All images courtesy and copyright of Sony Pictures 2021
Summering: Det tog nästan fyrtio år av hopplös väntan och krossade drömmar. Men Ghostbusters: Afterlife lyckas infria förhoppningarna om en modern, varm och autentisk fortsättning som både hyllar och tar konceptet in i nutiden.
Ghostbusters är lite av ett udda fenomen i dagens filmklimat. Serien har aldrig nått samma framgångar som exempelvis Star Wars eller Indiana Jones. Trots det så finns det miljontals fans som är närmast religösa i sin vördnad för Ghostbusters. Mer än trettio år senare så är Ghostbusters fortfarande en lysande komedi som briljerar i både sitt manus och utförande.
Men uppföljaren som utkom 1989 var en fantasilös och energilös soppa. Nådastöten kom 2016 då serien startades om. Trots en helt lysande ensemble med fantastiska SNL förmågor som Kristen Wiig, Kate McKinnon och Leslie Jones så var filmen en vanställd katastrof som fick Ghostbusters II att se ut som Rymdimperiet Slår Tillbaka.
Sony valde dock att inte begrava serien efter denna självförvållade katastrof. Istället har man laddat om och gått tillbaka till rötterna – både framför och bakom kameran. Jason Reitman – som mestadels sysslat med små och säregna filmer som Juno och Up In The Air, träder nu in i rollen som regissör efter sin far Ivan. Och från första sekunden så är det tydligt att detta är lika mycket en hyllning till kultklassikern som en fortsättning. Elmer Bernsteins musik används flitigt och Reitman är inte rädd för att kasta in referenser på löpande band.
Det hela kunde ha känts pliktskyldigt och mekaniskt, men Ghostbusters: Afterlife lyckas med samma imponerande balansgång som J.J Abrams Star Wars: The Force Awakens där det nya och gamla flätas ihop med stor finess. Reitman tar stark inspiration från Steven Spielbergs 80-tal och Abrams Super 8. Och med en rad imponerande skådespelarinsatser från filmens yngsta aktörer så känns det många gånger som att vara tillbaka med The Goonies. Ingen av karaktärerna är särskilt originella, men ensemblen agerar med stor inlevelse och humor. Ta den som alltid geniala Carrie Coon, materialet hon tilldelas kommer inte vinna några finpriser, men Coons fantastiska och helt opretentiösa skådespel gör en simpel karaktär både intressant och sympatisk. Paul Rudd är – som alltid, charmerande och får hela publiken att flina av välbehag. Det enda felet i ensemblen är Finn Wolfhard vars rollfigur känns som en eftertanke. Tillskillnad mot Mckenna Grace som är strålande i rollen som Wolfhards syster, så verkar Reitman och manusförfattaren Gil Kenan inte ha något större intresse för karaktären. Flera av scenerna då Wolfhard måste klara sig på egen hand är irrelevanta och gör filmen utdragen.
Men Afterlife har inga aspirationer att vara någon djupt karaktärsstudie eller ett noggrant iscensatt familjedrama. Allting är avsiktligen gjort för att vara så brett, stort och tydligt som möjligt. Jason Reitmans förkunskaper om underfundig humor kommer väl till användning här. Ghostbusters: Afterlife fullkomligt överöser publiken med diverse skämt, stora som små. Mestadels fungerar det men ett område som inte kan mäta sig med originalet är den oerhörda udd som Harold Ramis, Rick Moranis och Dan Aykroyd tillförde som manusförfattare. Det märks av i en rad skämt som grundar sig i ordvitsar som är alltför repetitiva. Filmen kompenserar dock för denna brist på udd genom en rad strålande actionscener, ett område som Jason Reitman visar sig vara oväntat vass inom. Den klassiska Cadillacen Ecto-1 – som fram tills nu endast varit en glorifierad kuliss, blir här plattformen för en rad strålande jaktsekvenser som både är energiska och väldigt roliga.
Kanske mest imponerande av allt är hur Reitman identifierar essensen av Ghostbusters. De referenser och vinkningar som förekommer är valda med stor omsorg, många nyversioner och uppföljare missförstår kärnan och själen i ursprungsfilmen men Reitman gör det motsatta. Referenserna till det förflutna må vara många, men inte en enda av dem känns ansträngd.
