Månadsarkiv: maj 2024

X-Men 97 Recension 

Publicerad den av

All images courtesy and copyright of Disney and Marvel Animation 2024

Summering: Det tog trettio år, men X-Men i animerat utförande är fullkomligt genialiskt och precis så magiskt som alla minns den. 

I en tid då Marvel-hatet blivit lika potent som den omotiverade avskyn mot Star Wars årgång 2015 och framåt, är X-Men 97 är en explosiv påminnelse varför förlagets karaktärer och berättelser lyckats bibehålla sin relevans i nästan sjuttio år. 

Marvel Studios har sakteliga  börjat inse storheten i presentera sina berättelser i ett animerat format först med What If och nu X-Men 97. Där studion dominerat biograferna under det senaste årtiondet har tv-animation, arenan – som introducerade en hel generation till fenomenet, fått stå i skuggan, förutom ett par gräsliga serier som Avengers Assemble. 

X-Men 97 blir en explosiv lansering som får alla att hungra efter mer. Tre animerade serier definierar 90-talet mer än något annat, den tidlösa och legendariska Batman The Animated Series, Spider-Man The Animated Series och slutligen X-Men. Dessa tre fungerade som introduktioner till dessa komplexa fantasivärldar, men också som originella och oerhört potenta tolkningar av klassiska berättelser från serievärlden. Och det var sannerligen inte bara nyhetens behag som gjorde dem uppmärksammade för sin tid, nästan trettio år senare bibehåller de en trogen skara fans och förblir otroligt inflytelserika för samtida adaptioner. 

X-Men hade – tillskillnad från de andra två serierna, ett någotsånär substantiellt avslut där ett tydligt klimax uppnåddes. Detta stoppar dock inte seriens kreativa huvudpersoner från att hitta ett nytt och otroligt medryckande berättande, framförallt så sätts serien i en ny kontext, både bekant men också modern. Ursprungsserien från 1994 var endast menad att vara lördagsunderhållning för barn, denna iteration är vuxnare, våldsammare och emotionellt mer komplex. De överdrivna gesterna och barnvänliga budskapen har här förvandlats till det X-Men alltid var menat att vara, en sylvass allegori över det nutida samhället. Detta mixas ihop med ett klassiskt och varmt patos som drar oss tillbaka till den allra mest klassiska av Marvels livsläror ’’ med stora krafter följer stort ansvar’’. Kombinationen av en klassisk moralsaga samt episk action är essensen av de bästa och med legendariska Marvel sagor, allt detta presenteras här med oerhörd briljans och skaparglädje. 

Utan att vara kedjad till censur eller en specifik målgrupp kan X-Men 97 gå loss, det märks inte bara i betydligt våldsammare scenarion och en mer hårdför berättelse, här finns en komplexitet som hade varit alltför mycket för unga tittare. Precis som i de bästa anime-serier blir de animerade karaktärerna mer levande än då de gestaltas av skådespelare gjorda av kött och blod. Samtidigt som berättelsen och utförandet är mognare har mycket av charmen och den något platta humorn behållits, vilket inkluderar tonvis av ordvitsar och ironi, inslag som kunde ha stjälpt hela serien men som blir oväntat passande och härligt nostalgiska, kontra malplacerade. 

Men mer än något annat är detta ett kärleksbrev till allt som är Marvel, mängden referenser och gästinhopp från legendariska karaktärer är obeskrivligt tillfredställande. Det är en ren fest att bevittna hur klassiska ting från serietidningarna implementeras, refereras, känslan för detaljer är sinnessjuk. De sista avsnitten bjuder på några makalöst extatiska och sanslösa stunder och besitter ett pärlband av gästspel som får fansen att tala i tungor. 

