Månadsarkiv: mars 2019

At Eternity’s Gate Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Fruktansvärd ful och högdragen smörja med ett soundtrack som djävulen dansar till på helgerna. 

Då Mads Mikkelsen gästade Stockholm Comic Con förra året så passade vi på att ställa en kort fråga: hur det var att spela in At Eternity’s Gate ? Mikkelsen svarade med ett stort ”Det var meget sjovt” enkelt översatt – ”det var jättekul”. Och om det inte vore för det uttalandet så

hade det varit i det närmsta möjligt att hitta något i At Eternity’s Gate som har någon sorts association uttryck som underhållande eller roligt…

Filmvärlden drabbas ganska ofta av rundgång, då och då blir det lite extra påtagligt. Vi serveras årligen en drös med nyversioner av gamla filmklassiker. Och så ibland så får vi ett knippe filmer som är lika som två blåbär då vi ser till deras berättelser eller huvudämnen. 

’’It takes two…’’

Loving Vincent – som vi recenserades för ett par år sedan, var – berättarmässigt, inget att bli lyrisk över. Filmens invecklade animering var mellan varven imponerande, i andra stel och ofrivilligt lustig. Att man valde att berätta historien om Vincent Van Goghs sista år i livet, i någon sorts Rashomon-stil – där diverse individuella berättelser utgör filmen, gav filmen lite mystik och spänning. 

At Eternity’s Gate är i grunden en mycket enklare film, men tyvärr så accepterar inte regissören Julian Schnabel detta faktum. I ett försöka att ’’förhöja’’ filmupplevelsen, så krånglas filmen till, förhoppningarna är att vilseleda publiken till att tro att filmen är betydligt mer innovativ och djup än den egentligen är. Detta leder till att hela filmen snabbt faller in på ett otäckt tröttsamt och destruktivt spår som rentav stinker av pretention och självgodhet. 

Van Goghs tavlor delar idag samma väggar som konstnärliga gudar som Picasso och Salvador Dali. Den säregna och hårda värld som Van Gogh visade upp i sin konst var rentav revolutionerande, motiven är vardagliga – med ett stort fokus på närgångna porträtt och färggranna landskap, samtidigt finns det ett tredimensionellt djup i varje målning. 

Gult är fult 

Färgen gul återkommer i ett antal av Van Goghs mest berömda målningar. Julian Schnabel har otursamt nog – för publiken, intalat sig att filmens utseende blir mer autentiskt eller snarlikt en Van Gogh-tavla, om allting dränks i gult. Tron att detta skall skänka det visuella attributen någon skönhet slår slint. Hela filmen ser ut att vara drabbad av gulsot, och inte någon konstnärlig bildskönhet. 

Utöver detta så fascinerar sig Schnabel för helt förfasande usla visuella knep, detta manifesterar sig i att låta kameran skaka som om den vore ett asplöv i en orkan. Sedan blir det oändliga bilder på identiska veteodlingar där man allra helst riktar kameran rakt ned i marken. 

I bästa fall – då det gräsliga gula filtret blandas med starkt solljus, så ser filmen ut som ett par lösryckta och avförda scener från resebyrån TUIs sämsta reklamfilmer. Att Mads Mikkelsen dessutom medverkade i en ökänd snutt för nämnda bolag, för ett par år sedan, kan bara sammanfattas med en ansträngt skratt. 

Musik designad för tortyr 

Där ögonen och tålamodet tryter ganska snart – i denna visuellt horribla upplevelse, så är det ingenting emot vad ett par normala mänskliga öron kommer behöva genomlida i två timmar. Det sades/sägs att det skräckfängelset Guantanamo Bay använder Heavy Metal band som Metallica, uppskruvat till högsta volym, som ett tortyrredskap. 

Jag kan med sorgen i hjärtat nu konstatera att Tatiana Lisovskaya soundtrack för At Eternity’s Gate numera kan komma att ersätta James Hetfield och Lars Ulrichs knivrock. Bestående av ett spikpiano – som kan jämställas med att få sitt huvud dunkat in i klump av bly, så plågas vartenda mänskligt sinne. 

Det låter som att dagisföreståndaren glömt att låsa förskolans pianot och en hel hop av småbarn bankar och slår på klaviaturen som om det vore en smällkaramell – fylld med godsaker, som vägrar att brisera. Efter att behövt höra valsång med distorsion i Jackie, så bad jag till högre makter om att aldrig mer behöva genomlida något liknande, bönerna har inte hörts och vi har ytterligare ett soundtrack som måste uppsökas och grävas ned tillsammans med hela världens radioaktiva avfall. 

I detta ljudmässiga helvete så späs det på med metafysiska utläggningar i filmens dialog som nästan leder till att jag måste krypa under biostolen för att behålla något anständigt mentalt tillstånd efter att denna mardröm tagit slut.

