Det kommer bli tyst ett tag framåt. Vi har kämpat och försökt med att få ihop vårt schema och producera artiklar av högsta klass, men Bethesdas monsterspel Fallout 4 måste få ta sin tid. Imorgon sätter vi igång vad som sägs vara en 100-timmars resa.
Vi lovar att återkomma med ännu mer recensioner och artiklar, och ständigt förbättra oss. Men just nu väntar ödelandskapet i Boston.
OBS: Spoilers för allt berörande Marvel i både serietidningar och filmer.
Jag har som sagt undvikit inprincip allt som har att gör med Captain America: Civil War. Trots det kan jag inte hålla mig ifrån att begå proffesionellt självmord och börja spekulera kring filmens innehåll. Så för alla er som vill undvika galna teorier och gissningar kan lämna denna artikel nu. Och nej jag sprider inte ett rykte eller någon falsk information, detta är en personlig teori inget annat.
Daniel Brühl spelar Baron Zemo, det är redan bekräftat och klart. Frågan är om inte Marvel kommer leka med figuren och låta honom avslöjas som superskurken Red Skull. Likt den animerade Avengers: Earths Mightiest Hero kan Zemo mycket väl vara ärkefienden i förklädnad som högt uppsatt politiker.
Att mot slutet avslöja honom som överhuvudet och hjärnan bakom konflikten mellan Iron Man och Captain America vore ett vettigt sätt att rätta till det första ganska misslyckade försöket med Marvels näst bästa skurk efter Dr. Doom .
En vansinnig ide, men kanske galen nog att faktiskt slå in…eller inte.
Marvel visar återigen att de inte har alla hästarna i stallet på sin TV-divison. Jessica Jones är styckvis underhållande men oftast för lång,osäker och överspelad.
Fotnot: En ursäkt utfärdas till alla då vi hade tekniska problem igår och inte lyckades publicera recensionen som utlovat igår fredag.
Enligt uppgifter och viskningar från olika industri insiders så pågår en mindre konflikt inom den giganten som är Marvel Studios. Filmstudio chefen Kevin Feige undviker de flesta frågor som anbelangar om tex Daredevil skulle kunna gästa i en av de kommande delarna av Avengers Infinity War. Kommunikationen sägs vara irriterad och knappt existerande.
Denna konflikt eller problematik har lyst igenom alla tv-produktioner som Marvel satsat på de senaste åren. Agents Of Shield kämpar fortfarande på någon bottennivå när det kommer till intresse, Agent Carter kom och gick, enbart Daredevil satsningen verkar ha fungerat.
Saknar konsekvens och gnista
Men även i Daredevil märks en konstig känsla av disharmoni, serien var överdrivet våldsam – helt inkonsekvent mot de väldigt tillgängliga och breda biofilmerna. Jessica Jones fortsätter tyvärr på samma spår, det känns ofta splittrat,konstigt och obekvämt.
Mina egna förväntningar har varit ambivalenta sedan första början. De förhandstittar vi fick var geniala, men vetskapen om Marvels tidigare eskapader inom TV-produktion höll förväntningarna i hårt koppel.
Ansträngt och överdrivet skådespel
De stora problemen börjar yttra sig redan i seriens första avsnitt. Krysten Ritter känns ansträngd och forcerad i huvudrollen, manuset är fyllt med dåligt författarskap och träiga repliker. Då och då skymtar den där briljansen från trailern fram, de sker i de stunder de Marvel låter Jones verkligen komma loss med sina superkrafter, främst då de möter den gråa och fula vardagen som serien målar upp. Men överlag plågas projektet av träigt skådespel och i värsta fall överspel. David Tennant som antagonisten visar upp intressanta frön men pga plågsamt överdrivet gestikulerande och överspel blir karaktären aldrig så diabolisk som den skulle kunna vara.
Det vilar också något rastlöst över det faktum att Marvel återigen verkar prioritera kommande satsningar över den faktiska huvudperson som är Jessica Jones. Utan att avslöja för mycket ges det ledtrådar och vinkningar åt flertalet viktiga och avgörande karaktärer i Marvel-universumet. Pressen att förmedla till tittaren att detta faktiskt är en del av samma massiva samling hjältar som Hulken eller Iron Man känns som plågsam tvångsmatning.
Snyggt,fult och utdraget
Visuellt är det också en blandad kompott. Vissa scener känns som lyfta ur Netflix flaggskepp House Of Cards, med ett otroligt skarpt och kallt foto som gifter sig perfekt. Men i andra lägen tangerar det kusligt nära den b-doftande Arrow, med genuint fula kulisser och plastattiraljer.
Netflix distributionsmodell med en samtidigt premiär av samtliga avsnitt har också sina problem. När skaparen Melissa Rosenberg utnyttjar formatet som en 13-timmars film funkar det precis lika bra som i nämnda House Of Cards, men ofta känns det vilse och utdraget. Flera sekvenser som borde avsluta eller binda ihop blir istället bara en förflyttning av målet. Behovet att fylla ut tretton avsnitt klarar inte Jessica Jones av. Flera gånger startas helt meningslösa sidospår upp, med karaktärer som är lika intressanta som kullerstenar.
I väntan på något bättre
Jessica Jones har sina stunder, små explosioner av samma förstklassiga underhållning som Marvel levererat i sju år på bio. Men det är för lite och ofta försent. Marvel har redan befäst sin position som kungligheter på vita duken, deras segertåg på TV verkar fortfarande ligga och vänta på den där explosionen. Vi får bara hoppas att den kommer snart.
Betyg 5/10
Bäst: Bitarna där serien får igång sin kaxiga jargong och kvicka underhållning.
Sämst: Det risiga skådespelet, den utdragna känslan och den ibland risiga visuella profilen.
Fråga: Kan vi någon gång sluta referera till händelserna i den första Avengers-filmen ?
Det är lite knivigt att recensera serier. Mängden tid som måste hänges är enorm och med tanke på hur många toppar och dalar en säsong kan innehålla är det inte helt lätt att summera allt som ett paket.
Men ci jobbar på en stor recension av Netflix andra stora Marvel satsning, den kommer imorgon. Jessica Jones bjöd på en av de bästa trailers jag någonsin sett. Förväntningarna har dock hållit sig på en ljummen nivå då Daredevil var ytterst ordinär och utan några speciella överraskningar.
