All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Juli månads sista tävling blir den eminenta Ready Player One på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 10 augusti 2018.
Lycka till !
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
Summering: Berättandet brister och flera tillgångar bränns ut alldeles för tidigt. Detta kompenseras av en makalös intensitet som får blodet att rusa.
Man når inte hela vägen fram, och på sina ställen så hade man gärna få dra in på de överdrivet emotionella utsvävningarna. Bristerna är med andra ord många… Men då Hereditary är som bäst så jagar den upp sin publik med hjälp av sällsynta adrenalinrusher som inte går att glömma bort.
Varje år så kommer det en handfull skräckfilmer som alla ådrar sig stort uppmärksamhet, ibland visar sig uppståndelsen vara befogad – förra årets Get Out är ett strålande exempel, i andra fall så måste man fråga sig varför tex The Witch ens får en notis i tidningar.
Skräckfilmen är inte min kopp te. Dessa få högprofils filmer som Hereditary blir de få gånger jag närmar mig genren. Jag kan dock förstå fascinationen för skräck, ofta bygger de på klassisk mytbildning, med närmast mytologiska varelser som ständigt gäckar publiken och huvudpersonerna. De tillfällen då faktiska monster eller demoner förekommer, så blir ofta bakgrundshistorien och förklaringarna minst lika fascinerande.
Den numera ordinära skräckfilmen slänger dock gärna bort mystiken och fascinationen, och anstränger sig bara för snabb utdelning, istället ersätts genuint obehag mot urusla skrämseleffekter som enbart går ut på att få publiken att hoppa ur sätet. Sedan kryddar man med lite obscent våld och håller speltiden till knappt 90 minuter.
’’All been washed in black’’
Hereditary har inte bara hyllats, ett ganska stort mått av kritik har riktats mot filmen, det är verkligen ingen lättuggad Saw-historia. Hereditary är långsam, krypande och väldigt abstrakt. Inramningen sker i en komposition som drar tankarna åt en dockteater, vilket bidrar till en olustig känsla av förvrängning. På samma sätt som David Lynch Blue Velvet är en drömlik och surrealistisk färd, så anammar långfilmsdebutanten Ari Aster samma surrealistiska landskap – där vad som kan tyckas uppträda ordinärt, snart verkar vara hämtat ur en mardröm.
Ett rustikt hus i skogen – som är scenproduktionens ryggrad, är så lömskt, hotfullt och förvridet att det känns som hämtat ur den animerade Laika produktionen Coraline, det är samma upp och nedvända värld som bara väntar på att skrämma livet ur tittaren.
Skräcken kommer ifrån en känsla som kan liknas med en tryckkokare, vad som än sker så fortsätter kitteln att koka, enkla genvägar som ’’hoppa till effekter’’ är helt förpassade, obehaget kryper fram som en huggorm i högt gräs. Ett helt fruktansvärt otäckt soundtrack bidrar till filmens intensiva natur där man leker med ljuddesignen och förvillar publiken.
’’Warped mind staring back at me’’
Men i filmens absoluta centrum står en familj på gränsen till upplösning. Att man tar – en till ytan, perfekt amerikansk kärnfamilj och sliter den i stycken är inget nytt, men då det placeras i denna kontext av rädsla och psykologisk tortyr, så får publiken en något ny infallsvinkel på denna klyscha.
Ankaret i ensemblen är Toni Collette – som unisont har hyllats för sitt porträtt, Collette är i filmens första tredjedel helt lysande. Sättet hon skildrar genuin sorg och saknad är makalöst, tillskillnad mot jämnåriga kollegor som måste ta till sentimentalitet och ett stort mått av självupptagenhet, så är Collette helt ointresserad av sådana skrupler, den ångest som karaktären går igenom är genuint plågsam att bevittna.
’’The evil face that twists my mind and brings me to despair’’
Tyvärr så är Collettes motspelare inte riktigt av samma kaliber, Gabriel Byrnes fadersgestalt gömmer sig bakom en hård och stram yta som enbart hålls upp utav piller och alkohol, men han förblir en skiss som mest påminner om en narrativ katalysator. Det största problemet på skådespelsfronten är Alex Wolff, som tyvärr inte klarar av det enorma ansvaret som tillges honom. De tillfällen då han tvingas bära upp några utav filmens mest emotionella scener, så blir det styltigt och uddlöst. Den här dissonansen mellan aktörerna börjar sakta men säkert också sippra ut i själva filmen. Collettes strålande gestaltning blir mer och mer ansträngd, den fantastiska finkänslighet som visas upp i början spolas bort av ett forcerat slut som drar ned helhetsintrycket.
’’Can this still be real or some crazy dream ?’’
De enorma kraftuppvisningarna tappar i effektivitet och det sker en tydlig brytpunkt – där jag förmodar, att den stora åsiktsskillnaden härstammar ifrån, där man antingen accepterar filmens riktning eller inte. Nästan alla sidospår blir grumliga och den närvarande ambivalensen stramas åt, utrymmet för egen reflektion försvinner nästan helt och hållet.
Udden och djupet ersätts av allt fler adrenalinruscher, det kan tyckas vara en recept för katastrof, men då man varvar igång adrenalin- injektionen och drar åt snaran, så är dessa makalöst effektiva. Även om finalen – ur en berättarmässig synpunkt, inte står sig, så är råstyrkan så kraftfull att man nästan kurar upp i biostolen.
Helheten är ganska långt ifrån perfekt, men det bestående intrycket är ändå oerhört starkt. Hur svårsmält och frustrerande upplevelsen än kan vara så är Hereditary en av de mer effektiva skräckfilmerna jag sett på väldigt länge.
Betyg 7/10
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Summering: En fruktansvärt juvenil och ensidig skräphög till film.
