All images courtesy and copyright of 20th Century Studios

Summering: Utan Hollywood-glamour återstår menlös berättarteknik och en rad erbarmliga skådespelare som alla förtjänar att korsförhöras av Poirot själv för brott mot skådespelarkonsten. 

Tanken med Kenneth Branaghs första Agatha Christie adaption Mordet På Orientexpressen var att blända visuellt och bjuda på en ensemble mer mer stjärnglans än stratosfären. Resultatet var dock lika exklusivt som den mest budgetvänliga menyn på McDonalds. Berättandet var befriat från någon som helst elegans, i jämförelse med den närmast klassiska versionen från 1974 fanns det inte heller någon finess eller genuin glädje i personregin. Dessa problem blev bara värre med uppföljaren Döden På Nilen, som kom så sent som förra året. Ensemblen var långtifrån namnkunnig, den generella tristessen från skådespelare och regissör var mer påträngande än någonsin. 

När det nu blivit dags för omgång tre är problemen inte bara tydliga utan självlysande. I och med att tidigare filmer – mer eller mindre, motiverat sin existens genom att sammanföra maximalt antal filmstjärnor – även om flera namn kunnat ifrågasättas vad gäller skådespelarförmågan. Denna gång stöter Branagh på patrull då skafferiet är tomt. Istället för Judi Dench och Willem Dafoe får vi nu skådespelare som inte ens hade attraherat intresse i en spökstad med två invånare. 

Att inte ha tillgång till världskändisar behöver inte vara ett problem. Nöjesindustrin har ett överskott av oerhört kompetenta aktörer som figurerar på småteatrar runt om i världen, ett flertal av dessa skulle utan större problem kunna överträffa en rad av sina kollegor som tar emot lönecheckar som är i paritet med mindre länders BNP.  

Om sunt förnuft hade fått råda hade Branagh – med sin teaterbakgrund, samlat gräddan av aktörer från diverse brittiska teatrar och gett biopubliken ett smakprov på sublimt skådespel, befriat från traditionellt kändisskap. Detta hade också varit helt i linje med filmens påstådda etos, där producenten James Prichard talat önskan att göra Mord I Venedig till en markant annorlunda film i jämförelse med föregående två. 

Och annorlunda är det, i alla fall vad gäller att presentera barockt och rent frånstötande uselt skådespel. Inte för att någon av de tidigare två filmerna fått ut de bästa ur sina aktörer, men vad som sker här överträffar alla naturlagar. Branagh själv fortsätter sin ointressanta och anonyma version av mästerdetektiven Poirot, men trist repetition är att föredra då vi ser till resten av skådespelarna. Rollbesättaren Lucy Bevan har presterat både högt och lågt, nu senast fick se prov på det geniala beslutet att ge rollen som Ken till Ryan Gosling. Men det finns också en rad katastrofala beslut, däribland att låta den närmast katatoniska Caitríona Balfe komma nära en kameran i Branaghs – enligt mig, överskattade, Belfast. Denna gång har Bevan och Branagh nått den absoluta bottnen vad gäller fel personer i fel roller. 

Nu får vi ’’makalösa och historiska talanger’’ som Jamie Dornan. Ja, ni läser rätt, Jamie Dornan, mannen, myten och katastrofen som med sin blotta närvaro kan fästa bojor av bly på varje film han medverkar i. Dornan kan dock andas ut – trots en skräckinjagande usel insats. Istället är det Kelly Reilly som får hela filmen – och biografen, att börja skälva. Vad Reilly kallar skådespel kan endast kategoriseras som rena pajaskonster, alla försök till att skapa nyanser eller skapa någon som helst trovärdighet blir till en tortyr bortom all beskrivning. Tina Fey tillsammans med Michelle Yeoh utgör den enda lilla Hollywood-glamouren, dock är båda två – på sin höjd, mediokra. Den duktiga Yeoh skriker, gapar och försvinner illa kvickt, Fey verkar tro att hon fortfarande gör komedi och agerar som om hon fortfarande är kvar i Saturday Night Live-studion.      

Om nu skådespelet inte är värt namnet kan man fråga sig om Branagh istället utvecklat sin berättarteknik, även här visar sig svara vara ett dånande nej… Tillskillnad mot de tidigare två filmerna är Mord I Venedig baserad på en av få Christie böcker som inte adapterats alltför ofta. Detta innebär att vissa kreativa friheter tagits, istället för England har mordmysteriet nu flyttats till Europas största turistfälla. Miljöbytet ger oss ett par vackra med anonyma bilder av renässansstaden, men spänningen och mordutredningen presenteras med samma torftiga handlag och ointresse som förr. Oavsett om strukturen och händelseförloppet alltid är snarlikt i Christies böcker kan en berättare med stor skicklighet ändå skapa spänning och intresse. Någon som helst laddning eller mystik är det inte tal om, det görs ett par menlösa försöka att injicera lite psykologisk skräck men dessa är implementerade med sådan inkompetens att de snarare påminner om ett sjaskigt Scooby-Doo avsnitt. Överlag känns precis allting trött, rutinmässigt och genuint urvattnat. Det enda som överhuvudtaget känns någorlunda utvecklat eller förbättrat sedan sist är det visuella. Genom att välja bort analoga kameror och istället filma digitalt skapas en betydligt stiligare film än tidigare. Men det är en klen tröst då vi har att göra med 100 minuter ointresse.

Betyg 2/10