Hittills har Jessica Jones varit ’’bra skräp’’ för att citera Nils Petter Sundgren. Snygg och lättsam men samtidigt fylld med riktigt risigt skådespeleri och svagt manus. Mer än så kommer jag inte notera förrän vår recension imorgon.
Spectre blev droppen. Från och med nu blir det inga trailers, alls.
Captain America: Civil War har visat upp sig idag, det är dagens stora snackis. Trailern finns att se överallt, postern på Iron Man och Captain America har också spridit sig som en svensk snöstorm.
Jag har dock inte sett en sekund. Och nej, jag sätter mig inte i det lägret som attackerar och föraktar Marvel Studios. Det känns ofta som det nya svarta är att skjuta Marvel i knäskålarna och håna dem. Marvel bjuder för det mesta på kvalitetsunderhållning – att få se deras enorma persongalleri komma till liv för en serieälskare som jag själv, har de senaste åren varit otroligt trivsamma och spännande. Det är långt ifrån perfekt, Thor-filmerna har varit lika angenäma som årets influensa och den överfyllda Age Of Ultron krossade många drömmar.
Civil War kan dock bli lysande, bröderna Russo är tillbaka i förarsätet efter den otroligt lyckade Winter Solider. Även om filmen är i riskzonen för samma övermättningsproblem som Age Of Ultron med inhopp av Black Panther,Spider-Man och majoriteten av Avengers ensemblen, hoppas jag att Marvel lyckas styra tillbaka sin skuta i samma vatten som den superba Ant-Man badade i. Men det blir ingen trailer för min egen del, så är det bara.
Efter att ha sett Spectre letade jag fram de nu spindelvävs täckta och dammiga förhandstittarna/trailer. Det har noterats förut och jag tänker inte dra en till harang om hur jag undvek allt efter den avslöjande första TV-spoten. Men efter att sett den tredje och avslutande trailern för Barbara Broccolis superprojekt vet jag inte om jag är likblek i ansiktet av skräck eller högröd av ilska.
De tre minuter som kunde beskådas månader innan filmens premiär kan enbart klassas som ett skämt. Hela filmens struktur avslöjas, scener från den absolut avgörande tredje akten röjs snabbare än rasismen i valstugorna. I och med samlade trailers borde inte Spectre oroa sig en sekund för piratkopiering eller spoilers – allt finns där, verkligen ALLT. Bara lite kortare och lite mindre av Christoph Waltz och Lea Seydouxs uttråkade skådespel. Nu i efterhand kan jag bara konstatera att Spectre hade varit än mer antiklimatisk och hjärtskärande om jag hade insupit detta spoiler bombardemang.
Vad är egentligen en bra trailer ? Jag säger bara, Jessica Jones. Den korta snutten där hon krossar väckarklockan hör till en av tidernas mest geniala trailers. Ingeting avslöjas men tonen och ambitionerna lyser klarare än stjärnorna. Även den första trailern för den nu tjugo år gamla Goldeneye är genialisk. Snabba klipp, inget narrativ, bara en kort inblick av vad som väntar till och med den klassiska stridsvagnsjakten i St Petersburg förblir orörd. Kom också ihåg att denna trailer anlände långt innan vansinnes analyser och dissekeringar som utförs på varenda sekund av dagens trailers.
I något slags idiotiskt uppror måste vi bekämpa den här filmslakten. Vi kan inte fortsätta att få våra upplevelser nedkörda i en köttkvarn. Jag vill ha överraskningen, chocken och de oväntade kvar vid liv.
Ja men kör på bara, visa hela filmen när ni ändå håller på….
Hur länge skall vi fortsätta leva i dåtiden ? I ett klimat där allt blir mer tillgängligt och globalt, är årslistorna för föregående års bästa filmer eller spel fortfarande kvar i stenåldern.
Creed,Steve Jobs,The Heightful Eight och usla Suffragette, har alla biopremiär i nästa års två mest sorgliga och tråkiga månader. Termen slaskmånader signalerar både filmklimatet och vårt sedvanliga svenska väder. Perioden januari till och med början av april innebär ofta bara en förlängning på föregående år. Det har varit likadant år efter år – de filmer som blir injicerade med reklamsteroider för att klara sig till Oscarsgalan ramlar in som berusade sjömän från 1800-talet, de är sena högljudda och ofta låter de mer än att göra något vettigt. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt skall behöva ondgöra mig över Oscarsgalan och hur den förvränger hela filmåret.
Anledningen till ännu ett ilsket vrål från min sida är de årliga listor som också börjar närma sig. FOTY (Film of the year) och GOTY (Game of the yrar) är förkortningar vi kommer se mer av än svensk julskinka och dåliga julkalendrar. Listor har blivit en självklar del av media, allt skall kategoriseras och jämföras mot årets slut.
Även vi kommer gå i detta ledband – om något mindre. Något som dock alltid återkommer min förvåning studerar diverse listors första plats och finner filmer från över ett år tillbaka som vinnare. Jag vet inte hur många som satte Scorseses The Wolf Of Wall Street som 2014 års absolut bästa film. Denna trend är inte hälsosam. Jag respekterar att det som är bra skall framhållas, men kan vi inte bara revidera förra årets lista när dessa försenade klossar faller ned ?
Prisceremonierna har tydliga riktlinjer – ofta idiotiska, men den som klargör att en film som skall vara gångbar för årets priser måste ha gått upp i Los Angeles före slutet av december, vore en standard som jag skulle betala dyrt för att få implementerad globalt.
Om en bildtidning utdelade årets bästa bil till 2013 års modell skulle kritkem var svidande och hatisk. Eller som dan vansinnes debatt som bedrevs en kort period för att nysläpp av gamla spel såsom The Last Of Us och Grand Theft Auto V skulle få ha en chans på 2014 års bästa spel.
Kan vi liva i nutiden och faktiskt bara inse att tåget gick för vissa filmer ? Saker på nätet må vara skrivet i bläck, men ändringar och modifieringar kan ske snabbare än ljuset dessa dagar. Så min julönskning blir – inför en datum standard,riktlinjer eller bara allmän artighet genom att sluta titta tillbaka. Kan vi slippa ett 2017 där Steve Jobs och The Heightful Eight inte är i närheten av topplistorna ? De hör hemma nu, år 2015. 
Stay calm, stay cool, stay in 2015.