Dafoes svåra år 

Jag kan inte nog uttryck hur mycket jag uppskattar och respekterar Willem Dafoe. Ständigt placerad i biroller och alltid lika ödmjuk och generös gentemot fans, så gör det fysiskt ont att konstatera att Dafoe medverkat i två praktfiaskon under 2018, i och med detta och Aquaman. Dafoe borde blivit tilldelad hela filmen som en plattform att visa upp sitt fantastiska skådespel, och ett par gånger så kan man skymta ett både empatiskt och utsatt porträtt av en man som är långt före sin tid – då vi talar om konstnärskapet. Van Gogh missförstås gång på gång, och hans isolering och ensamhet borde vara filmens hjärtefråga, inte denna – ofrivilliga, dumhet som filmen visar upp. 

De få relationer som Van Gogh bygger upp under filmens gång, kunde ha blivit emotionella språngbrädor, men filmens dramatiska kärna förtas av de motbjudande pretentionerna. Där Dafoe nästan dränks av det motbjudande överflödet av dålig smak och minst lika usel regi, så blir den – i ordinarie fall, lysande Oscar Isaac till ett stort ingenting i rollen som Paul Gauguin. Det förekommer också ett antal toppskådespelare – Niels Arestrup och Mathieu Amalric, båda i totalt irrelevanta roller. Mads Mikkelsens roll är förvisso inte usel men liknar snarare ett gästinhopp. 

Liver består av 29 000 dagar…

Själva upplösningen kan inte heller ses som något annat än pinsam, Van Goghs död är ett fortfarande omdebatterat ämne, och internet är inte precis fattigt på diverse teorier om vad som hände den är dagen i södra Frankrike. Oavsett så måste händelsen placeras i berättelsen så att den känns fullständig eller rimlig. Men hela slutklämmen liknar en bedrövlig eftertanke, mitt i detta malande trams av fult foto och gräslig dialog, så dyker slutet upp från ingenstans och lämnar biopubliken i ett än mer frustrerat tillstånd. 

Mads Mikkelsen talar i sin reklamfilm för Fritidsresor/TUI, om hur många dagar som bara rinner ut som sand i händer. Jag kan inflika att ingen dag på denna jord bör spenderas åt att se At Eternity’s Gate. 

Betyg 2/10 

Dumbo Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019

Summering: Ett illa genomtänkt manus räddas av otroliga produktionsvärden och ett antal  underhållande sekvenser som får filmen att ehm, ja… Lyfta…  

Tim Burton… Den Tim Burton. Han som regisserade filmer vars stämning var så tätt och syrefattig att hela biosalongen tappade i andan. Den man som gjorde filmer som var rena kärleksförklaringar  till de mest gotiska och brutala sagor från Bröderna Grimm. Guillermo Del Toro må vara en lika stor anhängare av klassiska sagor och sägner, men Del Toros bästa verk har mer gemensamt med modern mytbildning som serietidningar (positivt menat)

Batman från 1989 må inte ha mycket att sätta emot i jämförelse med Christopher Nolans The Dark Knight-Trilogi. I aspekter som struktur och minnesvärda actionscener, blir det närmast pinsamt att jämföra dem. Nolans gråa och – någotsånär, realistiska adaptioner av Bob Kanes hjälte, är tekniska under, trots ogästvänliga områden som Gothams slum, så finns det en sterilitet, en form av precision som får filmerna att kännas slipade till perfektion. 

Modern konst 

Burtons version är raka motsatsen, varenda ruta är smutsig, becksvart och skrämmande med sin gotiska och mardrömslika arkitektur. Gothams gator är lika trevliga som en allmän toalett som stått ostädad i ett par årtionden. Detaljer, galna former och visuellt vansinne, kolliderar i en makalös mix. Just den där märkliga kombinationen av surt och sött gör filmen trollbindande titta på, innehållet må vara halvdant, men utseendet är nästintill banbrytande. 

Tyvärr så finns den Tim Burton inte längre… Efter sin lysande film om världens sämsta regissör – Ed Wood, så verkade Burton mogna, på bekostnad av sin lekfullhet och förmåga att få totala motsägelser att fungera ihop. Enbart i den mycket underskattade Big Fish, så lyckades Burton få sitt filmskapande att verka vuxnare men samtidigt löst och ledigt. Berättelsen om sonen som vägrar tro på sagor, och där den – döende, fadern fortfarande inte kan lämna eskapismen och drömmarna, är en nästintill perfekt summering av Burtons bästa stunder. 

Katastrof karriär 

Efter Big Fish så har Burtons karriär varit nästintill katastrofal. Alice I Underlandet må ha genererat oerhörda mängder pengar, tyvärr är filmen som sådan värdelös, med en berättelse som vägrar leda någon vart, och en – som alltid, dödstrist Mia Wasikowska i huvudrollen. De senaste åren har Burton blivit en dussin regissör, där allt han är involverad i får ett måttligt entusiastiskt gensvar. Dumbo är kanske inte en defibrillator för Burtons karriär, men det är hans bästa film sedan just Big Fish. 

De moderna Burton-filmerna misslyckas till till stor del då de saknar ett ens godtyckligt berättande. Av någon anledning så försöker Burton skruva till berättelserna, detta utan något egentligt syfte. Filmerna känns därmed rentav meningslösa och ett massivt slöseri med tid. 

Med Dumbo så slutar Burton – äntligen, att försöka frasera och forcera grundmaterialet. Filmen från 1941 är drygt en timme lång, därav har mycket av storyn behövts stöpas om och förändras. På ganska kort tid så avhandlar man hela originalfilmens innehåll, det är nästan så att man kalla Dumbo (2019) för en sorts semi-uppföljare, filmens andra halva är mer eller mindre helt nytillverkad. 

