All images courtesy and copyright of Warner Bros. 2024

Summering: Skynket har fallit och humbugen är avslöjad. Uppföljaren till en av 2019 års mest bejublade filmer är inget annat än hopplöst skräp.  

Det är fem år sedan Todd Phillips bestämde sig för att söka, ära, prestige och Oscarsstatyetter med sin tolkning av Joker. Ändamålet för Phillips var att försöka övertyga om att det fanns mer än det trams och flams som tidigare hade uppvisats, och Joker resulterade i två vinster på Oscarsgalan följande år, varav en för bästa skådespelare för Joaquin Phoenix. Allting var frid och fröjd förutom på denna sida, som delade ut lägsta betyg till filmen. Ett halvt halvårtionden senare vidhåller jag att det var en miserabel plåga, även om man bortsåg från att filmen ignorerade – samt förvred, stora delar av etablerad serietidnings-mytologi, något som nödvändigtvis inte behöver vara dåligt, men som blev ytterligare extra salt i såren då Phillips uppvisade ett rent förakt mot grundmaterialet. Pretentionerna, egot och den totala bristen på vettig utformning, vad gäller berättelsen, cementerade min uppfattning att filmen var ett luftslott, ett ihåligt skrytbygge utan hjärta, funktion eller själ. 

När uppföljaren – som Phillips stöddigt menade aldrig skulle bli av, nu slår ned som ett ovälkommet brev på posten är det uppenbart att bedömningen vad gällde föregångaren inte bara står sig för personlig räkning, den rentav bekräftas genom en fullkomligt bottenlöst usel film som liknar ett enda stort skämt. 

Initialt finns dock molekylärt små tecken att det kan vara en aningen bättre film som väntar. Det gräsliga analoga fotot har nu ersatts mot en mer attraktiv digital motpart som inte får filmen att likna ett tekniskt misstag där negativet misshandlats bortom beskrivning. Lady Gaga inger också hopp om en genuint intressant tolkning av Harley Quinn, ett mer laddat, intensivt och mörkt porträtt än det överdrivna och fåniga som Margot Robbie gjort världen bekant med. Men allt visar sig bara vara en grym, elak och otäckt cynisk fernissa som lovar något som aldrig kommer tillskott. Istället demonstrerar Folie à Deux vilken rödridå Joker faktiskt var, framförallt vad gäller Todd Phillips oerhört begränsade förmåga att regissera. 

Phillips som tidigare regisserat nonsens som Baksmällan, bestämde sig då han regisserade Joker att utnämna sig själv till kung och härskare över vad kvalitativ film är. I tonvis av intervjuer bredde regissören ut sig och spädde på med magstarka uttalande om vad som kan kategoriseras som rätt och fel vad gäller filmkonsten. Det var lika makabert som att lyssna till en naiv tioåring försöka förklara det periodiska systemet för Stephen Hawking. Och trots sina stora ord har Phillips ingen förmåga att backa upp dem, i alla fall inte med något vi får se prov på här. Folie à Deux är inget annat än ett kreativt kaos vars substans snart avslöjas vara erbarmlig. Att stöpa filmen som en musikal, där ett antal abstrakta och surrealistiska dansnummer förekommer, kunde ha varit en intressant infallsvinkel för att demonstrera den mentala ohälsan som filmen – tror sig, vilja beröra. Musikens eskapistiska attribut har goda förutsättningar att funka som stark kontrastverkning till det kala, kalla och brutala fängelse majoriteten av filmen utspelar sig i. Men Todd Phillips vägrar att ta konceptet så långt, istället blir samtliga musikaliska inslag bara forcerade, fåniga och extremt fåfänga. 

Överlag framtår inga inslag genomtänka eller meningsfulla. Phillips verkar känna på sig att skynket snart faller och att humbug stämpeln lär följa, detta leder till att han i desperation kastar in precis allt. Det blir smörsång, förkastlig dans, lite patetiskt våld och horribel kemi mellan Phoenix och Gaga. 

Berättelsen är nästintill lika utsvulten och mager som Phoenixs skräckinjagande magra kropp. Här finns absolut noll av kreativt eller nyskapande värde, istället blir alla abstrakta och udda inslag mest en löjeväckande distraktion från det faktum att detta är en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Än värre blir det av att Phillips fortsätter visa upp ett unikt förakt för källmaterialet. Tillskillnad mot alltför militanta och aggressiva fanatiker, som kräver att källmaterialet efterföljs likt en helig text, är jag öppen för radikala förändringar. Dock måste justeringarna bidra till något av värde, Christopher Nolan tog sig både en och annan frihet med sin Batman-trilogi och resultatet var häpnadsväckande.  Phillips tolkning kunde ha gått hem om de inte hade presenteras bortom det amatörmässiga. Med tanke på att värdet att vara autentisk till källmaterialet värderas lika mycket som vatten för en drunknande man, är det också absurt varför det används klassiska karaktärer – exempelvis Harvey Dent, utan engagemang eller någon tydlig vision. Flertalet kända figurer kunde lika gärna ha haft slumpmässiga namn då de är antitesten till minnesvärda. 

Joaquin Phoenix fortsätter sina clownkonster – inte positivt menat, det är ett kopiöst mumlande, märkliga miner och ett allmänt bisarrt beteende som han nyttjat i sitt skådespel sedan sin roll i The Master 2012. Denna gång är agerandet närmast mekaniskt, repetitivt och inte det minsta inspirerat. Än värre är sånginsatsen som är så pass gräslig att Pierce Brosnans öronbedövande usla stämma i Mamma Mia framstår som en arvtagare till både Pavarotti och Caruso. 

Men tro det eller ej, pinan tar inte slut här, för bortom den värdelösa storyn, ointressanta skådespelet och Todd Phillips stirriga och kreativt bankrutta regi är det hela närmast illegalt tråkigt. Där föregående film i alla fall försökt introducera ett och annat chockmoment är den kvoten på livshotande låg nivå här. Att speltiden på nästan 140 minuter känns längre än att sitta fast i en trång hiss med akut toalettbehov, gör detta till ett anskrämligt skämt som förhoppningsvis innebär slutet för denna hiskeliga tolkning av en av popkulturens mest ikoniska karaktärer. 

Betyg 1/10