Kategoriarkiv: Streaming

The Mandalorian Säsong 2 Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney and Lucasfilm 2020

Summering: Genialisk fortsättning på en serie som saknar motstycke vad gäller produktion och ambition 

Jon Favreau och Dave Filoni har skapat något mirakulöst… Även om TV-produktioner har uppnått en osannolikt hög produktionsnivå de senaste åren, så är de eskapader och visioner som vi får se i The Mandalorians andra säsong helt utan motstycke, både vad gäller TV och majoriteten av de filmer som visas på en biograf. För ett decennium sedan så hade tanken på en Star Wars-produktion – som inte var avsedd för biografer, varit skrattretande och lika långsökt som en bostad i Dödsstjärnan.

Men i och med det eskalerande kriget gällande abonnenter via streamingtjänster så har hela spelplanen byggts över vad vi kan förvänta oss att uppleva i TV-soffan. The Mandalorian är – trots mördande konkurrens och vedervärdigt näthat gentemot Disneys förvaltande Star Wars, en helt enastående skapelse som hänför och begeistrar genom genialisk produktion, minnesvärda karaktärer och en massiv förkärlek till källmaterialet. 

Star Wars är tyvärr inte lika gladlynt som för fem år sedan. J.J Abrams fick uppgiften att rädda serien från total undergång – orsakat av bla George Lucas, producenten Rick McCallum och många andra. Förväntningarna var på topp, stämningen innan och efter premiären av The Force Awakens var inget annat än magisk. Men i och med The Last Jedi så förändrades allt. Producenten Kathleen Kennedy, Abrams, Disney… Ja, till och med någon avhängd Ewok kostym, blev överrösta med hat, verbala övergrepp och allmän ärekränkning. Sedan dess har Star Wars blivit ett hatiskt inferno som inte går att närma sig utan att bära asbetskläder.          

Men The Mandalorian verkar ha lugnat ned detta vansinne. Påhoppen, hånen och den allmänna mobbningen har – för tillfället, upphört. Istället så dissekeras och hyllas varenda scen med internetfenomenet Baby Yoda. Uttrycket ’’ This is way’’ har blivit lika påtagligt som ’’May the force be with you’’. Det finns en uppståndelse, entusiasm och hoppfullhet kring The Mandalorian som tar en tillbaka till de svurna tider då Star Wars var gemytligt, spännande och fullt av möjligheter.  

I praktiken så avviker The Mandalorian inte mot det nya paradigm som Disney har infört  för Star Wars under 00-talet. Det är mognare, mer sansat och lustfyllt än då George Lucas ägnade scen efter sen med att förklara intergalaktiska handelsavtal.I och med sitt episodiska format så kan The Mandalorian vara mer återhållsam och detaljerad i sitt berättande. Flera stunder och moment i säsong två är svåra att förställa sig i en traditionell biofilm. Serien tillåts vara ingående, långsam och noggrann. I en spelfilm så hade flertalet av dessa stunder kunnat ställa till problem för tempot. Men uppdelat i åtta – relativt korta, avsnitt så kan Filoni och Favreau arbeta noggrant med karaktärsutvecklingen och erbjuda stillsamma – men minnesvärda, scener som djupdyker i den gedigna Star Wars historiken. Flera av seriens gästinhopp och påskägg får de mest inbitna fanatikerna att krevera när överraskning på överraskning hoppar fram som gubben ur lådan.    

Säsong 1 kritiserades för att vara aningen för osammanhängande. Istället för att nyttja en fem till sex timmar lång kontinuitet så valde man att fokusera på ett avsnitt i taget, med olika strapatser och äventyr som inte alltid var sammanlänkade. Detta är förpassat i och  med Säsong 2. Även om det finns ett och annat avsnitt som avviker så finns det inga som helt stoppklossar som – på ett provocerande sätt, förlänger säsongen, något som flertalet TV-serier dras med. Framförallt så märks det hur pass bekväma skaparna har blivit med serien. Det återfinns en självsäker attityd genom hela Säsong 2. Ingenting trevar eller tassar fram, oavsett vad som presenteras så läggs det fram med en oerhörd övertygelse.  