Outforskad kontitnet 

Det finns nått inneboende spännande i att vi ger oss ut på tidigare outforskad mark. Burton har antingen fått tydliga direktiv från Disney – eller insett, att inte dra iväg och fascinera sig för mängder av trams och strunt. Allting är pang på och filmen sliter ordentligt för vrida om tårkanalen. Disneys mest ökända sentimentalitet är många gånger i full fart, eftersom originalversionen är minst lika tårdrypande, så känns detta inte alltför felplacerat, och vid ett par  tillfällen så träffar Dumbo – överraskande nog, rakt i hjärtat. 

Ensemblen verkar i sin tur ha ganska roligt. Danny DeVito tillför en helt strålande energi som för med sig ett stort mått värme. Michael Keaton fortsätter sin – moderna, tradition att spela diabolisk skurk, det är ganska långt ifrån hans fenomenala porträtt som Adrian Toomes/Vulture i Spider-Man: Homecoming, men överlag så är detta acceptabelt, även om det tangerar överspel. 

Mörka moln på horisonten 

Då vi tittar åt huvudrollerna så börjar mörka moln framträda. Colin Farrell har kommit en bra bit sedan hans skandalår med diverse fylle-upptåg. Men insatsen här kommer inte att leda till någon större skjuts i karriären för Farrells del, med en risig sydstatsdialekt och ett viss mått av apati blir karaktären mest tunn utfyllnad. 

Att gå hårt åt oerfarna barnskådespelare är ungefär lika hyggligt som skattefusk eller att köra mot rött, men Nico Parker i rollen som Farrells dotter Milly, kan höra till en av de mest irriterande karaktärerna på film de senaste tio åren, i något hemskt hopkok av kylig arrogans och vidrig näsvishet, gör Parker årets hittills mest provocerande insats. 

Eva Green går också på en mina, det finns en anledning till varför den franska aktrisen aldrig slog igenom på allvar efter sitt genombrott i Casino Royale. Greens skådespel är återigen stelt, slarvigt och ointressant. 

’’Briljant’’ manusförfattare 

Felen i karaktärerna är inte uteslutande pga det ojämna skådespelet, utan Ehren Krugers manus. För den som inte är bekant med Krugers karriär så har han stått bakom ’’oförglömliga mästerverk’’ som Transformers och The Ring 2. Tilläggen och förändringarna är – ur en strukturell synpunkt, goda som koncept, men transportsträckorna är lövtunna, förutsägbara och oinspirerade. 

Flera skeenden blir gräsligt stela i och med att de är överfyllda utav klyschor och lastgamla vändningar. Flera karaktärer agerar också märkligt dysfunktionellt – ibland till och med idiotiskt. Manuset känns flera gånger improviserat, huvudpersoner tar ett flertal beslut som känns helt imbecilla, karaktärsgalleriet blir i värsta fall till en bunt veklingar som är helt utan integritet.

Given To Fly  

Filmens ess i rockarmen är titelrollen, den flygande elefanten himself. Numera renderad i otrolig fotorealism, genom undret som är digitala specialeffekter. Dumbo – karaktären, känns mer levande än både Farrell och Green ihop, att ettor och nollor kan skapa något så här uttrycksfullt är rentav mirakulöst.  

Ett antal flygsekvenser får filmen att lyfta – bokstavligt talat, här finner Burton en barnslig entusiasm och glädje som blir rena energirusher. Utseendemässigt är hela filmen minst lika spektakulär som sin digitala huvudrollsinnehavare. Burtons riktigt imaginära produktionsdesign ligger fortfarande begravd någonstans i 80-talet, men med hjälp av en obönhörligt massiv budget så välsignas Dumbo med ett par sanslösa vyer. 

Dumbo är fylld av turbulens, hjärtskärande slitningar och en Tim Burton som för första gången på år och dagar verkar återfått någon minimal form inspiration. Slutdestinationen må vara platt och ointressant, men vägen dit är flera gånger så pass underhållande att jag har svårt att helt värja mig från slutsatsen att en flygande elefant är underhållning på hög nivå. 

Betyg 6/10   

X-Men – Marvels stora utmaning

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Marvel Entertainment, Marvel Studios, Marvel Comics, 20th Century Fox 2019

VARNING: SPOILERS FÖR ALLT SOM HAR ATT GÖRA MED X-MEN I FILMFORM SAMT MCU, INKLUDERAR OCKSÅ CAPTAIN MARVEL 

Det blev klart i veckan… Disneys monumentalt gigantiska uppköp av 20th Century Fox och dess tillgångar blev – formellt, helt klart onsdag den 20 mars 2019.  Men som Disney chefen Bob Iger själv sade i sitt PM till Disneys anställda  – och jag parafraserar, så har arbetet bara börjat. 

Juridiskt sätt må affären vara färdig, men den faktiska integrationen av tillgångar – som värderas till över 70 miljarder dollar, kommer ta lång, lång tid. För serietidningsfantaster så har mycket av intresset i denna korporativa superaffär legat i att Marvel Studios nu – mer eller mindre, har full tillgång till exakt samma karaktärsutbud som i serietidningarna. 