FD – Full Discolusre: Då vi i nuläget inte recenserar multiplayer är denna recension enbart för singleplayer läget av Black Ops 3. Spelen som saknas i repertoaren är Black Ops 2, Ghost, Modern Warfare 3 samt World At War.
OBS INNEHÅLLER MILDA SPOILERS FÖR MODERN WARFARE 2
The bloody awful
Att Treyarch misslyckas så fantastiskt med sin singleplayer är nästan obeskrivligt. Det finns faktiskt inga ord eller kommentarer vassa nog för att beskriva den chock som greppar tag i mig likt något skräckmonster, när kampanjens eftertexter rullar. Det här är seriens absoluta lågvattenmärke hittills.
Formulan ändras inte, vissa saker består för alltid – Rolling Stones spelar (I Can’t Get No) Satisfaction bär de turnerar, snön faller under vintern (än så länge) och SJ-tåg är alltid försenade. Call of Duty har inte ändrat sitt recept sedan (den nu mer eller mindre avlagda) studion Infinity Ward släppte det allra första spelet i serien för över tio år sedan.
Call of Duty har alltid varit stort,smäktande,överdrivet och underhållande som den dummaste av actionfilmer. Det är nästintill omöjligt att ändra en endaste millimeter av spelsystemet utan att stöta bort en stor del av sin publik. Och med tanke på den makalösa succé varje del i serien har inneburit (Black Ops 3 har redan omsatt över en halv miljard dollar), vore det galet att tro att utgivaren Activision skulle ta några som helst risker. Varje enskild del tar minimala steg framåt och varje tillägg som huseras med på mässor och intervjuer känns ofta som en billig gimmick.
Den senaste delen i serien Advanced Warfare var en fullt duglig och förnöjsam upplevelse. Berättelsen var dummare än en säck med hammare och spelsystemet var lite för välbekant. Men Sledgehammer Games lyckades ändå aktivera den där lättlurade av vår reptilhjärna, det var traditionellt, fungerande och underhållande.
Djävulens spel
Men den här säsongen måste hin håle stått för samtliga komponenter. Oron börjar redan i spelets öppning – där slängs spelaren in i rafflande och helt obegriplig actionsekvens där varken bakgrund,information eller någon som helst kontext delges.
Och så fortsätter berättandet – karaktärer som verkar gjorda av Papier-maché och färglagda av dagisbarn rusar in och vrålar spelaren i ansiktet. Sedan skjuts det lite och för att sedan gå vidare till ett annat identiskt scenario som utspelar sig i samma gamla tråkiga lagerlokaler,snötäckta östland eller brinnande städer.
Inte i en enda sekund får Black Ops 3 upp pulsen eller intresset. Storyn är så obegriplig och osammanhängande att den orsakar kraftig huvudvärk. Den samlade ensemblen är förmodligen årets mest IQ-befriade. Manusförfattaren Jason Blundell öser på med scen efter scen där fånigt testoron och svordomar härjar. Inte ens under vapenhot skulle de här karaktärerna kunna uppskattas. Blundell lägger också till det mest överdrivna våldet i seriens historia, efter ett tag infinner sig en parodisk känsla, det är för löjligt helt enkelt. Storyn är även för abstrakt och distanserad i sin konstiga Sci-Fi ton, pretentionerna är gigantiska, flera gånger är dialogen så totalt genomusel att jag överväger att stänga av ljudet. Mot slutet av spelet är jag så uttröttad,arg och ifrågasätter hela spelmediets rätt att ens existera.
Saknar ’wow’’-känsla
Alla de här misstagen kunde ha förlåtits om Treyarch enbart hade valt att underhålla oss med seriens grundläggande ’’wow,wow’’-ögonblick – tex. AC-130 bombningen i Call Of Duty 4, eller räden mot gulag-fängelset i Modern Warfare 2. Men istället verkar Treyarch strunta blankt i att engagera eller ens ens låta spelaren ha roligt. De sekvenser som skall framstå gigantiska är så överfyllda och svårbegripliga att det inte ens går att reagera på innan de är slut. Andra är utdragna och lika livfulla som en samling saltgurkor. När spelet hittar något minimalt ögonblick som kunde ha fungerat, förstörs det av ändlösa vågor av fiender och i värsta fall några av spelvärldens mest bedrövliga bossar.
Treyarch verkar inte heller ha någon skam i kroppen när det kommer till att stjäla estetik och spelmekanik. Bioshock Infinite, Crysis, Starbreezes Syndicate och Deus Ex känns kalkerade och klumpigt inplacerade. De förekommer rena kopior av RoboCop klassikern ED-209,lite maskineri från James Camerons Terminator 2 och så håller det på. Resten fylls ut med ett trött plagiat av Neil Blomkamps uppblåsta skräpfilmer som District 9 och Elysium. Grafiken är lika ojämn – i ena stunden makalöst snyggt med partikeleffekter och volumetriskt ljus, sedan slår det över till en härdsmälta med platta texturer och kassa animationer, långt långt ifrån Advanced Warfares fantastiska mellansekvenser.
Idiotiska nyheter
De få nyheter som introduceras i och med hackandet eller nano-myggen är så pass dåligt integrerade att jag oftast helt ignorerar dem. Av någon anledning har besuttet tagits att utöka mängden fiender och deras aggressivitet, för att kompensera för detta har ett synkroniseringssystem adderats – där ett område markeras i antingen gult eller rött som till varje pris bör undvikas. Problemet med detta är att jag ofta finner mig göra exakt samma sak som i Batman Arkham Knights repetitiva stridsvagnssekvenser – springa i sidleds, fram och tillbaka. Ofta är eldstriderna så kaotiska att jag dör konstant utan att veta hur eller varför. Spelet designades för ett co-op läge med fyra personer, och likt Gearboxs Borderlands eller Blizzards Diablo 3 känns vissa sektioner helt omöjliga att komma igenom utan hjälp.
Superkrafterna man tilldelas är bisarra och ologiskt designade. Tre huvudförmågor finns att välja mellan – en för närstrid, som enbart fungerar som självmord, en annan för hackning/dataintrång och slutligen ett massakerläge där du kan antända robotar.