Berättelsen tillåts expandera och växa då man för första gången vågar koppla ihop allt som har med Star Wars att göra, oavsett medialt format. Lucasfilm har länge försökt skapa en massiv kontinuitet, inte bara genom filmerna, utan böcker, spel och serietidningar. Detta har många gånger känns som en övermäktig vision. Berättelserna och karaktärerna känns ofta isolerade från varandra. Kontinuitet från animerade serier – som Star Wars Rebels, tilläts endast figurera som knapphändiga påskägg i de fem filmerna som haft premiär sedan 2015. Om man jämför med hur Marvel Studios har integrerat sina berättelser så har – framförallt, den nya Star Wars-trilogin – vad gäller referenser, varit feg. Något som utan tvekan kan ses som en bortkastad möjlighet med tanke på hur kraftfull kontinuitet över de mediala gränserna kan vara.  

Detta misstag görs inte om i The Mandalorians andra säsong. Även om ett par inslag riskerar att gå över huvudet på dem som inte dedikerat sitt liv åt galaxen långt, långt borta, så är övertygelsen i berättelserna så pass stark att tittaren magnetiseras. De allra minsta hänvisningar, referenser och förklaringar får en helt annan betydelse då allt som tidigare skett – oavsett format, kan komma att ha en enorm betydelse för framtida händelser. Framförallt så är det slående hur lekande lätt allt verkar vara för Filoni, Favreau och den mycket kompetenta grupp av regissörer som anställts. Lucasfilm har länge arbetat efter en modell där filmskaparna själva skall ha så mycket utrymme och flexibilitet som möjligt. Oavsett vad man kan tycka om iden att inte planera den moderna trilogin på förhand, så kan ingen påstå att Lucasfilm styr sina regissörer och författare med järnhand. Trots att säsong 2 är klart mer sammanhängande i sin berättelse än säsong 1, så tillåts regissörer som Peyton Reed och Robert Rodriguez sätta sin egen prägel på sina respektive avsnitt, utan att någonsin avvika alltför mycket från helheten. Det här leder till en variation som gör varje avsnitt till en plattform där inprincip vad som helst kan hända. 

Och vad det gäller action så erbjuds ett veritabelt julbord av godsaker. Stunder som fansen väntat på i årtionden uppfylls äntligen. Återigen kan man bara häpna över vad Lucasfilm erbjuder tittarna. Säsong 2 innehåller några av de mest pulserande, intensiva och storslagna scener som Star Wars någonsin har visat upp. Då Säsong 2 är som bäst så är den nästan oskiljaktig mot Rogue One – som fortfarande kan ses som guldstandarden för action i en Star Wars-film. 

The Mandalorian Säsong 2 fortsätter också att briljera i sin produktion. Med den revolutionerade tekniken som döpts till ’’the volume’’ – som bygger upp digitala landskap genom monitorer och spelmotorn Unreal Engine, så skapas en serie vars visuella kvalitéer lamslår tittaren. Landskapen, världarna och vyerna som erbjuds saknar motstycke. Genom denna imponerande teknik så skapar man en vision av Star Wars som placerar sig precis rätt vad gäller nostalgi och nyskapande. Ralph McQuarries odödliga design förvaltas med en religös vördnad. Varenda mutter och landningsplattform hedrar den bortgångne visionärens briljans. Och i ett av seriens mest imponerande avsnitt så dras tankarna genast till de bilder som Annie Leibovitz tog under inspelningarna av Episode VII-IX. Att en serie avsedd för TV-apparater kan se såhär bra ut är inget annat än häpnadsväckande. Inte ens HBO har någon gång nått samma höjder – vad gäller produktion, som The Mandalorian. 

Det är endast i en och annan actionscen som man kan skymta brister. Framförallt Dave Filoni  – som fortfarande är oerfaren med ’’live action’’, kämpar med actionkoreografin. Men dessa felsteg vägs upp utav gastkramande sekvenser som skakar om och framkallar tårar av lycka. Då The Mandalorian är som bäst så förvandlar den publiken till små barn som för första gången fick se en ljussabel, höra Darth Vader andas eller John Williams musik. Man har hittat en kärna som påminner allt och alla om hur magisk äventyrs – och actiongenren kan vara. Det spelar ingen roll att det inte är lika djuplodande som då Ingmar Bergman eller Mike Leigh regisserar. Den upphetsning, glädje och energi som Säsong 2 erbjuder är minst lika meningsfull som ett intensivt relationsdrama. The Mandalorian för oss samman i vår entusiasm, passion och kärlek för den moderna mytbildningen. Och i tider som dessa, då vi alla är splittrade och långt ifrån varandra, så kan jag inte tänka mig något mer essentiellt.  

