All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: En gravallvarlig, relevant och deprimerade upplevelse som hade behövt aningen mer nyanser.
Ken Loach har hittat en ny definition av ordet apokalyps på film. Där den mest traditionella film-apokalypsen inkluderar ökenlandskap, zombies, robotar – eller en kombination, så lyckas Loach med hjälp av berättelser från vår egen vardag, förvandla sin film till en av de mest deprimerande upplevelserna på länge.
Loach senaste film – I, Daniel Blake, var inte heller någon uppmuntrande upplevelse. Sällan har den mardrömslika och iskalla statliga byråkratin framställts mer fruktansvärd eller likgiltig inför mänskligt lidande. Hur plågsam än filmen var att genomlida så dämpades den totala hopplösheten av Loach vrede och initiativ till att förändra det brittiska samhället, det vävdes också in ett mått av värmande varm humor som gjorde det hela aningen mer lättsmält.
The latest crusade
Tre år senare har Loach laddat om och ger sig nu ut på ett lika eldfängt korståg mot gig-ekonomin. Men denna gång så finns det inget hopp för framtiden, nihilismen och kompromisslöheten utmanar utan problem vårt eget svenska höstmörker. Där I, Daniel Blake åtminstone värmde i relationen mellan Dave Johns och Hayley Squires karaktärer, så finns det inte en enda ljusglimt i Sorry We Missed You. Detta är en film som gång på gång slår sönder alla vägar och möjligheter till en bättre framtid, världen som målas upp är så apatisk och kall att man kan önska att Loach hade skickat med en stor dos av antidepressiva medel, detta för att motverka oundvikliga hopplösheten som infinner sig då denna helvetiska resa nått sitt slut.
Med tanke på de groteska berättelser inom lågavlönade yrken – där arbetsgivare tom låtit folk dö i massiva paketeringscentraler, så är det inte särskilt märkligt att Loach inte är bekymrad med att framställa storföretag och dess ledning i något neutralt ljus. Ross Brewster – som gestaltar skiftledaren för filmens fiktiva leveransbolag, har inte god fiber i hela sin kropp, det här en djävulskt ondskefull gestalt som både skrämmer och förfärar – klart mer än Joaquin Phoenix i Joker.
’’You won’t like me when i’m angry’’
Men mitt i allt detta ursinne så tappar Loach bort sina mjuka och finkänsliga nyanser. Där I, Daniel Blake kändes både trovärdig och träffsäker, så är Ken Loach denna gång så uppjagad och nästintill förblindad av sitt raseri, att berättelsen ofta kan kännas artificiell. Det förekommer ett antal märkliga vändningar hos ett antal hos filmens karaktärer, som ringer falskt i en film som eftersträvar ett stort mått av realism. Mest problematiskt blir det för Rhys Stone, vars karaktär tvingas till flera obekväma personlighetskast som är oväntat slarviga.
Filmens inledning har ett laserfokus på den helvetiska arbetsmiljön och de än sämre arbetsvillkoren, det är som en diskbänks-realistisk Oliver Stone film, utan alla det bombastiska och absurda konspirationsteorier. Men efter den starka starten så har Loach svårt – att på ett effektivt sätt, expandera och utveckla sin initiala kritik. Avsmaken mot korporativt vinsttagande tappar tillslut sin verkliga relevans, man kan nästan höra hur filmen utmattat och flåsande försöker anstränga sig till ett sista ryande, det känns som att det hade krävts än mer tid och lite mer arbete från Loach manusförfattare Paul Laverty för att verkligen nå hela vägen fram.
The Dark Side
Och då det mest explosiva raseriet har upphört så ställer Loach om och tittar närmare på familjedynamiken, och hur girigheten slår mot de mest utsatta i samhället. Och även om personregin – som alltid, är lika sylvass som en stilett i en operationssal, så tas familjepredikamentet till en sådan extrem att Loach känns aningen cynisk och krass, det blir en rad, ganska otroliga – och även överdrivna. händelser som framstår som artificiella katalysatorer för att få publiken att må så miserabelt som möjligt. Till och med fotot präglas av ett grått filter som får allt att se fult och dött ut, det känns som att titta på en begravning som sker under nattetid,
Men trots den oupphörliga brutaliteten så är det nästan omöjligt att glömma de gångna 100 minuterna, där vi får se en värld som står på ruinens brant, och som i värsta fall bara är början på något än värre…
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
Summering: Linda Hamiltons återkomst gör en ytterst halvdan produktion till en klart mer legitim produkt än någon av de tidigare uppföljarna.