X-Men 97 är också fantastiskt engagerande, trots att vi har att göra med animerade människor, med förmågor att flyga och skjuta laserstrålar ur sina ögon, är detta en gastkramande upplevelse som konstant hänför och engagerar. Tempot är lika hektiskt, detsamma för mängden information, andra serier låter varje avslöjande ta sin goda tid, oavsett storlek. X-Men 97 tar istället elefantkliv och avpolletterar episka händelser på ett par avsnitt. Istället för att kännas förhastat bidrar detta till en episk kvalité där gigantiska skeenden bara är ett en transportsträcka till något än mer storslaget. 

Den uppdaterade animationen är också värd ett och annat superlativ. Förvisso har detaljnivån sänkts från förlagan från 1994, men i utbyte får vi en silkeslen animation med förmågan att skapa löjligt följsam action med lika mycket potens och begeistrande kvalitéer som de bästa av Marvel-filmer. Slutligen är röstskådespelet närmast perfekt, flera aktörer återvänder som Cal Dodd, George Buza och Lenore Zan, alla lika naturliga och självklara som för trettio år sedan. 

X-Men 97 lyckas vara nostalgisk utan att vara åldrad, intelligent utan att vara förmäten samt fullkomligt hänförande. Detta är ett nördutopi som springer cirklar kring de flesta actionfilmer som visas på bio. 

Betyg 10/10           

Heroes Comic Con Stockholm Spring Edition 2024   

Publicerad den av

Den fenomenala höstupplagan av Comic Con Stockholm innebar en ny standard för hela mässan. Genom att byta lokal till Älvsjömässan gavs allting ett ansiktslyft. Borta var de överbelastade gångarna på gamla Kistamässan, där trängseln når klaustrofobiska nivåer. Antalet utställare och utbudet var eminent, för första gången någonsin kändes den svenska upplagan av Comic Con som ett evenemang som kunde stå sida vid sida med de internationella motparterna. 

Att arrangören Easyfairs ville ha en repris så tidigt som möjligt är därför förståeligt. Mässan har också visat sig stå pall i tuffa tider, som den nuvarande svåra svenska lågkonjunkturen eller pandemi-åren. Men denna vår/sommar-upplaga är inte helt ny, förra året gav man sig i kast med att arrangera Made In Asia, ett event som var tänkt att sätta asiatisk populärkultur i framsätet. En sannerligen god tanke med tanke på den exponentiella ökningen av anime-fantaster – undertecknad inkluderad. Resultatet var dock något av en soppa, en sorts stympad och undernärd Comic Con som helt sakande identitet eller någon tydlig inriktning. Istället var det hela som ett kaotiskt lapptäcke där utställare från Comic Con deltog som om det vore en traditionell upplaga medan storgrossister som Costco försökte sälja hushållsapparater. Att kalla det hela förvirrat vore en grov underdrift. 

Det hela har resulterat i att Made In Asia nu integrerats in i Comic Con, något som är mest märkbart i mängden taiwanesiskt mjölk-te som säljs samt Made In Asias enda vettiga tillskott, ett dussin food trucks som erbjuder mat som inte smakar kartong och plast, något kafeterior på samtliga svenska mässanläggningar verkar ha gjort till en – ovälkommen, standard. 

Resultatet är dock en betydligt bättre tillställning än Made In Asia, framförallt eftersom det blir uppenbart att det hela alltid var menat att vara ett Comic Con i lite mindre skala. Och det hela känns närmast nostalgiskt för oss som besökt mässan mer än en gång, för då mässan brukade utspela sig på Kistamässan var det hela just bra men med ett aningen begränsat utbud samt en vindtunnel utanför mässan som får cosplay hattar att flyga ända vägen ned till Älvsjö. 

