Månadsarkiv: maj 2018

Solo: A Star Wars Story Recension 

Publicerad den av
HS-083658_Rsm.jpg

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie. 

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg. 

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans. 

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg. 

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams. 

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara. 

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan. 

null

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt. 

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke. 

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan. 

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär. 

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats. 

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och  hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande  mattan Chewbacca är närmast anonym här. 

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon. 

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse. 

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen. 

null

’’This is where the fun should begin…’’ 

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången. 

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken. 

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd. 

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen. 

HS-446006_R_(1).jpg

’’That is why you fail…’’ 

 Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden. 

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet. 

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan. 

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.  

Betyg 6/10  

Deadpool 2 Recension 

Publicerad den av
affisch_5afc69584dedd.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera. 

Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan. 

Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några. 

Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person. 

pressbild_5afc69527d9f3.jpg

Rough Justice 

Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl. 

Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån. 

Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo.  Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser. 

pressbild_5afc695518e77.jpg

Street Fighting Man 

Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången. 

Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.  

En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak. 

Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.

005

Kick Out The Jams

Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande. 

Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig  blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde. 

Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.

Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.    

Betyg 7/10 

And Then There Was One… – Varför Avengers Infinity War är ett av popkulturens viktigaste skeenden. 

Publicerad den av
085

All images courtesy and copyright of Disney and USA Today 2018

Det är gamla nyheter nu, den tredje filmen – där hela Marvels universumets största samling utav superhjältar sammanstrålar och tvingas kämpa mot den galne titanen Thanos, har nu slagit de flesta rekord som går att slå. Tisdagen den 1 maj 2018, så lämnade Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy över stafettpinnen – eller i detta fall ljussabeln, till Marvel Studios som nu kan stoltsera med den största premiären i amerikansk historia. 

Detta inlägg kommer säker ses som ett jävigt smickrande till de personer och institutioner som gjort detta möjligt – Disney och Marvel. Vi undviker för det mesta att diskutera saker som intäkter eller prisutdelningar. Men i det här fallet är det lite annorlunda…

Marvel har lyckats ena folk från alla håll och kanter, vita, svarta, han, hon och hen, under ett gemensamt tak där fansen får ta skydd från en alltmer cynisk och brutal värld. I grund och botten så handlar det såklart om väldigt effektiv underhållning, att försöka jämställa de dramatiska förmågorna hos den första Iron Man filmen och ett renodlat drama som Fanny Och Alexander är – som jag redan nämnt innan, inte någon ide. 

Men att mäta allt med samma måttstock är inte heller något som bör uppmuntras. Man kan inte kalla en bil irrelevant bara för att det finns flygplan och helikoptrar. Man kan inte åsidosätta en olympisk atlet bara för att denne inte kan sparka boll lika lätt som Zlatan. 

Världen är nyanserad, kvalitet och tillfredställelse kan skapas ur fler färger och skepnader än bara en. Marvel samlar och enar människor med berättelser och visuell vyer som enbart ett fritänkande barnasinne kan bygga upp då det läser skönlitteratur. 

Och det handlar inte bara om Marvel filmernas ekonomiska och tekniska tillgångar. Genom alla decennium utav serietidningar och hundratals olika författare samt illustratörer, så har man tillgång till ett redan beprövat och brett spektrum av historier som har fått sig en provkörning ute hos de inbitna serietidningsläsarna. 

02

Serierna ligger som grund men dikterar aldrig den slutgiltiga filmen. Marvel har gjort ganska radikala ändringar både här och där. Vissa händelser och personligheter passar helt enkelt in i en tvåtimmars film som måste behålla båda fötterna på jorden, designen och realismen måste finnas tillhands så att det blir så abstrakt att tangerar till att bli frånstötande – se exempel Joel Schumacher med Batman. Serietidningar har ofta inga sådana betänkligheter, därför ser den illustrerade versionen av Hawkeye ut som en gycklare från lågbudget cirkus. 

