Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman.
Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år.
De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus.
Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer.
Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär.
Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet.
Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism.
Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag.
Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar.
Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva.
Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret.
Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story.
Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.
Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år.
Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer.
Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.
Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga.
Även om det är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.
Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt.
Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.
På Återseende Och Gott Nytt År !
Alla på Tiger Film Blog
/cdn.vox-cdn.com/uploads/chorus_image/image/60464729/Screen_Shot_2018_07_23_at_5.57.10_PM.0.png)
Tiger Film 