Alla filmer förtjänar en ärlig chans. En av världshistoriens mest kända advokater Jacques Vergès, sade alltid; att vem som än står anklagad så förtjänar denne en advokat. Nu är filmkritik inte ens en tusendels promille så pass relevant eller betydelsefullt som faktiskt juridik där det kan handla om liv och död. Men man kan i alla fall rätta sig efter tanken, att vad som än skall bedömas, så skall det faktiskt få en uppriktig chans.
The Game
Tag påstår sig vara baserad på verkliga händelser – där ett kompisgäng ifrån Spokane,Washington fortsatte att bedriva en yttest avancerad vision av kull, en lek som pågår än idag. Marginalen för justeringar och överdrifter, som filmskaparna åkallat, är inte precis måttlig, om ens en tiondel av det som sker i filmen är sant, så kan jag med handen på hjärtat påstå att rymdstationen dödsstjärnan från Star Wars snart befinner sig ovanför Göteborg.
Om Tag enbart hade tummat på verkligheten så hade det i förlängningen inte spelat någon större roll. Filmen marknadsförs som ”en vuxenkomedi” och inte en dokumentär. Att man lyckats hampa sig fram till en så kalls R-Rating – som i USA innebär att ingen under 17 år som ej ackompanjeras utav en myndig tillåts se filmen, måste ses som någon sorts ironi. Tag försöker i början av filmen dra någon filosofisk ramsa att man slutar vara barn då ungdomliga lekar såsom kull upphör.
Fools On The Hill
Vad man dock glömmer bort är att skillnaden mellan att vara barnslig och ha barnasinnet kvar är densamma som mellanrummet mellan en bil och en släpvagn. Det beteende som uppvisas utav samtliga av filmens karaktärer är inte bara infantilt, det är rent imbecillt. Om 17 års gränsen applicerades på någon utav filmens diverse karaktärer så skulle de behöva bli tvångsintagna på ett dagiset i minst tjugo år. Att komedier ofta låter sina huvudpersoner agera mot all form av rationalitet är en sak, men hela den här samlingen jubelidioter saknar till och med självbevarelsedrift.
Efter de fruktansvärda upplevelserna med Game Night och Blockers så hoppades jag på någon sorts nåd inom genren ’’fräck komedi’’, mer tragiskt än de två exemplen tycktes vara en fullkomlig omöjlighet. Men nu har Tag lyckats ta priset som årets minst intelligenta film i nästan alla kategorier.
’’I’d rather be with an animal’’
Vartenda skämt baseras på ett koncept som innebär att det är hysteriskt roligt se korkskallar – som skall föreställa vuxna människor, göra sig till åtlöje. Att se Ed Helms och Jake Johnson slå ihjäl sina karriärer har jag svårt att höja ögonbrynen över, men hur Jon Hamm har lyckats sjunka ned till denna bottennivå är faktiskt uppseendeväckande. Tidigare en av TV världens bäst betlada skådespelare, så har nu Hamm behövt se sig degraderas till en femte klassens skådespelare – som likt andra TV stjärnor aldrig fick karriären att lyfta efter slutet på sin succéserie.
Hamm spelar här chef för ett medelstort företag inom läkemedelsindustrin, hur en så uppenbart lågt begåvad person ens skulle kunna få in foten på en konkurs drabbad korvkiosk, är ett mysterium.
Vem som än presenteras genom filmens plågsamma 100 minuter, så delar alla egenskapen att vara den typ av dårfink som får mig att överväga att bli eremit och isolera mig från omvärlden. Isla Fisher och Jake Johnson är så påfrestande att en allvarlig brasklapp med hälsovarning borde klistras på varenda affisch för filmen.
Inte ett skratt så långt ögat kan nå
En komedi utan vare sig humor eller skratt borde vara lika illavarslande som en båt med ett par rejäla hål i sig, Tag har tagit sig ned på den absoluta botten då det kommer till minst antal skratt per minut. Precis som Blockers så är själva slutpoängen för skämten alltid vulgära. Det är så snustorrt att det varken går att skratta åt eller med filmen, man kan bara lägga händerna i ansiktet och kvida.
Antalet gånger man passerar dålig smak eller ens sunt förnuft är så många att man tappar räkningen. Och mycket mer än så känns onödigt att tillägga, den enda aktör som kommer undan med någon sorts heder i behåll är Jeremy Renner, förvisso är karaktären lika omogen och osympatisk som resten av dessa pajsare, men Renner får i alla fall visa upp sina fysiska förmågor i ett par oväntade actionscener.
Det enda riktigt positiva med Tag är att den visas i en perfekt tempererad salong, i den nuvarande värmeböljan är det en ren välsignelse, om bara projektorn inte var funktionell så hade det varit en ganska trevlig stund.
Betyg 1/10
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018
Värmeböljan vägrar att ge med sig, så vi svarar med ännu en tävling. Denna gång tävlar vi ut Oscarsvinnaren The Shape Of Water på Blu Ray.
Vi är väldigt tacksamma till 20th Century Fox för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 27 juli 2018.
Lycka till !
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Ihålig och fantasilös uppföljare till en 2000-talets mest underhållande fiaskon.
Ja, då kör vi igen… Tyvärr. Jag ogillar starkt att behöva citera eller hänvisa till andra recensioner, inte pga någon monopolistisk fåfänga, utan då det lätt kan resultera i ett slags analytiskt eko där åsikterna går på rundgång. Mark Kermode som jobbar för BBC Radio summerade Mamma Mia från 2008 med att den var så usel att den faktiskt blev bra. Det citatet är för träffsäkert för att inte användas.
Filmversionen av denna – nu, moderna teaterklassiker, är så gräslig på att man inte kan låta bli att gapskratta åt den. Man kan knappt hitta en lämplig startpunkt för kritiken, bortsett från att majoriteten av skådespelarna inte ens kan sjunga om så livet hängde på det, så är allt – och då menar jag allt, fullkomligt anskrämligt.