Ett par karaktärer som Namor The Submariner och – tro det eller ej, Hulken, har visa rättighets- mässiga fotbojor på sig. Universal äger ett par märkliga filmrättigheter för dessa två, detta har inneburit att en potentiell solo Hulk-film, måste produceras tillsammans med Universal. Därav är chanserna för ett sådant projekt nästan obefintliga. Men nyckelspelare som Fantastiska Fyran och X-Men, kan nu äntligen gästa Marvels exponentiellt växande värld, också känd som The Marvel Cinematic Universe eller MCU. 

Marvel världens två mest kända grupper – X-Men och Avengers, drabbar samman.

Ett tag kvar till drömmen om ett än större MCU

Redan nu så firar många denna – långt, efterlängtade dröm. Marvel Studios behöver inte längre tassa runt specifika händelser eller personer. Tanken att vi – förhoppningsvis, kan få autentiska och välgjorda versioner av negligerade och (på film) förstörda karaktärer som – Dr Doom, Emma Frost, Rouge, och så många andra, får ingrodda nördar som jag själv att dansa en kort liten jigg. 

Men det finns en anledning till varför Marvel chefen Kevin Feige – ännu, inte valt att kommentera affären i detalj, och vad den kan komma att innebära. Tyvärr så har Feige blivit tillfrågad om detta innan affären ens slutförts.

Anthony – och Joe Russo blev tex ombedda att inte inkludera Spider-Man i den initiala marknadsföringen för Captain America: Civil War. Då överenskommelserna med Sony fortfarande var pågående, så var det uteslutet att ens referera till Spider-Man tills den tiden kom att avtalet var klart. Ett antal varsel för Fox anställda har redan påbörjats, och de enda viktiga nu är att ta hand och ge de drabbade stöd. Men min egen själviska nyfikenhet, har gjort det svårt att avstå dagdrömmar. Detta fantiserande har dock lett fram till min undran kring hur Marvel kommer att integrera X-Men i MCU.  

Spider-Man – lekande lätt i jämförelse

X-Men kommer innebära nya sorters utmaningar för Marvel, arkitekterna bakom världens mest framgångsrika franchise i filmhistorien kommer sättas på prov. Spider-Man var förhållandevis enkelt att fasa in. Denna version av Peter Parker är yngre än någonsin och hans karriär som brottsbekämpare är i sitt allra tidigaste stadium. 

Vi skall dock komma ihåg att entiteter som jättebolaget Oscorp inte förekommit. Oscorp som är ett företag i Stark Industries storlek, måste återuppfinns på nytt – ur en narrativ synpunkt. Det går helt enkelt inte att försöka trolla fram en så viktig karaktär som Norman Osborn från ingenstans. 

Ett antal karaktärer från X-Men-fållan, kan integreras utan större problem, men det två hörnstenarna – Professor Charles Xavier och Erik Magnus Lehnsherr/Max Eisenhardt/Magneto (flås !) kan mycket väl bli den absolut tuffaste utmaningen för Marvel. 

Vem hade någonsin kunnat ana en en digital tvättbjörn och ett fåordigt talande trä skulle kunna bli en magnifik folkfest ?

Rocket Raccoon – brytpunkten

Studion har sedan starten 2008 utfört stordåd som många trodde var omöjliga. Guardians Of The Galaxy blev den största brytpunkten, där stod det helt klart att Marvel hade en oanad kapacitet och kompetens.  

Konceptet verkade – på förhand, vara obskyrt och udda. En grupp med helt okända karaktärer skulle nu bli 2014 års stora sommarunderhållning. En stor dos skepsis – från mig själv och många andra skulle vara närvarande långt innan filmen hade premiär. Vad som sedan skedde är så kallad historia. Rocket Raccoon, Groot och Peter Quill är idag precis lika älskade som Tony Stark eller Steve Rogers. 

Det finns ingen kompetensbrist inom Marvel Studios som hindrar dem från att lyckas med att ge oss träffsäkra och nyskapande versioner av Xaviers trupp av fredliga frihetskämpar. Frågan är bara hur mycket justeringar och förändringar som kommer behöva göras.   

Äldre är bättre

Magneto och Professor X har genom åren – på film, porträtterats av Patrick Stewart och Ian McKellen, respektive James McAvoy och Michael Fassbender. De förstnämnda var ett fullkomligt fenomenalt casting beslut, vilket gör något ont att behövs konstatera idag då (skandalregissören) Bryan Singer var involverad i de första X-Men Filmerna samt Days Of Future Past och senare Apocalypse.  

Fassbender och McAvoy har sannerligen inte varit några dåliga ställföreträdare, men deras relativt låga ålder – båda är idag runt 40 år, har alltid gjort att deras versioner framstår som tidiga förspel för något större som komma skall. X-Men First Class var – då den utkom 2011, menad som en prequel till tidigare X-Men filmer, därmed eliminerade man någon form av olust kring att det inte var Stewart eller McKellen i rollerna. 