Letita Wright gör ett porträtt av Wakanda prinsessan Shuri som slår förlagan på fingrarna. Den allvarsamma och makthungriga personen – som Shuri är i sin ursprungliga form, blev till en glad, exalterad och positiv människa som åkte expressvägen rakt in i publikens hjärtan.  

008

Men Marvel har blivit mer än bara fantastiska adaptioner av serietidningar, för att återkoppla detta till textens introduktion, så är gemenskapen mellan fansen och de sociala samt politiska barriärerna, som har brutits ned, kanske det – enkelt utryck, vackraste med dessa enorma produktioner. 

Black Panther har slagit sönder alla fördomar och snedvridna synsätt, det är ett fenomen som jag tror kan bli omöjligt att återupprepa, den galvaniserar en grupp av människor som blivit negligerade av filmvärlden allt för länge. Kom ihåg att den allra ’’finaste’’ institutionen i Hollywood – Motion Picture Association Of America, inte ens kan jämställa filmer som inte är engelskspråkiga utan delar in dem i en speciell kategori kvällen då Oscarsgalan skall avverkas. 

636049365841281075-ap-2016-comic-con-marvel-studios-panel-83533419

Gemenskapen – fansen emellan,  av sällan skådat slag. I Sverige är tillställningar och uttryck som Comic Con och mässor fortfarande något främmande. Men på andra platser i världen är dessa event en betydande del av den popkulturella vävnaden. Här på hemmaplan är vi inte riktigt där ännu, men vår egen Stockholm Comic Con blir bitvis bättre och bättre. 

Speljournalisten Tara Long sade i sitt avskedstal från Rev3Games att mässorna och tillfällena då de fick träffa läsarna och fansen var de absoluta höjdpunkterna. På de premiärer Tiger Film fått delta i – med hjälp av Filmstaden Täby, har just intresset och mötet med andra likasinnade alltid blivit till de starkaste minnena. 

Styrkan i att möta okända som dras samman med hjälp av Marvels magnetism är närmast obeskrivligt. Just nu florerar ett par ljudupptagningar från ett par av amerikanska visningarna från Avengers: Infinity War, responsen är inget annat än sjuk… 

Publiken jublar, applåderar och deltar i visningen som om det vore en rockkonsert. 

029

Själv minns jag tillbaka till de där stunderna när man skämdes över sin egen lycka då man – tre år för sent, fick se upplösningen till Spider-Man The Animated Series. Under tidigt 2000-tal var hela iden kring att en serietidningsfilm kunde vara något annat än skräp väldigt avlägsen. 

Den första X-Men-filmen hade förvisso börjat lägga ut den första asfalten till det som skulle bli till filmvärldens motsvarighet till en EU-väg – en som alla tar. Marvel och DC var något hela skolklassen gärna hånade, det enda som fick benämnas som som häftigt var Peter Jacksons Sagan Om Ringen-trilogi, allt annat sågs som barnsligt och juvenilt. 

Att gilla något som hade med en serietidning att göra var absolut tabu, och min personliga fascination för både DC och Marvel blev lika nedtryckt som en rationell och tänkande medlem av Svenska Akademin. 

Marvel mådde sannerligen inte särskilt bra heller – ekonomiskt, vid den här tiden, delar av bolaget var i försatt i konkurs och några av de starkaste varumärkena såldes ut till diverse filmbolag runtom i Hollywood – ett par beslut som än idag påverkar urvalet av karaktärer i Marvel Cinematic Universe.

056

Spider-Man som kom ut år 2002 blev det första tecknet på att serietidningen gick att kommersialisera som film. Intäkterna blev historiska och hela filmindustrin började se sig om efter eventuella projekt som kunde rida på den här nystartade vågen. Helt förtrollad av Sam Raimis film så hoppades jag på en renässans i det sociala kretsarna, att Spider-Man och Green Goblin äntligen skulle bli ett lika häftigt ämne som den konstanta fascinationen för Tolkiens ensemble av alver och dvärgar. Istället blev det ännu en gång till att trampa på en mina. Majoriteten av umgänget vägrade att se filmen och de som gjorde det bemötte den men oväntad cynism.  