Allt skulle egentligen ha tagit slut då Linda Hamilton och Edward Furlong sänkte ned Arnold Schwarzeneggers stoiska T-800-modell i ett inferno av av flytande stål. Att försöka förklara och beskriva varför Terminator 2: Judgement Day fortfarande står sig som ett sprudlande mästerverk är bara överflödigt. Detta var en tid då James cameron fortfarande kunde hitta en en balans mellan både känslor och spektakel, långt innan allt förvandlas till märkliga hippie och new age ideal i Avatar.
Och även om det gjorts hela tre uppföljare – eller försök till det, så har den enklaste rekommendationen varit att helt och hållet skippa allt som har med Terminator att göra efter årgång 1991. Terminator 3: Rise Of The Machines är endast relevant om man har ett intresse för att uppleva hur en Terminator-film skulle vara om Hallmark skötte produktionen, med skrattretande kort speltid, katastrofalt manus och föråldrade idéer. Fortsättningarna Terminator Salvation och Genisys är bäst att bara ignorera och försöka tvätta bort från näthinnan med både klor och blekmedel.
Därför har det varit aningen svårt att se något som helst positivt med Terminator: Dark Fate på förhand. Att Linda Hamilton återvänder efter nästan 30 år är såklart en merit i sig, men seriens totala irrelvans de senaste två årtiondena har skapat en cynism som är lika svår att slå ned som Robert Patricks T-1000 från Judgement Day.
Att benämna Dark Fate som det bästa sedan T2 är således enkelt, men den beskrivningen är tyvärr för luddig och för intetsägande för att egentligen betyda något. Förutom att både Hamilton och Schwarzenegger återvänder så har även James Cameron lyckats komma med på ett hörn som producent och manusförfattare. Men då Cameron mest har ägnat sig åt att kritisera alltifrån Marvel, Star Wars och Wonder Woman samt att producera nonsens som Alita: Battle Angel, så är det knappast något gyllene sigil som denne tillför med att endast stämpla sitt namn på Dark Fate.
Kompetent hantverk
Tim Miller som debuterade som långfilmsregissör med den första Deadpool, har en lång karriär inom den legendariska animationsstudion Blur som stått bakom ett antal av de mest imponerande kortfilmer och trailers som finns att beskåda på internet. Därmed har Miller en vana med att hantera digitala specialeffekter, och har i sin tur Dark Fate har ett antal actionscener som förlitar sig på ett stort nyttjande av digitalteknik. Där tidigare uppföljare har dränkts i undermåliga effekter och dålig koreografi, så är Dark Fate betydligt mer självsäker då det kommer till rent spektakel. Förvisso saknas den där nästan bindgalna intensiteten från T2, som var så uppslukande och gastkramande att man nästan tappade andan.
Men att ständigt jämföra något med en odödlig klassiker vore inte rättvist. Som en actionfilm så pendlar Dark Fate någonstans mellan acceptabel och utdragen, olyckligtvis så har några av de mer komplexa actionscenerna redan visats upp i trailers och annat marknadsförings material, något som förtar stora delar av spänningen, och själva klimax omdefinierar begreppet utdraget. Och då serien nu börjar närma sig en ålder på 40 år, så har det mesta setts och gjorts förut – även om utförandet varit tveksamt, detta gör att flera actionscener mest känns som upp-piffade upprepningar.
Linda Hamilton strålar
Efter Salvation så blev idén om en Terminator utan Arnold Schwarzenegger omöjlig att kunna känna sig till frids med. Men då Linda Hamilton äntligen äntrar spelplanen så är det uppenbart att det varit Sarah Connor som varit den uteblivna pusselbiten. Hamilton tar stor inspiration från Harrison Fords återkomst som Han Solo från The Force Awakens, i ett porträtt som är mer cyniskt, syrligt och betänksamt än tidigare. Hamilton balanserar utmärkt mellan den typiskt iskalla action-hjältinnan och en klart mer bekymrad plågad, och mänsklig individ som publiken omfamnar direkt. Att Hamilton besitter mer auktoritet och hårdare hud än ’’moderna actionhjältar’’ som Vin Diesel och Jason Statham tillsammans säger en del om hur strålande återkomsten är.
Då Schwarzenegger – tyvärr, medverkade i superkalkonen Genisys, så är återkomsten inte fullt så spektakulär som den kunde ha varit, men tillskillnad från det helvetiska manuset så får den före detta guvenören klart roligare och betydelsefullt material att hantera här. Dessutom erbjuds det en stor andel av klassikt stel och ofrivillig Arnold-komik, som exemplifieras så väl i populära videomontage på internet.