I Days Of Future Past så förblev McAvoy och Fassbender också lite av bifigurer, i och med att McKellan och Stewart återvände till sina roller efter flera års saknad. Relationen till de äldre aktörerna förblir något helt annat då det funnits med i vårt medvetande sedan 2000. Detta är en av många anledningar till att James Mangolds Logan uppnår en sådan oerhörd emotionell kraft. De årtionden som spenderat tillsammans med Logan/Wolverine och Charles Xavier får äntligen ett svslut. Hela meningen med detta långa utlägg grundar sig i min egen ide att dessa två personer – helst, bör spelas av äldre skådespelare och att det är en sådan typ av inkarnation som ger X-Men det bästa fundamentet. 

Nästan 20 år gammal så är den slutgiltiga scenen från X-Men (2000) fortfarande ett genialiskt exempel på den oerhört dynamiska relation mellan Xavier och Magneto

Xavier och Magneto – ömsesidig respekt och rivaltiet

Marvel Studios har alltid försöka göra rättvisa åt sina karaktärer, även om det inneburit förändringar, såsom att ändra kön och ålder. Vad som än sker så måste både Magneto och Xavier bära med sig en gemensam lång historik. Deras relation har i serietidningarna pågått i årtionden. Det finns en delad förståelse, ömsesidig respekt men också en stark rivalitet. 

Frågan är bara hur detta nu skall lösas, då båda karaktärerna har – av förklarliga skäl, aldrig förkommit tidigare i MCU. Hur så kallade mutanter kan uppstå är en relativt enkel biff. Syskonen Maximoff – Wanada och Pietro, får sina förmågor genom evighetsstenen i Lokis stav. Vision föds från samma sten, slutligen så utsätts Carol Danvers för exponering då ljushastighets motorn exploderar, vars ursprung är den kosmiska kuben (the tesseract). 

Mutation

Om teorierna där ute stämmer, att den så kallade själsstenen fungerar som en form av limbo för de som försvann i Infinity War – hälften av allt liv i universum, så är det kanske inte alltför långsökt att en del av individerna – som jag räknar med återuppstår, faktiskt drabbas av någon form av mutation då de blivit exponerade för stenen, detta skulle kunna introducera den så kallade X-genen. Det finns ett flertal andra – och antagligen, bättre lösningar, för att förklara ursprunget till X-genen.

Men detta löser inte det faktum att det bör finnas en djupgående relation mellan Xavier och Magneto. Skulle båda två kunna vara äldre vänner som ställt sig i två olika ideologiska läger, långt innan de välsignas – eller förbannas, med deras nya förmågor ? 

Hur Marvel kommer att lösa introduktionen av X-Men lär bli lika spännande som valfri film ur deras fantastiska filmarkiv.  

Helan och Halvan Recension 

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019

Summering: Platt start förvandlas till en oväntat stark film om vänskap, framgångens baksida och desperationen att förbli relevant i en värld som ständigt rör sig framåt. 

Så kallade biopics, kan höra till filmindustrins mest uttjatade och ensidiga produktioner. James Mangolds Walk The Line är förmodligen ett av få exempel som står sig bäst i en övergödd hög där vi finner filmer som Beyond The Sea eller Get On Up. 

Bohemian Rhapsody – som hade premiär förra hösten,är lika förutsägbar som dåligt väder i Januari. Regissören Dexter Fletcher försöker på drygt två timmar, visa hur bandet bildades, deras framgångar och motgångar, och utöver det så grottar filmen ned sig i Freddie Mercurys livsöde. Slutresultatet blev en film som gapade efter mycket men förlorade hela stycket. 

Därför är det något befriande att Helan Och Halvan inte har lika ’’episka’’ visioner.  Ineldningen må signalera en mer ’’storslagen’’ upplevelse, men ganska snart så väljer filmens regissör Jon S. Baird att gå ifrån modellen där man följer subjekten genom hela deras liv. Glansdagarna som Stanley Laurel och Oliver Hardy upplevde blir bara ett suddigt minne, snart så möter vi karaktärerna på nytt, då som äldre, slitna och (för samhället) något irrelevanta personligheter. 

Isbrytare 

Tyvärr så begår Baird ett allvarligt misstag filmens första akt när han låter karaktärernas sinnesstämning återspeglas i filmens humör och attityd. Den inledande sargade och frostiga relationen mellan Laurel och Hardy då de möts på nytt, gör filmen en björntjänst. Interaktionen mellan Steve Coogan och John C. Reilly är långt ifrån självklar eller ens trovärdig, då denna spända stämning slås ihop med ett antal skämt – som går i slapstickens spår, så känns filmen styltig och rentav obekväm.

Men med tiden så går Baird, Coogan och Reilly, in dessa – till en början, obekväma skor. När man börjar närma sig Laurel och Hardy som riktiga människor, och inte karikatyrmässiga avbildningar av de personer vi sett på film, så finner Baird en varm och medryckande kärna som snabbt blir till filmens bränsle. 

Där Coogan och Reilly börjar som imitatörer, som inte helt lyckas fylla ut kostymerna – ej bokstavligt talat, så uppnår de båda skådespelarna – tillslut, en god kemi som övertygar tittaren om att detta par sett det mesta under de gångna åren. 