Koreografin och dansnumren är lika graciösa som en valross som försöker dansa balett. Dominic Cooper och Amanda Seyfried saknar all form av vettig kemi. Meryl Streep verkar tro att hon medverkar i Georges Bizets operapjäs Carmen då hon framför sin svulstiga version av The Winner Takes It All. Slutligen kan Pierce Brosnan mycket väl stå för den sämsta sånginsatsen i den moderna filmens historia.
Såhär tio år efteråt är det svårt att inte minnas denna kakafoni till superkalkon och le något förvridet leende.
’’I can’t recall last summer’’
Hela ensemblen återvänder minus förra filmens regissör – Phyllida Lloyd, vars framtida filmschema är helt tomt… Av någon anledning…
Ol Parker – som nu fått ta över arbetet som regissör, har tidigare gjort ’’revolutionerande avantgarde projekt’’ såsom Imagine Me & You och Now Is Good, filmer som majoriteten av mänskligheten inte kommer ihåg. Man kan då givetvis fråga sig om det skett någon förbättring i och med detta regissörsbyte samt en väntetid på ett decennium.
Som hantverk är Here We Go Again marginellt bättre än sin föregångare, det plastiga och fula utseendet har – delvis, byts ut mot något som kan kallas för knappt godkänt. Förutom en pinsam rendering av Waterloo, så är sångnumren bättre koreograferade – men fortfarande oinspirerade. Detta innebär dock inte att sången låter mycket bättre, där de tre herrarna Skarsgård, Brosnan och Firth verkar ha fått tystnadsplikt då det kommer till att sjunga, så har de istället ersatts med tre yngre och minst lika falsksjungande aktörer i Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner.
’’You can’t dance’’
Där de tre originalen knappast skulle få förtur till Adolf Fredriks musikklasser för sina änglalika röster, så har de genom sina långa karriärer i alla fall byggt upp en scennärvaro som skänkte karaktärerna lite välbehövlig igenkänning. Dessa tre ungdomar är totalt färglösa. Kanske hade detta varit acceptabelt om deras sång hade varit i klass med Jussi Björling. Istället så låter de som tre vettskrämda katter, Hugh Skinner i synnerhet står för en sånginsats som är precis lika skräckinjagande som Pierce Brosnan, då Skinner tar ton i Waterloo så måste man stoppa in servetter och anteckningspapper i öronen.
Filmens soundtrack och spellista, annonseras förvisso i vartenda utav Stockholms gathörn, men det kan ändå vara något känsligt att diskutera de låtar som nyttjas under filmens gång. Utan att avslöja alltför mycket så finns det ett övergripande problem med sångurvalet. Jag kan uppskatta att man inte förlitar sig alltför mycket på ett ’’Greatest Hits’’/Abba Gold-urval denna gång, problematiken ligger i att flera av filmens sångnummer är alldeles för långsamma och anonyma i jämförelse med S.O.S eller Does Your Mother Know.
’’You can’t jive’’
Fokus har lagts på ABBAs mest smöriga och tårdrypande ballader, då filmens alla framförande är textade och översatta till svenska, så måste vi också ta del av den helt gräsliga översättningen. Filmens mer emotionella låtar får en att tänka tillbaka på de gånger Agnetha Fältskog stod i folkparker och sjöng sentimental smörja som ’’Om Tårar Vore Guld’’.
Något oväntat så är Here We Go Again en klart mer allvarligare film än sin glättiga föregångare. Måhända är det inte något Ingmar Bergman-mörker vi får se, men det är en mer sammanbiten historia som inte alls förmedlar någon somrig glädje. Problemen blir som störst då man kombinerar det enahanda dramat med de smöriga låttexterna. Originalet avverkar låtar och sitt – knappt existerande, berättande på ganska kort tid, i Here We Go Again så karaktärerna går mest omkring och vankar, i alldeles för stora sjok så är filmen utdragen, seg och väldigt tråkig.
’’Sick and tired of everything’’
Scenskiftena mellan den unga Donna och hennes dotter Sophie känns också ansträngda, man tar mer eller mindre och uppfyller samtliga klyschor om uppföljare då man enbart bultar på favoriter i repris. Christine Baranski och Julie Walters verkar helt utschasade och tyvärr så har deras karaktärern förvandlats till tantiga snuskhumrar, ett par av filmens skämt är långt ifrån barntillåtna.
Seyfried och Cooper har inte jobbat upp någon mer genuin eller passionerad kemi efter tio år, då romantiken skall omge detta kärlekspar så är det nog bäst att titta bort. Andy Garcia ser till att tillintetgöra det sista lilla livet i sin mediokra karriär, slutligen dyker Cher upp som en gubben i lådan och bidrar med absolut ingeting.
Det enda positiva med denna falsksjungande uppföljare är Lily James. Vanligtvis är James anonym och ointressant, men här så verkar hon inspirerad och riktigt energisk, utöver det så kan James mycket väl vara den enda aktören som faktiskt kan sjunga, kan ha att göra med att hon är skolad mezzo sopran.
Vad som skall vara en hyllning till ABBAs omåttligt populära musik och den framgångsrika teateruppsättningen blir istället en hjärtlös och maskinell historia som försöker göra soppa på spik. ’’Historien upprepar sig’’ som det sjöngs en gång i tiden, och den är minst lika dålig som första gången.
Betyg 2/10
Adress: Rodenbergstraße 9, 10439 Berlin, Tyskland
Det gjordes mer i Berlin än att bara se på en historisk rockkonsert med Pearl Jam. Där storstäder som London och New York har ett multum av butiker som stolt kan bara ’’nördstämpeln’’, så är Berlin fortfarande i sin linda då det kommer till mer specialiserade butiker med produkter som samlarstatyer eller serietidningar.