Iden låter bra på papper, men i praktiken är de helt värdelösa eftersom det är omöjligt att veta om du till största delen kommer slåss mot organiska eller artificiella fiender – både dataintrången och närstridsförmågorna står alldeles för ofta helt utan någon som helst användning. Många gånger möter du ett regemente av organisk kanonmat, då är dataintrång lika effektivt som snöskotrar i öknen. Situationen blir ofta den att man får blunda och hoppas på att den förmåga man väljer innan uppdragen, skall fungera för kommande strider. Det finns ett par punkter där man tillåts byta förmågor eller vapen, men osäkerheten och förvirringen kvarstår.
Viljan att efterlikna blixtsnabba Titanfall från förra året faller platt då man valt bort Advanced Warfares ’’dash’’-funktion. Detta skapar en seg och inlåst känsla. Väggspringandet delegeras till en handfull gånger och är helt utan användning i singleplayer eftersom du är mindre stryktålig än någonsin. Att exponera sig i mer än fem sekunder leder nästan alltid till en omladdning av din senaste checkpoint.
Frustrerande fiender
Frustrationen växer än mer med specifika fiendesorter som ofta får mig att vilja slänga den dyra Xbox-kontrollen genom fönstret. Allt från de rent äckliga snurrande självmordsbomberna som spränger spelaren i bitar, de minimala drönar-stridsvagnarna som knappt går att se, och allra värst – de vandrade spindelrobotarna, som tar ta åtta livstider att skjuta ned.
Det enda alternativet för att klara sig igenom dessa sekvenser, blir till att hålla in avtryckaren tills blodcirkulationen slutar fungera i högerhanden. Och även här står problemen som spön i backen. Treyarch har valt att ta bort den grundläggande funktionen att plocka upp vapen från fallna fiender. Detta gör att du oftast får slut på ammunition och måste ränna runt som en fåne och leta efter de helt anonyma ammunitionslådorna, som verkar finns lite här och var. Detta dödar tempot och spänningen, jag skjuter, springer tillbaka för ammunition och sedan skjuter jag mer. Efter den sjunde vågen av robotar och ansiktslösa terrorister har mitt tålamod nått bottnen.
Ett smärre skämt
Efter sitt helt idiotiska slut med usla vändningar och ännu sämre intriger är den plågan som heter Black Ops 3 slut. Trots att denna text nått närmare 7 000 tecken finns det gott om kritik och ilska kvar. Men det räcker nu. Det känns som ett alldeles för långt och dåligt skämt. Att Treyarch valde att skära bort singleplayer läget för Xbox 360 och Playstation 3 är det enda lilla skrattet man kan få ut av den här smörjan.
Testad version: Xbox One
Betyg 2/10
Bäst: Delvis snyggt.
Sämst: Den vedervärdiga storyn, de uttråkande spelsystemet och en generell trött känsla.
Fråga: Singleplayer delen togs bort från versionen förra generationens konsoler. Är dagen på väg då vi skrotar singleplayer helt i dessa spel ?
För ett tag sedan fick vi ett nästan väntat besked. Eidos Montreal skjuter upp sin Deus Ex uppföljare hela sex månader till augusti 2016. Om det vore Star Wars: The Force Awakens som åkte på samma behandling skulle det bli upplopp påa gatorna. Att försena ett spel knappt tre månader innan dess betänkta ankomst är något som bara kan ses som vansinne om vi tittar på vilken annan bransch som helst.
Oftast är en försening av en film (Pan) eller skiva som (Guns N Roses Chinese Democracy) oftast indikationen på stora problem och en slutresultat som oftast faller platt.
Det har många gånger spekulerats varför spelbranschen inte kan hålla sig till ett tidsschema som alla de flesta branscher klara galant. Chanserna att Apple först skulle annonsera iPhone 7 – placera ett datum, för att en månad senare en kort innan lansering, skicka tillbaka produkten till arbetsbänken. Det sker inte, aldrig.
Analytiker och branschexperter skyller på finansvärlden och Wall Street. Flera åsikter menar att spelet måste få igång en förhandsförsäljning och på så sätt kunna bjuda kvartsrapporterna med goda prognoser för framtida inkomster.
Detta stämmer inte helt, en aktie rör sig uppåt på framtida vinster, och förväntningarna om att slå föregående vinster och prognoser. Disney får ännu inte rapportera om någon försäljning relaterad till Force Awakens merchandise eftersom de strider mot revisionsregler och bestämmelser. Det är alltså bara skadligt att först presentera en vinstprognos för att sedan behöva revidera den nedåt.
Om vi tittar på mediabolaget Viacoms senaste kvartalsrapport, är en stor del av kritiken från bössexperter att kvartalet saknade ’’kraften’’ från Transformers. Detta drog ned aktien flera procent och aktien sänktes av flera analytiker.
Så att presentera prognoser och förhandsbokningar för ett spel som sedan skjuts upp två kvartal är ingeting någon önskar. Då är till och med värt att skicka ut ett ofärdigt spel som Assassin’s Creed Unity, enbart för att klara prognosen. När ägaren Square Enix rapporterar och prognostiserar kommer Deus Ex Mankind Divided bli en öm punkt att ta upp, det är utebliven vinst i ett par kvartal. Wall Street tittar alltid på framtiden inte det faktiska kvartalet, prognoser är allt.
Vi måste få utvecklarna och distributörerna att börja bli ärligare, att sluta annonsera sina produkter åratal innan de ens är på förproduktionsstadiet. Vem blir egentligen glad av att se en snygg men total irrelevant CGI-trailer som Dishonored 2 ? Är det någon som kan säga att Watch Dogs blev precis så bra som den där falska snutten lovade två år innan ?
Det talas om att Half Life studion Valve rör sig i en egen tidsrymd som döpts till ’’Valve Time’’. Tyvärr verkar vi behöver applicera denna rabiata galenskaps matte på de flesta kommande spel. Om vi tittar på Blizzards nu avslutade Starcraft 2 saga, så tog den fem år att slutföra allt. Om någon hade lagt upp detta schema för mig hade jag fått gråa hår.
Jag kan redan nu cyniskt börja spekulera i att Kingdom Hearts 3, Horizon Dawn och ett par andra kommande annonseringar på 2016 års E3 ligger årtal framåt i tiden.
Ett drömscenario vore att få hela branschen så ärlig och realistisk som Witcher utvecklaren CD Projekt Red eller Bethesda Game Studios. Fallout 4 annonserades ett halvår innan och Bethesda höll datumet. Kommande sci-fi spelet Cyberpunk 2077 som CD Projekt Red skissar på skall först visas upp 2017, tills dess kniper de igen.