Bokhyllan Billy

Vi lever i en tid då litteratur, spelfilm och andra konstformer, gärna koncentrerar sig på att nedmontera och exponera celebriteter, hjältar och ikoner. Helan Och Halvan går emot denna trend, Laurel och Hardy framställs som oerhört sympatiska, tålmodiga, generösa och artiga. Med tanke på att det sägs att Stan Laurel ägnade sina sista år att besvara beundrarbrev så är denna porträttering inte helt orimlig. 

Vid ett par tillfällen så överdrives personregin, duons bättre hälfter – som spelas av Shirley Henderson och Nina Arianda, känns som två – påtagligt, formgivna personligheter som enbart fungerar som slutpoängen för filmens många skämt. Berättelsens olika turer och vändningar går att förutse på flera kilometers avstånd, men det tillåter Coogan och Reilly att få bra fotfäste, duon skapar ett starkt intresse för Laurel och Hardys relation, och halvvägs så förblir filmen mycket engagerande. 

Trots en hop utav förutsägbara knep, så förblir Helan Och Halvan lika självklar och klassisk som en Billy bokhylla från IKEA. Det må brista då det kommer till överraskningar, men det igenkännbara – men stabila, fundamentet utnyttjas synnerligen effektivt.

Kraftfull laddning

Slutet är farligt nära att bli till en plågsamt fånig melodram, men tack vare det solida skådespelet och en självsäker regi – som bär med sig en övertygelse, så blir finalen istället filmens absoluta höjdpunkt. Vänskapen och alla minnen som dessa två herrar bär med sig, återges till oss i publiken genom strålande skådespel – inte överdrivna mängder stelbenta tillbakablickar. Presentationen av livslång vänskap, som kantas av misslyckanden, interna strider och kortvariga stunder av total framgång, går inte att värja sig ifrån, den emotionella laddningen blir ytterst potent. 

Helan och Halvan – duon, inte filmen, är idag så folkkära att de närmast har blivit en självklarhet då man talar om skämt och diverse humoristiska bestyr. Lika klassiskt och egensinnigt är det inte tal om i en film som väljer det säkra framför det osäkra, något nyanserat eller hundraprocentigt korrekt porträtt är det inte tal om, men vad vi får är en imponerande uppvisning i hur enkla och kraftfulla medel kan skapa en genomgående riktigt bra film. 

Betyg 7/10  

The Old Man And The Gun Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: En – delvis, härlig hyllning till Robert Redfords långa och historiska karriär, tyvärr så förtas mycket av firandet av ett malande manus och en sömnig Casey Affleck. 

Vad som ”påstås” vara Robert Redfords sista roll – innan självvald pension, blir ingen gigantisk parad med brass och konfetti, istället får vi en sakta lunk genom Memory Lane, som i sina stunder  är både trevlig och passande, men som alldeles för ofta känns splittrad, ogenomtänkt och tråkig. 

’’A notion deep inside…’’

David Lowery är en regissör med potential, sedan långfilmsdebuten år 2013 så har Lowery alltid haft ett öga för stil, inspirationen från Terrence Malicks tidigaste film Badlands, är uppenbara. Därför är det trist att konstatera att Lowery verkar ha stött på komplikationer då det kommer till att utveckla och förnya sig som regissör. 

Pete’s Dragon är det närmaste Lowery kommit att hitta en uttrycksform som kombinerar hans närgångna och varsamma registil med en berättelse som försatte honom i en helt annan miljö än den sotiga prärien i Texas. Ekonomiskt blev den filmen en smärre katastrof, och Lowery fick därmed söka sig tillbaka till independent scenen.  

Friedkins fotspår 

The Old Man And The Gun är – utseendemässigt, inspirerad av betonggrå filmer som The French Connection, filmen må utspela sig i början av 80-talet, men den märkbart korniga bilden och de urvattnade färgerna, drar genast tankarna åt William Friedkins kompromisslösa film från 1971. 

Friedkins klassiker är en av filmhistoriens tätaste och mest hårdnackade filmer, med alfahannen  Gene Hackman i huvudrollen som Jimmy ’’Popeye’’ Doyle, men The Old Man And The Gun undviker alla former av macho klichéer som ofta associeras med laglösa antihjältar. Redford – som fortfarande är sedd som en stil – och sexsymbol, är helt ointresserad av att låta filmen bli till en uppvisning. 

Istället presenterar Reford sin silkeslena charm från superklassiker som Blåsningen. Skådespelarens enorma erfarenhet blir i kombination med ytterligare en veteran – Sissy Spacek, en inblick i hur ’’old school’’ kan vara oslagbart då det utförs på rätt sätt. Första scenen som Redford och Spacek delar, är ett ypperligt exempel på hur rutinerade proffsaktörer kan förvandla ytterst alldaglig dialog, till något helt magiskt. 

Klanderfria replikskiften 

Redford och Spacek genomför helt klanderfria replikskiften och den mikroskopiska och försynta  humorn blir fulländad i dessa kapabla händer. Allt detta sker i en inledning som ingjuter förhoppningar om att något genuint trevligt är i görningen . Men underbart är kort som Povels Ramel sjöng, efter denna fantastiska uppvisning i rutinerat och moget skådespel, så börjar Lowery spä ut filmen med ett platt sidospår som involverar Casey Affleck. 

