Månadsarkiv: maj 2021

Mortal Kombat Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2021

Summering: Obeskrivligt uselt då Mortal Kombat, återigen, blir film. 

Endast en mycket cynisk och illvillig kraft kan ha önskat att vi skulle behöva genomlida en genuin skräpfilm i en tid då oro, obehag och osäkerhet sveper över världen. Så kallade campfester kan ha sin charm. Vem kan ogilla Sylvester Stallone i det hiskeligt ruttna Cobra ? Där actionscenerna, produktionen och berättelsen knappt kan mäta sig med ett skolprojekt från årskurs ett när det kommer till berättarteknik. Men dessa kalkonfestligheter är oftast omedvetna om sin brist på kompetens. Man sätter bokstavligt talat nycklarna i bilen, växlar upp och trycker ned gaspedalen hårt. Vad som händer därefter är upp till ödet och slumpen… 

Att Mortal Kombat skulle bli en vändpunkt för filmer baserade på TV-spel var det nog ingen som hade tänkt sig. Det är överhuvudtaget svårt att förstå anledningen varför man gör ytterligare ett försök att adaptera utgivaren Midway och utvecklaren NetherRealms kultklassiska fighting med tanke på vad som hände sist då karaktärer som Scorpion och Sub-Zero blev till kött och blod kontra ettor och nollor . Spelmässigt så har Mortal Kombat alltid anammat det ,med stor självinsikt‚ det allra fånigaste och mest banala. Alltifrån det överdrivna  våldet till röstskådespelet osar av D-film, och spelens berättelser står inte i kö för att vinna ett Augustpris. Men det tarvliga tramset lyckas ändå att   fungera i den kontext som NetherRealm bygger upp. Spelen har en glimt i ögat som drar tankarna åt det mest töntiga och skrattretande actionfilmerna från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Men charm, eller ens den mest grundläggande förståelsen för underhållning går inte att hitta i en enda cell hos Mortal Kombat (2021). Istället är detta fullblodsskräp då det är som allra värst. Många gånger är det så pass ruttet och förfallet att det inte ens går att skratta åt att hela filmen är som en tiondeklassens parkteater, där kulisserna rämnar och där skådespelet på sin höjd skulle kunna övertyga en skalbagge.     

Men det finns faktiskt en del – om än liten, som bör belysas, filmens inledande minut är både snygg och välgjord. Ett vackert feodalt Japan visas upp med fina färger och stilig arkitektur, och för en liten stund finns det ett litet hopp om att Mortal Kombat kanske har potentiell att åtminstone vara dräglig. Men då denna ynka minut har passerat så är det en kapplöpning rakt ned mot jordens medelpunkt. Det är faktiskt svårt att veta vart man skall börja gräva. Jag får någon obehaglig känsla att Mortal Kombat försätter en i samma stämningsläge som då Winston Churchill anlände till Berlin efter krigsslutet och såg ut över en fullkomligt förstörd stad där förödelsen nådde lika långt som horisonten. 

Trots att Warner Brothers, som fram till ett par dagar sedan, ägdes av telefonbolaget AT&T, är det mesta skuldsatta företaget på jorden, så finns det inga som helst ursäkter varför Mortal Kombat håller samma visuella nivå som en hemmafilm på YouTube. Oavsett om det gäller fotot och dess kompositionen, klippningen etcetera, så är det som att titta på någon fruktansvärd olycka. Jag har använt liknelsen tidigare, men det finns julkalendrar som är mer övertygande rent estetiskt än det vi får se här. Med en påstådd budget på 55 miljoner dollar så kan man fråga sig om det inte pågått något ekonomiskt svindleri bakom kulisserna. Med tanke på att dagens teknik kan kompensera för det mesta, se bara till regissören Tim Miller och vad denne lyckades åstadkomma med Deadpool för en snarlik budget, så finns det inga ursäkter för att Mortal Kombat är anskrämlig att titta på. Med pappkulisser och inspelningsplatser som ser ut att vara inspelade i ett gräsligt industriområde, så är det en ohygglig syn som väntar. 