Tomgång utan veteranerna
Men om vi bortser från Hamilton och Schwarzenegger så går Dark Fate på tomgång. Mackenzie Davis – som gjorde ett starkt jobb i Tully, gör sitt bästa men en både monoton och ointressant rollfigur, Gabriel Luna som den ostoppbara nya dödsmaskins modellen försöker imitera Robert Patrick ner till minsta ansiktsrörelse, och resultatet är mest likgiltigt, det finns aldrig något genuint obehag över denna antagonist. Natalia Reyes i rollen som den jagade, är fullkomligt bedrövlig, det är en illa skriven och minst lika illa agerad roll som mest framstår som någon relik från filmhistoriens mest irrelevanta hörn där hjältinnan endast får skrika och flaxa med ögonen.
Miller är också aningen förblindad i att ständigt referera till de två första filmerna i serien, med minst sagt blandade resultat. Att inleda någon svidande kritik av berättelsens logik känns inte heller särskilt relevant. Att de logiska luckorna är tillräckligt stora för att kunna agera som dörröppning åt en jumbojet är knappast förvånande eller – för den delen, värt att ödsla någon tid på. Däremot så är introduktionen av ett antal karaktär både krystade och tillkrånglade, det känns snarare som att man vid flera tillfällen nått berättarmässiga återvändsgränder vilket kräver märkliga och extremt långsökta (tom för den här filmserien) lösningar.
Förutsägbar axelryckning
Mestadels så är Dark Fate en anspråkslös axelryckning, den står långt över sina tidigare – och horribla syskon, med god marginal, men den bedriften är knappast något som man bör stoltsera med. Linda Hamilton och Arnold Schwarzeneggers medverkan förhöjer det hela betydligt och att påstå att upplevelsen är tråkig vore ett rent tjänstefel. Det är acceptabel om än förutsägbar underhållning som får ett uns mer värde av att både Hamilton och Schwarzenegger är ’’tillbaka’’ med besked.
Summering: För otäck för de minsta och för trist för de äldsta, endast det klassiska temat och ett diaboliskt portätt av Wednesday Addams räddar Familjen Addams från att behöva begravas i en krypta långt bort ifrån civilisationen.
Familjen Addams har lyckats hålla sig kvar i det populärkulturella medvetandet trots att det är över två årtionden sedan den skräckfyllda släkten upptog en plats på biorepertoaren. Konceptet har lyckats hålla sig relevant då man adapterat sig till flertalet olika format. Några minns den animerade TV-serien från 90-talet, andra minns perioden som sitcom, och filmatiseringarna med Angelica Houston och Christina Ricci är för andra den definitiva versionen.
Denna representeras den udda familjen i datoranimerad form, därmed hittar man ett av de väldigt få format som Familjen Addams inte figurerat i. Men efter att ha valt en någotsånär ny uttrycksform så verkar idéerna och inspirationen sprungit rakat in i betongväggen. 2019 års upplaga av Familjen Addams må vara morbid, olämplig och – i vissa sekvenser, rejält fräck. Men ramverket runtom känns som en illa genomtänkt efterkonstruktion.
Det komiskt morbida
Att hitta balansen mellan det riktigt otäcka och det mer komiska är inte lätt, Familjen Addams har alltid handlat om att få det helt bisarra och motbjudande att orsaka ett ofrivilligt krystat skratt. Och att hitta denna exakta och precisa balansgång blir Familjen Addams (2019) största problem. Där flera idéer och designval är skruvat sadistiska och obegripligt grymma, så tangerar filmen flera gånger att vara ren och skär skräck, att detta skall fungera som familjeunderhållning är därför närmast obegripligt i ett antal scener som till sitt yttersta tänjer på åldersgränsen från 7 år och uppåt.
Ett par gånger så är inspirationerna till det mörka och gotiska designvalen som hämtade från Laika Studios kultklassiker Coraline, miljöer och figurer är så ogästvänliga att man kan fråga sig om detta inte hade varit bättre som en renodlad vuxenfilm. I ett sådant utförande hade filmen kunnat frodas och ta ut svängarna än mer.
Ingen skönhetsupplevelse
Filmens utseende visar sig snabbt inte vara något att dokumentera och spara för framtida generationer. Det är en slät, platt och uttryckslös animation som drar tankarna åt tidigt Nickelodeon/Jimmy Neutron, scenerna i den färggranna staden är närmast olidligt fula ur ett tekniskt perspektiv.
Familjen Addams mest kusliga inslag är den rent schizofrena personlighet som filmen demonstrerar. Kasten mellan riktigt otäck sadism och sockersöt barnfilm är så tvära att det blir som gå från svartvitt till färg, idén med att attackera vårt moderna samhälles konformitets tendenser är som upplagt för galen humor då den galna Addams släkten möter ett otäckt slätstruket och gentrifierat förortsområde. Humor med kontrasterna kan vara väldigt underhållande, men mer djuplodande skämt om tragiken i en ihålig och ytlig livsstil faller platt då regi och presentation är allt annat än vågat eller magstarkt.