Varför Lowery fortfarande använder sig av en aktör – som stått i hetluften för flera anklagelser om sexuella trakasserier, under inspelningen av galenskapen I’m Not There, känns något obehagligt. Utöver denna kontrovers, så är Affleck lika sömnig och passiv som alltid. Eftersom scenerna med Redford och Spacek ständigt rörs ihop med Afflecks sega berättelse, så blir filmen till en besynnerlig och ojämn soppa. Kasten mellan bra och ointressant, kan jämföras med en sönderslagen glasmålning i en katedral. Den vackra helheten ligger framför ens fötter, men enbart ett par bitar kan sättas ihop och bli någotsånär behagliga att beundra.

Trampar vatten 

Lowery har beskrivit filmen som en hyllning till Redfords långa karriär. Och för dem som följt skådespelaren genom de många årtiondena, kommer att belönas med referenser och likheter med några utav Redfords mest ikoniska stunder och roller. En svängning och uppkäftig sekvens som – återigen, sneglar på Blåsningen, ger filmen lite välbehövlig puls efter en ansenligt lång sträcka av sumpmarker . Tyvärr blir denna korta återhämtning bara en tillfällighet, filmen fortsätter  mynna ut i diverse sekvenser som trampar så mycket vatten att biopublikens sockor blir genomblöta. 

Långt ifrån minnesvärd 

Och när allt väl är slut så känns det som att det stora avskedet till Robert Redford, förvandlats till  ett platt fall. Nog finns det scener och brottstycken i The Old Man And The Gun som utan större problem placerar sig som bland det mest minnesvärda Redford gjort de senaste åren, därför är det synd att helheten – till största del, knappast kommer bli ihågkommen för någonting. 

Betyg 5/10     

Tävling: Overlord Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of UIP 2019

Ännu en tävling i vinterkylan, Overlord på Blu Ray

Disken innehåller – förutom filmen, följande:

Extramaterial: Creation • Death Above • Death on The Ground • Death Below • Death No More • Brothers in Arms

Ni deltar i tävlingen genom att svara på följande fråga och kontakta oss via vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 25 mars 2019.

Frågan 

Wyatt Russel är – som namnet antyder, son till Kurt Russel. Enbart en gång har Kurt Russel upprepat en roll, vilken är det och i vilka filmer ?

Overlord Släpps på DVD, Blu-ray & 4K UHD 25/3

Lycka till !  

Alla Vet Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019

Summering: Frustrationen når sällsynta höjder när Asghar Farhadi ignorerar grundläggande logik och reducerar ett proffs som Penélope Cruz till en monoton lipsill. 

En Separation hade premiär för åtta år sedan. Det blev en det årets mest omtalade och hyllade filmer, året därefter vann den en Oscar för bästa utländska film, den första någonsin för en Iransk film. En filmisk inblick i havererande äktenskap hör inte till det mest originella som visats på film, Ang Lee och Ingmar Bergman har båda närmat sig detta outtömliga ämne. En Separation fick en säregen karaktär i och med dess iranska ursprung, ett land – som de flera av oss i väst -automatiskt, associerar med fasansfulla övergrepp mot lokalbefolkningen. Asghar Farhadi – regissören, undvek att placera filmen i en allt för politisk kontext, ett fåtal noga utvalda människoöden var istället det enda som var av intresse för filmen. 

Även om miljön och filmens skådespelare var främmande, så fann jag hela projektet något ointressant. Utanför Teherans befolkade gator, så var karaktärsarbetet och dess berättande, starkt  influerat av snarlika västerländska filmer. 

Tillslut blev hela filmen  enbart en främmande kuliss, medan själva innehållet tangerade slentrian och förutsägbarhet. Men framgångarna har tillåtit Farhadi att snabbt expandera sitt arbete som regissör. Hela två filmer har hunnits med sedan genombrottet 2011, The Past och The Salesman, varav båda mottogs väl men långt ifrån lika entusiastiskt som En Separation. 

Vässad penna och linjal 

Alla Vet tar Farhadi till Spanien och mer exakt Torrelaguna – en liten stad utanför Madrid. Med sig har han nu megastjärnorna Penélope Cruz och Javier Bardem. Miljöombytet till denna pittoreska och måttligt idylliska stad, ser helt strålande ut i Farhadis händer. Filmeninleder med närbilder på innandömet av en kyrkklocka, vartenda kugghjul filmas nära och ingående. Precis så noggrant och exakt känns Farhadis tekniska kunnande. Fotot har en diskret grönton samt en oerhörd skärpa, detta får konturer och karaktärer att verka vara formgivna med linjal och vässad blyertspenna. 

Och det genomgående solida hantverket får en ofokuserad och virrig inledning att framstå något mer lockande än den har någon rätt att vara. Men detta förspel är knappast indikativt för resten av filmen och Farhadi dras snart till berättelsens dramatiska innehåll. Dramatik och relationer – mellan människor i kris, är bekanta  för både Farhadi, Cruz och Bardem, det kraftfulla radarparet inleder med rolltolkningar som bär deras klassiska signum – stor scennärvaro och kraftfull karisma. 