Men ett par saker utmärker denna omgång, detta i och med gästerna, där stjärnglansen var förhållandevis återhållsam denna gång, förutom Nolan North som måste ses som en legend vad gäller röstskådespel, var den sanna magneten istället Kalle Anka-tecknaren Don Rosa. Den ’’professionella’’ Artist Alley brukar vanligtvis bara vara till för de mest inbitna serietidningsälskarna, ofta får flera av artisterna spendera tid att lära känna varandra och spendera tid på sina telefoner eftersom alltför få väljer att göra ett besök. Rosas gästspel visar sig dock bli till mässans verkliga centrum, de köer som ringlar till det privata båset har sällan skådats för en artist på någon av tidigare mässor. Och för första gången någonsin kan man ställa sig frågan om det är bra att vara alltför trevlig i ett sammanhang då hundratals väntar ? Don Rosa tar sig nämligen oerhörd tid med varje individ och ber dem sätta sig ned på en stol framför honom medan han signerar upp till två medhavda objekt – gratis, och obegränsat med affischer som kan köpas i hans bås. Detta leder till en kö som rör sig i historiskt långsam takt. 

Exakt samma symptom uppstår med de två japanska gästerna, Miho Shimogasa och Akihiko Yamashita som varit involverade med Sailor Moon respektive Studio Ghibli. Båda tar sig en oerhörd tid med varje person och lägger stor möda på att noggrant fullfölja de många önskemål om diverse favoritkaraktärer. Där Don Rosa åtminstone inte tog emot önskemål vad gäller specifika teckningar skapar detta den mest dysfunktionella kön i mässans historia. Något som gör att den utlovade på tiden på två timmars signering inte räcker till och att ett antal köande tvingas vända och återkomma till nästa signering om ett par timmar, något som måste ses som ett logistiskt fiasko. 

Dock är det oerhörda intresset för icke traditionella kändisar oerhört uppmuntrade på så sätt att det ger förhoppningar om att Easyfairs kanske kan ställa om vårupplagan till ett event som fokuserar mer på just serietecknare och artister. Något som skulle skänka en mer distinkt profil till evenemanget och tydligt differentiera det från höstversionen.    

I sådana fall skulle det något tunnare utbudet och det betydligt mindre lokalen framstå mer förståeligt. Comic Con Stockholm verkar dock vilja bibehålla sin profil som  ett evenemang med möjligheten att erbjuda något för alla, även om resultatet blir aningen urvattnat. Men evenemang av denna sorten växer sannerligen inte på träd här i Sverige och att vi får ett tillfälle till att samlas och mötas som nördar måste ändå applåderas trots de uppenbara skavankerna.  

Taylor Swift 18-05-2024 Stockholm Friends Arena Recension 

Publicerad den av

Summering: Då Taylor Swift och den extraordinära publiken är som bäst spelar det ingen roll att konserten har brister eller att den utspelar sig på en av Europas värsta arenor, det som då utspelar sig ett samspel mellan publik och artist som sällan kan beskådas. 

Det må vara en av Europas sämsta arenor, det är en publik som vanligtvis inte visar någon som helst entusiasm och en artist som – trots sina enorma framgångar, har en sångkatalog som relativt få på gatan skulle kunna recitera. Trots det är Taylor Swifts uppvisning på Friends Arena en fullkomligt episk föreställning som bryter mot flera naturlagar och som en gång för alla slår fast att så kallade Swifties kan vara den bästa konsertpubliken på jordens yta. 

Då John Lennon fällde – det misstolkade, citatet om att The Beatles var större än Jesus uppstod ett ramaskri. Men frågan är om inte denna liknelse skulle kunna återupplivas i och med Taylor Swift och dennes Eras Tour. En turné som lyckats bli ett globalt fenomen, inte bara för de mest inbitna följarna som otåligt räknat ned med dagar till datumen 17,18 och 19 maj. Frågan är snarare vart Swift inte förekommer idag, förutom att ha utsetts till Time Magazines ’’Person Of The Year’’ har turnén slagit alla tänkbara rekord och haft sådan stark ekonomisk effekt på de städer den besökt att den amerikanska centralbanken Federal Reserve noterade att amerikansk BNP var märkbart påverkad av det som nu kallas för Taylornomics. 

