Summering: En skakig introduktion är snart glömd då Sam Raimi och Marvel Studios spränger alla gränser och tvingar publiken till närmsta akut som ett resultat av en euforisk överdos.  

Detta blir en ovanligt kort recension. Inte för att det inte finns saker och ting att diskutera i uppföljaren till en Marvel Studios mest underskattade filmer. Inte heller för att det inte finns fel och brister. Men när Doctor Strange In The Multiverse Of Madness når sina högsta toppar blir all former av kritik och vettiga formuleringar dränkta i nitroglycerin och sprängda i luften. 

För att inleda någotsånär objektivt så finns det uppenbara problem i Multiverse Of Madness. Intrigen lyckas inte fängsla och förundra, trots en actionfylld öppning är den där numera välkända magnetismen från tidigare MCU-filmer inte närvarande. Sam Raimi – som tagit över regissörsrollen efter Scott Derrickson, verkar aningen överväldigad i detta massiva universum. Raimi må vara en nyckelperson när det kommer till att ha formgett den moderna serietidningsfilmen, med den första Spider-Man-filmen, men detta projekt  är avsevärt mer komplext och mångbottnat, något som verkat utmana Raimi rejält.

Startsträckan är ovanligt glättig och lättsam, dessutom fylld av exposition och tveksam dialog som flera av skådespelarna verkar rejält obekväma med. Inledningsvis verkar Raimi inte alls utnyttja det faktum att mediet har vuxit, nyanserats och förändrats sedan han gjorde sin sista Spider-Man film för 15 år sedan – en i övrigt gräslig film. Kanske är en allmän ringrostighet som leder till denna inledande instabilitet, det är hela nio år sedan Raimis senaste biofilm, magplasket Oz The Great and Powerful. 

Det ser ut att vara upplagt för en besvikelse men när Xochitl Gomez ansluter till ensemblen tinar Raimi upp och gaspedalen trycks rakt ned i metallen. Doctor Strange In Multiverse Of Madness kan likans med en reseskildring. Färden till Arlanda går åt skogen, taxin fick både punktering och soppatorsk. Väl på flygplatsen är flyget försenat med ett antal timmar, dessutom visar sig flygfärden så pass turbulent att papperspåsen blivit en permanent bundsförvant. Det är först när planet landat som äventyret börjar och strapatserna på vägen glöms bort. När allting väl är igång så körs tittaren med en lyxig limousin till det bästa hotellet, beläget vid en plats som inte går att beskriva med ord. Och det som väntar när Multiverse Of Madness får upp farten så pass grandiost, mäktigt och vågat att det orsakar yrsel. 

Raimi hittar tillbaka till samma lekfulla och energiska regi som vi inte sett sedan Spider-Man 2. Actionscenerna är ett perfekt möte mellan galen fantasi och kirurgisk precision vad gäller koreografi. Visuellt tas de surrealistiska och färgsprakande scenerna från Derricksons första film till nästa nivå, resorna mellan universum verkligheter är fullkomligt vansinniga. Den visuella åktur som erbjuds kommer att försätta Gröna Lund, Liseberg och Tivoli i Köpenhamn i finansiell kris.

Raimi passar även på att se tillbaka på sin karriär och lånar flera inslag från sina tidigaste dagar som skräckregissör. Även om Multiverse Of Madness aldrig blir till en tvättäkta skräckfilm så är det en hyllning till genrens många egenheter och schabloner. I en renodlad skräckupplevelse hade flera av de otäckare inslagen känts som rena klyschor, här blir de till en kärleksfull reflektion till genren som startade Raimis karriär och skänker Multiverse Of Madness en udd av obehag. 

Men de visuella triumferna och de superba actionscenerna blir i det närmaste irrelevanta då filmen lägger in överväxeln och överöser fansen med godis som är så pass ljuvligt att det orsakar tårar av lycka. Utan att säga en stavelse för mycket så kan Multiverse Of Madness vara den mest extraordinära Marvel-festen som skådats tillsammans med Spider Man No Way Home. Då Raimi, producenten Kevin Feige och ensemblen tar i som om livet hängde på det finns inga hastighetsbegränsningar, lagar eller regler som kan appliceras. I en specifik scen nås ljusets hastighet och tänder eld på bioduken.

När detta inträffar har invändningarna och de logiska luckorna lika stor betydelse som bomull som kastas mot en vägg av pansar. I det tillfället spelar ingenting någon som helst roll länge.  Att samspelet mellan Benedict Cumberbatch och Benedict Wong är lysande, att filmen är fruktansvärt rolig, att Elizabeth Olsen är fullkomligt genial eller att Xochitl Gomez är underbar som America Chavez, passerar bara förbi då Multiverse Of Madness springer till bergets topp. Den enda naturliga reaktionen i denna eufori är att krevera på biogolvet och hoppas att ambulansen hinner fram innan hjärtinfarkten bjuder på en snabbiljett till bårhuset, jag skulle i alla fall kunna påstå att jag kan dö lycklig i sådana fall. 

Aldrig tidigare har något så imperfekt varit såhär pass omvälvande, euforiskt och oemotståndligt. Doctor Strange In The Multiverse Of Madness är som en enda lång rockkonsert där extranumren vägrar ta slut och där publiken aldrig verkar få nog av att dansa. Efter att ha fallit platt med Spider-Man 3 kan Raimi äntligen hovera sig med att ha skapat en sommar-blockbuster som sent kommer glömmas. Ronjas vårskrik är härmed irrelevant då Multiverse Of Madness finns att se på bio.           

Betyg 9/10