Ghostbusters Afterlife är den film som entusiasterna och fansen har väntat på sedan Bill Murray och Sigourney Weaver kysstes utanför Shandor Building på Manhattan för mer än trettio år sedan. Det är en fartfylld, rolig och fantastiskt charmerande film som får tittaren att vilja spänna på sig en stor ryggsäck, dra på sig en beige overall och lyssna till Ray Parkers legendariska titellåt.
Att kräva att årets upplaga av Stockholm Comic Con skulle vara i klass med den fantastiska omgången från 2019 vore vansinne. Den mässan går till historien som helt oförglömlig, både utställare och gäster var i absolut toppklass. Då vi lämnade mässan på söndagen så kändes det som Stockholm Comic Con var redo att ta nästa steg och utmana större europeiska länder vad gäller kvalitetsmässor. Men en fasansfull pandemi och två år senare så ser den tidigare publiksuccén mycket annorlunda. För två år sedan var eventet så fullpackat att det knappt gick att ta fram en mobiltelefon ur en innerficka. Denna upplaga är luftigare, mer organiserad och framförallt… Striktare. Det geniala beslutet att kräva vaccinintyg skänker hela tillställningen en aura av omsorg och noggrannhet. Någon trängsel eller trafikstockning är det inte tal om på fredagen. Hallen är välfylld men inte till den graden att eventet blir omöjligt att uppskatta.
Entusiasmen samt lättnaden att mässan kan anordnas är påtaglig. Att ännu en gång få se kostymklädda entusiaster och aspirerande artister i Artist Alley är nästan rörande efter två år av isolering och ensamhet. Jag blir ständigt påmind om vikten av populärkultur och att den är som bäst då den delas mellan människor. Att få insupa den fantastiska atmosfären, upphetsningen att se få sina intressen manifesteras fysiskt i kostymer eller statyer är omåttligt upplyftande.
Givetvis kan mycket ifrågasättas. Att mässan fortfarande lägger stor möda på att marknadsföra celebriteter som aldrig dyker upp – David Harbour, börjar kännas cyniskt och hopplöst. Att Harbours avhopp annonserades några dagar innan mässan och att möjligheten till återköp av entrébiljetten nekades är oacceptabelt. Min egen naiva förhoppning om att mässan skulle kunna ta hit namn som exempelvis Stanley Lau eller J. Scott Campbell känns allt mer avlägsen. Självfallet så är Lau eller Campbell inte ens jämförbart med ett namn som Sean Astin eller ens Evanna Lynch för allmänheten, men med undantag för Cobie Smulders och Matt Mercer så har utbudet av celebra gäster varit tveksamt under årens gång.
Den gamla käpphästen om bristen på kvalitetsvaror fortsätter också. Att GHeroes – den europeiska distributören av XM Studios, medverkade 2019 känns fortfarande som något ur en feberdröm. Aldrig tidigare har Sverige fått se maken till utställare, minnena från båset, där studions nya Green Goblin staty avtäcktes – där vi fick assistera med att dra bort det svarta skynket, är oförglömligt. Men antalet kvalitetsstatyer och andra mer substantiella produkter lyser med sin frånvaro. Det är fortfarande en uppsjö av dyra plastleksaker och serieproducerade attiraljer som går att hitta i matvarubutiker. Balansen mellan det kvalitativa och det prisvärda är fortfarande inte acceptabel och det är en genuin tragedi att besökarna inte kan exponeras för tillverkare som just XM Studios eller Sideshow Collectibles.
House Of Heroes måste dock applåderas för att ha medtagit det legendariska numret av Amazing Fantasy # 15 där Spider-Man gjorde sitt första framträdande. Den helt otroliga prislappen på en kvartsmiljon svenska kronor kan vara det dyraste och mest historiska som någonsin visats på en svensk mässa. Artist Alley måste också belysas och berömmas, visserligen är hörnan mindre än tidigare, men kreativiteten och entusiasmen är densamma. Att bläddra i aspirerande artisters portföljer och ha meningsfulla konversationer med dem är svårslaget då det kommer till att få en värdefull inblick i ett kreativt sinne.