Den enda platsen i Berlin – som idag, har en fysisk butik med ett stort sortiment utav Sideshow och Hot Toys är CineCollectibles. Olyckligtvis har butiken sporadiska öppettider och är inte heller särskilt lätt att ta sig till. Och om man har oturen att närma sig butiken från fel håll så hamlar man mitt i Berlins sämsta kvarter – med en myriad utav sexaffärer, där det visas upp piskor och andra mindre trevliga tillhyggen.
Så med begränsad tid i kombination med udda de öppettiderna så hamlade fokus istället på att uppsöka tre utav stadens serietidnings butiker.
Tursamt nog så visade sig den första anhalten också vara den bästa utav de tre. För att som hastigast summera de andra två;
Grober Unfug, relativt liten med ett snävt utbud av amerikanska serier, något för strikt också då de helt förbjuder någon som helst användande utav telefoner.
Modern Graphics, en utav tre butiker, den i stadsdelen Kreuzberg sägs vara den bästa, bohemiskt men med ett stort fokus på tyska serier. Fullt godkänt men för min egen del ganska ointressant.
Black Dog Comics ligger norrut och nås enkelt genom Berlins – komplicerade, men effektiva tunnelbana U och S Bahn. Berlin är känt för att vara bohemiskt och stora delar är luggslitna och bär spåren efter både andra världskriget och då landet och staden var delat i två. Området som angränsar till butiken är dock en kombination av det mer frispråkiga Berlin samtidigt som en rustik ålderdom skänker de omgivande moderna Unibail köpcentrumen och butikerna mer identitet än de vanligtvis brukar ha.
Butiken ligger på en lugnt belägen gata och brukar ha en timid schäferhund som mottar vid ingången. Tyvärr så var maskoten inte på plats denna gång, men utbudet och personalen kompenserade mer än väl för detta.
För att falla in på fördomens spår, så är det ett nöje att möta tysk ordning och reda. Personalen kan inget annat än att få beröm för sin hjälpsamhet och vänlighet. Sorteringen hör till bland de bästa jag sett, varenda tidning har arkiverats och att be om samtliga J.Scott Campbell omslag är därefter inga problem.
Detta året har min personliga ’’hitlist’’ – för serietidningar, varit Wonder Woman #47 Variant Edition, Captain Marvel (2014) #2 och Batgirl #23 Variant Edition. Och efter att ha kastat mig raka vägen mot Wonder Woman sektionen så drar jag som ett lyckligt barn fram omslaget där Diana och Supergirl – med ett stort leende, äter glass. Med andra ord är en tredjedel av kampen redan avslutad.
Då jag efterfrågar samtliga nummer på min önskelista så hjälper personalen mer än gärna till att leta rätt på vad de har. Det blir en hel del inköp, däribland flertalet J. Scott Campbell omslag, Batman, Batgirl och en myriad av Marvel tidningar.
Men så kommer vi till den stora elefanten i rummet, finns Captain Marvel #2 Variant Edition ? Med hårt hållna tummar framkommer det att tidningen faktiskt finns…
Kanske är det den galna manikern i mig som kan likna det med känslan med att göra mål i fotboll eller utföra ett riktigt bra slag på golfbanan. Serietidningar har bara blivit mer och mer populära i och med Marvel Studios framgångar, vissa omslag säljer slut på timmar och ibland även minuter.
Ingen av de numren som införskaffas har egentligen något större ekonomiskt värde, däremot har det ett personligt värde och i slutändan är det viktigast . ’’Köp det du älskar’’ sade Steve Sansweet, ägare och förvaltare utav en av världens största Star Wars samlingar.
Utöver att flera tidningar nu kan kryssas av på min lista, så är Black Dog Comics en fantastiskt trevlig institution som är väl inredd, har trevliga medarbetare och ett suveränt utbud. Utanpå det tillåts vi även ta bilder, något som inte händer särkilt ofta.
Även om Batgirl #23 Variant fortsätter gäcka, så är det ett nöje att veta att det finns såhär bra oaser för fantaster även i Europa.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2018
Summering: En tillrörd och tråkig soppa med katastrofalt skådespel.
Man skall inte svara på saker som påhopp eller attacker. Hela mediabranschen har närmast blivit radioaktivt giftig av fans som beter sig som slynglar och hoppar på skådespelare och regissörer med rasistiska uttalanden och gräsliga förolämpningar – se Star Wars The Last Jedi. Underhållningsmedia och filmindustrin själva är inte heller guds bästa barn då det kommer till att bete sig bra.
I nästan alla fall är det bäst att bara ignorera detta, att analysera eller försöka uttala sig kring dessa elakheter eldar enbart på denna negativa cykel. Med risk för att låta som en ingrodd fanatiker måste jag dock ta upp Jodie Foster och hennes uttalande kring filmer baserade på serietidningar, detta har relevans då det kommer till att förklara varför Hotel Artemis är en total soppa.
Egoistisk enfald
Tidningen The Telegraph publicerade för ett par månader sedan en intervju där Foster går loss på storbudget filmer och jämför dem med så kallad hydraulisk spräckning – en metod att utvinna olja som visat sig ha förgiftat och spolierat marken för flertalet amerikanska landägare. Slå sedan ihop detta med det faktum att Foster själv sitter och regisserar skräpfilmer med ’’progressiva’’ änglar som Mel Gibson, så är det ett både elitistiskt och klumpigt uttalande som enbart understryker det faktum att avundsjuka och snobberi går hand i hand.
Foster har inte medverkat i en film sedan Neil Blomkamps urusla Elysium år 2013 – vilket ironiskt nog är precis den typen av hjärndöd smörja som Foster tillskriver andra filmer i sitt uttalande.
En skådespelerska som mottagit några av industrins mest åtråvärda priser och som flera personer fortfarande anser vara kompetent inom sitt yrke, borde då kunna möjliggöra att få igång just de små och mindre attraktiva projekten som hon högljutt kräver.