Två sidor av ett mynt

Bardem har uppnått stora framgångar i både engelskspråkiga filmer samt inhemska spanska produktioner. Cruz har å andra sidan inte haft det lika lätt då hon övergett sitt modersmål. Den stela och platta Penélope Cruz – som medverkar i vedervärdigt skräp som Sex And The City 2 och The Counselor, blir en aktör i världsklass då hon får komma hem till Spanien och arbeta med regissörer som Pedro Almodóvar. 

Och om Farhadi hade valt att nyttja Cruz och Bardem, och inte omvandla filmen till en riktigt rutten thriller, så hade slutresultatet var betydligt mer tillfredställande. När alla spelpjäserna – tillslut, står bordet, antar filmen en skepnad som påminner om gräsliga såpor som kan ses på kabel-TV under dagtid. 

Mogens Rukov – som skrev manuset till Festen tillsammans med Thomas Vinterberg och senare  undervisade på det danska filminstitutet, talade om att göra filmer med en naturlig historia. Händelserna måste vara trovärdiga och naturliga. Katalysatorn – som måste förr eller senare inträda för att på så vis skaka om i berättelsen, måste – därmed, vara minst lika trovärdig som resten av filmen. Det gäller att hitta en väg, som varken är krystad eller för tillrättalagd. Dessa viktiga regler och rekommendationer bortser Farhadi ifrån.

När helt går in för att bli en thriller, så börjar Farhadi slarva, både som manusförfattare och regissör. Rationalitet får ge plats åt logiska luckor som knappt skulle vara godtagbara i en fantasy film. 

Cruz far till Sahara 

Manuset är inte bara långsökt – ur en narrativ synpunkt, varenda karaktärer i filmen känns ofärdiga, platta och utan någon substans. Bardem är den enda av skådespelarna som lyckas navigera detta snåriga buskage. Pénelope Cruz klarar sig sorgligt nog inte. 

När Cruz är på topp, så besitter hon ett djävlar anamma som kan flytta på berg. Istället för att utnyttja karisman, styrkan och swaggern, så reduceras Cruz till ett hysteriskt nervvrak som aldrig berör, efter ett tag blir alla desperata tårar och hysteriska utfall bara irriterande. Cruz absolut svagaste sida som skådespelerska, är då hon närmar sig ren och skär melodram, och det farliga  området är där hon placeras och förblir genom hela filmen. Trots att rollen är spansktalande, så är detta nästan lika monotont som då hon medverkade i fiaskot Sahara. 

De bästa av thrillers överraskar och konfunderar, upplösningen bör vara klurig men inte befängd. Alla Vet utgår snarare från brädspelet Cluedo, där själva mysteriet avverkas stelt och systematiskt, eftersom ingen av karaktärerna är särskilt intressanta så blir händelserna mest ointressanta. Speltiden på lite drygt två timmar, borde ge gott om utrymme att båda fördjupa sig i scenariot,  men största delen av dessa timmar blir enbart seg och menlös utfyllnad. 

Filmmaking For Dummies

I ett försöka att rädda sin film, så verkar Farahdi ha köpt ett exemplar av boken Filmmaking For Dummies. Sedan pressar han in allt mellan himmel och jord för att försöka få liv i denna – sedan länge, döda film. Vi får ett vedervärdigt potpurri där de mest klichéartade verktygen tas fram ur någon dammig gammal låda. Ångest, skrikiga bråk, misstro samt litervis med rött vin som förtärs så fort det finns tillfälle. Desperationen är så uppenbar att det nästan blir plågsamt för både publik och alla inblandade. 

Inte ens i den sista akten så lyckas man knyta ihop säcken. Hela slutklämmen kommer ge alla former av god grundläggande logik en hjärtattack av episka proportioner. Med en sådan ensemble som står till förfogande, plus en sällan skådad goodwill från filmindustrin, samt kritiker, så är slutresultatet helt oacceptabelt dåligt. För att parafrasera Leonard Cohen – ’’ Everybody knows the film is rotten…’’ 

Betyg 2/10    

Tävling: Bohemian Rhapsody Blu Ray

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Ännu en tävling, denna gången för den Oscarsnominerade Bohemian Rhapsody på Blu Ray.  

Disken innehåller – förutom filmen, följande

Extramaterial: The Complete Live Aid Movie Performance · Rami Malek: Becoming Freddie · The Look and Sound of Queen · Recreating Live Aid

Som alltid så deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss visa vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail den 18 mars 2019. 

Bohemian Rhapsody släpps för digitalt köp 4/3, på VOD, DVD, Blu-ray & 4K UHD 18/3

Lycka till !  

Captain Marvel Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019

Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.  

Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.

Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta  verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter  satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.    

Eldgafflar och fake news

Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän. 

Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman. 

Bakom kritiken 

Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer. 

Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA ! 

Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde. 

Framgångens baksida 

Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen. 

Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder. 

Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War. 

Oanvänd potential 

Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen  räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande. 

Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.  

Back to basics 

När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement. 

Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen. 

Ensamhet och sökande 

Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla. 

Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång. 

Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.

Bryter upp strukturen – delvis 

Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.  

Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film. 

Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut. 

Mod i lugnet 

Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig  stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.  

Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.  

Seger – igen 

Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.

Betyg 9/10