Om det visuella inte ens når ovan vattenytan så återstår bara actionscenerna som den sista frälsningen. Där spelen har gjort sig kända för sin ohämmade brutalitet och rent vulgära avslutande attacker, där man decimerar och separera kroppsdelar samtidigt som det flyter med blod än under den franska revolutionen, så är det sista hoppet att Mortal Kombat kanske kunde göra något av detta hypervåld. Men givetvis så serveras ytterligare ett ruttet ägg vars stank följer en långt efter att filmen tagit slut. I bästa fall så liknar handgemänget ett fyllebråk på den lokala puben, med skådespelare som ligger i en hög och klumpigt slår på varandra. Vad gäller det blodsdrypande och rent perversa våldet så bjuds det bara på en riktigt ’’hårresande’’ avrättning – som jämfört med det som visats i de senaste spelen, är relativt tafatt. Resten fylls ut med genomusel koreografi och stunts som är lika viga och graciösa som en flodhäst på en balanslina.  

Mortal Kombat hade dock kunnat komma undan med denna hysteriska inkompetens om regissören Simon McQuoid haft ett enda roligt ben i kroppen. Tyvärr så är försöken till humor lika lyckade som ståuppkomik mellan två affärsjurister på en firmafest. Till och med Joaquin Phoenixs kalkonskämt på ståuppklubben i Joker (2019) är komiskt guld i jämförelse. Inte blir det bättre av att majoriteten av ensemblen är lika charmiga som en hungrig anakonda utan någon som helst förmågan att agera. 

Då allting är över så kan man bara be en stilla bön till högre makter om att helvetet som just genomlidits aldrig mer kommer att upprepas. Mortal Kombat är så pass inkompetent och charmlös att den får sitt äldre syskon – adaptionen från 1995, att framstå som ett revolutionerande mästerverk. Där kunde man i alla fall skratta åt det platta fallet, denna gången kan bara kippa efter andan och vara tacksam för att man undkommit med livet i behåll. 

Betyg 1/10          

The Falcon And The Winter Soldier Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2021

Summering: Det borde inte vara möjligt, men Marvel Studios gör, återigen, det omöjliga och höjer insatserna ytterligare efter den makalösa WandaVision och levererar storslagen action som inte har några problem att djupdyka i ett antal av samhällets mest aktuella frågor och debatter. 

Marvel Studios har lyckats med att bygga en tvåstegsraket som skulle få de allra mest lysande forskarna på NASA att häpna. Hela Marvel Cinematic Universe kan ses som en enda lång och genialisk vävning, där berättelserna, karaktärerna och relationerna sammanlänkas och ständigt skapar nya och fascinerande synergier med varandra, vilket tillåter ett grandiost och mytiskt berättande där sagan aldrig slutar. Ändå lyckas varje produktion kännas individuell och personlig, inte som en ensam och ointressant kugge i ett jättelikt maskineri. Det är en otrolig balansgång som, än så länge, är helt ensam i sina ambitioner och slutresultat.

The Falcon And The Winter Soldier (TFATWS) och WandaVision kunde inte har varit mer olika, för även om berättelserna utspelar sig i samma universum så är skillnaderna mellan  serierna, visuellt och berättarmässigt, lika åtskilda som ett päronträd och en kaktus. Istället för det långsamma och sluga David Lynch-berättandet som WandaVision tog till sin spets med sina många vändningar och mysterium, så går TFATWS tillbaka till fanfavoriten Captain America And The Winter Soldier med dess råa och, aningen, mer jordnära stil. De mer fantastiska elementen, såsom rymdskepp och tidsresor, är borta istället så klär man serien i en grå och allvarsam kostym. Även om det erbjuds action i toppklass så är inte det seriens mest essentiella del. TFATWS känns istället som en vidareutveckling av de frågeställningar som Ryan Coogler ställde i Black Panther. Hur fördomar och främlingsfientlighet ständigt är närvarande i vårt moderna samhälle och hur de döljs bakom en tunn fernissa av tillgjorda leenden och ihåliga politiska agendor. Flera inslag känns obehagligt aktuella då vi ser till det som sker i USA och dess systematiska rasism som förvärras för varje dag.  

Kari Skogland, som regisserar alla seriens avsnitt, låter även det visuella återspegla seriens sublima samhällskritik. Skogland har reducerat antalet kameror och låter dialogen och skådespelet vara oerhört ofiltrerat, detta då man dröjer sig kvar vid bilder på ansiktsuttryck och kroppsspråk. Antalet klipp är därefter minimala och kamerarörelserna nästintill obefintliga. Detta ger serien en kraftfull aura som klargör att berättelsen och dess budskap är avsevärt mer relevant än då  man rullar fram haubitsar och bombmattor i actionscenerna.     