Raka motsatsen mot smart eller bra
Hotel Artemis är inte något idealistiskt eller ödmjukt litet drama, det är ett högljutt, fult och tondövt försök att blanda ihop futuristisk urban apokalyps med ett av de mest tragiska försöken till samhällskritik. En film behöver inte ha en komplex berättelse för att fungera, den moderna actionfilmen verkar snarare vilja förenkla det hela. George Millers evigt hyllade Mad Max: Fury Road, har en synopsis som lyder – biljakt i en riktning, biljakt i en annan riktning… Punkt…
Även John Wick och The Raid följer i de fotspåren, premissen är enkel – till och med banal, men vad som gör det till acceptabla upplevelser är en målmedvetenhet och stor kompetens då det kommer till att sätta ihop actionscener.
Drew Pearce som långfilmsdebuterar med Hotel Artemis – och som ironiskt nog, också skrivit manus till Iron Man 3, har inget som helst känsla för hur man anpassar och fokuserar publikens intresse. Det spartanska ramverket som skall utgöra storyn får bära ett alltför stort ansvar. Istället för att fokusera på action så försöker Pearce djupdyka i tusentals sidospår som både är röriga och mördande tråkiga.
’’Här kommer Pippi…’’
Känslan av att filmen är överlastad till bristningsgränsen märks tidigt av, varenda kliché som finns stoppas in utan finess, det förekommer bankrånare, tokiga livvakter, lönnmördare, huliganer, sandstränder och så Jeff Goldblum som en solbränd gangsterboss som går runt med solglasögon inomhus…
Nej, det är inte nästa års aprilskämt som just blivit beskrivit för er, det är Hotel Artemis. Filmen är som ett korthus där man bara staplar – ruttna, kakor på kakor. Jag kan inte ens finns någon skadeglädje då det kollapsar, hela slutspurten är ren våldspornografi som kanske, kanske hade kunnat blivit kontroversiell för en sådär tjugo år sedan.
Där filmen är en total katastrof på alla plan, så är skådespelet närmast livsfarligt för filmmediets hälsa. Jodie Foster tar detta på lika stort allvar som sitt Golden Globe-tal för ett par år sedan, Foster verkar tro att detta är en lekstuga och tramsar likt en imbecill. Utöver detta så har alla skådespelare fått dialog som kommer driva de mest hårdhudade till vansinne. Om man tänker sig Pippi Långstrumps ’’tjolahopp tjolahej tjolahoppsan-sa’’, utdraget till tusen – utan charmen, så får man en idé kring hur frustrerande det är att behöva lyssna på någon utav karaktärerna samtala.
Charlie Day slår tillbaka…
Jodie Foster må agera som en amatör men den stora boven är som alltid Charlie Day. Det räcker tydligen inte med att redan ha cementerat sig med årets sämsta insats i Pacific Rim: Uprising, Day är nu tillbaka med sitt sedvanliga hemska skådespel där han gapar, skriker och skriker lite till.
Med det redan förskräckliga manuset blir slutresultatet något som liknar en slipmaskin som sakta men säkert etsar bort det mänskliga förståndet. Och Sofia Boutellas ständiga försök att bli en ny actionhjälte faller platt även här. Dave Bautista får inte något som helst material utan får stirra in i en vägg – ett klart bättre alternativ än att se Hotel Artemis iaf.
Visuellt är det inte heller mycket att bli exalterad över, hotellet som filmen utspelar sig i, ser ut som en billigare version av det mardrömslika huset från den franska komedi-skräckfilmen Delicatessen. Fotot är i sin tur platt och texturlöst vilket bara bidrar till filmens fula estetik.
Vad filmen sedan försöker kommentera är lika grumligt och otydligt som dess oattraktiva utseende. Idéerna kring att extrem privatisering och allmän anarki inte går bra ihop, är lika färska som valfri frys ur Kitchen Nightmares.
Hotel Artemis är en kakofoni av dåligt hantverk, ännu sämre manus och skådespelare som är utom all kontroll. Det är bara till att ta ut den här kalkonen ur ungen och börja tranchera, den kommer mätta hela Stockholm.
Betyg 1/10
All images courtesy and copyright of UIP 2018
Summering: Dwayne Johnson lyfter upp en medioker film till en godtagbar stund underhållning i sommarvärmen.
Från början till slut så vill karaktärerna i Skyscraper inte sluta att tala om människans eviga dröm – att nå himlen. Att sedan säga att filmen inte riktigt når ända vägen fram vore en underdrift, vi får snarare använda en mycket liten tumstock för att mäta och bedöma det vi faktiskt levererats. Detta – till speltiden sett, korta actionäventyr är övergripande en medioker upplevelse. En glad och motiverad Dwayne Johnson blir den enda faktorn som lyfter filmen något.
Det var så sent som i april det här året som vi fick se The Rock på bioduken, då i den helt genomusla Rampage. Bland den filmens – många, misstag, var den största oförrätten att Johnson aldrig fick något spelutrymme där han kunde visa upp sin charm och karisma. Ett ruskigt humorbefriat manus och en pubertal jargong gjorde Rampage till en av The Rocks absolut sämsta filmer.
Skyscraper är mer eller mindre tar såklart stor inspiration från Die Hard, fast med nedtonat våld och betydligt större intresse för digitala explosioner och eldfängda rum. Det kan i all enkelhet beskrivas som följande; explosioner, eld, skottlossningar och en väldig massa närbilder på sprinklersystem, punkt. Att placera actionfilmer i avspärrade miljöer som ett hyreshus (The Raid) eller ett flygplan (Air Force One) verkar ha blivit en stapelvara inom genren.