På andra sidan hallen hittar vi årets samling av etablerade serieskapare, tecknare och författare i den så kallade Comic Village. Yanick Paquette, mest känd för sina Wonder Woman-illustrationer, visar sig vara en pratglad, trevlig och generös individ. Ett återkommande inslag för Paquette är att bjuda in barn och ungdomar att teckna med honom. Paqeutte efterfrågar ett valfritt monster och i utbyte så får den unga konstnären en valfri karaktär tecknad av Paquette. Tursamt nog får vi bevittna ett sådant utbyte och det hör till ett av mässans allra mesta värmande. David Baldeón som tecknat bland annat tecknat X-Men är på skojfriskt humör och menar att ett svar på min fråga – om Rogue någonsin kommer återvända till sin klassiska Jim Lee-outfit, kräver minst fem Infinity Stones i utbyte. Scott Koblish som ritat oräkneligt många Deadpool-omslag är – likt Paquette och Baldeón, fantastiskt generös. Han bjuder också på en underbar teckning då han får höra att en i vårat fantastiska team inte kunnat ta sig till mässan.
Även om Comic Con årgång 2021 varken är det största eller bästa som organiserats i världen – eller ens Sverige, så är det kanske den mest förlösande upplagan någonsin. Hela tillställningen känns som ett kraftfullt vrål om vikten av gemenskap och den helt ostoppbara kraften i uttryck som serietidningar, anime och interaktiva spel. Efter mer än ett år av ensamhet och isolering så kunde vi inte begära mycket mer.
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021
Disclaimer: Delar av denna text publicerades på Kulturbloggen
Summering: Ojämnt och inte alltid engagerande. Men trots flera problem så är det svårt att inte bli imponerad av Chloe Zhao och Marvel Studios helt kompromisslösa vision.
Trots 2020 utan Marvels filmiska universum – Marvel Cinematic Universe, så har hungern och upphetsningen efter fler berättelser från det stora fiktiva universumet vägrat att avta. Efter Black Widow, den mästerliga Shang Chi och tre helt strålande serier på streamingtjänsten Disney Plus, så har Marvel återigen cementerat sig som popkulturens mest intressanta, underhållande och beroendeframkallande varumärke. Studions senaste år har känts som evighetslånga segertåg där varenda satsning – udda som säker, har slagit ned som en vätebomb. Fansen har ätit ur studions händer och repliker, scener och enkla rörelser har blivit ikoniska på rekordtid.
Vanföreställningen att Marvel Studios gör samma film om och om igen har motbevisats med kraft de senaste åren. Istället för att återanvända karaktärer, regissörer och berättelser så väljer studion att ta risker, utforska nya och annorlunda områden som hämtas från deras det outtömliga arkivet av serietidningar. Variationen mellan filmerna har varit superb och faktumet att en mindre känd karaktär som Shang-Chi skulle innebära ren och skär filmmagi visar på Marvels oerhörda skicklighet samt vilja att inte fastna i mallar eller formler.
Eternals är studions mest vågade produktion hittills. Det påståendet återkommer alltför ofta i diverse recensioner och artiklar, men i det här fallet så är det ett faktum. Det är udda och ofta bortglömd kreation av den legendariske Jack Kirby och dennes fascination för mytologiska gudar och deras olika gestalter. Men förutom de ursprungliga berättelserna av Kirby samt stark följetong av den eminente Neil Gaiman, så har Eternals blivit förbisedda av både författare och läsare.
Marvel har tidigare gjort djupdykningar i sitt arkiv och lyckats fiska upp oslipade diamanter, exempelvis Guardians Of The Galaxy, en serie som var närmast okänd för allmänheten innan den omåttligt populära filmversionen av James Gunn. Eternals ger sig ut på outforskad mark, det känns i det närmaste som en blankt papper där författare och skapare kan ta sig stora kreativa friheter utan att behöva oroa sig för ett bombardemang av hatbrev. Adaptionen blir extra intressant i och med Chloé Zhao som regissör. Efter framgångarna med Oscarsvinnaren Nomadland så har förväntningarna för Eternals ökat dramatiskt under årets gång. Kombinationen Zhao och Marvel borde kunna vara lika eminent som Ryan Coogler och Black Panther. Marvel Studios har alltid låtit regissörer med läggning för det subtila och dramatiska att fokusera på sina styrkor och överlåta actionscener till ett rutinerat team inom studion.