Men ett sådan makalöst klimat kan vi bara drömma om. Framtiden kommer troligtvis att bara bjuda på mer hybris, brustna löften och provocerande tidsplaner.
Spielberg underhåller men missar på mållinjen genom osäkerhet och trevande
Flera kommer ha invändningar mot följande tes…. Spielberg är bäst i sina berättelser från historieböckerna. Solens Rike, Schindlers List,Rädda Menige Ryan,Lincoln och nu Bridge Of Spies. Demonregissören verkar ha roligare och mer intresse för att återigen berätta en del av amerikansk historia, med patriotism och stora svepande penseldrag. Det är långt ifrån så bra eller fulländat som hans största stunder, men det är en oförskämt underhållande och välgjord resa som vi får ta del av.
Egentligen borde kritiken vara stor mot Bridge Of Spies. Den är ofta förenklad, onödigt övertydlig och minst tjugo minuter för lång. Men Spielberg får mig ofta att glömma dessa invändningar genom den nyfunna energi som han verkat fått från sin överraskande skarpa film om president Lincoln.
Stor underhållning
Underhållningsfaktorn och Spielbergs glada berättande räddar filmen ur sina största fallgropar. Filmen överraskar genom att vara relativt avslappnad och lättsam i sin ton, långt ifrån den apokalyps Spielberg målade upp i München eller klassiska Schindlers List, bröderna Cohen står till stor del för detta glättigare inslag med sitt manus, men det lyckas vara återhållsamt genom att undvika överdrivet maniska och uppskruvade scener som bröderna tenderar att inkludera i sina egna komiska filmer.
Som alltid får vi ett suveränt hantverk med Spielbergs sedvanliga vapendragare som fotografen Janusz Kaminski och ett par ny förvärv i och med Thomas Newman som får ersätta John Williams för musiken.
Olika vägar och förlorade chanser
Allting rullar på som på E4ans bästa sträckor. Allt är solitt och bra men det når aldrig himmelska toppar, skavankerna är för många för det. Tom Hanks är lika jämngrå och opersonlig som alltid, flera karaktärer som borde kunnat stärka filmen försvinner snabbt som Amy Ryans hustru, filmens kanske viktigaste biroll med Mark Rylance saknar udd. Vissa trådar börjar vävas men slutförs inte, flera intressanta frågor får förbli stående. Det är långt ifrån fulländat.
Filmen ändrar också riktning ett par gånger för mycket för sitt eget bästa. Vad som startar som en thriller blir snart ett rättegångsdrama som går in i att bli en historia med Mad Men vibbar om USA på 50-talet och om paranoia samt skräck för fullkomlig utrotning av mänskligheten. Detta kan kan ses som en allegori över dagens laddade diskussioner om terror och förföljelse, något som känns obehagligt aktuellt i och med illdåden i Paris. Men även detta intressanta spår lämnas kvar och först i mitten av filmen verkar Spielberg hitta riktning. Då skrotas alla dessa idéer och blir istället en effektiv thriller med politiska inslag. Men det känns både osäkert och förvirrande att filmen måste ta alla dessa omvägar för att slutligen hitta till sitt mål. En veteran som Spielberg borde ha regisserat och hanterat fordonet bättre.
Tjugo minuter för lång
Flera scener kunde med enkelhet ha reducerats eller klippts bort. Introduktionen är laddad men är för lång för att kunna explodera i ett tillfredställande klimax. Det är dock mycket anmärkningsvärt att Spielberg lyckas hålla spänningen och dramat relevant, trots att han denna gång bara har sitt manus och ett par enkla maktkorridorer att skapa elektricitet med – de där chockerande spurterna av våld som han demonstrerat tidigare finns inte att finna den här omgången.
Bridge Of Spies känns som Spielbergs fortsatta vilja och intresse att berätta 1900-talets historia. Filmen passar in mellan hans andra världskrigets epos (minus den vulgära 1941) och München. Det är patriotiskt,stort och lagom svulstigt för att kunna underhålla de flesta utan att någonsin kännas överdrivet inställsam. Kontentan är en solid och underhållande film som aldrig når de höjder den så många gånger indikerar.
Betyg 7/10
Bäst: Spielbergs berättarglädje, det solida maktspelet och hantverket.
Sämst: Filmens oförmåga att hitta riktning fram tills andra hälften.
Fråga: Kommer lyckan och Hollywood-politiken hålla så långt att Spielberg faktiskt får göra Ready Player One med denna vitalitet och glädje ?
Detta är hittills den längsta filmografin vi gjort här på Tiger Film. Steven Spielberg definierar det moderna Hollywood tillsammans med sin vän George Lucas. Spielbergs filmer har omsatt otroliga 8 miljarder dollar. Han är en av de få regissörer som kan ansluta sig till klubben av dollar miljardärer. Spielberg regisserar alltid med stora drag, innehållsrika karaktärer och suveränt hantverk. Man kan också kritisera Spielberg för att ha skapat flera av dagens moderna filmklyschor, där den överdrivna sentimentalitet står som den största boven.
Hans CV innehåller en osannolik blandning av skräp och euforiska praktverk.
Vi kommer här gå igenom Spielbergs samtliga verk från TV-filmen Duellen till Lincoln, recensionen av hans senaste film Bridge Of Spies kommer publiceras imorgon.
OBS ! SPOILERS för alla Spielbergs filmer till och med år 2012.
Lincoln (2012)
Spielberg verkade återigen satsa på att få sitt traditionella Oscars-paket. På förhand kändes det trött och gjort efter en grå mall. Filmen skulle visa sig vara en helt otrolig resa som seglade förbi alla tänkbara falluckor. Spielberg lyckas att hålla filmen levande och fängslande genom sin geniala ensemble med skådespelarmonstret Daniel Day Lewis i spetsen, Sally Field och Tommy Lee Jones. Rättegångsdramat Spielberg ville skapa i Amistad fullföljs i slutligen här. Manuset är underhållande slagkraftigt och tillgängligt utan att kännas förenklat. Valet att fokusera filmen kring det trettonde tilläget (förbudet av slaveri) är också ett genidrag, filmen begåvas med ett fokus och snabbt tempo som passar berättelsen perfekt. En av Spielbergs absolut bästa filmer.