Great Balls Of Fire
I en film som får sin drivkraft och nerv utav isoleringen – i det här fallet den utsatta skyskrapan, så krävs det ett ostoppbart rovdjur eller monster som är hack i häl på filmens huvudpersoner. Roland Møller som spelar den primära plågoanden är tyvärr lika obehaglig som en svängdörr. Trots sitt eget och karaktärens danska påbrå så låter det som om Møller försöker prata engelska med sydafrikansk brytning. Hannah Quinlivan som Møllers hantlangare visar upp en klart hotfullare karaktär, men Quinlivan får ställa sig på sidan och där får hon utföra ’’makalöst’’ spännande saker som att stå och vänta eller titta på en datorskärm…
Vad som gör Skyscraper någotsånär acceptabel än de otaliga mänger dussinproduktioner som anländer under sommaren är Dwayne Johnson. Efter felsteget med Rampage verkar Johnson vara motiverad till att återvända till en mer respektabel dagsform, i vanlig ordning så gör han en ganska menlös karaktär till en rolig, modig och ädel människa som hos en annan skådespelare hade känts gammalmodig och ointressant.
Där Johnson verkar ha det rätt roligt i rollen som närmast fläckfri protagonist, så är resten av skådespelarna inte lika roade av det som sker. Där The Rock lyckas kämpa sig igenom det tvådimensionella manuset så blir mediokra aktörer som Neve Campbell helt strandsatta genom oengagerat skådespel och riktigt slapphänt författarskap av manusförfattaren och regissören Rawson Marshall Thurber.
Set Fire To The Rain
Thurbers genombrott – We’re The Millers, var en barnförbjuden och riktigt snuskig version av en roadtrip, med tiden verkar Thurbers vilja till att provokativt utmana publiken försvunnit. Skyscraper känns färdigpaketerad och opersonlig. Det är trist att allting vandrar i den mediokra zonen, främst då filmens inledning är en intensiv och spänningsfylld sekvens som drar tankarna åt Florent-Emilio Siris Gisslan – en förvisso illa genomförd film, men med ett ogenerat mörker.
Men den hårda och ganska lovande starten blir bara en hägring. Sedan följer löjeväckande logik – som kan jag leva med i en actionfilm, problemet är filmens förutsägbarhet. Enbart de yngsta personerna som ser Skyscraper som sin första film kan nog blir överraskade och inte snappa upp de löjligt tydliga vändningarna.
Heatwave
Kanske är det den nuvarande värmeböljan, men alla dessa invändningar och minuspunkter till trots, så är faktiskt Skyscraper en fullt acceptabel sommarmatiné, en måttlig speltid på drygt 100 minuter ger filmen en koncentrerad form som inte töjer på det det redan fattiga innehållet. Att påstå att det vore bra vore lika falskt som att garantera en 100 % solig svensk sommar, det är funktionellt, inte mer… Utan Dwayne Johnson hade detta bygge nog behövt rivas, omgående…
Betyg 4/10
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Vi kör ytterligare en sommartävling, filmen är den helt strålande The Disaster Artist.
Vi är väldigt tacksamma till Warner Brothers för det generösa bidraget. Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 20 juli 2018.
All images courtesy and copyright of pearljam.com 2018
Det är bara att ta fram historieböckerna och anteckna, denna afton kommer aldrig kunna upplevas igen. Pearl Jam och rockmusiken blir inte bättre än såhär.
Hur makalöst bra någonting än kan vara, så behöver man alltid behålla lugnet och distansen som skribent eller recensent. Att avfyra enorma superlativ och närmast mytifiera något kan komma att kosta en i framtiden, för varje hyllningsfras så målar man in sig i ett hörn där man gjort slut på sin ammunition för framtida event. Ett påstående som att 1080P var den perfekta upplösningen, känns idag förlegat då vi nu har skärmar med dubbla upplösningen. När platt-TV först kom till den svenska marknaden drog tillverkarna med sig testexemplar som kostade flera hundratusen. Dessa – då, kolossalt innovativa maskiner är idag så dåliga att man inte ens skulle kunna ge bort dem, trots det stod folk och bara gapade inför faktumet att en TV inte behövde ha ett djup på ett par hundra meter.
I total extas är det väldigt enkelt att försäga sig, då och då önskar man att ett och annat betyg hade justerats – dock sällan fullpoängare. Det som nu kommer ske, kan med stor säkerhet göra det svårt i framtiden att verkligen understryka hur fantastiskt något kan vara. Man har en begränsad mängd trovärdighet då de riktigt stora orden används.
Helt unika
Pearl Jam är idag en av de sista bastionerna och förkämparna för hur man skall göra konserter. Enbart den ständigt återkommande Bruce Springsteen kan titulera sig bättre. Pearl Jam är rockbandet som vägrade att lägga sig platt, de vägrade att sälja sina fans som boskap. Deras upproriska kamper mot bland annat biljettjätten Ticketmaster, ledde till ett stort bakslag för bandet. Då Pearl Jam går på scenen, vare sig det är i Tyskland eller Sverige, så byggs broar och band som aldrig försvinner med publiken. Det finns bara ett Grand Canyon, ett New York City och slutligen ett enda Pearl Jam, så unika är de.
Publiken är inte bara en inkomstkälla, de är jämlikar, vänner och familj. Pearl Jam har en genuinitet som får deras hyllningar till fansen att alltid värma hjärtat. Där andra artister nöjer sig med ett stelt manus – Coldplay, så finns det ingeting som är skrivit i sten för Pearl Jam. Då bandet går upp på Waldbühnes scen så är det inte gudar som stiger ned från himmelen, snarare goda vänner som nu bjuder in till en fest av sällan skådat slag. Varje berättelse som Vedder berättar om fans och vad musiken inneburit för dem är hjärtevärmande.
No Direction Home
I dagsläget är bandets nästa album fortfarande under inspelning och denna korta Europa turné har således inget koncept att falla tillbaka på. Enbart singeln Can’t Deny Me har fått tas utifrån studion och prövat sina vingar. Från vad vi kunde ta del av i form av videoklipp så var jag något oroad över att denna omgång skulle bli något av en parentes. De två konserterna i Amsterdam var tidsmässigt korta och bandets gränslösa energi verkade inte riktigt vilja infinna sig. Sedan kom kanske turnéns största bakslag, för ett par veckor sedan slutade sångaren Eddie Vedders röst att fungera, den andra spelningen i London fick skjutas fram. Det såg inte ljust ut…
Det band som ställer sig på scenen den här kvällen verkar ha gått igenom en tidsmaskin och kommit ut ett par decennium yngre. Att ett gäng herrar kring 50-års åldern spelar mer intensivt och passionerat än unga kaxiga popsnören förtjänar nästan en analys i sig självt.
