Summering: Det är lika trivsamt som alltid, bortsett från en förvirrad och livlös final. 

Man kan göra både en och annan analys kring det faktum att det bara är fyra år sedan Gyllene Tider var ute på vägarna för sin – påstått, sista turné någonsin. Att det sker återföreningar ett antal årtionden efter tack och bock må vara hänt, men Gyllene Tider befinner sig nu i en sällsynt och inte helt smickrande skara som behövt krypa till korset, eller bankvalvet. Oavsett om det var behovet att få möta publiken igen – eller att dryga ut pensionen, råder det inget tvivel om att det Gyllene Tider som möter publiken på Stockholm Stadion är precis lika bra och trivsamt som för fyra år sedan. Därför kan man fråga sig varför bandet var så enträgna med att insistera på att sätta punkt för det hela 2019. 

Gyllene Tider har aldrig varit det bästa man kan lyssna på, det är en unik svensk företeelse som är svår att föreställa sig i ett annat land. Texterna om de tre sommarmånaderna, Tylösand och Flickorna På TV2 må erbjuda samma poetiska potens som en reklamfilm för margarin, men Per Gessles melodier har gjort bandet synonyma med folkfester och spelningar som är utmärkta för alla åldrar.

Oavsett om bandet sågs 2004, 2013 eller 2019, de tre gånger de har turnerat under 00-talet, är det mesta sig likt. Men det finns inget cyniskt eller utstuderat med framträdandet, något man kunde tro med tanke på hur turnén annonserades och några år gamla avskedsturnén. I mångt och mycket känns det som en ren favorit i repris. Förutom att Billy har strukits ur setlisten ikväll och två – nya, spår får ersätta Det Kändes Inte Som I Maj och Låt Denna Trumslagarpojke Sjunga, är det svårt att se eller höra några större skillnader. Att förvänta sig att Gyllene Tider skulle få spel, börja ändra om i sina låtval eller lägga in en växel bortom det rimliga fanns – och finns, inte på tapeten. Allt är kompetent, och underhållande, Gessle drar igenom lite tunt – men underhållande, snack om ingenting alls. Micke Syd skojar runt och får – givetvis, utsätta publiken för konsertens absoluta bottennapp i och med Min Tjej Och Jag – en låt som ALDRIG borde framföras igen. 

Trots det helt förutsägbara går det inte att undkomma det faktum att Gyllene Tider är en oväntat effektiv livemaskin. De trallvänliga låtarna och den svenska sommaren är en kombination som ter sig otäckt likt en pinnglass i värmen, långt ifrån det bästa men trivsamt. Turnén från 2004 då juni, juli och augusti verkade rotera kring bandet och deras fantastiska framgångar var publikresponsen i klass med vilken internationell akt som helst. Ikväll är publiken avslagen och inte överdrivet entusiastisk. Det påminner mer om en lite sömnig vardagskväll på en biograf, inte en utomhuskonsert som samlar tiotusentals människor. Den lite såsiga känslan förstärks av det faktum att utrymmet på ståplats är chockerande tomt. Halva planen ser ut som ett köpcentrum under den tidiga delen av pandemin, något som skapar en olustig känsla. Ett antal av de mest älskade och publikfriande numren som Juni, Juli, Augusti och Hon Vill Ha Puls tas emot utan någon vidare respons, den tiden då publiken klappade med i varenda takt och byggde upp en flammande stämning hör till det förflutna. Gessle och bandet verkar dock inte bry sig om att Stockholm verkar mer intresserade av att prata nonsens.  

Precis som 2019 har bandet tagit med sig Dea Norberg och Malin My Vall som båda tillför ytterligare en dimension till ett antal spår, något som gör de mer stillsamma låtarna – som den superba Vandrar I Ett Sommarregn, till konsertens höjdpunkter. Traditionernas makt visar sig också stark då det blir Kung Av Sand som tillåter konserten att gå från duglig till genuint underhållande, en låt som också räddar konserten från att implodera efter Syds soloframträdande. Då Ljudet Av Ett Annat Hjärta sparkar igång skulle man kunna tro att det återigen är 2004, Gyllene Tider tycks verkar då vara lika upphetsade som när de fick spela på Ullevi för första gången. Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly har aldrig låtit bättre och detsamma gäller, Leva livet, (Dansar inte lika bra som) sjömän och Tylö Sun. 

Härifrån verkar det som att allt är som upplagt för en ren parad, då alla publikfavoriter kan komma på en och samma gång. Men istället så förvandlas detta till konsertens mest besynnerliga och syrefattiga moment. Det tar en evighet för extranumren att gå igång, så pass långt att den energiska stämningen – som äntligen börjar framträda, svalnar. Det Är Över Nu och Gå & Fiska låter bra men har varit betydligt, betydligt bättre, det skulle gått att ursäkta om Gessle och co. gasat på och kraschat in i den absoluta finalen, istället sker ytterligare ett avbrott som känns genuint frustrerande. Den vanligtvis effektiva finalen med När Vi Två Bli En och Sommartider har nog aldrig varit såhär tam. Allsången vägrar ta sig och bandet verkar mest besvärat. Det här är genuint synd då Sommartider – oavsett vad man må tycka om låten, bör ha upplevts live minst en gång. 

Det här totala virrvarret är dock inte tillräckligt för att underminera känslan av att Gyllene Tider live är förvånansvärt pålitliga och sällan utan ett gemytligt underhållningsvärde.        

Betyg 7/10