Wednesday är bäst
Den animerade serien från 90-talet använde sig också av den amerikanska förorten och kontrasten med perfekta radhus gentemot Addams spökhus med likdelar och gravstenar. Det komiska segmenten som fungerar utan problem är då filmen anammar förutsägbar men effektiv slapstick humor. Filmens titel är också missledande, för även om karaktärer – eller saker, som den levande lemmen ’’Thing’’ och butlern Lurch medverkar, så är de åsidosatta och passiva, det är endast den sadistiska, känslokalla och illvilliga Wednesday Addams som får stå i centrum. Ett klokt val då filmens porträttering av denna djävulskt maniska flicktös är helt lysande, apatin, sadismen och sarkasmen fungerar till och med i den svenska dubbningen…
Och ja… Tyvärr så måste detta trista klagomål upprepas, men Familjen Addams kommer endast visas i en dubbad version här i Sverige. Detta förtar möjligheten till att bedöma produkten korrekt. Att vi går miste om Oscar Isaac, Charlize Theron och Chloë Grace Mortez är inget annat än skandalöst.
Vi har i alla fall temat…
Filmens moraliska centrum – att man inte skall anpassa sig efter artificiella normer, ekar falskt då hela filmens fundament är tillrättalagt och menlöst. Det är omöjligt att vara vågad utan att ta risker, Familjen Addams försöker sitta på två stolar samtidigt och faller pladask ned på det hårda stengolvet, att vi i alla fall får lyssna till det helt ypperliga temat är åtminstone en viss tröst.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
Summering: Med hjälp av en överlycklig superkvartett så lyckas Ruben Fleischer komma undan med både trams och scener utan betydelse, Zombieland: Double Tap är inget annat än den bästa sortens skräp-underhållning
En del filmer väver in tidsspannet mellan originalfilmen och uppföljaren som en del i sitt berättande. Då The Force Awakens hade sin efterlängtade premiär så drevs några av de allra mest luttrade till tårar då Han Solo ch Chewbacca ännu en gång steg ombord på Millenium Falcon. Oliver Stone gjorde i sin tur narr av 80-talets jättelika ’’mobiltelefoner’’ i Wall Street-uppföljaren Money Never Sleeps.
Det har hänt en del…
Tio år har gått sedan Zombieland, och det har hänt betydligt mer med filmens diverse medverkande utanför den fiktiva kontinuiteten. Emma Stone var då nästintill ny som filmstjärna, idag har Stone en Oscar samt en status som en av världens mest kända skådespelerskor.
Jesse Eisenberg har också nått stora framgångar, Woody Harrelson har fortsatt att cementera sin status som tung och gedigen veteranen, slutligen så har Abigail Breslin har blivit myndig och medverkat i en vedervärdig nyversion av Dirty Dancing.
Men i detta fiktiva och påhittade zombie land så har väldigt lite hänt sedan vi sist sade adjö till Wichita, Little Rock, Columbus och Tallahassee. Förutom att Breslins Little Rock genomgått både pubertet och lämnat tonåren bakom sig, så känns det som att vi fortsätter precis där vi slutade. Detta sig dock inte var något större problem, samtliga huvudaktörer har utvecklat en än starkare kemi än senast, dessutom så har alla filat och förbättrat sin skådespel i allmänhet. Det är framförallt påtagligt hur roligt alla medverkande verkar ha, det finns inga pretentioner kring att göra något annat än en riktigt underhållande och lättsam actionkomedi, som i sin tur inte tar sig själv – eller sin story, på särskilt stort allvar.
Eländig utfyllnad
Om det inte hade varit så välspelat, charmigt och harmlöst, så hade Double Tap kunnat bli något av en pubertal plåga. Ruben Fleischer har fortfarande problem med att skapa en riktigt finslipad slutprodukt. Allt för många gånger så irrar regissören bort sig i total irrelevans där man åsidosätter den fantastiska kvartetten och försöker introducera en handfull nya karaktärer, varav alla – minus Rosario Dawson, är helt överflödiga. och menlösa. Zoey Deutch i rollen som den helt imbecilla Madison får alltför mycket utrymme och blir mest ett irritationsmoment, Deutch upptar värdefull tid som gärna hade fått ägnas åt Eisenberg, Stone och co. Double Tap har även en mycket kort speltid på knappt 100 minuter, något som gör alla dessa exkursioner oförlåtliga.
Allt detta är dock förlåtet då man låter huvudrollsinnehavarna få dirigera och leda filmen. Scenerna då Emma Stones makalösa mimik fåt stå i centrum skiner likt guld i solen,
Woody Harrelson är roligare än någonsin då han kombinerar bufflighet och burdus charm. Eisenberg gör sin många gånger patetiska karaktär både underhållande och empatisk. Tyvärr så får Abigail Breslin inte alls samma möjligheter till att dela med sig av komik eller spydiga kommentarer.