I vanlig ordning så väljer gentlemännen att börja långsamt, denna gång med Wash, ett spår som exkluderades från den legendariska debuten Ten. Det är ett spår som ’’enbart’’ spelats 99 gånger. Egentligen är det bara en uppvärmning där man sakta men säkert skall vagga in publiken i någon form av komfort och ta bort den olustighet som inledande nummer ofta kan innebära.
Ikväll är spelplanen annorlunda, ett udda spår som Wash skall inte kunna få publiken att explodera, det är en långsam blues om smutsiga städer och hopplös kärlek, men i refrängen så har sittplatserna förvandlats till ståplatser, på golvet är händerna i luften och varenda människa gestikulerar tillsammans med Eddie Vedder då han går in i refrängen.
Och efter balladen Sometimes så börjar det på allvar… Vedder drar suggestivt igång introt till Corduroy på gitarr, och när trumslagaren Matt Cameron slår på sitt trumset så sprängs den imaginära växellådan. En konsert skall gradvis stegra sig och avslutas i komplett extas, ikväll gäller inte de reglerna. Allt har vänts upp och ned. Allting skenar iväg, Waldbühne är byggd på sten och tjocka bänkar. Inget material i världen kan stå emot vad som sker i Why Go och Save You.
Kaos
På planen ser det ut som att man just skruvat upp spisplattan på maxvärme och storm kokar vattnet. Den välkända moshing-dansen utförs mitt i havet och kläder, ölburkar och allt mellan himmel och jord flyger upp och ned.
Eddie Vedder har något mer rost på stämbanden än vanligt, men det ignorerar han fullkomligt. Varenda avgrundsvrål och intensivt fräsande fullkomligt klyver den omgivande skogen. Bandet blir bara än mer energiskt och påtänt av publiken som verkar komma från en annan planet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en folkmassa i en sådan symbios som i kväll. Varenda handrörelse, skutt och allsång sker som på kommando. De över tjugotusen människor som samlats känns som en enda enhet som är fullkomligt oslagbar.
Pearl Jam struntar blankt i att sakta ned, helt plötsligt springer den kända rockfotografen Danny Clinch upp på scen och leker bluesman med ett munspel. Sedan så bränner de av superfavoriten och In My Tree och sedan, sedan så kommer dynamitlåten Even Flow.
Mike McCready som är bandets dynamo, turbo och raketbränsle sägs helt kunna koppla bort allt som inte är sitt gitarrspel. Solot förlängs och förbättras på alla sätt och vis, det är så obegripligt och makalöst att publiken bara står och gapar. Samtidigt fortsätter hela golvet svaja som sjögräs och folk ställer sig upp på läktarna och spelar luftgitarr.
Rariteter
Setlisten är mer eller mindre o-igenkännbar från den som spelades för fyra år sedan i Berlin. En av bandets undangömda fartmonstret – Habit, tränger sig längst fram utmanar bandets mer välkända spår. Habit startas om ett par gånger och i avslutningen kör man slut på ett par årsförbrukningar av plutonium, det stegrar sig som en motorcykel och kör raka vägen upp mot himmelen.
Bakom varje hörn väntar det en ny live klassiker. De mest fanatiska fansen nöjer sig inte bara med specifika nummer, versionen skall vara identiskt med de dem hört på officiella bootlegs eller sett på konsertfilmer. Daughter som är en allsångsexplosion blir ikväll historisk då man slänger på den så kallade ’’It’s Ok’’-taggen. Den lilla förlängningen får folk att tappa besinningen, Eddie Vedder står bara och dirigerar allsången och de svajande armarna. Waldbühne omges av skog och känns således som en magisk skogsdunge och då Vedder sjunger att de faktiskt är ’’okej’’ så verkar alla världens problem ha försvunnit.
Höjdpunkterna är otaliga, bandets kanske bästa moderna skapelse Unthought Known, spelades in som officiell video för åtta år sedan här i Berlin, nu är den ännu bättre. Deep och Mind Your Manners är brutala…
Ett inferno av extas
Men höjdpunkternas höjdpunkt sker i Porch… Till och med för de som inte är bekanta med Pearl Jam har nog någon gång hört eller sett det som kallas världens största scenhopp. På Pinkpop festivalen i Holland 1992 så tar en ung Vedder och klättrar upp på en kameraarm och ber fotografen höja upp riggen så högt som möjligt. Sedan kastar han sig handlöst ned mot publiken. Det ögonblicket är ett historiskt exempel på komplett kaos, en euforisk galenskap som knappt går att hitta idag.
Ikväll så blir det förvisso inget rekordlångt hopp, istället så tar publiken och höjer insatserna. Jag har aldrig sett så många människor som surfar på publiken och måste dras över den främre barrikaden. Ölfaten som använts genom aftonen är gjorda utav tjockt papper. Då Porch går in i sitt evighetslånga solo så börjar det regna pappersfat över hela arenan.
Alla hämningar är borta, publiken bara fortsätter att kasta brickor medan halva golvet imploderar samtidigt som de skriker och springer runt i cirklar. Pearl Jam kan knappt tro vad som händer, basisten Jeff Ament får spel och hämtar en ölbricka och slår på sitt instrument. Själv slutar jag titta på scenen, skådespelet på läktarna och planen är bortom allt mänskligt förstånd. Porch är ikväll inte en låt, signalementet för vad detta kan vara finns inte på denna jord.