Sedan gick det ett tag, ett bra tag… Iron Man år 2008 blev för många det riktiga startskottet, men inte förrän Avengers knäckte samtliga ekonomiska barriär fyra år senare förstod jag att något unikt hade skett… 

Serietidningen var – äntligen, genuint adlad till att ha ett liv bortom den initiala nischpubliken, det hade nu blivit till en folkfest för alla åldrar, kön och etniciteter. 

Att idag se en Marvel Studios film är en kombination av barndomsminnen, nostalgi och konstant fascination för det universum som Marvel byggt upp. Att nu läsa serietidningarna känns som (roliga) studier i vad som kan tänkas komma och fungerar som en djupdykning i de diverse karaktärerna. 

036

Framgången för Infinity War blir således en riktig lottovinst, inte bara för Disney utan oss alla. En plats där alla är välkomna, 150 minuter som helt och hållet filtrerar bort den omgivande kaotiska världen, en verklighet där man kan uppvisa action och humor utan att någonsin förenkla eller fördumma sitt berättande. Det är bästa sortens inspiration för alla åldrar och kön i en värld där   klyftorna mellan människor ökar. 

I detta kaos så vänder Marvel upp och ned på fördomarna och klichéerna, kvinnorna är elitsoldater, spioner eller generaler, männen blir mer än bara testosteron, svagheter som girighet, narcissism och egoism behandlas av karaktärer klädda i färgglada kostymer. 

Infinity War’s helt makalösa framgång är en indikation på att fantasin är den enda genuina, minst farliga och mest beroendeframkallande drogen, en verklighet som alltid överraskar och som förenar under ett tak och där ingeting är omöjligt…  

Nobody wins less everyone wins…. – Bruce Springsteen       

Utøya 22 Juli Recension 

Publicerad den av
2e7241b0-7ff8-4a76-a054-8c6372ca3f5a

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: En iskall, respektlös och osmaklig exhibitionism gör ett ytterst känsligt ämne till rena rama såpan. Osmakligare och klumpigare blir det knappast. 

När man tar sig an ett så fruktansvärt tungt, allvarligt och tragiskt ämne som massmorden på Utøya och terrorattacken mot Oslo så krävs det respekt, fingerfärdighet och en enormt stor empati för offren och de drabbade. Inget av dessa återfinns i den här grymma, cyniska och exhibitionistiska filmen. 

Det finns idag våldsamma debatter kring vad en film kan ta upp för sorts ämnen. Flera skribenter kritiserade Kathryn Bigelow för sin film om upploppen i Detroit – hur den visade upp människans mest hänsynslösa och kyliga sidor. Hur man än vrider och vänder på det så finns den en del ämnen som oavsett hur finkänsligt de närmas kommer vara fruktansvärda att behöva se på film, vare sig det gäller Steven Spielbergs Schindlers List eller Terry Georges Hotel Rwanda, så är det svårsmälta upplevelser som etsar sig fast i minnet. Båda dessa exempel är fasansfulla upplevelser som påminner oss om några av världshistoriens mörkaste och mest skamfyllda ögonblick. 

Vad som gör dessa upplevelser till något mer än bara en studie i mörker och brutalitet är att de drivs av en berättelse, välarbetade karaktärer och en brinnande empati.  

Utøya 22 Juli struntar i alla dessa byggstenar och gör en pseudo fiktiv version som lämnar tittaren i fullständig provokation – av helt fel anledningar. 66 människor mördades den där ofattbara dagen för snart 7 år sedan, ytterligare åtta dog i bombattentatet. När man i dokumentärer och reportage försöker beskriva händelseförloppet på ön så låter det som en grotesk skräckfilm än något som är besläktat med verkligheten. Och just det obehaget är fångat i filmens inledande minuter, precis som när författaren Stig Dagerman planterade vetskapen om att ett barn just var på väg att dö, så är upptakten helt befriad från något sorts andrum. Varenda sekund känns som ett steg närmare det ofrånkomliga, kameran är påträngande intim och den disiga sommardagen skapar en olustig känsla. 