Varm kärlek
Denna varma kärlek och syskonskap får tittaren att glömma att själva zombie-aspekten inte verkar spelar någon större roll. Filmen hjärta är huvudpersonerna och dess karismatiska skådespelare, den post-apokalyptiska världen och dess halvdöda invånare känns många gånger som en ursäkt för att återigen samla denna eminenta trupp av skådespelare ännu en gång.
Med det sagt så är Double Taps actionscener betydligt bättre än sist, Fleischer har tack och lov inte blivit alltför påverkad av den katastrof som var förra årets Venom – där han stod som regissör, istället är det tillbaka till riktigt morbida och groteska (positivt menat) zombie massakrer som både är stiliga och sadistiskt bloddrypande. Men även i dessa våldsamma orgier bibehåller filmen sitt spjuveraktiga bus.
Inte det bästa men otäckt underhållande
Zombieland: Double Tap är inte det bästa filmhösten har att ge, alltför mycket av den korta speltiden går åt till utfyllnad som stjäl tid från de fantastiska huvudrollsinnehavarna. Men då allt klickar så är det en fullkomlig fest i mängder av blod, magstark humor och överlyckliga skådespelare, och i dessa strålande stunder så är Double Tap fullkomligt genialisk underhållning.
Images copyright and courtesy of Walt Disney Studios 2019
Summering: Aningen bättre än sin gräsliga föregångare men fortfarande träig, förutsägbar och oinspirerad.
Nog för att det allt är en liten uppryckning mot senast, men i övrigt är det precis som för fem år sedan, det vill säga plastigt, stelt och slarvigt. Att misslyckas så pass kapitalt som regissören Robert Stromberg gjorde med Maleficent för fem år sedan, vore som att förlora mot en hamster i ett stavnings test. Walt Disney är lika synonymt med filmindustrin som den jättelika Hollywood-skylten som står uppe i Los Angeles kullar.
Få bolag är så associerade med sådant total dominans inom sitt marknadsområde. Det Disney som existerar idag är bortom grundaren Walt Disneys allra vildaste fantasier. Där intäkterna från klassiker som Musse Pigg och Kalle Anka är tillräckligt för att försörja stora delar av det svenska samhället, så har Disneys största framgångar varit i de massiva uppköp som gjorts under VD’n Bob Iger. Genom att spendera åtskilliga miljarder dollar så har Disney lyckats återuppliva Star Wars och skriva filmhistoria med Marvel Studios, även Pixar fortsätter att vara ljusår för all annan animerad film. Där dessa osannolika framgångar överväger det mesta, så har Walt Disney Studios inte haft det lika lätt. Där Tony Stark, Rey och Woody och Buzz, springer ifrån all konkurrens, så har Walt Disney Studios ”inhemska” produktioner haft en betydligt mer oförutsägbar historik.
För varje Frost och Moana, så finns det en Flygplan, en Bolt – och i värsta fall, en John Carter eller A Wrinkle In Time. Varför Disneys interna produktioner är så inkonsekventa känns närmast oförklarligt. Maleficent blev den där märkliga hybriden där filmen var mottog svidande kritik men ändå lyckades spela in gigantiska mängder med pengar.
Godislandet
Filmens groteska budget – på över 100 miljoner dollar, måste ha lagts på dyra espressomaskiner eller svinaktigt kostsam catering, och inte på essentiella saker som kostym eller scenografi. Ur ett regiperspektiv så är Maleficent ett avskräckande exempel hur man inte skall regissera fantasyfilm. En film som utspelar sig i ett drömlikt sagolandskap måste kunna förmedla någon form av genuinitet eller förtrollning. Men istället för påkostade kulisser och snygga kostymer så blev publiken serverade syntetiska CGI-landskap som var identiska med en skrikigt färggrann godisbutik på steroider. Mängden kemikalier och farliga tillsatser var nog detsamma, visuellt så var – och är, Maleficent en ren och skär tortyr för ögonen. Värst var de tre goda feerna som porträtterades av bla Imelda Staunton och Lesley Manville, som – om möjligt, är än mer obehagliga att beskåda än filmversionen av den blåa igelkotten Sonic.
Berättarmässigt var det inte heller mycket att hänga upp ense fjolårets julgran. Men detta hindrande inte Maleficent från att generera en inkomst på en bra bit över 750 miljoner dollar. En uppföljare var därmed given, och denna gång har Disney bytt ut Robert Stromberg mot Joachim Rønning, mest känd för båt-dramat Kon-Tiki.
Tyvärr så anländer även Rønning med ett tungt och otrevligt bagage, detta i form av den senaste Pirates Of The Caribbean filmen; Dead Men Tell No Tales, en minsta lika gräslig film som Maleficent.