Betyg 8/10
War Horse (2011)
Omåttligt risig film som spelar in i alla klyschor och svagheter Spielberg gjort sig känd för. Fånigt melodramatiskt,ointressanta skådespelare och en enerverande längd på 150 minuter. Scenen när hästen rusar genom slagfältet och blir fångad av taggtråden, är dock så magnifikt storslagen som bara klassik Hollywood-dramatik kan vara. I övrigt finns det inte mycket att se på.
Betyg 4/10
Tintin And The Secret of The Unicorn (2011)
Nej, 2011 var inte Spielbergs år. Potentialen fanns för att skapa något stort, något klassikt. Men potentialen spolas snabbt ned i avloppet. Filmen är en överdriven och spänningslös 135 miljoner dollars maskin som är tommare än Haddocks spritflaskor.
Hergés roande och spännande serie förvandlades till en röra av otäcka animationer (Kapten Haddock ser ut som någon monstruös skrotnisse och är ruskigare än skräckfiguren Brundle Fly från David Cronenbergs film från 1986).
Vännen Robert Zemeckis måste ha erbjudit den gode Spielberg minst en drink för mycket för att få honom att ge sig på den totalt värdelösa iden att spela in hela projektet med performance capture. Tekniken sticker i ögonen och känns konstigt ofärdig, istället för att vara James Camerons Avatar blir det Polarexpressen, med obehaglig estetik och figurer som verkar hämtats ur valfri skräckfilm.
Spektaklet uteblir konstant.
Att vi sedan serveras ett Cliffhanger-slut lämnar inte en själ på gott humör.
Vi väntar fortfarande efter fyra år på uppföljaren – från andre regissör Peter Jackson, det är förmodligen tecknet i skyn att Tintin är begraven långt under jord den närmsta tiden.
Betyg 4/10
Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull (2008)
Suck och pust…. Världen väntade spänt på det som skulle vara världens mest kända arkeologs återkomst. Men ondo kunde redan skönjas i de mycket tveksamma trailers vi fick. Det vilade något udda och konstigt under alla de där förväntningarna. Bara Shia LaBoeufs medverkan var en indikation åt vilket håll det här domedagståget skulle rulla.
Man kan säkerligen analysera i åratal om vad som gick snett. George Lucas manus ? Att imitera samma fruktansvärda visuella stil som i Lucas Star Wars Prequels ? Frågorna är många men slutsatsen är enkel…. Det är uselt.
Humorn och spontaniteten som varit huvudsaklig del i seriens DNA, har blivit bortrövad av något vidunder som serverar döden i ett glas med Tarzan lianer och en makalöst torr Cate Blanchett – seriens absoluta lågvatten när det kommer till skurk. Manuset och berättelsen haltar,hostar så till den milda grad att man borde erbjuda filmen syrgas. Det kanske,kanske skulle kunnat giva den här sjuke patienten någon minimal energi.
Att det viskas om en total omstart när eller om (?) vi får en nästa del känns oundvikligt.
Betyg 2/10
Munich (2005)
Spielberg i sin mörkaste utstyrsel. En både snygg och effektiv thriller där Spielberg lyckas hålla sig relativt neutral i Israel – Palestina konflikten. Chockerande våld slås ihop med stark nihilism och hopplöshet. Spielberg är sylvass i sin regi och bjuder på publiken på sekvenser som är oförglömliga – som telefonsprängningen, räden mot komplexet och de ruskiga tillbakablickarna på olympiadmassakern. Förutom ett svagt slut och en ganska färglös Eric Bana i huvudrollen, är detta Spielbergs starkaste stund under 2000-talet.
Betyg 8/10
War Of The Worlds (2005)
Medelmåttig historia som flera gånger blänker till i sin potential, men som sedan slocknar och gömmer sig i en garderob. Tekniskt imponerande för sin tid, med spektakulära effekter. Problemet är att det aldrig blir riktigt otäckt eller skrämmande. Det flammande tåget, blodbankerna och den massiv förstörelsen bär på potential men det blomstrar aldrig ut.
Tim Robbins är en ren plåga som den paranoida Ray, slutet är snopet och otillfredsställande. En regibagatell för Spielberg som går på autopilot på precis alla punkter, personregin är duglig men lyfter aldrig Tom Cruise i huvudrollen. Produktionsvärdena är höga men är idag föråldrade och plastliknande med sin blinda tillit på digitalt spektakel.
Betyg 5/10
The Terminal (2004)
Tom Hanks spelar över så att det stänker i sin roll som förlorad resenär utan formell nationalitet. Som alltid är den tekniska biten solid – med den helt artificiella flygplats Spielberg lät bygga. Detta hjälper dock inte då manuset är rent löjeväckande med Stanley Tuccis djävulska flygplatsföreståndare och den patetiska romansen mellan Hanks och den så alltid mediokra Catherine Zeta-Jones. Spielberg verkar inte ta filmen på någon som helst allvar och dramat känns som om de beställts på postorder. Det blir varken underhållande eller ens melankoliskt roande. Lika unik och spännande som att blanda en kopp pulverkaffe.
Betyg 4/10
Catch Me If You Can (2002)
En otroligt underhållande och varm resa, som mot alla odds lyckas skapa empati för filmens bedragare och skurk Frank Abagnale JR. som spelas av en lysande Dicaprio. Hanks stela och opersonliga skådespel ämnar sig perfekt till den hårda och tillknäppta FBI-agenten Carl Hanratty.
Manuset är skarpt, smidigt och slankt, Spielberg navigerar sig säkert och snabbt genom filmens 140 minuter. Spielberg hittar glädjen i sin berättelse och lyckas således kontrollera sin ofta spretiga melodramatik. Det paketeras snyggt med ett John Williams soundtrack samt en fantastisk 60-tals estetik som Mad Men skaparen Matthew Wiener tagit stor lärdom av. Det borde inte vara möjligt att ha såhär roligt i en film om så vidrigt kriminella skojare som Abagnale, men Spielberg trivs i den här miljön och känns inspirerad och glad i sin presentation. Detta är något av en undangömd guldklimp i Spielbergs långa och ojämna karriär.
Betyg 8/10
Minority Report (2002)
Polariserande filmatisering av Philip K Dicks roman. Jag ställer mig i det griniga lägret. Storyn går i cirklar och får inte fotfäste, filmens olika fintar och luringar är krystat plågsamma och faller platt.
Spielberg lutar sig istället tillbaka på evighetslånga jakter och ointressant filosoferande. Filmen tappar helt och hållet sin nerv och udd mot slutet. Publiken lämnas förvirrad,irriterad och mycket uttråkad.