Denna lilla upptakt hade egentligen räckt, den är betydligt mer drabbande än något som följer. Det största problemet är dramatiken som används, Dagermans lilla novell är en mycket kort historia som får läsaren att skälva av obehag. Personregin som borde vara filmens kärna blir istället förbisedd för en mängd ihålig sentimentalitet där regissören Erik Poppe – på ett riktigt iskallt vis, slänger in klyschor och svajig dialog som helt berövar filmen från någon genuin emotion. 

Skeenden som borde vara hjärtkrossande kollapsar av denna grovhuggna regimetodik. Paul Greengrass (som också jobbar på en filmversion om terrorattentatet och morden i Oslo den 22 juli) må ha skapat enorm kontrovers med sin film om det fjärde kapade flygplanet den 11 september 2001. Greengrass hade i alla fall förståelsen att inte stirra sig blind på det som hände i flygplanet, den historien är fortfarande omdebatterad och filmen rättade sig efter – den så kallade, officiella Pentagon versionen. United 93 tog och också upp de övriga drabbade såsom flygledning och delar av försvaret. Detta gjorde att händelsen hamlade i centrum, inte en specifik person.

Poppe kunde ha gjort något liknande, visa upp vad som skedde i övriga delar av Oslo, larmcentralen och hur polisen mobiliserade för att tillslut- men för sent, ta sig ut till Utøya som ligger ett par mil utanför Oslo. När allting centreras kring dådet på ön och i synnerhet karaktären Kaja, så räknar jag kallt med att Poppe gjort en noga iscensättning av ett verkligt händelseförlopp, att filmen porträtterar en av de människorna som faktiskt tog sig levande ur det värsta massmordet i modern skandinavisk historia.

I sådana fall hade det varit enklare att ha överseende med det faktum att karaktärerna saknar substans, att dialogen är under all kritik och att hantverket är långt ifrån godkänt, en sådan genuin berättelse om överlevnad kan besegra de flesta narrativa problem

Men då eftertexterna rullar så slängs det en paj i ansiktet på både publiken och de drabbade. Först då klargör man att filmen har fiktiva element och att den enbart nyttjat lösryckta delar av skeendet. Här slutar i alla fall mitt överseende med bristerna, innan filmens faktiska start så inleder man med ett par dokumentära bilder där    regeringsbyggnaden bombas. Det här ingjuter en icke genuin och falsk fernissa som bara fortsätter sitt hyckleri genom att noga peka ut olika klockslag.

Det känns manipulativt och fel att blanda fiktion med verklighet då det kommer till denna hemska dag. Filmen nonchalerar händelsen genom att närma sig denna hemska tragedi som ett sorts dockskåp där man lite nonchalant flyttar om sina medverkande. 

Absolut värst är då man kastar in en plump politisk ståndpunkt i form av ett textmeddelande i filmens epilog – som jag förvisso helt håller med om, men i denna kontext känns det bara opportunistiskt, det blir ingen lång – eller nödvändig, lista med namn, bilder eller hyllningar till alla de som aldrig fick komma hem, bara en svart bakgrund med text som känns som tagen ifrån Wikipedia. Just då känner jag ett osedvanligt obehag.

Även om det passerat hela sju år så är det för tidigt och för opassande att filmatisera, särskilt om det är såhär respektlöst och ogenomtänkt.

Jag kan inte minnas den gång jag hade såhär stora reservationer med att dela ut ett lågt betyg, ämnet och händelsen är så pass hjärtskärande att det känns hemskt att konstatera att Utøya 22 Juli är ett totalt misslyckande.

Betyg 2/10

Tävling: The Greatest Showman 

Publicerad den av
N080160SBP01-BD-ps.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Återigen tävlingsdags. 

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail måndag den 14 maj 2018. 

Lycka till !  

 

Tävling: Tjuren Ferdinand På Blu Ray 

Publicerad den av
N069661SBS01-BD-ps.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

’’Honom skall vi ha !’’

Maj månad är menad att elda bort vintern och därför kör vi också denna månads första tävling.

Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail måndag den 7 maj 2018. 

Lycka till !