Näsan över vattenytan
Och gudskelov så är Mistress Of Evil snäppet bättre än både Dead Men Tell No Tales och Maleficentnummer ett, i någon sorts bildlig mening så kan man visualisera sig Mistress Of Evil med näsan ovanför vattenytan medan de andra två exemplen befinner sig nere på havsbottnen med kättingar i bly bundna kring sina ben.
Den där lilla marginalen ovanför vattnet gör att Mistress Of Evil går att se på utan att drabbas av akut slaganfall eller svidande och illröda ögon. Det gräsliga sockerlandskapet återkommer olyckligtvis och är precis så motbjudande som sist, men för att kompensera för denna filmiska hädelse så har Rønning haft den goda smaken att placera mycket av filmen i mer visuellt behagliga miljöer, som i sin tur inte förlitar sig till ett hundra procent på undermåliga digitala specialeffekter
Delarna som utspelar sig i fysiska kulisser är i sina bästa stunder både stämningsfulla och påkostade. Rønning förmedlar i dessa stunder en atmosfär och stämning som drar tankarna åt tidiga Tim Burton filmer med deras sagolika estetik. Men dessa scener är tyvärr inte bärande för filmens övergripande berättande, produktionsdesignen emellanåt är precis så påkostade som man kan förvänta sig av ett miljardbolag som Disney, så är mer komplexa scanner – med innehåll såsom action eller äventyr, fullkomligt misslyckade och precis lika billiga som sist. Där blir varenda scen till en uppvisning i uruselt hantverk som kidnappar publiken till ett giftigt och gräsligt polkagrisland; med neonfärger, horribel design och en ljussättning som gör alla subjekt i bild platta och livlösa.
Nu är det inte enbart de tekniska tillkortakommandena som gör Mistress Of Evil platt och dråplig. Angelina Jolie har lyckats destillera sitt skådespel till att stirra livlöst på allt och alla, samt att rotera sitt huvud fram och tillbaka likt en berguv. Må så vara att karaktären är både kylig och stram, men Jolies skådespel befinner sig mitt i ointressets territorium, och man kan fråga sig om Jolie tittar på sina motspelare eller mot den jättelika lönechecken som väntar.
Ekskåpet har mer karisma
Angelina må vara aning stel, men Elle Fanning, Michelle Pfeiffer och Harris Dickinson är så träiga och stela att man fråga sig om Mistress Of Evil är en maskerad reklamfilm för Mio Möbler. I en sekvens så blir det träiga skådespelet till en ofrivillig humorsketch, fokuset ligger på Fanning och Pfeiffer, men det är genuint svårt att avgöra om det är meningen att fokusera på aktörerna eller ett jättelikt ekskåp i scenens bakgrund, ungefär sår uttryckslösa är hela ensemblen. Såhär mycket stel och svampig cellulosa kan inte ens SCA producera under ett kvartal. Pfeiffer gör i sin tur en rent pinsam insats, flera gånger så verkar Pfeiffer inte veta om hon skall använda sig av en brittisk eller amerikanska accent. Däremot så måste Chiwetel Ejiofor lyftas fram, trots usel makeup, gräslig dialog och en lövtunn karaktär, så lyckas Ejiofor ändå göra en rolltolkning som har pondus och eftertryck, något som demonstrerar vilken oerhörd förmåga Ejiofor besitter.
Att berättelsen följer sagoboks-konventionerna är ofrånkomligt och inget man kan ifrågasätta, problemet är att Rønning – precis som Stromberg, missförstått att en simpel premiss inte måste innebära slentrian. Paradoxen som introducerades i den första filmen – om hur ont och gott varierar beroende på vem som berättar, är ett budskap som inte ringer fel i vår tid med falska nyheter och lögner från högt uppsatta politiker, men då alla karaktärer och deras respektive agendor är förutsägbara och framförallt uppenbara, så förvanskas budskapet om att världen inte kan målas i svart eller vitt.
Ett stort – ’’jaha’’…
Och mot slutspurten så blir det tydligt att Mistress Of Evil är ointresserad av att fungera som något moraliskt exempel för de allra yngsta i publiken, istället blir det mängder torftig action som är lam, utdragen och medioker. Att man nått aningen längre än sist råder det ingen tvekan om, men därefter så finns det inte mycket att bli glad över. Efter en kavalkad av trist action och livlöst skådespel så återstår bara en tanke – ’’jaha’’…
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
Summering: Eminent Zellweger lyckas inte kompensera för en platt film.
Att Renée Zellweger gör sin första bra roll – efter årtionden som skådespelare, är så anmärkningsvärt att man nästan glömmer bort hur medioker Judy är som biografi.