Med sin briljanta presentation och generösa berättelse så är The Mandalorian fortfarande helt ensam om att erbjuda äventyr och action i världsklass direkt in i folkhemmet. Faktumet att Disney lovat en uppsjö av serier som – förhoppningsvis, håller samma klass, får det makabra år som varit 2020 att framstå lite mer uthärdligt då vi verkar ha bättre tider att vänta i en galax långt, långt borta. 

Betyg 9/10 

Netflix Daredevil Säsong 3 Recension  

Publicerad den av

daredevil-s3-3

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Äntligen gick det hela vägen ! Bortsett från en och annan skavank, så är detta en rent av strålande version av Marvels djävulska hämnare.  

Egentligen är det inte tredje gången gillt för Hell’s Kitchens egen skyddsdjävul. Även om ett flertal av helst vill glömma bort The Defenders, så har den fettproppen fortfarande en viss bäring på berättelsen i den tredje säsongen av Daredevil. 

Daredevil är fortfarande kronjuvelen i Netflixs utbud av serier baserade på Marvels hjältar. Satsningen har under de tre gångna åren varit både ojämn och oftast otillfredsställande. Nyligen så annonserade man att både Luke Cage och Iron Fist skulle läggas ned, anledningen till varför är mer komplicerad än att responsen varit ljummen. Det ursprungliga avtalet mellan de båda parterna löper mot sitt slut, Disney börjar allt mer dra tillbaka sitt stöd för plattformen. Planerna är  att – så snart som möjligt, lansera en egen streamingtjänst, ett antal stora projekt har redan annonserats, därav den nästa mytomspunna Star Wars TV-serien. 

Flera av de redan sjösatte serierna kommer med största sannolikhet att flyttas över till den framtida tjänsten. Om nu detta kan vara den sista gången vi ser Daredevil – på Netflix, så har seriens förvaltare och skapare äntligen tagit sig i kragen. Denna tredje säsong är det absolut bästa som Marvel TV någonsin har erbjudit….

Ett utav många problemen och tillkortakommanden med tidigare Marvel/Netflix-serier, har varit en avsaknad på produktionsvärden och genomtänkta manuskript. Flera inslag har varit godkända – till och med bra, men oftast så begravs detta i en onödig mängd utfyllnad som gör att de tretton avsnitt långa säsongerna, alltid blir kulminerar att bli tråkiga och ointressanta. Strukturen där man hoppar fram och tillbaka i tiden, samt att man alltid väljer att intressera sig för ganska irrelevanta detaljer och biroller, gör att ingen av serierna funkat som en bra solid helhet . 

Manusarbetet är lika obeslutsamt och velande, man blandar extremt våld med uppenbart förutsägbara – till och med fåniga inslag, som dansande ninjor och karaktärers övertydliga moraliska ställningstaganden. The Punisher var ett steg rätt riktning efter alla dessa misslyckanden, serien hade ganska uppenbara problem, man lyckades i alla fall tygla sin spretighet och skapa en markant intressantare säsong.  

Rough Justice 

I säsong 3 av Daredevil fortsätter man utveckla och förbättra sig själv, man tar lärdom av – en del,  av sina tidigare misstag. Starten är lite för långsam för sitt eget bästa, men ungefär fyra avsnitt in så sätts bollen i rullning.  föregående säsonger tenderade som sagt att tappa bort sig själv, i diverse biroller med stelt skådespel. Den här gången så introduceras tittarna enbart till en ny nyckelspelare, FBI agenten Ray Nadeem spelad av Jay Ali. 

Detta är en karaktär som tillför ett nytt perspektiv på personerna och händelserna som vi redan känner till. Nadeem är en välskriven och genomtänkt karaktär som både är empatisk och mångfacetterad. Sedan har man äntligen förstått att introduktionen av en ny karaktär inte behöver innebära att man negligerar – Deborah Ann Wools Karen Page, Elden Hensons Foggy Nelson och självklart titelhjälten Matt Murdock/Daredevil spelad av Charlie Cox. 