Allvaret och den dramatiska intensiteten är märkbar hos hela ensemblen. Sebastian Stan, som mestadels har fått stå i skuggan av Chris Evans, får nu utrymme och tid att humanisera och fördjupa Bucky Barnes. Stan agerar med en tystlåten, men kraftfull, pondus vilket skänker karaktären ett välbehövligt djup som också kombineras med fantastiska stunder av torr humor. Men det är Anthony Mackie som verkligen får gå i bräschen vad gäller att expandera och fördjupa sin karaktär. Från att ha varit en underhållande andreman så får Sam Wilson hela scenen för sig själv. Mackie ger oss en både sympatisk och komisk rolltolkning som påminner en del om de mest dramatiska sekvenserna ur The Hurt Locker där Mackie balanserade mellan förtvivlan och hopp. Det är återigen i det enkla som Mackie verkligen skiner. TFATWS är villig att skildra vardagen,  de gånger i livet då färggranna kostymer och superförmågor spelar väldigt liten roll. Det finns något både värmande och tragiskt då man utforskar hjältedådens baksida och hur irrelevant mod och styrka kan vara då det kommer till att betala räkningar eller att endast överleva för dagen.

Men det är inte bara den titulära duon som får chans att utveckla sina rollfigurer. Daniel Brühl, som tilldelades den otacksamma rollen att vara enbart vara en halvdan eftertanke i Captain America: Civil War, visar sig denna gång vara något av ett mirakel. Brühl demonstrerar en makalös karisma där han bådar charmerar, skrämmer och fascinerar tittaren. Han är oberäknelig, kalkylerande och ständigt steget före. Hans interaktioner med den övriga ensemblen kan inte beskrivas som något annat än briljant. Också Emily VanCamp som Sharon Carter och Wyatt Russel är mycket bra i sina respektive roller. VanCamp, precis som Brühl, får återupprättelse genom mer speltid. Russel å andra sidan är lysande i en roll som rör sig i ett gränsland mellan det sympatiska och maniska . 

Där WandaVision kändes aningen ansträngd då det kom till sina actionscener så är TFATWS en mullrande ångvält som kör på utan några hämningar. I en rent galen inledning, som får de mest tokiga upptåg i Fast & Furious att kännas ålderdomliga, så höjer man ribban för allt som komma skall vad gäller serietidningsaction. Också våldet har blivit mer brutalt och närgånget. Det är smutsiga och svettiga strider som oftast slutar i brutala avslut där båda armar och ben offras. Och i seriens final så kör man över hela publiken med en besinningslös kavalkad av perfekt action som får mig att ifrågasatta varför syrgas inte ingår i Disney + prenumerationen. 

Den enda invändningen mot TFATWS är en final som är aningen för pompös och övertydlig. Från ha jobbat med kraftfulla ämnen och hanterat dem med stor varsamhet, så överges det diskreta och finkänsliga. Istället så förlitar man sig på ett högljutt och stötande soundtrack som kombineras med genuint klumpig dialog som drar fram en pekpinnepekoral ur hjältefickan och försöker skola publiken. Varför man överger det mogna och svårmodiga för en så pass förenklad avslutning är rent obegripligt. För att citera Ulf Lundell så hade ’’det klara och det enkla’’ varit bättre än denna stapplande final som känns lika subtil som NKs julskyltning. 

Men till och med detta snedsteg kan ursäktas, framförallt då man ser tillbaka på den briljans som visats upp igenom hela serien. TFATWS är en genialisk, intensiv, actionpackad och oväntat djuplodande berättelse. Faktumet att hela serien erbjuds direkt in i hemmet gör det hela än mer overkligt 

Betyg 9/10 

Nomadland Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Studios & Disney 2021

Summering: Trots en totalt misär och ett samhälle som kollapsat sedan länge, så bibehåller Nomadland en optimism och hoppfullhet som stannar kvar länge hos tittaren. 