Tillsammans med helt hopplösa kollegor som Reese Witherspoon, Anne Hathaway och Sandra Bullock, så utgör Zellweger en – av många, anledningar till varför Oscarsgalan och dess jury numera ses som en ska klåpare. Alla de nämnda aktriserna har – på diverse vis, lyckats roffa åt sig det mest prestigefyllda priset som filmindustrin kan utdela, detta för roller och insatser som i efterhand är parenteser eller rent amatörmässiga.
Efter sin – menlösa, insats i Cold Mountain så har Zellweger bjudit på en mängd urvattnade och ointressanta filmer och rolltolkningar. Utan att fästa någon större vikt vid aktörers privatliv, så verkade den totala bottnen ha nåtts då Zellweger visade upp sitt ”nya jag” med ett helt oigenkännligt och sönderopererat ansikte.
Därför är rollen som en utmärglad Judy Garland som gjord för Zellweger. Båda delar excentriska personlighetsdrag och ytterst specifika sätt att tala. Men där Renée Zellweger bara figurerar flyktigt i skvallertidningar, så är tragedin – som är Judy Garland, något helt annat. Garland som cementerade sitt namn med Trollkarlen Från Oz, skulle bara vara början på ett ungt offer som filmindustrin skördat.
Det hela och det halva
Judy delar många likheter med Jon S. Bairds film Helan Och Halvan, båda filmerna väljer bort ett grandiost berättande, istället fokuserar man på en mindre och utvald del ur sina respektive subjekts liv. Där berättelsen om två av filmvärldens mest älskade komiker hade både tårar och skratt, så finns det absolut ingenting att dra på smilbanden för i Judy, både vad gäller berättelsen eller utförandet.
Men först till filmens starkaste attribut… Renée Zellweger gör en helt utomordentlig rolltolkning av den förstörda och desperata stjärnan. Zellweger är sminkad till oigenkännlighet och har noga studerat den äldre Garlands kroppsspråk. För den som är intresserad att jämföra, så är Zellwegers gestaltning nästan lika porträttlik som Helen Mirrens porträtt av drottning Elizabeth II i The Queen.
Sprutlackerad
Om nu bara filmen hade varit lika autentisk och engagerande som Zellwegers rolltolkning, så hade Judy kunnat vara en sublim studie i ett mänskligt förfall. Själva berättelsen är endast ytligt sorgesam utan att någonsin engagera. Flertalet berättelser om en stjärnors – eller giganters, uppgång – och falla, har flera gemensamma anslagspunkter, men även på ett strukturellt plan så så är Judy oskiljaktig från filmer som Walk The Line eller Ray. Dialog och händelseförlopp känns enbast sprutmålade med annan färg, karossen och de andra delarna förblir detsamma, en bil må komma i flera olika färger men modellen är densamma i det här fallet.
Den här förutsägbara strukturen – och naturen, blir tillslut så påfrestande att Zellwegers rollprestation blir aningen kvävd. Där hennes perfekta mimik och kroppsspråk förblir lika kraftfulla som Judy Garlands ikoniska och igenkännbara röst, så är materialet Zellweger arbetar med så blekt att ett par scener påminner om tradiga charader, med klyschig dialog och utstuderade – samt förutsägbara, metoder att manipulera publiken.
Som starkast i tillbakablickarna
Garlands liv bestod huvudsakligen av lidande, förnedring och desperation. Därför hade filmmakarna gärna fått göra en film som var lika svart som natten. De mest obehagliga och upprörande sekvenserna är faktiskt dem där Zellweger alls medverkar, istället så blir tillbakablickarna från Garlands barndom det som blir mest drabbande.
I de stunderna så ser vi tydliga paralleller med nyhetsrubriker om monster som Harvey Weinstein eller Bryan Singer, som utnyttjar sin maktposition för att tillintetgöra människors liv. Därför är det märkligt att sektionerna med den vuxna Garland inte berör på samma sätt, berättandet är helt enkelt för traditionellt för att engagera.
Cyniskt spel
Och tyvärr så blir kontentan – av denna halvdana studie i misär, ett sorts manifest över den enorma cynism som alltid härjat i filmindustrin. Likt hungrande och ärelystna rubriksättare, så är Hollywood inte direkt känt för att behandla känsliga ämnen med någon större vördnad. Efter det vedervärdiga mordet på skådespelerskan Sharon Tate, så tog det inte lång tid innan Hollywood började fila på ett par filmer som tog inspiration ifrån ett av århundradets mest avskyvärda brott.
Judy blir tyvärr en bricka i detta cyniska spel. Filmens brist på något genuint engagemang gör det uppenbart att hela syftet med filmen är som kommande lockbete för den uppkommande Oscarsgalan. Och därmed har man och förvandlats blivit det man kritiserar genom filmen, en opportunistisk profitör som varken bryr sig om sitt subjekt eller publik. Tydligast blir det i filmens final – som landar på samma trovärdighetsnivå som berättelse om UFOn, jätteapor i skogen eller sjömonster i Skottland.
