All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Studios 2023

Summering: Trion briljerar medan regissören Nia DaCosta kämpar med det extraordinära. 

Är det Marvel eller är det en ny pandemi som står redo att ta livet av nästan 7 miljoner människor ? Frågan må vara makaber och okänslig, men det är svårt att inte ställa den då vi läser om Marvel på film och åsikterna som florerar från ’’experter’’ och anonyma kommentarer på internet. Från att ha varit några av de största kassasuccéerna som skådats i modern tid har nu solen börjat gå ned. Den klassiska amerikanska traditionen, att hylla och älska för att sedan riva ned allt har nu drabbat Marvel Studios. Martin Scorsese har under året krävt att filmindustrin skall gå i strid mot bolaget, vars filmer handlar om något så skadligt som supermän – och kvinnor, ett hot som tydligen är mer potent än det faktum att skådespelare inte har råd med varken mat eller sjukvård, något som resulterat i en snart fyra månader lång strejk. Det är idag omöjligt att känna samma entusiasm eller glädje då Marvel numera blivit lika toxiskt, otrevligt och deprimerande som Star Wars efter The Last Jedi, då antifans bestämde sig för att förgifta ett helt community. 

The Marvels anländer mitt i denna solförmörkelse, prognosen för intäkter är kolsvart och den hord av giftiga Brie Larson-hatare, som fortfarande känner sig förolämpade efter hennes uttalande, som i sak grundade sig i något så ’’förskräckligt’’ som mångfald hos filmkritiker, står hånfullt och väntar på fallet. Det är med andra ord måttligt trevligt att behöva ta tag i en recension då det känns som att vada ned i en avföringscistern hos Käppalaverket. 

Regissören Nia DaCosta har med andra ord en massiv uppförsbacke men närmar sig projektet genom att inte ta någonting på särskilt stort allvar, detta resulterar i en rad saker som charmerar – men i lika stor utsträckning, frustrerar. En överhängande och återkommande kritik gällande de senaste Marvel Studios projekten har varit en brist på någon som helst vägledning eller tydlig väg framåt. Där fas 1-3 av universumet tydligt ledde fram till den massiva finalen i Avengers Endgame har fas 4 handlat om att experimentera och att introducera nya karaktärer för publiken. Märkligt nog blir 

The Marvels något av en uppsamling för flera av de Disney Plus serier som vi sett under de gångna åren. Både WandaVision och den fantastiska Ms. Marvel har stor bäring för narrativet, framförallt den sistnämnda. I mångt och mycket känns The Marvels som en renodlad uppföljare till Kamala Khans äventyr föregående. Detta är sannerligen inte fel då Khan är en Marvel bästa karaktärer. Iman Vellani är också lika fantastisk här som i fjolårets serie, genom en oupphörlig entusiasm och kunskap kring allt Marvel är Vellani den perfekta aktören för jobbet. Sättet Vellani blandar humor med ungdomlig naivitet är fullkomligt fantastiskt och de gånger Kamala står i centrum är filmen och DaCosta i sitt esse. Men även andra två huvudrollsinnehavarna med Brie Larson i spetsen har en superb kemi. Larson har dessutom valt att presentera Carol Danvers i en gestalt som drar tankarna åt versionen skriven av den eminenta Kelly Sue DeConnick. 2019 års version av Danvers var en förvirrad och vilsen individ som successivt försökte hitta en identitet. 

Detta är en självsäkrare, mer karismatisk och humoristisk person som också bär på ett mörker – som karaktären alltid sadlats med. Larson injicerar också en stor del av sin egen excentriska personlighet och skapar en betydligt mer färgstark person än sist. 

Teyonah Parris är oväntat vass i rollen som Monica Rambeau, en karaktär som aldrig fick komma till skott i WandaVision men som här känns som ett essentiellt inslag. Att Parris och DaCosta har arbetserfarenhet ihop är märkbart då då det finns ett uppenbart lugn över Parris skådespel. Och då dessa tre personer får göra mer eller mindre ingenting är filmen oemotståndlig. Stan Lees idé om att skildra vardagen och det triviala i livet, även för superhjältar, är fantastiskt att se på här, framförallt eftersom kemin mellan de tre skådespelarna är ypperlig. Då det endast leks och flamsas är DaCosta och de tre aktörerna sannerligen hemma och det finns mänsklig värme som gör det hela oerhört sympatisk att se på. 

Men när det mer fantastiska skall introduceras framträder kraftig turbulens. DaCosta skapade både en och annan rubrik i och med ett uttalande att mycket av filmens innehåll var obegripligt för henne. Något som måste ses som aningen udda då hon själv är medförfattare till manuskriptet. Andra regissörer har lyckats hitta en balans mellan sin personliga registil och det massiva Marvel maskineriet. Tyvärr verkar DaCosta inte särskilt bekväm med denna jättemaskin, detta är främst märkbart i filmens chockerande klumpiga exposition. Där de vardagliga samtalen flyter på som ett rinnande vatten stöter man på patrull då de invecklade och röriga koncepten gällande rymdtransport och maskhål skall presenteras. Här känns det mer eller mindre som en malande föreläsning där DaCosta endast vill nå fram till slutet. Märkligt nog är ett par av de mer emotionella momenten också aningen forcerade, trots att DaCosta hittar en intressant ingångspunkt som ger ett par förklaringar till Danvers ständiga frånvaro från planeten jorden är dess emotionella klimax simpelt, trots att Larson och övriga aktörer har kapacitet att göra en drabbande sekvens. 

Den korta speltiden på drygt 100 minuter är dock inte så beklämmande som många velat påstå innan. The Marvels har ett raskt och mycket rappt tempo, förutom den sega exposition är detta en virvelvind som ständigt rör sig framåt. Dessutom får vi en otroligt skarpsinnig actionscen tidigt i filmen som utnyttjar serietidnings-kaos och superkrafter till maximal effekt. Dessutom bjuds det på ett par ypperliga överraskningar för fansen som är omöjliga att inte bli exalterade över. 

The Marvels är oemotståndlig då trion får ro om varandra och utforska vardagslivet som superhjältar, men då det skall bli mer storslaget och magnifikt känns Nia DaCosta både skrämd och trevande. Det är en fantastisk grund för framtida äventyr men inte någon explosiv triumf här och nu.                         

Betyg 7/10