På senare tid har allt fler regissörer krävt autonomi över actionscenerna. Cate Shortland och hennes avskalade regi genomsyrade den sekvens då Florence Pugh och Scarlett Johansson drabbade samman i lägenhet, en scen som fick valfri episod ur serien om CIA-agenten Jason Bourne att blekna. Flera regissörer som tagit sig an Marvel-produktioner har visat sig klara av det spektakulära och explosiva utan problem. Destin Daniel Cretton integrerade actionscenerna i Shang-Chi med en närmast omänsklig skicklighet, något som gav oss den episka buss-scenen som står sig som en av filmhistoriens bästa vad gäller action. Chloé Zhao menar i en intervju att hon – precis som Shortland, inte har överlämnat ansvaret för actionscenerna till specialavdelningen hos Marvel. Det råder inget tvivel om att detta är ett produktivt möte mellan Marvel och Zhao, där deras båda egenskaper kombineras men där Zhaos vision får maximalt med utrymme. Detta sker på både gott och ont då Zhao inte är helt redo för en film av denna storleken.
Det råder inget tvivel om att Zhao är en magnifik dramatiker som älskar att utforska mänskliga relationer, livsöden och ångestfyllda kval. Nomadland kombinerar det vemodiga och det euforiska i en sällsynt mix som gör att misären och kampen om överlevnad blir oväntat upplyftande. Det säger sig självt att det inte är lika lätt att identifiera sig med Eternals odödliga gudar som för Frances McDormands hårt arbetande nomad. Zhao gör dock ett mycket bra jobb vad gäller att humanisera och skapa karaktärer vars interaktioner och handlingar – utanför superkrafterna och explosionerna, är minst – om inte mer, intressanta än när hela världen står på spel. Aldrig tidigare har en MCU-produktion varit såhär subtil och lugn, ensemblen är återhållsam, exakt och mycket försiktig. Mestadels så är individerna i Eternals oerhört mänskliga vad gäller aspirationer och motivation, det finns inga tankar om världsherravälde, istället så är problemen och kvalen jordnära och ibland riktigt rörande. Det är framförallt fascinerande att se hur Chloé Zhao eliminerar överspel eller överdrifter, Salma Hayek har nog aldrig varit såhär empatisk och varm i en roll, det finns ett självförtroende hos Zhao och ensemblen om att det mest grundläggande och simpla kan fascinera publiken.
Men där dramatiken och tematiken är genomtänkt så är själva genomförandet som bäst haltande. Zhaos tidigare arbete har oftast koncentrerat sig på ett fåtal karaktärer, men här så måste hon kämpa med en massiv ensemble vilket skapar problem. Precis som de första X-Men-filmerna så finns det inte tillräckligt med tid för att lära komma de individer vi möter. En av Marvels mest framträdande styrkor har varit deras karaktärer som tåls att omfamnas, dyrkas och beundras årtionden efter att vi fått stifta bekantskap med dem. Men Eternals kan vara den första gången som karaktärerna inte tilltalar till den grad som de skulle behöva. Se till Richard Madden – som levererar en mycket stark och nyanserad rolltolkning, men vars brist på utrymme och relevanta sekvenser berövar hans karaktär Ikaris från att kännas komplett. Gemma Chan hamlar i en liknande sits, hennes karaktär Sersi är ibland svår att nå emotionellt, trots ett mycket fint agerande ifrån Chan.
De karaktärer och aktörer som faktiskt lyckas med att avlämna ett djupare avtryck drabbas av filmens enorma storlek och de oundvikliga kompromisserna vad gäller spelrum. Detta är närmast tragiskt då Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff är fantastiska i sina roller. Tyree Henry i synnerhet bjuder på filmens mest hjärtevärmande scen och Zhao frodas i en miljö där hon kan porträttera genuina och hjärtevärmande relationer. McHugh demonstrerar enorm självsäkerhet och karisma – trots sin unga ålder. Ridloff – i rollen som Marvels första döva karaktär, har ett magiskt kroppsspråk och en oerhörd intensitet i sin blick.