Förtjänar mer
Skillnaden är bara att Judy Garland fanns på riktigt och förtjänar mer än att bara bli till ett tårdrypande spektakel utan hjärta.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod.
Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla.
Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf.
Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om.
Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel som Road To Perdition och
A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…
Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.
Kunde lika gärna hetat Pistvakt
Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.
En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.
Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna.
Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola.
Burtons Batman-vision var ett sant original
När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’.
Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster.
Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera.
Inte ett uns kompetens
Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i
Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även
Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror.
Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.
Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.
Galnare än Norman Bates
Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant.
Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet.
Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter.
Samma gamla Phoenix
Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting.
Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.
Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.
Usla biroller
Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor.
Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.
Sandpapper i halsen
All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr.
Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar.
Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.
En hädelse
Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Summering: Sylvester Stallone må göra en – delvis, stark insats som den slitne krigsveteranen, men därifrån så är hela Last Blood en katastrofal soppa som osar av rasism.
Det krävs egentligen inte särskilt mycket av en Rambo-film längre. Serien har sedan årtionden tilllbaka lämnat de mer emotionella och psykologiska aspekterna som återfanns i boken av David Morell – och således den första filmen. Där First Blood slutar i tårar och ett emotionellt sammanbrott, så slutar Rambo (2008) med ett blodbad utan dess like. Även om Sylvester Stallone påstod sig ha valt Burma för att belysa landets – dåvarande och även idag politiska och humanitära övergrepp, så kändes det mest som en pinsam ursäkt att ställa till med massaker.
Del fyra var också utan någon som helst personlighet, med en trött Stallone ackompanjerad av ’’genialiska’’ skådespelare som Julie Benz…
Ännu en fullträff för Stallone ?
För ett par år sedan så gjorde Stallone succé med Creed, en film som lyckades med att inkludera hela Rocky-seriens långa kontinuitet, men samtidigt skapa en originell och medryckande film som kändes både spännande och inspirerad. Stallones var dessutom fullkomligt fenomenal i rollen som en åldrad och ensam Rocky Balboa. Ett par av dessa kvaliteter har Stallone tagit med sig till Last Blood. Hela introduktionen innehåller mer emotionell substans än någon av de föregående uppföljarna. Förvisso är regin av Adrian Grunberg stöpt i kalkonens fotspår, men Stallone ger filmen ett mått av mänsklighet, även om det inte varar särskilt länge.
För därefter så blir Last Blood lika grotesk som matsvinn och mobbing. Då Rambo redan mördat sig igenom ett par världsdelar, så väljer man nu att – bokstavligt talat, sätta siktet på Mexico. I en era där Donald Trump spyr ur sig rasism och lögner, och ett USA där latino amerikaner lever i skräck över det allt mer hårdnande klimatet, så är Last Blood oförlåtlig.
Rasism i kubik och kvadrat
För detta Mexico är inte ett land, eller ens en plats, utan ett näste där de värsta fördomarna tillåtits växa och bli till något obeskrivligt motbjudande. Landets invånare porträtteras alla som en samling nedsupna, drogade och opålitliga skurkar, som tar första tillfället i akt att stjäla, ljuga och – självfallet, kidnappa första bästa amerikan.
Hela Mexico sektionen är som en otäck resa tillbaka till Taken med Liam Neeson, där stereotyperna och vanföreställningarna raddas upp. Filmens premiss känns också igen från Pierre Morels film. Och detta dåraktiga vansinne vet tyvärr inga gränser, filmens antagonister kunde lika gärna burit djävulshorn och haft eldgafflar i händerna – istället för skjutdon. Och tillslut så når man en historisk botten då man gör en direkt vikning till Trumps ” stora och vackra” mur… Någonstans där så brister all anständighet och medmänsklighet, och jag har svårt att finna orden…
Våld löses med våld
Och inte helt oväntat, så är den moraliska kontentan – återigen, att våld löses med mer våld. Slutet är en slaktstuga som hade gått att acceptera som ”guilty pleasure”, om det inte vore för den rasistiska inramningen. Reptilhjärnan må få sig en kort stunds stimulans i denna våldsorgie, men det går inte att tvätta bort den horribla smaken i munnen som Last Blood efterlämnar. Behövs det ens nämnas att ’’detaljer’’ som story, karaktärer och dialog är bortom all räddning ?
Istället för att vara ett meditativt och fint avslut – som Creed, så blir Last Blood bara en påminnelse om att alla cyniska föreställningar om action genren inte existerar utan anledning. Last Blood befinner sig tiotusen år efter den moderna filmkonsten och borde stå bredvid valfri utdöd dinosaurie på Naturhistoriska Riksmuseet.
Tiger Film 