Bättre skådespel med mer relevanta karaktärer 

Både Wool och Henson har flera gånger varit utmärkta exempel på seriens inkonsekventa och fragmenterade natur. Wool som mest har fungerat som ett överkänsligt nervvrak har äntligen fått mer att göra än att bara se förskräckt ut, Karen Page har en tydligare personlighet samt kraftfullare agenda, som delvis strider mot hennes bättre vetande. Hensons porträttering av Foggy Nelson har även det varit ensidigt, karaktären har vid ett antal tillfällen mest känts som en gnällig stoppkloss. Likt Karen Page så har karaktären fått mer matnyttiga uppgifter den här omgången, och känns som en sann vän och allierad i Murdocks kamp mot New Yorks kriminella kung – Wilson Fisk. 

Vincent D’Onofrio har alltid varit mest hyllade inslaget i tidigare säsonger, flera aspekter av hans skådespel har varit rentav strålande, problemet har varit materialet han fått att arbeta med. Fisks aggressiva utbrott och raseri får honom att kännas barnslig och instabil på ett sätt som inte velat gå ihop med den tillbakadragna och kalkylerande marionettspelare som manusförfattarna och D’Onofrio själv helst verkar vilja porträttera. Dessa karaktärsdrag har denna gång reducerats, och äntligen får vi en version av denna övergödda gangsterboss som känns både skrämmande och diabolisk. D’Onofrio fysiska närvaro innehåller en stor dos dolda aggressivitet som klart kuslig att beskåda. 

På skurkontot tillkommer även en av Daredevils mest välkända motståndare – Bullseye, den omänskligt träffsäkra och dödliga lönnmördaren som njuter av död och våld. Colin Farrell spelade samma karaktär i den ökänt gräsliga versionen från 2003, den uppvisningen i pajaskonster är borta här. Detta är en djupt skadad och sjuk individ som bär på ett både tragiskt och – ibland, empatiskt bagage. Wilson Bethel spelar rollen med en livsfarlig drivkraft och ger karaktären en oberäknelig natur som gör att varje scen spänd och krypande obehaglig. 

Love Is Blindness 

Själva dramat är också något mer raffinerat, ett par sekvenser är fortfarande onödigt långa och övertydliga. Återigen är det D’Onofrio som står för det mest intressanta dramatiska punkterna, karaktärens farligt dedikerade kärlek till sin älskare Vanessa – återigen spelad av Ayelet Zurer, är tragisk och finstämd på samma gång.

Seriens antagonister har aldrig varit bättre än såhär och dessa förbättringar selar en avgörande roll då det kommer till säsongens övergripande kvalitet. Charlie Cox är egentligen den enda av skådespelarna som verkar något osäker på vem Matt Murdock faktiskt är efter alla trauman, knäckta ben och ett ständigt oavbrutet predikament. När Cox skall agera ut ett par surrealistiska sekvenser så görs det med ett alltför platt överspel. 

Street Fighting Man  

Manusarbetet har uppenbarligen genomgått en renovering plus en ansiktslyft, men det är actionscenerna som verkar mest nytända och inspirerade, de är numera en njutning att beskåda.  Konceptet med att långa tagningar fortsätter, vissa scener pågår i evigheter utan ett enda klipp. Den där korridorscenen i Chan Wook Parks Old Boy, känns nu väldigt föråldrad i jämförelse. Precis som förr så är man inte återhållsam när det kommer till blod och knäckta ben, flera av slagsmålen är stora, härliga, extravaganser som alltid underhåller. 

Netflix har på senare tid börjat överge behovet av att ständigt låta sin säsonger vara minst tretton avsnitt långa. Den andra säsongen av Iron Fist var ett antal avsnitt kortare än föregående säsong, Daredevil däremot fyller fortfarande ut tretton avsnitt, och på ytan kan det tyckas vara ett misstag att inte koncentrera berättandet med hjälp av att reducera antalet avsnitt. Men man har återigen gjort självrannsakan och utnyttjar mycket av speltiden. En hel del utdragna och överflödiga bitar finns fortfarande, men mängden dödtid är tydligt reducerad. 

Det tog hela tre år och ett antal halvdana försök för att nå hit. Tillslut så har vi fått en välgjord, genomtänkt och intressant versin av Daredevil som är så pass bra att jag redan nu övervägar att återbesöka dessa tretton avsnitt en andra gång. 

Betyg 7/10