Det borde finnas en ny term för amerikanska independentfilmer som utspelar sig mitt ute i den amerikanska naturen, där naturkrafter, vackra landskap och öde motorvägar är lika vitala för filmen som karaktärsgalleriet. Snötäckta berg och amerikanska småstäder skapar omedelbart associationer till filmer som Frozen River och Fargo. Men Nomadland är långt ifrån lika intensiv eller spänningsfylld som någon av dess två exempel. Istället så är det en studie av ett samhälle i total kris. Efter finanskraschen 2008 så skrevs kartan om för hela USA. Fallande bostadspriser skapade ett klimat där arbetare inte längre kunde flytta runt då deras primära ekonomiska säkerhet – bostaden, hade tappat så mycket i värde att en försäljning inte längre var möjlig utan en massiv förlust. Detta gjorde att arbetsmarknaden stagnerade då orter som erbjöd jobb inte kunde attrahera arbetskraft då förflyttning var omöjlig. 

Nomadland är en en frontalattack på ett amerikanskt samhälle som misslyckats, förstörts och dränerats av girighet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Chloe Zhao är dock aldrig högljudd eller framfusig i sin kritik, tillskillnad mot Oliver Stone som regisserar klumpigt och går fram som en ångvält så är Zhao oerhört subtil. Hon lyckas fånga den absurda amerikanska jobbmarknaden där gigekonomin har blivit dominant. Hur fast arbete enbart är en dagdröm och där varje minut är en fråga om överlevnad. 

Med den som alltid lysande Frances McDormand i huvudrollen så behöver Zhao inte håller förvrida eller överdriva sin dramatik. Här finns inga utbrott eller exhibitionistiska floder av tårar. Istället så är McDormand ensam, uthållig och ständigt stark. Och trots den misär och hårda vardag som karaktärerna genomgår så lyckas Zhao ändå fånga och belysa ett förlorat USA där individualism inte innebar egoism. Hon lägger ett stort fokus på hur grupperingar och eldsjälar kan skapa en gemenskap som kanske inte resulterar i en enkel vardag, men en plats där anständighet och ömhet finns i överflöd. Detta är ett USA innan den orangea skräcken, ett land där konservativa som liberala kunde åsidosätta sin skiljaktigheter och sluta sig samman för att klara sig. 

Samtidigt så är Chloe Zhao inte naiv gällande den livssituation som McDormands karaktär befinner sig i. Där optimismen och möjligheten till ett nytt liv alltid finns tillgängligt, så tydliggör Zhao hur bilden av frihet och oberoende är förvrängd om den inte delas med andra. Hur ensamheten och den ständiga kampen för total frihet kan bli till ett fängelse. På många sätt så känns Nomadland som en förlängning och klar förbättring av Sean Penn filmen Into The Wild. Trots ett lysande Eddie Vedder-soundtrack så plågades Into The Wild av ett alltför förkommande hipstersymptomen som präglar alltför många amerikanska independentfilmer. Det gick inte att ta livsödet på allvar då berättelsen var förpackat i svarta jeans och basker. Nomadland är helt befriad från några som helt pretentiösa inslag och känns därmed rå men ändå bearbetad.   

Nomadland sneglar också på den engelska regissören Mike Leigh och hans extraordinära sätt att skapa scener på frihand. Flera medverkande i Nomadland är riktiga nomader som valt att leva utanför samhällets struktur. Detta gör att flera sekvenser som skulle kunnat bli emotionellt manipulativa istället blir oerhört drabbande. Det är dem små berättelserna om förlust, misslyckande och uppgivenhet som stannar kvar och låter oss förstå hur farligt ett likgiltigt samhälle kan vara.   

Det enda flagranta felet som Nomadland gör är i dess val av musik. Ludovico Einaudi som  är filmens kompositör överdriver sina kompositioner och gör dem svulstiga, påträngande och ytterst opassande. Med tanke på hur många gånger tystnaden får stå i centrum så är det obegripligt att man valt ett soundtrack som är antitesen till allt Nomadland representerar. Sedan är slutet så pass öppet att det känns ofärdigt. Även om ambivalens kan vara kraftfullt så hade en aningen mer konkret konklusion inte suttit helt fel. 

Chloe Zhao har skapat en vacker, eftertänksam och personlig film som gör en både hoppfull och nedstämd. Det är en paradox utan dess like som paketerats i en ypperlig film som måste upplevas. 

Betyg 8/10