Betyg 4/10
Artificial Intelligence: AI (2001)
Nej,nej och åter nej. Spielberg är helt vilse och känns underställd sin idol och kollega Stanley Kubrick – som egentligen skulle ha regisserat men förlorade projektet i ett utvecklingshelvete. Filmen öppnar fantastiskt med styrelsemötet där den så alltid intressanta frågan om liv och icke liv ställs. Estetiken är fantastisk och flera specialeffekter har åldrats förvånansvärt väl.
Men detta håller bara i sig i filmens absoluta början. Spielberg verkar vilja tjäna Kubrick till en fanatisk grad. Varenda detalj den brittiska legenden anlagt på sitt ritbord följs så slaviskt och maskinellt att filmen känns lika död som de skrotade cirkusrobotarna .
När Haley Joel Osment drar ut på äventyr i filmens mitt rasar precis allt samman. Plötsligt dyker en som alltid värdelös Jude Law upp i rollen som excentrisk robotgalning. Filmen verkar vilja sitta på ett tiotal olika stolar. Är det en simpel äventyrsfilm ? Är det en film som önskar stor filosofisk reflektion ? Jag kan enbart svara med att det är rent skräp.
Det ökända slutet med utomjordingar som hämtats ur det sämsta av Arkiv X avsnitt – får mig att börja spekulera om detta inte är en opiumdröm av värsta sort. En outhärdlig smörja.
Betyg 1/10
Rädda Menige Ryan (1998)
Stark,våldsam och simpel. Spielberg regisserar stort och patriotiskt kring den lilla samling soldater som ger sig ut på ett räddningsuppdrag. Att introduktionen med invasionen av Normandie har en självklar plats i filmhistorien vet vi alla. Våldet,brutaliteten,intensiteten är häpnadsväckande effektiv, det är en gastkramande scen som etsar sig fast hos precis alla. Det är så makalöst grandiost att man enbart kan låta rysningarna flöda genom hela kroppen. Enbart denna legendariska öppning gör filmen sevärd.
Spielberg berättar med stor patriotism och stolthet om soldaterna som leds av Tom Hanks. Att han brinner för andra världskriget och dess fasansfulla anekdoter och berättelser har varit tydligt sedan Schindlers List. Personligen så är de stora gesterna något för klumpiga för min egen del och den där verkliga briljansen från öppningen återkommer aldrig. Filmen antar en ton av pojkaktig äventyrsfilm i och med jakten på Matt Damons Ryan, det blir lite för enkelt och simpelt för att helt vinna över mig.
Men filmen står sig fortfarande som den mall alla krigsfilmer vill följa i.
Betyg 7/10
Amistad (1997)
Filmen lägger en grund för vad som skulle komma nästan tio år senare med Lincoln, ett rättegångsdrama placerat under USAs yngsta år som nation. Dock förblir Amistad bara en ofärdig ritning, historien är mördande trist och längden på 150 minuter är en viljekamp att klara sig igenom.
Trots en duktig ensemble med Anthony Hopkins och Morgan Freeman blir ingen av karaktärerna intressanta eller särskilt levande. Det känns ofta som att Spielberg bara läser högt ur en torr historiebok och glömmer bort att berätta med något som helst liv. Det är ofta så urbota trögt och tråkigt att jag skulle föredra en tur på mardröms båten som fått namnge filmen, med sjösjuka och myteri inkluderat.
Betyg 4/10
The Lost World (1997)
Spielberg har många gånger uttryckt sitt missnöje med flera av sina projekt. Alla som ser The Lost World borde förstå varför. Den enligt mig redan urvattnade Jurassic Park gör en trött och stendum återkomst. Idéerna är slut sedan länge och de tidigare logiska luckorna är än mer katastrofala än omgång ett. Filmen är en attack av dåliga Hollywood klyschor – med eviga jaktsekvenser, onödigt tillkrånglade actionsekvenser och en allmänt frustrerad och tom historia.
Filmen borde ha fått omvandlats till fossildamm och försvunnit i historien för att aldrig mer bli sedd.
Betyg 2/10
Schindlers List (1993)
En oerhörd stark och vacker film som rusar igenom stenväggar med sin styrka. Spielberg berör och engagerar djupt och undviker för det mesta onödig sentimentalitet i berättelsen om en av världshistoriens mörkaste och värsta perioder.
Det svart-vita fotot är hjärtskärande vackert med sina små,små dunstar av färg. Den briljanta Ralph Fiennes skapar ett monster i sin groteska SS-officer Amon Goeth. Våldet kryper in under skinnet på tittaren och Spielbergs hantverk får många scener att kännas som om de är rivna ur en dokumentär. Att han också lyckas hålla de svåra tre timmarna levande – utan att tappa bort berättelsen i de monstruösa illdåd som uppvisas, är en stor,stor bedrift.
Det är förödande starkt och otäckt. Förutom det något trevande slutet är Schindlers List en av världens viktigaste och mest rörande verk. Det är helt omöjligt att inte bli djupt berörd.
Betyg 9/10
Jurassic Park (1993)
Jag står ensam, helt ensam i att inte dyrka Spielbergs tekniska underverk. Filmen lade grunden för digitaltekniken och frälste en hel generation av ungdomar som skulle förälska sig i filmmediet. Jurassic Park ändrade filmskapandet genom sin introduktion av digitalteknik och för det förtjänar den en eloge.
Idag så lyser bristerna igenom, det minst sagt bristfälliga manuset och de tråkiga karaktärerna. Kärleken uteblir helt för min egen del. Det är trevande, ganska stökigt och tråkigt. Nu år jag förbereda mig för en T-Rex attack av hatbrev i och med denna åsikt.
Betyg 4/10
Hook (1991)
Suck….. Spielberg är helt uttråkad och regisserar så lamt och ointresserat att man undrar om han inte bett praktiserande gymnasister och extraknäckare utan filmintresse, ta hans plats i registolen. Visuellt är det en bilolycka, det är som om allt filmats in på de sämsta delarna av Disneyland. Doften av plast känns på tjugo mi ifrån. Det osar kass lördags-TV matiné över precis allt, samtliga involverade verkar ha händerna i fickorna och inte ens den grandiosa Robin Williams lyckas injicera glädje eller humor.
Varje sekund av Hook är en ren fara mot mänsklig hälsa, så giftigt kass är den.
