd och ett behövligt engagemang. 

Grovhuggen 

Karaktärerna förloras i sorlet från sjungande körer och snofsiga lägenhetsfester. Eftersom de båda huvudpersonerna båda är vårdslösa och måttligt ödmjuka, så är det för min egen räkning svårt att engagera sig för någon av dem. Cold War är också rastlös och otålig. Pawlikowski forcerar hela berättelsen, i en så kylig upplevelse som detta så måste det finnas utrymme till att studera detaljerna och nyanserna hos karaktärerna.

Kasten är så pass tvära att jag lämnas förvirrad och ganska känslokall inför hur berättelsen skall sluta. Det känns som att hela filmen bara är en ofärdig synopsis, en hiss-pitch som skulle behöva substans och eftertanke.  

Att Paweł Pawlikowski har ambitioner med Cold War råder det inget tvivel om, tyvärr så är det inte tillräckligt för att väga upp en ganska intetsägande och ganska grovhuggen historia. 

Betyg 5/10  

Stan Lee 1922-2018

ABC's

Det har gått en dygn sedan vi fick beskedet att Stan Lee inte längre är med oss… De frön som tillslut skulle bli det idag världsomspännande Marvel imperiet, såddes årtionden innan flera av oss ens var embryon. 

Saknaden och tomrummet som Stan Lee lämnar kommer aldrig att fyllas. Med sina vapenbröder Steve Ditko och Jack Kirby, så skapade denna trio karaktärer och berättelser som idag är en självklar del av vårt kulturarv och vår moderna mytbildning. 

Spider-Man och Iron Man är längre någon del av en obskyr subkultur, de är ikoner som är minst lika välkända och älskade som Musse Pigg eller Darth Vader. 

Om vi reste ett Mount Rushmore över den moderna kulturens största ikoner, så har Lee en given plats bredvid C.S Lewis och J.R.R Tolkien, samtliga kreativa jättar som kärade ned sig i fantastiska berättelser. Eskapismen är en gemensam nämnare för dessa tre, även om Midgård ständigt är hotat av det onda landet Mordor, så är sagolandets befolkning av fagra alver och gemytliga hober, inget annan än skrivna dagdrömmar om en plats där idyllen realiserats genom oändlig fantasi. 

Wakanda och Latveria är en liknande parallell. Wakanda är ett paradis där västvärlden står i skuggan gentemot det afrikanska drömlandet. Latveria å andra sidan är en diktatur med en härskare som drivs av girighet och maktbegär. 

Antalet berättelser, anekdoter och evighetslånga vänner som skapats av pga Lees arbete är oräkneliga. Där elitiskt kultursnobberi som Svenska Akademin splittrar och särar på samhället, så har Lee, Kirby och Ditkos arbete flätat samman alla de som antingen läst serietidningarna eller suttit hänförda framför filmerna. 

Man talar ibland om en broder eller syster från en annan livmoder, Stan Lee var den som tillslut förde oss samman, detta ses på mässor och premiär runtom i världen. Genus frågan är som utplånad vid dessa tillfällen, hur man än ser ut eller vad man tycker, så föreans vi i biosalongen eller i en svettig mässhall. Kevin Feige som är chef för Marvels film divison, har själv erkänt att hans ögon tårades då han såg skådespelaren Paul Bettany uppklädd till roboten Vision, en reaktion som nog många delar då vi får de första smygtittarna på en hjälte som Black Panther eller Captain Marvel i filmform.  

Jag slutas inte att förbluffas över styrkan och aktualiteten i Lees arbete, hur det under alla dessa år har utvecklats och ständigt varit i takt med tiden, men aldrig förlorat sina grundvärderingar. 

Stan Lee må inte vara med oss kroppsligt längre, men hans ständiga entusiasm, glädje, själ och passion lever kvar tills den dagen solen slocknar…

I Marvel universumet samlades alla då Captain Marvel (ej Carol Danvers) låg inför döden i sviterna av cancer. I en av de mest klassiska illustrationerna står alla Lees kreationer runtom i en cirkel och sörjer sin bortgångna vän. 

Och den 12 november 2018 gjorde världen detsamma, vart vi än befann oss så höll vi varandras imaginära händer, det var inte på en uppmaning från världssamfundet, EU eller FN… Det var det osynliga band men obrytbara som Stan Lee gett oss…