Efter den totala urladdningen får vi ett kort akustiskt set där man äntligen tar fram Thumbing My Way, inspelad under bandets mest turbulenta år – tidigt 2000-tal, är detta ett sant guldkorn som spelas allt för sällan. Versionen är menad för sagoböckerna och det blir knäpptyst. Sedan börjar det varvas upp igen med Breath, ännu en storfavorit hos de fans som sett bandet mer än en gång.
Sedan fortsätter Pearl Jam med målet att skaka sönder hela Berlin. Do The Evolution går inte att beskriva, Black försätter alla i extas och Alive hör hemma som en psalm i kyrkan.
’’There are colors in the street’’
Och efter det yrvädret så kommer Rockin’ In The Free World. Springsteen har Twist And Shout och Pearl Jam har denna. Man kan dra på sig framtidens Virtual Reality headset – som hämtat från Steven Spielberg filmen Ready Player One, försätta sig i trans, läsa trollformler etc… Denna explosion går inte att uppelva utanför Waldbühne den 5 juli 2018.
Inte ens det faktum att konserten är nedkortat pga ett strikt förbud att spela förbi kl 22.30, spelar någon roll. Jag kommer förmodligen aldrig se något liknande igen, ni som var där går till historien och i 140 minuter blev världen en lite bättre plats…. Man kan enbart skrika och gråta…
Betyg 10/10
Bäst: Porch, Unthought Known, Even Flow, Do The Evolution, Alive, Rockin In The Free World, Thumbing My Way, Habit, Black etc.
Sämst: Åk till sommarkrysset på Gröna Lund om ni vill fylla denna kategori. Skulle väl vara det urusla insläppet.
Fråga: Vart finns språket och orden för att beskriva Porch ?
Betyg på samtliga låtar
Wash 8/10
En lugn men intensiv start, att något speciellt är på väg att hända är tydligt i refrängen där publiken sjunger med som om det vore Alive.
Sometimes 8/10
Tempot ökas sakta men försiktigt, ’’sometimes I rise’’-partiet är hysteriskt.
Corduroy 10/10
Växellådan sprängs i småbitar, då man slår på turbon i det extravaganta avslutet så är matchen redan vunnen.
Why Go 10/10
Läktarna skakar, trumhinnorna är på väg att brisera av allsången. Varför någon skulle vilja gå hem nu är obegripligt.
Save You 8/10
Ljudet krånglar lite, ett energiknippe från Riot Act.
Given To Fly 10/10
Hela arenan får vingar.
Red Mosquito 8/10
Rockfotografen Danny Clinch kommer upp på scen och assisterar med ett munspel direkt från södra USA.
In My Tree 8/10
Vedder ber Donald Trump flyga åt….. Sedan spelar de denna fantastiska låt som alltid dyrkas av hardcore fansen.
Even Flow 10/10
Gitarristen och galenpannan Mike McCready får totalt spel och klyver resterna av Berlinmuren med sitt solo. På golvet pågår hysteriskt kaos.
Wishlist 9/10
Lite andrum måste finnas, underbar låt i en tappning som slår den något såsiga studioinspelningen på fingrarna.
Habit 10/10
Och så var det slut med friden… Matt Cameron slår sönder sina trummor, någon beräknad hastighet finns inte i mot slutet, hjärtinfarkten står och vinkar hejvilt.
Angie/Daughter/It’s Ok 10/10
Ja, när man ändå håller på så kan man väl skämma bort publiken med ett par superrariteter som en cover på Rolling Stones Angie – som enbart framförts tre gånger tidigare, då ’’It’s Ok’’-segmentet kommer så trillar de mest analytiska och kräsen följarna ned på golvet och kreverar.
Deep 9/10
Ten må vara gruppens mest kända skiva, men Deep hör till de spår som inte spelas alltför ofta, synd då detta återigen är en genial flört med gammaldags blues.
Mind Your Manners 9/10
Ett stenhårt framförande.
Unthought Known 10/10
Backspacer är kanske Pearl Jams mest underskattade album. Även om jag ständigt kommer hålla tummarna för att Force Of Nature skall spelas, så är den här versionen en gåva från himmelen. Interaktionen mellan publiken och bandet i sista versen är sjuk.
Lukin 8/10
Vedder lovar att det skall bli en lugn låt härnäst, istället så spelar han detta, publiken blir helknäpp igen.
Porch 10/10
Högsta betyg är egentligen en förolämpning, jag har aldrig sett något liknande. Det flyger in pappersfat, hela bandet står bara och gapar, Waldbühne är på väg att rämna. Detta är historia…
Thin Air 8/10
Innan balladen spelas så berättas en rolig och rörande historia om hur två grannar efter en Pearl Jam konsert blev till gifta makar.
Thumbing My Way 10/10
Detta är en skattkammare till låt. En knäckande vacker version av ännu en mästerlig raritet.
Breath 8/10
Vedder ränner runt halva arenan och interagerar med publiken, det är bara en uppvärmning inför…
Do The Evolution 10/10
Detta, det finns inget hårdare, mer aggressivt eller mer pulserande än denna ursinniga och kompromisslösa attack på enfald och girighet. Enkelt uttryck, detta är bäst….
Black 10/10
Allsång från en annan dimension, publiken överröstar allt.
Rearviewmirror 9/10
Obegripligt intensiv version.
Comfortably Numb 8/10
Superb version och ett ganska utomordentligt tillfälle att andas innan den tokiga finalen.
Alive 10/10
Jag vet inte vad Eddie Vedder sjunger eller vad som sker på scen. Publiken tar över hela låten. En ren psalm med volymen uppskruvad till max
Rockin In The Free World 10/10
Waldbühne kommer behöva byggas om efter detta, publiken säger adjö till sina njurar då de utför höjdhopp och besinningslös dans, J.Mascis från Dinosaur Jr kommer in och spelar ett solo. Denna eufori hade gärna fått pågå i all evighet.
Tiger Film 