Man kan ibland fråga sig om något är för stort för sitt eget bästa, men i fallet med Taylor Swift är storlek inget som helst problem. För Swifts sanna storhet ligger inte i hennes kompetenta musicerande eller det absurda kändisskap som hon uppnått. Istället lyckas Swift bibehålla en otrolig intimitet och vänlighet på scen, det känns inte som om världens kändaste person står på scenen i Stockholm, utan en ambitiös, välkomnande och ytterst ödmjuk artist från Pennsylvania som endast vill framföra sin musik för en publik på lite över sextiotusen personer. Trots det lyckas hon sätta den enkla musiken i en genuint häpnadsväckande kontext, scenbygget som The Eras Tour erbjuder är bortom adjektiv och superlativ. Den massiva skärmen som elegant ramar in skådespelet är bara början, mängden attiraljer och funktioner som scenen bär med sig får hela utbudet på teknikmässan CES i Las Vegas att bli högröd i ansiktet. Den show som presenters är inget annat än spektakulär, sättet den faktiskt förstärker musiken och den allmänna upplevelsen är påtagligt, det lyckas vara storslaget utan att någonsin tangera till att bli ett uppblåst Broadway spektakel. 

En storslagen show är dock menlös om inte innehållet har någon substans. Och trots att Swifts musik är den mest enkelspåriga sortens pop är den makalöst effektiv i den här kontexten. Framförallt eftersom den framförs med en otrolig professionalism, entusiasm och ett strålande glatt humör. Starten är så pass explosiv att man endast kan gnugga ögonen, den korta snutten av Miss Americana And The Heartbreak Prince som går in i en bombastisk Cruel Summer är genuint emotionell, framförallt då den framförs av sextiotusen helt makalösa fans. 

För mer än något annat är konserten det ultimata beviset på att en konsert bara är så bra som sin publik. Bruce Springsteen talade för ett antal år sedan om att en konsert inte handlar om att artisten framför sitt material, utan att det är ett evenemang där publiken och artisten blir ett, att allsången, jublet och samspelet blir en symbios större än något annat. Och ikväll är publiken lika episk som det oerhörda senbygget eller Swifts outtömliga energi. Jag har sett både det ena och det andra på diverse konserter, men aldrig en svensk publik – framförallt en Stockholmspublik, som beter sig på det här sättet. Allsången är öronbedövande i vartenda nummer, oavsett om det är de största hitsen eller de nya materialet från The Tortured Poets Department förekommer en häpnadsväckande respons. Framförallt från en Stockholmspublik, som vanligtvis deltar på konserten för att dokumentera det för sociala medier och inte mycket mer. Men ikväll är varenda besökare här för en enda sak, och resultatet är bortom ord, stämningen är hysterisk från början till slut, entusiasmen och kärleken till kvinnan på scen är hjärtskärande. Varenda stavelse sjungs som om det vore den sista som någonsin skulle yppas. 

Till och med Swift själv häpnar efter att ha spelat den underbara Champagne Problems. Då sker något oerhört, hela arenan börjar stampa i golvet och jublet passerar alla rimliga nivåer. Taylor Swift ser genuint chockerad ut, hon gapar bara och tar ur sina öronsnäckor för att verkligen bekräfta vad som sker framför henne. Hon ser tagen ut av responsen och kan bara säga ’’oh my god’… 

Och med en sådan publik spelar det ingen roll att konserten har brister, som att hela Reputations partiet är den värsta sortens Epadunk eller att konserten är aningen för lång. I sina bästa stunder kvittar allt det där, för då den underbara Fearless eller You Belong To Me orsakar ett jordskred på plan, eller då det vedervärdiga fuskbygget till arena är på väg att rämna under Shake It Off, eller psalmen som uppstår i Anti Hero, då spelar nästan ingenting någon roll. Just då är Taylor Swift och hennes publik det mesta otroliga, medmänskliga och sympatiska som finns att beskåda på denna planet.                

Betyg 8/10