Filmatiseringar av Peter Pan verkar konstant drabbas av någon oförklarlig förbannelse (minus Finding Neverland och Disneys animerade film från 1953). Detta skulle vara den första indikationen i en rad tragedier som nu senast visat upp sig i Joe Wrights fruktansvärda Pan.
Betyg 1/10
Always (1989)
USEL. Ja, egentligen orkar jag inte skriva mer om det här skräpet. Terrence Mallick influerad katastrof som verkar vara ämnad för Hallmarks sämsta stunder. Allt från de plågsamma sekvenserna i himlen med Audrey Hepburn som ängel, till det kassa dramat på moderjord, Always är ingenting annat än ett dåligt skämt som bär undvikas som asbet eller brännnässlor.
Betyg 1/10
Indiana Jones And The Last Crusade (1989)
Carey Mulligans favoritfilm är också min egen Spielberg favorit. Duon med Connery och Ford är magnifik. Värmen,humorn, spänningen sitter hårdare är urberget. Det må vara ett udda val, men mer fullkomligt än så här blir det inte när det kommer till perfekt underhållning.
Allting faller på plats med en stor smäll (på bästa sätt). Spielberg verkar stortrivas och spär på med värme,engagemang och perfekta karaktärer. Det skrattas,berörs och roar – allt vad en film borde ha finns här.
En absolut favorit och enligt mig Spielbergs bästa film.
Betyg 10/10
Empire Of The Sun (1987)
Kanske inte lika perfekt och fulländad som övriga filmer om andra världskriget i Spielbergs repertoar. Men det är fortfarande ett engagerande och effektivt drama med en mycket ung och imponerande Christian Bale. Filmen blandar Spielbergs lättsammare och allvarligare sidor, resultatet är en både medryckande och tillgänglig film som kanske inte helt når de topparna som Spielberg visat upp i tex Schindlers List.
Betyg 7/10
The Color Purple (1985)
Filmen är mest känd för sin gigantiska flopp på Oscarsgalan – där den var nominerad i 11 kategorier och fick se sig tomhänt vid kvällens slut. Och det är verkligen inte Spielbergs största stund, dramat är trögt och får inte igång maskinen. Historien är rörig och osammanhängande, karaktärerna är otillgängliga och ofta platta. Ett gott försök som slutar i ett platt fall.
Betyg 5/10
Indiana Jones And The Temple Of Doom (1984)
Spielberg och producentkollegan George Lucas slogs mot skilsmässor och andra motstridigheter under inspelningen. Resultatet är en film som de båda herrarna uttryckt stark avsmak för. Filmen är onödigt mörk,överdriven och idag ganska löjlig med sitt bisarra hokus-pokus och Voodoo dockor. Det finns ungefär lika mycket att ta för sig här som i filmens ökända middagsscen.
Den näst svagaste delen i filmserien efter Kingdom Of The Crystal Skull.
Betyg 4/10
E.T The Extra-Terrestrial (1982)
Som den cyniker jag förblir är denna sockersöta och åldrade historia rent olidlig. Dramaturgin är överdrivet fånig, sentimentaliteten sippar ut ur varenda fiber av filmen. Den brittiska filmkritikern Mark Kermode nämnde en gång att den som inte reagerar emotionellt gentemot E.T är ett ihåligt skal till människa. Den benämningen tar jag gärna om jag tillåts sätta det kanske lägsta betyget i filmens långa historia på över tjugo år. Jag vet, jag är ett monster.
Betyg 4/10
Indiana Jones And The Raiders Of The Lost Ark (1981)
Lucas var i ett krig med 20th Century Fox efter sin Star Wars uppföljare och dess ökända bråk med fackföreningar och legal stämningar. Han tog sitt nästa projekt till Paramount och skapade ännu en ikonsik saga. Sagan skulle dock bli precis lika nedsmutsad som Star Wars av den fjärde delen under 2000-talet.
Men detta är långt innan dessa oförätter inträffade. Här har vi en både glad och underhållande klassiker som åldrats med stil. Varenda procent av filmen innehåller alltid något som tangerar odödlig klassiker – den minst sagt ’’korta’’ svärdsfighten, lastbilsjakten och det skräckinjagande slutet. Det är svårt att inte falla platt för charmen och den fantastiska musiken.
Betyg 8/10
1941 (1979)
Spielbergs absolut sämsta film. En gröt av värdelös humor, kassa scener och en generell förvirring. Filmens groteska längd på över 150 minuter borde vara en större avskräckningsfaktor än den största av atombomber.
Betyg 1/10
Close Encounters Of The First Kind (1977)
En flumm-fest; bestående av skrattretande disco-kommunikation och lampor, döda fåglar och ja, jag vet faktiskt inte. Hantverket må stå sig väl, precis lika bra som John Williams 5-noters tema. Men utöver dessa bör detta gigantiska haveri skickas ut i rymden tillsammans med de vänliga besökarna från långt långt bort.
Betyg 2/10
Jaws (1975)
En klassiker som förmodligen var i sitt absoluta esse när den slaktade allt motstånd 1975. Jaws födde den moderna sommarfilmen och är idag kanske viktigare som en historisk observation än som faktisk film. John Williams slår till igen med sin mästerliga musik och den grundläggande spänningen funkar än, men det är ett tidsdokument inte mer.
Betyg 6/10
The Sugarland Express (1974)
Spielberg skulle börja sin karriär med två filmer som tar sin plats på den amerikanska motorvägen. Ett fullt godkänt första verk (Duellen var en TV film och studentfilmen Firelight är förmodligen förlorad för alltid). Goldie Hawn gör en av sina starkare insatser i huvudrollen som den desperata modern som går ned sig i ett kraftigt predikament i jakten på sin son. Även spänningen hålls levande med ett par mycket självsäkra jaktsekvenser. Inte legendarisk men fullt godkänd.
Betyg 6/10
Duellen (1971)
Spielbergs första långfilm är en kantsliten och nött historia som spelar på få och enkla noter. Den knapphändiga budgeten lyser igenom även ett ekonomiskt klent projekt som detta, där de rejält undermåliga fotot sticker i ögonen. Spielberg stjäl och lånar hejvilt från Hitchcock i flera scener. Den platta berättarrösten förtar mycket av mysteriet och hotet. Det är måttligt roande och långt ifrån o-spännande.
Betyg 6/10
Tiger Film 