Tyvärr så är problemen inte isolerade till ensemblen. Zhao har stora svårigheter med den numera ikoniska och patenterade humorn som blivit en grundpelare för så många Marvel- filmer. Ett antal kommentarer och slutklämmar – som hade kunnat bli underbara gapskratt, förtas av dålig tajming.
Att Chloé Zhao – precis som Cate Shortland, önskar att sätta sin egen prägel på de storslagna sammandrabbningarna är beundransvärt, men genomförandet är – likt personregin, ojämn. Genuint risiga digitala specialeffekter förföljer och hämmar mycket i Eternals och dränerar actionscenerna på någon som helst häfta eller kraft. Det blir en livslång cykel där karaktärer står och bankar på plastiga CGI-kreationer, vilket transporter tittaren till tillbaka ett antal decennium till något primitivt fighting-spel där slag och sparkar inte har någon fysisk effekt på motståndaren. För att göra saker och ting än värre så utspelar sig många av dessa scener i totalt mörker vilket ger otäcka associationer till Zack Snyders makabra tolkning av Stålmannen, Batman och Wonder Woman. I värsta fall känns det som en aningen mer påkostad version av Marvels största misslyckande, TV-serien Inhumans. Det tar också ett bra tag innan berättelsen får fotfäste, inledningen är en utdragen och förvirrad historia som inte fängslar tittaren.
Felen och bristerna är många och uppenbara. Eternals står ibland lika stadigt som ett korthus på en stökig byggarbetsplats, det självklara och elementära som Marvel alltid lyckas med att erbjuda förekommer bara sporadiskt. Men Chloé Zhao vägrar att lägga sig platt… Hon vägrar att släppa filmen trots turbulensen.
Hennes ihärdiga kamp – där slutmålet är att bli bättre, är märkbar under resans gång. Någonstans i filmens mitt så börjar saker och ting -äntligen, rulla på utan större friktion. Zhao har då en tydligare idé om vilken film hon vill göra. Inledningen och dess förvirrade karaktär försvinner, insatserna blir plötsligt intressanta och karaktärerna enklare att sympatisera med.
Eftersom actionscenerna inte fungerar som önskat så väljer Zhao en alternativ väg. Precis som Denis Villeneuves Dune så vill Zhao imponera på publiken med hjälp av vyer istället för action. Eternals har ett antal sekvenser som briljerar visuellt, omfånget och skalan är emellanåt gastkramande. Producenten och hjärnan bakom Marvel Studios – Kevin Feige, har länge talat om Zhao och hennes förkärlek för naturligt ljus och känsla för att skapa vackra scener utan efterbehandling. Många gånger så känns foto och komposition lika opretentiöst och vackert som i Nomadland. Zhao verkar fortfarande vara kvar i det ensamma USA som hon porträtterade i Oscarsbelönade film. När Eternals är dramatiskt starkast så är det en studie i ensamhet, relationer och vikten av att tillhöra ett community. Dessutom så serveras vi en fantastisk vändning som ställer om förväntningarna helt och hållet inför filmens klimax, något som skänker allting en välbehövlig intensitet.
Eternals är sannerligen inte någon dans på rosor. Felen är närmast oräkneliga, alltifrån den sega berättelsen till de aningen anonyma karaktärerna gör det omöjligt att helt och hållet uppslukas. Men då de filosofiska undertonerna får ta överhanden och publiken tvingas till eftertanke så är det svårt att inte beundra Zhao och Marvel, trots att slutresultatet är ojämnt. Om de bästa av MCU-filmer kan liknas med ett japanskt snabbtåg – utan fel eller förseningar, så är Eternals en resa signerat SJ där förseningarna är otaliga, resan är turbulent och inte alltid trevlig, men resenären kommer i alla fall fram trots komplikationerna, och resans slutmål är inte alls särskilt dumt.
Tiger Film 